Ja, helst skulle vi väl slippa den helt, om det nu inte var för att vi var lediga. Vi vill ju inte tas för några smånassar. Eller stockkonservativa.
I Sverige är nämligen nationaldagen inte en samlande dag, utan en särskiljande. Lika politiskt laddad som pappamånad, gayäktenskap och kärnkraft. I vår skräck för att tas för flaggviftande norrmän eller amrisar har vi tills nyligen inte ens haft ledigt denna dag.
Som om vi har en gnagande känsla av att vi är mot alla andra länder om vi är för vårt eget land.
Förut hette det inte ens "Nationaldagen". Det var bara ”Svenska Flaggans dag” eller nåt sånt. Eller ”Svenska traktorers dag”. Jag minns inte riktigt.
Kanske det är nationalsångens fel. En del i den texten är OK, t o m vackert, men en del är faktiskt nattståndet. Vad är det för minne från fornstora dar, som vi tronar på i andra versen? Då vi hade ett ärat namn som flög över jorden? Våra vetenskapsmän typ Nobel, kanske? Knappast. Det upphovsmannen Richard Dybeck syftar på är förstås stormaktstiden.
Då var Sverige ungefär tre gånger så stort som idag. Hur blev vi det? Jo, vi ockuperade länder. Slog ner deras motstånd med vapenmakt. Nåt annat sätt finns inte att bli större. Låter det som en fin idé idag? Låt oss inta Livland igen? Skicka jaktflyg till Saint Barthélemy och göra ön svensk igen?
Men kan man inte revidera texten lite? Behålla nationalsången fast man tvättar bort krigshetsen ur den? Det går nog. Är värt ett försök i alla fall. Återkommer med ett sådant i nästa inlägg.
Först ska jag bara lite försynt glutta en stund på firandet på Skansen i teverutan. Bakom fördragna gardiner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar