Klockan är slagen för Big Ben

Den västra hemisfären skakar i sina grundvalar. I London ska man byta namn på Big Ben!

Något oerhört! Detta frivilliga avsteg i England från en hävdvunnen tradition är lika svårt att tänka sig som att Fredrik Reinfeldt skulle öppna riksdagen med att dansa can-can i bastkjol i plenisalen. (Hans partibroder Ulf Adelsohn, möjligen.)

När namnet Big Ben monteras ner, vad ska då den berömda klockstapeln från 1850-talet heta? Jo, Elizabeth Tower. Som en hyllning till drottningen och hennes 60 år på tronen.

Kan det vara sant? Jo, det står så i tidningen. Men Big Ben? Varför just den? Tja, det måste väl vara nåt jättekänt. Och de kunde inte gärna välja madame Thussaud´s Vaxkabinett. Det skulle vara som öppet mål för folkhumorn.

Men folkhumorn motar man inte i grind så lätt. Vad kan det bli? Elizabeth Tower … E.T. …”you see, dear boy, when someone from outer space lands here, he can always make a call home from E.T. over there.”

Eller … drottningens storlek sitter ju inte i den fysiska höjden över marken … och Big Ben … kanske det blir Little Lizzie?

Med högtidlig invigning där de spelar Beatles Dizzy miss Lizzie från albumet "Help", 1965. Jag menar, Beatles är ju adlade och allt.

Fast namnbytet på Big Ben har det varit märkligt tyst om. Jag hittade den som en undanskymd nyhet insprängd mellan två stora artiklar om allt regn vi haft.

Den gångna månaden har visst varit den blötaste på hundra år eller nåt, muttrar vi molokna, vridandes ur våra kläder efter ett besök utomhus.

Nä, man blev inte överdrivet brun i
juni.

Men det kan bli betydligt mer kul i
juli.

Vi kan ju få se Reinfeldt vrida ur bastkjolen i plenisalen.
.

Shalobotínya och trädskyltarna

Shalobotínya satt på tåget hem. Ni vet hon med de röda rockiga lockarna. Och med den där karlsloken hemma. Och som jobbade på Omorganisation AB (se 22 okt 2010).

Hon satt och tittade ut genom fönstret på skogen som gled förbi. Och tänkte tillbaka på den middag som Omorganisation AB just bjudit personalen på. Tänkt vad fint med de där små skyltarna framför maten. ”Saltgurka” hade det stått på en. Och ”löjrom” på en annan. Och ”gravad lax”. Och den med ”färskpotatis”. Man hade vetat precis.

Hon fortsatte ringla lockarna runt fingret och tittade ut genom fönstret. På träden där.

S-K-R-I-I-K! - - - Med ett resolut ryck hade hon plötsligt dragit i nödbromsen och hoppade nu av så snart tåget stannat. Shalobotínya är inte känd för att dra benen efter sig när hon väl fått en idé.

Rusade in i skogen. Tittade sig runt. Precis som hon misstänkt. Inte en enda skylt fanns nånstans. Hur skulle man då veta vad träden hette? Hon ringde jouren på jobbet och snabbt kom de ut med de attiraljer hon rekvirerat: jättemånga skyltar och lika många spikar och färgpenslar.

Och så skred hon till verket. Björk var lätt, de där som var svarta med vitt på eller tvärtom. Tallar var höga och smala. Och ekar höga och breda. Granar var som Disney och man stacks på dem. Enkelt. Ja, som en dans gick det för Shalobotínya och när hon var klar hade alla träd en tydlig skylt med namnet på.

Puuuh! Tänk vad många träd det fanns. Men nu behövde ingen människa undra mer: "vad heter det där trädet nu igen?" Det var bara att titta på Shalobotínya-skylten. Och säga: "vilken magnifik hängbjörk där borta!" Eller: "titta vad den där linden blommar och har sig!"

Shalobotínyas skyltar blev snabbt en stor succé.

Ja, jag vet vad ni säger. Det där kan ju inte funka! Och ni har rätt. Skyltarna kan ju blåsa ner. Då måste hon förstås älga dit och sätta upp dem igen.

Så när du inte riktigt kommer på namnet på det där trädet därborta, då vet du vad du ska göra. Bara vänta lite. Skylten har bara blåst ner för tillfället, hon vänder snart upp den igen, så snart hon hunnit älga dit. Och namnet kommer tillbaka som ett trolleri.

Hela komihåget med trädnamnen, att det är Shalobotínya som ligger bakom det, det är det ju ingen som vet. Men det kanske inte är så konstigt. Hon tycker väl inte att det är nåt att skylta med.
.

Dagens snabba nyheter

Lena PH lämnar efter storbråk i Antikrundan när ICA på nytt märker om gammal make som slickats i ansiktet av vargar i Kolmården där engelsmännen fruktar svenskarnas betydelselösa match mot fransmännen som har rea rea på bästa båtfynden och grekerna har röstat och gått till kvartsfinal på börsen som kraschar lite mindre nu med rea rea dubbelrea på årets hetaste klockor Italien vidare med drömmål det ska regna och inte regna på midsommar och så ska Microsoft utmana Assange när han utlämnas till Utöja och Justin Bieber är kungen av Youtube så skriver du det perfekta CV:t och snart börjar sommar sommar och i allsången allsången får vi Mannerströms bästa recept på lax
.

Lumpen gör män av pojkar

lumpen gör män av pojkar
modet gör kvinnor av flickor
lumpen gör pojkar av män
lumpen gör flickor av pojkar
modet gör män av lumpen
lumpen gör kvinnor av modet
flickor gör pojkar av lumpen
modet gör lumpen av kvinnor

pojkar lämnar lumpen tidigare
pojkar lämnar lumpen trumpnare
pojkar lämnar lumpen till flickor
flickor lämnar inget åt slumpen
flickor ämnar inte gå på pumpen
flickor lämnar pojkar som är i lumpen
män kråmar sig för kvinnor
kvinnor kramar lumpen ur pojkar

kvinnor gör män av pojkar
flickor gör pojkar av kvinnor
män klarar sig utan ärtsoppeminnen
men snuskburken sitter som en
mandelskorpa kvar i alla
91or
och 87or
som marscherade för Elvira och kaffehurran

mil
militär
mi lit är
me lite ära
militära
militärande
mil i tärande
militär ande

mitt
kommande
kommando
ger ett tecken
att inte komma
eller ett
kommatecken
ett kom an då

kom
kom mun
kom mun icke
kommunikation
kommuniké
kom mun icke
kom mun
kom
.

Mora-Nisse

Nils Karlsson har gått ur tiden. Mora-Nisse, alltså. Får mig att minnas.

Man skulle fylla i en bild av honom. Färglägga den. Det var mycket sånt. Mora-Nisse och Pelle Svanslös. Vet inte om det var vid jularna. Det var det nog.

Det var stora tidningar och man fick nästan ta båda händerna för att vända blad. Några texter om vad det nu var. Och så de ritade bilderna utan färg i. Man sträckte sig efter kritorna. Mora-Nisses luva, få se, blå, nej röd fick den bli. Jag tyckte om det här med färgläggandet men det hamnade alltid utanför strecken, blev aldrig snyggt.

Jag såg honom aldrig på TV eller så. Bara på bild. Han såg så genuin ut. Hemtrevlig.

Han var stjärnan, legenden. Det fascinerade mig. De vita spårens Jussi Björling. Var ju dalkarl som han. Fast kopplingen till Mora förstod jag inte direkt. Oj, heter staden Mora? Precis som Mora-Nisse? Har de uppkallat staden efter honom?

Om han var stor så var jag liten. Lekte skidtävlingar. Det var Sixten Jernberg, Lill-Järven Larsson, Ragnar ”Föllinge” Persson, Janne Stefansson och Assar Rönnlund. Jag lät oftast Sixten vinna. Mora-Nisse fick aldrig vara med. Han var liksom för stor eller vad det var. Ingen som man lekte att man var.

Den stora skidkungen innan ordet ens var uppfunnet. Och vann drösvis med OS- och VM-medaljer av alla sorter. Och nio Vasaloppssegrar, fortfarande ett rekord. Ingen som man lekte med, som sagt.  

Nu är det som om jag på nytt sitter och försöker fylla i en bild av honom. Med bokstäver i stället för färger. Och har svårt att hålla mig inom strecken nu också. Men bilden med hans röda luva är enklare i dag, bara att klicka. Här gör han nåt som är typiskt för honom. Segrar.

Han blev 94 år.
.

Di erfarne

Det råder landssorg i vårt avlånga land. Har någon prominent dött? Nej. Har alla våra banker kraschat och kastat in oss i finanskris? Inte alls. Det är mycket allvarligare än så. Vi torskade med uddamålet mot Ukraina.

Chocken är stor. Och förvåningen. Hamrén hade ju hamrat in att det som han ville se hos spelarna var attityd och mod. Eller shining som det heter på svenska.

Och det blågula laget var verkligen på hugget. Alltså det blågula ukrainska laget. Med det blågula svenska laget var det ju så att det var ett sånt publiktryck på läktarna, hemmapubliken hejade så. Det hade vi inte räknat med. Som tjuren Ferdinand stack vårt lag ut nosen på arenan och drog förskräckt tillbaka den igen.

Och genomförde matchen med blygt nedslagna ögon.

Inte alla dock. Det var två svenskar som var jättetaggade och som det bara sprutade adrenalin om. Glenn Strömberg och Daniel Nannskog. Enda nackdelen var dock att de bara var kommentatorer. 

Hur det nu kom sig – om det kanske berodde på att det är svårt att spela fotboll med nedslagna ögon – så tog ukrainarna bara bollen från oss. Fick de verkligen göra det? En spelare i Ukraina som var särskilt elak var Sjevtjenko.

Andrej Sjevtjenko var 35 år så honom hade vi kallat en avdankad föredetting. Före matchen. Under matchen visade han att han varken förstod att han var avdankad eller föredetting. Så han sköt bollen in i vårt mål. Eller nickade var det väl. Så att det blev 1-1. Förstod han inte att det var 1-0 till Sverige det fortfarande skulle stå efter Zlatans mål alldeles innan?

Ännu större oförstånd visade han prov på en stund senare när han nickade in 2-1 till Ukraina. Hur tänkte karl´n? Förstod han inte att Strömberg och Nannskog skulle bli lessna?

Med den återhållsamhet som är kännetecknande för svenska sportjournalister, tävlar de i dag om vem som kan spy mest galla över spelarna, vilket förstås är det bästa sättet att försäkra sig om att vi förlorar även nästa match, som väl går mot England.

Men en kommentator i teverutan var en stor fröjd att se och lyssna på. På fyra ord får han mera sagt än alla de andra på fyra tusen. Vem jag tänker på?

Jo, Arne Hegerfors. Erfarne Hegerfors.
.

Vår nya nationalsång

OK. Som vi sa i förra inlägget ska vi nu revidera nationalsången lite. Den består av två verser. Först skådar vi på båda. Kollar in helheten. Hmmm. Texten är hyfsat lyrisk, faktiskt. Bättre än den lite släpiga musiken. Men melodin behåller vi förstås. Låten blir OK om vi bara byter ut det vi måste för att kunna stå för texten. Och stå ut när man sjunger.

Nå, var finns då lössen i fanan som vi måste skaka ut? Jo, vers 2, närmare bestämt de tre första raderna. De är nattståndna och har gjort sitt (se förra inlägget). De måste ersättas. Resten behålls som den är.

Bort alltså med det. Och in med vad?
- Jo, lite mer tydligt att det gäller Sverige, "fjällhöga nord" är ju enda ledtråden, aha detta är norska nationalsången.
- Och lite passion och färg.
- Och att kärlek till sitt eget land kan innebära samma klappande hjärta för alla andra länder.
- Mer globalt och mindre insulärt.

