Busen Fabian



Jag tänker på Fabian, busen.

Han gillade kalla sig så.

Skålade muntert i krusen.

Och bryta arm var han baddare på.



Med en sådan bångstyrig man

fick ju bylingen problem.

Men ur busens nävar rann

de sköraste poem.



Han var vårdaren av vår sorg.

En skönhet som kom till byn.

En fattig gumma på ett torg

hon lyftes av Fabian i skyn.



Honom kan man ännu se

där han står i högtidsdräkt

utanför Klaraparkens café

med en fimp som verkar släckt.



Dit vill jag nu bege mig.

Lifta med fantasin.

Sätter mig där ingen ser mig

och lyssnar till Nils Ferlin.


.

Vid sunda väskor

Med minsta möjliga majoritet på 6-5 sa Kultur- och fritidsnämnden nej. Det gällde om Varberg ville ta emot Lasse Didings skulptur ”Med handväskan som vapen”. Att stå i Brunnsparken, mitt i sagda stad. Ja, skulptören heter Susanna Arwin. Lasse Diding har bara köpt den.



Ett tag har den stått utanför museet vid fästningen här i Varberg. En vacker staty. Storyn bakom är ett foto från 1985 där en kvinna värjer sig med handväskan mot nynaziser på marsch i Växjö. Ordföranden i den här nämnden som sa nej till gåvan hade motiveringen: 
”Alla människor har rätt att framföra sin åsikt och kvinnan begår faktiskt en brottslig handling.”


Brottslig? Sällan hostar hackspetten, som Magnus Härenstam sa. Hon gör inget brottsligt. Hon slår inte nån med handväskan, hon liksom slår ut med den i luften, hon hytter med den. Är det brottsligt att hytta? 



Och titta på en handväska, ser den ut som ett vapen? Nej, snarare som en sköld. Något man håller upp som skydd, för att freda sig, man tar det som man har till hands och markerar sitt motstånd. Den här ordföranden låter som om damen har fyllt handväskan med tegelsten och går bärsärkagång bland de fredsälskande nazisterna. Hjälp, slå mig inte med läppstiftet!



Vid den här statyn när den stod vid fästningen, fanns också nåt annat där. En armé av mindre statyetter, varje dam som en miniatyr av väskdamen. Ett tjogtal små damer i stillsam marsch i kappa och med handväskan på armen, på det där frappant brottsliga sättet.



Det var alltså elva personer i den här nämnden som sa nej till väskdamen. Vad var det för människor? Blir nyfiken här. Jag läser i tidningen vilka som röstade vad.

Ja röstade 4 socialdemokrater och 1 miljöpartist.

Nej röstade 2 moderater, 2 centerpartister, 1 liberal och 1 sverigedemokrat.

Den ser märklig ut, skiljelinjen här. Väskdamen är alltså en höger-vänster-fråga!

Sverigedemokratens nej är ju inte så märkligt, är bara naturligt att vilja stötta sina kamrater i tåget, när de råkar ut för en hotfull handväska. Men de andra nejsägarna?



Nåja, det blev i alla fall inte 11-0, bara 6-5. I Sparbankshallen ägde mötet rum. Sparbanken? Det är ju en av de byggnader som kantar Varbergs torg! Jag går dit. Tittar bort mot den magnifika byggnaden. Visst ja, det står ju en massa byggnadsställningar runt den numera. Av ett infall släntrar jag över dit för att titta närmre.

Byggnadsställningar är ju bara en massa smala bräder och sånt. Hur kan de hålla ihop så där bra? Vad är hemligheten? Jag står alldeles intill byggnadsställningarna nu. Och ser nåt jag aldrig lagt märke till förut. De är gjorda av små handväskor.


.

Raderna i gästboken

Lorten och slasken. Träsk och träck.
Varför avsky? Varför vördar vi inte bättre?
När vår skuld till de små är så stor.
Vore värda vackra visor. Inte läppar som kröks.
En flaggdag i stället för rynkade pannor.

Fråga osten. Den adlas av gröna
och vita ludensvampar.
Trädet gifter sig med hemligheter
och klibblarven går i spinn till amiral.

