Den gamle sjömannen, del 1

När jag läste engelsk litteratur på Stockholms Universitet på 70-talet stötte jag på någonting som jag vagt kände igen, när jag läste en dikt. 

Det var något bekant ur den långa dikten ”The rime of the ancient mariner” (Sången om den gamle sjömannen). Dikten skrevs 1798 av Samuel Taylor Coleridge och publicerades i samlingen ”Lyrical Ballads” som han skrev tillsammans med William Wordsworth. ”Lyrical Ballads” blev banbrytande. Med den gjorde romantiken sitt intåg i engelsk poesi.

Diktsamlingen inleds med just denna dikt. Den är på rim, ganska lång och handlar om den gamle sjömannen som hejdar en bröllopsgäst, som just ska in till festen och sjömannan tvingar honom att i stället lyssna till en otrolig historia om sitt liv.

Historien i korthet:
Han var kapten på ett fartyg på Stilla havet och råkade ut för en storm. När de kom ur stormen, sköt han en albatross som länge följt efter fartyget. Besättningen blev bestörta, det var ju albatrossen som hade hjälpt dem ur stormen! Det blev nu i stället kav lugnt på havet, de låg alldeles stilla och i den heta solen dog alla på fartyget av törst. Alla utom kaptenen, som räddades mirakulöst. För att sona sitt brott att ha dödat en av Guds oskyldiga (och dessutom lyckobringande) varelser, måste han därefter ägna sitt liv åt att gå jorden runt och berätta sin historia. I sedelärande syfte för andra.

Det som vagt slog an en sträng att ”det här känner jag igen”, var något i de här tre stroferna.

Day after day, day after day,
we stuck, ne breath, ne motion,
as idle as as a painted ship
upon a painted ocean.

Water, water, every where
and all the boards did shrink;
Water, water every where
ne any drop to drink.

The very deeps did rot: O Christ!
That ever this should be!
Yea, slimy things did crawl with legs
upon the slimy sea.

Något av detta påminde om nåt jag hört för länge sedan. Men vad? Det hade jag inte en susning om. Inte förrän jag många år senare gick ut på Spotify och hittade …

(forts i nästa blogginlägg)