De färgerna på paletten häller vi nu resolut in i de tre nya raderna.

Och vips! En ny, reviderad, nationalsång! Här kommer den:

Du gamla, du fria, du fjällhöga nord,
du tysta, du glädjerika sköna,
jag hälsar dig vänaste land uppå jord,
din sol, din himmel, dina ängder gröna!


Jag älskar dig, blågula, avlånga land,
som du älskar friheten på jorden
och räcker till jordklotets människor din hand.
Ja, jag vill leva, jag vill dö i norden!

Jag avstår flott från alla anspråk på copyright på den nya nationalsången. Richard Dybeck får fortfarande stå som upphovsman. Det räcker om han byter namn till Richard Nybeck, eftersom nu tre nya rader rinner i hans bäck. I stället för Dy.

En grej med nationalsången är också att den aldrig blivit spikad som nationalsång av riksdagen! Där är vi olika alla andra länder tydligen. Det var någon kung, Oscar 1 eller 2, som började med att resa sig när den spelades. Och på den vägen är det. Vi betraktar den bara av tradition som nationalsång.

Alltså kan vi nu skicka in det nya förslaget till riksdagen så kan de anta detta som vår officiella nationalsång. Det gör de säkert. Det antar jag.
.

Rationaldagen

Idag är det vår nationaldag. Den firar vi med största möjliga försiktighet. Med utpräglad återhållsamhet och förnuft. Den skulle kanske kallas rationaldagen i stället.

Ja, helst skulle vi väl slippa den helt, om det nu inte var för att vi var lediga. Vi vill ju inte tas för några smånassar. Eller stockkonservativa.

I Sverige är nämligen nationaldagen inte en samlande dag, utan en särskiljande. Lika politiskt laddad som pappamånad, gayäktenskap och kärnkraft. I vår skräck för att tas för flaggviftande norrmän eller amrisar har vi tills nyligen inte ens haft ledigt denna dag.

Som om vi har en gnagande känsla av att vi är mot alla andra länder om vi är för vårt eget land.

Förut hette det inte ens "Nationaldagen". Det var bara ”Svenska Flaggans dag” eller nåt sånt. Eller ”Svenska traktorers dag”. Jag minns inte riktigt.

Kanske det är nationalsångens fel. En del i den texten är OK, t o m vackert, men en del är faktiskt nattståndet. Vad är det för minne från fornstora dar, som vi tronar på i andra versen? Då vi hade ett ärat namn som flög över jorden? Våra vetenskapsmän typ Nobel, kanske? Knappast. Det upphovsmannen Richard Dybeck syftar på är förstås stormaktstiden.

Då var Sverige ungefär tre gånger så stort som idag. Hur blev vi det? Jo, vi ockuperade länder. Slog ner deras motstånd med vapenmakt. Nåt annat sätt finns inte att bli större. Låter det som en fin idé idag? Låt oss inta Livland igen? Skicka jaktflyg till Saint Barthélemy och göra ön svensk igen?

Men kan man inte revidera texten lite? Behålla nationalsången fast man tvättar bort krigshetsen ur den? Det går nog. Är värt ett försök i alla fall. Återkommer med ett sådant i nästa inlägg.

Först ska jag bara lite försynt glutta en stund på firandet på Skansen i teverutan. Bakom fördragna gardiner.

.

En och en halv Kannberg

Ja, när jag såg dem där vid de knähöga pjäserna, var jag förstås tvungen att stanna till. Nästan direkt märkte jag att men är det inte Kannberg? Visst. Samma skäggstubb och samma stilla lugn, bara lite yngre. Brun slipover, ljusblå tröja, blå jeans. Och nedkippade bruna pjuck. Pålitligt. Det var Kannberg.

Pjalle såg jag inte till. Den Kannberg spelade mot var en kille i murrig grön överrock, markanta drag i ansiktet, påminde en del om Colombo.