Ur avloppets slam slår rosen ut.

På dig och i mig kryllar små hiskliga kryp,
mikroskopmonster. De bär vårt liv i sina
bakteriespröt. Det är vi som är deras barn.

Hos Wells drog de jorden ur dödens svalg,
vann världarnas krig åt de besegrade människorna,
tvang rymden på knä, tysta, osynliga och
oombedda.

Ur avloppets slam slår rosen ut
doftande blodröd och plötslig.

Med bortvända ansikten strör vi över
åkrarna, ängarna, det kasserade sen djuren
ätit. Åkrarna, ängarna, ångar till ny brodd.

Vi skyggar fram till skörden.
Det vi själva kasserar passerar igenom
till mull och växt, till björkens skugga
en dynig dag.

Ur avloppets slam slår rosen ut
doftande blodröd och plötslig
som den första morgonens ljus.

Urinvånarna därunder, de alltid undvikta under-
görarna som vi ogillar så, ogärna tänker på.
Tills slutet ringer dags att vända åter,
betala skulden åter med oss själva.
Till slutet känns de vid. Och sätts vi fria.

Från mull till mull för mullens skull.
De behövde stoftet på annat håll.
Vi är bara de hastiga gästerna
i deras värld.

.

Krismöte

Ordf:
Välkomna hit ska ni vara till detta Media-Möte. Nu är det kris! Håller inte längre att bara prata å skriva om vädret och Let´s dance, upplagorna sjunker, tittarna sviker. Vi får hitta på nåt. Vad gör vi? A?
A:
Vi kör med det vanliga. Gäller bara att hugga in en krok och få den att fastna. Sen kan alla komma jagande. Och så fäller vi bytet.
B:
Ja, och under jakten ökar upplagorna och tittarna kommer tillbaka.
A:
Miljöpartiet har två muslimer som ser lovande ut. Kaplan t ex. Bostadsministern.
B:
Visst, vi släpper de där bilderna där han sitter på möten och middagar med högerextrema nazister.
Mediarookien:
Men det är ju en massa folk där av olika slag.
B:
Och? Det märker inte läsarna och tittarna. Vi målar en ring omkring dem bara. Avgrundsvrål från sociala medier. Kaplan har ingen chans. Han avgår.

A:
Och så är det Khan. Sitter inte i regeringen visserligen, men nominerad till MPs partistyrelse. Muslim som inte hälsar på kvinnor.
Mediarookien:
Jo men han lägger liksom handen på hjärtat i stället och det-
C:
Skit i hjärtat. Grejen är förstås att han inte tar tjejer i hand. Wow. Det är dynamit!
B:
Visst. Tv4 får intervjua Khan. En tjej. Hon sträcker fram handen.
Mediarookien:
Men ser det inte lite sökt ut? Hur ofta tar man folk i hand under en intervju?
Ordf:
Nu är det dags för kaffe bestämt. Hämtar du, rookien?
B:
Hon sträcker ut handen, han tar inte den, hon bara: "Det är för att jag är kvinna,va?" Allt filmas och kablas ut överallt.
Ordf:
Fint. Den här bollen rullar av sig själv, vi behöver inte ens hjälpa till, bara stryka under TAR INTE i HAND, vi nämner förstås inte att han hälsar på annat sätt. Vilda protester och Khan hoppar av sin kandidatur. Hyfsat, hyfsat, men det håller bara ruljangsen igång ett litet tag.