Jag hade kommit in mitt i spelet. Kannberg hade svart. Så fort Colombo gjorde ett drag, flyttade Kannberg direkt. Som alltid. Som om han förutsett vilka drag motspelaren kunde göra och var beredd vilka drag det än blev. Colombo grimaserade, pratade högt, tog en sipp från ölglaset och ställde ner det på marken igen, ritade tyst olika scenarior över pjäserna med pekfingret, suckade.

Kannberg stod helt stilla. Ibland drog han med händerna över håret. Det var allt.

Och där, där var det slagläge för matt i två drag för Kannberg, såg jag. Varför slår han inte bara med damen, så är det klart? Jag tittade mot honom. Han tänkte längre än han brukade. Och tog en helt annan pjäs, löparen. Vad gör han? Han slog med löparen på andra sidan.

Colombo gick igenom hela registret av grimaser, muttringar, sippar, ritade med fingret. Så log han och slog ut med händerna och gick fram till Kannberg och skakade hand. Gav upp. Varför fattade jag inte riktigt. Men det räcker ju med att spelarna gjorde det.

Pjäserna sattes tillbaka igen. En ung lång kille gick över spelet och hojtade högt ”ha, vilket drag det var här” och tittade sig runt, men ingen skrattade. Han hade prydligt skägg, som Mellberg ungefär.

Ett nytt parti så fort Mellberg gått. Mot Kannberg nu en tunnårig man med stor mage, såg glad ut, hade drag av Mumin. Man väntade sig nästan att han skulle säga nåt om ”var är min näsa?”

Kannberg hade vitt. Snabba drag i början från båda. Kul att jag fick chansen att se ett parti från början. Kannberg fick efter bara några få drag både löpare, dam och springare med slagläge mot Mumins vänsterflank, det kunde t o m jag se. Hur han nu bar sig åt.

Så gick plötsligt Colombo tvärs över spelet och pratade med Kannberg. Och Mumin gick fram till dem. Och där stod de alla tre och pratade. Det var tydligen redan matt i tre drag, förstod jag. Mumin skakade hand med Kannberg. Och Colombo tömde ölglaset.

Det började bli lite kallt, så jag gick nu. Ett långt halvt parti och ett kort helt parti hann jag i alla fall vara med om.

Och en och en halv Kannberg räcker gott. Kul att skåda honom igen efter alla år. There is always a Kannberg in every Kungsan.
.

Vad soffan saknar

vad den här soffan saknar
är en dag med stormen kvar utanför
och mig själv raklång i den
med Funchal strömmande från skivspelaren

när skivan tar slut
märks knappt
då fortsätter bara
Tranströmer läsa i rummet

om fem minuter kommer jag att dricka te vid fönstret och tänka tilllbaka till nu

därute där går ett R
bakom ett Ä
bakom ett K
de går tysta och de är mycket gula

människor blir bokstäver
och bokstäver blir toner
toner blir färger
och färger människor

jag kommer vända mig om mot soffan och se avtrycket av mig som också är jag

försöker hela tiden
få mig förstå
det är hålen i mig som gör mig
till människa

ur koppens krater bolmar det te
och jag vet en blues som kan yamma
och jag vet en blues som kan yamma
och jag vet en blues som kan yamma

när den här solen slocknar ska alla dina och mina sånger bli blad och blod på ett grönt träd mellan oss
.

En silhuett

Kanske den mest världsberömda silhuetten. TVn på, signaturmelodin, silhuetten tecknad, i silhuetten kryper sedan in hans huvud och fyller upp silhuetten. "Alfred Hitchcock presenterar" hette serien. Krypande mysrys. 

Den kändaste episoden var Lambs To The Slaughter, som sändes första gången den 13 april 1958. Barbara del Geddes hade huvudrollen. Hennes sätt att göra sig av med mordvapnet är fortfarande oöverträffat i finess. Kuriosa: hon spelade också mamma Ewing i evighetsserien Dallas.