A:
Fridolin är polare med båda.
B:
Vad säger du? Där har vi kroken! Fridolin tas in för intervju efter Kaplans fall. Kan inte såga sin polare, måste svamla lite runt. Vi kan få det till att han försvarar högerextremister. Sociala medier går i taket! Svarta rubriker! Fokus nu på MP!
C:
Sen tar vi in Fridolin för intervju efter Khans fall. Han kan inte såga den polaren heller, svamlar runt, säger kanske att han inte förstod att kvinnor upplevde sig så kränkta av att inte bli tagna i hand. Den biten i intervjun vevar vi gång på gång. Lätt att få intervjuer med upprörda människor nu. Är MP kvinnoföraktare? Och sociala medier svänger nu lydigt från Khan till Fridolin i sin kritik. 
B:
Och det finns alltid nåt kommunalråd i Nässjö eller så som kan ropa på avgång.
A:
Då skriver vi AVGÅNGSKRAV i rubrikerna. Heter ju samma i singular som plural. MP I KRIS!
Ordf:
Sug in partisekreteraren i MP för en intervju också. Säger han nåt om orolig stämning i partiet men att han upplever att språkrören har brett stöd, då trumpetar vi bara det där om OROLIG STÄMNING. Och nästa i stolen blir Romson.
Mediarookien:
Men det går inte, hon är i New York för att signera FNs klimatavtal.
Ordf:
Är du kvar? Du skulle ju hämta kaffe! Nå, så fort Romson landar på Arlanda vill jag se en skog av mikrofoner runt henne. Och inget om klimatavtalet! Pressa henne om den där färgen på hennes båt!
Och rubrikerna, ni har koll på dom, hoppas jag?

A:
Panik i MP-ledningen! MPs svarta vecka!
B:
Djup förtroendekris! Marken gungar under Romson!
C:
Skandalerna har avlöst varandra! Avgångsropen skallar!
Ordf:
Vi jagar dem dag och natt med mikrofoner och kameror och när de nån gång sliter sig loss från oss för att gå på muggen eller nåt, stora rubriker KRIS OCH SJUNKANDE FÖRTROENDE, DÅ GÖMMER SIG SPRÅKRÖREN – VAR ÄR NI NU?
Mediarookien:
Ja en av dem är i New York och ägnar sig åt sakfråg-
Ordf:
Har du fortfarande inte kommit iväg? Hur blir det med kaffet?
Mediarookien:
Jag går. Men har ni tänkt på att om språkrören får avgå, då kan det skapas en regeringskris i landet?
Ordf:
Visst. Vad tror du pointen med hela detta möte är?

.

  

Blyton

en liten trappa var det upp
och alla barnen sjöng
de gjorde ont i dom och dom sjöng
när dom särade läpparna kom minnen och fåglar och ensamhet

det var korta avstånd till allt och trädgårdarna låg gröna och trånga
tivoli stod det
cirkus av tränade loppor
dom älskade solen för den var ledig som dom

alla höll varann i handen tills tåget av vuxenhet stånkade in på perrongen och med en blå suck av ålder stannade sina hjul

bakom dörren samlades dom
bakom ögonen samlades dom
och utanför rullade dagen
ihop sig till något som ville sprängas

kände du vinden som kom?
vattnet av äpple i munnen?
allting var sommar och inget var skräck
på fötterna vickade träskor

.

Skjutjärnspolitiker

Tänker ibland på fortpratande politiker. Varför de pratar så fort. Inte när de håller tal kanske, inte i den situationen. Men så fort de pratar med en meningsmotståndare, möjligen också när de frågas ut. Tydligast märks detta politikerbeteende i partiledardebatterna.



Då känner de att jaha nu måste jag ge svar på tal till person A att pyttsan skulle vi vara dåliga på område 1, det är det minsann dom som är, och ge svar till person B att pyttsan skulle dom vara bra på område 2 och 3, det är det minsann vi som är, och kräva besked från C om område 4, och hålla med D om vad D sa om område 5, för D hör ju till oss, och säga nåt om område 6 för det är ju det enda jag vet nåt om, och jag har bara X minuter på mig så jag måste dra in andan nu och sätta fart så jag får med allt.



Jag tror det är därför de pratar fort. De kanske tror att den där C verkligen svarar på frågan om område 4. Det gör inte C. För C tar i stället upp område 7 som är C:s favoritben att gnaga på i debatter.



Eller de kanske tror att det är så här ideologier bryts mot varandra i en demokratisk diskussion. Det är det inte. Eftersom några svar på några frågor aldrig kan urskiljas ur det allmänna tjattret.



Eller de kanske tror att så här måste man prata när man är politiker. Det måste man inte. Tage Erlander var politiker. Och hyfsat framgångsrik, var statsminister i detta avlånga land under rekordlång tid. Han pratade inte fort. Och höll sig till en sak i taget. Jag tror till och med att han hade tillräcklig hyfs för att bemöta en fråga med ett svar, inte med en motfråga. Eller nåt ovidkommande svammel runt frågan.



Men så skulle han också vara chanslös på att bli utnämnd till debattvinnare av dagens kvällstidningar. Hans pratprocent i debatten skulle ju bli genant låg.



När jag tänker efter, är inte alla dagens politiker av den här hinna-med-så-många-ord-det-går-på-så-kort-tid-som-möjligt-typen. Undantag - av båda könen - finns. Såna som inte har nån slags uppvriden vev i ryggen. Som inte per automatik dränker lyssnarens öron så fort en mikrofon sticks fram. Som kanske t o m funderar ett ögonblick innan svaret formuleras.



Precis så länge att Tage hinner titta fram ur nåt moln däruppe och ropa ”gubbar å käringar, huk er i bänkera, för nu laddar han om!”



.

Fiket av de utbredda vingarna

men i Blackeberg fanns det bara
tallar överallt som om de
växte upp
ihop med husen

och spjut var deras kottar barfota

här kan man gena över
kyrkogården med andra träd
nyss utlagda blomsteranordningar
med bandet med hälsningen kvar

som en prislapp i vinden

och den gamla
skuggan sitter på axlarna igen
att blommor gör inte
döden mjukare

döden gör blommor hårdare

tvärar man ner här
kommer man direkt till fiket
fiket heter Fiket av de
utbredda vingarna

vi kan säga så i alla fall

räksoppa i dag
stolarna här är
tjocka böcker
sorlet här bara bär

kramar pennan tills den njuter

älsk säger den
plask och älsk
pennan kramar mig
tills jag njuter

mig in i mina skugglösa axlar

en kyrkogård
rår inte för att
döden finns
alla blommorna som glöder om varandra

och håller gården varm


.

Lite om Räddningskåren

Jag tittar i en bok om Skandias historia. Där kan säkert stå något om när Skandia köpte Thule, vilket år det var är ju allt jag vill veta. Lite i efterdyningarna till mitt jobb med Alectas historia. Båda bolagen var ju såta konkurrenter till oss.

Samma år som Svea och Skåne slogs samman med Skandia, 1960, förvärvade Thule bolaget Svensk Räddningstjänst, som tillhandahöll bärgningsservice, ambulanstransporter med mera. Tjänsterna kallades räddningsförsäkring och skulle fungera som ett komplement till Thules bilförsäkring.

Så långt kommen är det något alldeles privat i mig som börjar röras upp. Någonting. Men jag fortsätter att läsa.

När Thule året därpå köpte upp de två övriga räddningsbolagen i Sverige, Räddningskåren och Falcks Räddningskår, började även konkurrerande försäkringsbolag att erbjuda räddningstjänster.

Räddningskåren! Det är första gången jag ser det i tryck så här! Och jag minns pappa. Som jag vill minnas honom jobbade han på Räddningskåren. Som säljare förstås. Han hade ju ett munläder som ingen annan. Och Räddningskåren var hans gyllene tid. Hade en ståtlig uniform också. Jag tyckte han såg stilig ut i den. Efter Räddningskåren blev det down-hill för honom, är jag nog rädd. Fick andra jobb och lite påhugg, men nothing like Räddningskåren.

Det var ju därför han flyttade från oss. För att få jobb. Till Göteborg var det. Fast det egentligen var skilsmässa, som jag fick reda på så där långt efteråt. Det var fr o m 1958 som det bara var mammas underskrift på terminsintyg och betyg. Så 1958 måste han ha stuckit.

Neeej, det är ju det där med minnet med utflykten till Kaananbadet, hela familjen, och när jag snubblade tillbaka över sanden med glass-strutarna i händerna till de andra, och Hylands röst ur högtalarna på stranden ”… och Schäfer … på låret … stannar upp ... och där en långboll ….” VM i fotboll i Sverige. Måtte vara semifinalen mot Västtyskland. Så pappa kunde ha stuckit först 1959.