Hitchcock hör till de absolut största regissörerna, om han inte är den störste. Många av hans filmer blev stilbildande. Hans mästerverk kommer som på ett radband. Man kan bara göra ett axplock: 

1940 Rebecca. En bland de första. Hamletskådisen Lawrence Olivier och Joan Fontaine. Hans krypande stämning, där det ruggiga växer i det bara anade, skapades här.
 
1946 Notorious. Cary Grant och Ingrid Bergman. Berömd bl a för den tre minuter långa kyssen där de diskuterar vad de ska ha till middag.

1948 Repet. James Stewart och Farley Granger. Bara fyra klipp i hela filmen.

1951 Främlingar på ett tåg. Farley Granger igen. Och Robert Walker. Filmatisering av Patricia Highsmiths kriminalroman.

1954 Fönstret mot gården. James Stewart. Och med Raymond Burr i en av birollerna, hans som spelade Perry Mason, urtypen för alla rättegångsadvokater.

1957 Studie i brott. Konstig titel. Borde ha behållit originalets "Vertigo". För det är höjdskräck det handlar om. James Stewart och Kim Novak. Och Barbara del Geddes, igen, i en biroll.

1959 I sista sekunden. Cary Grant och Eva Marie Saint. Scenen på åkerfältet med Cary Grant och flygplanet. En av många klassiska scener.

1960 Psycho. Den mest plagierade av alla hans filmer. Men originalet är oslagbart. Duschscenen med Janet Leigh stilbildande. Och en fantastisk Anthony Hopkins i den andra huvudrollen.

1963 Fåglarna. Tippi Hedren i huvudrollen. Nej, inte Pippi. Tippi. En skolbok i hur man bygger upp en stegrande spänning i en film.

1964 Marnie. Tippi Hedren igen, och Sean Connery. Han är fantastisk i denna film, som är en psykologisk thriller.

1972 Frenzy. Kallas hans sista mästerverk. Oj, vilken spänning när boven letar efter sin ring som han tappade efter dådet.

Elva filmer under 32 år. Och bara ett axplock. Inte ens våran Ingmar toppar väl detta? Och då menar jag inte Stenmark ... 
. 

Hej hej i stugå

Splisch. Och splasch. Som två regndroppar landade Kurre och Åsa på tangentbordet.

Kurre: - Det här var just snyggt.
Åsa: - Du med din bladlus!

- Jo, men det funkar, först måste det bli lite regn bara, sen kommer solen som bara den. Det vet varenda lus.

Å: - Fnys, det tror vi så mycket vi vill. Man ...
K: - ... fryser ju händerna av sig. Är det höst eller?
Å: - Bara för det så måste ...
K: - ... du berätta om stövlar.

- Stövlar, säger ni. Ja, det är lätt. Stövlar är Lars-Erik.

K - Lars-
Å - Erik?

- Ja, för mig är stövlar Lars-Erik. Han hade alltid stövlar. Förmodligen hade de flesta det på landet. Men det är hans stövlar jag minns. Det var nog för hans ”hej hej i stugå”.

Å - Hans
K - vad då?

Ja, ofta klev Lars-Erik bara på hos oss, minns aldrig att han knackade, gick bara rakt in med sina stövlar och alltid samma hälsningsfras ”hej hej i stugå”. Framhojtad med ett stort leende. Lite frejdigare typ än lillbrorsan Stig, alltså.

K: - Nu sa du
Å: - det igen

- Vad då? Stig?

Å: - Nej, "stugå", det heter
K: - väl ändå "stugan"?

- Jaså det, det är dalmål. Stugå, u:et är lite spetsigare än i rikssvenskan, "a" blir "å" som i många dialekter och ordet uttalas med grav accent, eller om det är akut accent jag menar, och alltså inte med akut accent som i rikssvenskan, eller om det nu är grav accent jag menar.

Jag tittade ner på Kurre och Åsa efter min klargörande utredning.

K: - Zzzn ...
Å: - ... ark ...

Så skyfflade jag försiktigt in dem i pennan igen. Dit där inga höstar stövlar och solen lyser milt.
.