När gick Räddningskåren omkull? Jag trodde det var alldeles innan där. För under Räddningskårtiden var allt bra. Läser vidare.  

Thule köpte tydligen Räddningskåren 1961 enligt boken. Och 1963 köpte Skandia upp Thule. Och Räddningskåren följde med i boet. För Skandia fick uppenbarligen brått att lägga ner Räddningskåren. Det skedde i juni 1963.

Jag får inte ihop exakt i vilken ordning de olika sakerna händer. Ser bara cigarettetuiet med Räddningskåren på tillsammans med pappas namn, det där etuiet som han snabbt slängde upp mot en kund, erbjöd en cigg, med en säljarnonchalant elegans. Jag fick den i arv efter honom, det där etuiet. Vet inte om jag har det kvar, kanske kastade det. Det luktade nog lite.

Men den var vacker. Såg lite ut som silver. Man kan vinna silver, inte bara förlora guld. Brassarnas segerdefilering på planen med Sveriges flagga mellan sig. Den var svårglömd. Och vacker.

.

Voyager

Voyager



rusande rusande genom rymden

med sin hälsning från Homo Sapiens

på en gyllene skiva

att hittas av någon därute



bilder, ljud och texter

som sammanfattande beskriver

vår civilisations insignier

uppdraget på den blå planeten:




en tom bokhylla

ett strykjärn från monopol

en droppe olja från en näsborre

en selfiepinne glömd i en myrstack



och kalle jo

kalle jo

kalle johansson

evigt stammande på pianot


.

Hallands helium


Jorå men visst har jag boat in mig. Jag har tagit Varberg i min famn och Varberg tagit mig i sin. I alla fall så kändes det så när jag fick en dikt intagen i en av de lokala tidningarna här. Hallands Nyheter heter den. Inte dikten alltså. Utan tidningen. Fast dikten hette faktiskt något snarlikt. Hallands helium. 



När man läser den kanske man känner igen den. Det är i så fall inte så konstigt. Det är en av mina gamla dikter som jag gjort om lite, tagit bort och lagt till. För det är okej att att stjäla dikter, bara man stjäl från sig själv. Och det är lättare att fråga sig själv om lov därtill. Än om det är nån annan än sig själv, menar jag. Går fortare också på nåt sätt. Och någon upphovsrättslig tvist behöver man ju inte heller befara, varken som målsägande eller kärande. Dessutom har jag förlåtit mig själv.




Hallands helium

jag tror på de luggslitna dagarna och deras lessna och

stormande händer

som tar dig under hakan och säger att du är orden och de vilda
sagorna och alltid har jag älskat dig



jag tror på de vita träden som huggits ner av brådskan

och reser sig av långsamheten



jag tror på mesar som klungar ihop sig så många

på telefontråden att de kan tas för en örn



jag tror på hundöron i böckerna och oavslutade ögonblick

som dimper i golvet med smörsidan neråt



jag tror på maskrosen som vänder sina finniga kinder mot

frosten och säger att nu



jag tror på sluddriga frågetecken som flyger som nyväckta

fladdermöss i den orangea natten utan svar



jag tror på mannagrynsgröten när den fräknig av kanel

närmar sig din mage



jag tror på väldigt konstiga ord som kryper som

skalbaggar längs väggarna när den kloka klockan somnat



jag tror på kalifen av sand när han stiger av och låter

kamelen gå i bet runt torget i Varberg



jag tror på huvudskakningar när de slutar skaka sina

hundra huven och rullar ut en enda vrålmatta av ja



jag tror på tandlösa haltande gubbar och gummor som

himmelkantiga av liv hittar en dörr de aldrig sett



jag tror på den spetälske älskaren som reser sig och

pekar att här är det väldigt mycket ljus



jag tror på buckliga burkar som hissar segel på segel

i rännstenen



jag tror på de luggslitna dagarna och deras 

lessna och stormande händer

som tar dig under hakan och säger att du är orden och 

de vilda sagorna och alltid har jag älskat dig

.