Liten paus vid milstolpe

Det första inlägget i Görans Penna var det här:

Inre Mona-monolog före första-maj-tåget

Jahapp, då var det maj och dags att tala
precis när våra siffror börjat dala.

Och jag som varit så glad
när dom äntligen glömt min choklad.

Nu har vi skralaste stödet i modern tid.
Men det är väl nåt man får Wanja sig vid.

---

Det var den 5 maj 2009 som jag skrev det, efter att ha stått i publikhavet på Norra Bantorget några dagar tidigare. Som inlägg nr 1 här i bloggen. Detta du läser nu är inlägg nr 1000.

Så det har blivit några inlägg genom åren. Vad i all sin dar har jag då skrivit om här? Ja, titta i arkivet så ser du. Bara tre små steg dit:

1. Klicka på valfritt år.
2. Klicka på valfri månad.
3. Klicka på nåt inlägg som låter coolt.

Jahapp. 1000 är ju en rund siffra. Kanske bäst att lämna det så? Och övergå till andra projekt som behöver luftas? De 1000 ligger ju kvar. Och väntar på vem som än vill ta de där tre små stegen.

Det får mig att tänka på Rolf på landet när vi spelade badminton. Och gjorde nåt vi kallade Slå Rekord. D v s slog badmintonbollen till varandra och kollade hur många gånger det gick att hålla den så i luften. Det blev en grej att komma ihåg vilka tre bästa vi hade. Som hela tiden blev högre för varje gång vi spelade.

Och när det blir så där jättelänge man bara slår och slår, så förvandlas man långsamt till en badmintonarm med vidhängande kropp och till slut är det bollen som söker sig till racketen, själv räknar man bara. Tills en dag vi kom till 1000. Ett tusen slag. Då kändes det som game over och det blev inte av att vi spelade Slå Rekord mer.

Som sagt. 1000 är en rund siffra. Men jag återkommer hit, när-det-nu-blir. Ville bara stanna till en stund vid den här milstolpen och säga tack för att du läser detta. Och kanske även något av de andra 999 inläggen.

Så tack!

Tusen tack!

Vagabond

inte ens morgon
och många gula timmar kvar

det glittrar av trasigt regn

men solen har aldrig
piskats till att brinna för den här planeten

genom en rökring begrundar luffaren
och himlen varann

hans hjärta är en fågelskrämma där alla svaga bor

en flicka står under en gatlykta och läser Howl
balkongens underkläder lyser

Rambling on a mid day night

jag känner mig oändlig i dag
så oändligt trött

jag har alla mina sånger i mig
men inte vet jag

sätta sig högst upp i sig själv
och rutscha ner

i flyende glitter
som en flaska

en balkong var där
som lutade bakåt

pyttebatongen och låga galler
värme och tresmaksglass

hem kunde jag bärga
en fyrkantig sten det sken om

det växte sockerbitar
i skogen

naturen var lättare
än människor att bläddra i

i trappen ringde jag på

och väntade illamående

det var många människor
i min ensamhet

jag hade ögonen öppna
bakom stängda ögonlock

skrev listor
på allt jag såg

minnen med isbitar
och en skvätt angostura

över gården skulle jag gå
lego eller nåt som en stor yxa

jag höll aldrig på med lego
jag höll andan när jag var där

Söderberg hette han
är det enda som spricker fram

tallarna kan fortsätta susa
men plitarnas namn glömmer man aldrig

när folklivet kom till mig
i form av formlösa land

var det enda naturliga att
sjunka ner på golvet

och föra små människor
med handen över mattan

liten droppe rymmer där
torkar upp den med fingret

en gång skulle man stå bredbent
och kasta en kniv i marken

nära men inte för nära den andres fot
sen gav jag kniven till honom

förstod inte riktigt varför
men det gällde väl bli vuxen

och för sånt fick man
riskera lite blod

tänk om jag vetat att det var
här vampyren bodde

och skrika var det ingen
större idé med

under viadukten med det
öronbedövande tåget

överlämnade jag mig
åt lungorna

tog mig därifrån
mer hes än befriad

lite knäsvag kunde jag
dock konstatera

mjuk och svag i knäna
och i hjärtat en stor skuld

det var så det kunde vara
mitt inne i livet

men det
visste jag inte då

vackraste urnan kan bara det
nedtrampade gruset bygga upp

den längsta armen ut över vattnet
är från den som själv har drunknat

djävulen sitter i allt som har allt
mindre och mindre speglar

brer ut mina papper
hyfsar det som rinner

en bucket list för att börja
inte sluta

allt som äntligen
slutat rimma

allt värdeont
denna lallande natt

allt som sjöng mina sånger i mig
när jag inte var hemma

ofta gick den långt i förväg
min penna

med mitt livrädda
hjärta i munnen

Ute på Jabba Point

Det var en gång en liten huggorm som hette Enoksson. Han var alldeles blå och hade fina stjärtfjädrar. Inte så värst vanligt för huggormar kanske men å andra sidan var det inte så många som hette Enoksson heller, så det kan komma på ett ut.

Hans mamma och pappa sa att han inte fick gå till havet, det är farligt där. Jaha, då var han tvungen att ringla dit för att se själv. Vad var farligt? Vattnet? Nej i vattnet kan man ju simma, märkte han. Det gick bra. Bara vricka sig ljudlöst genom vattnet och ingen som kunde se honom, hans ögon det enda över vattenytan.

En hemlighet som Enoksson hade vara att han tyckte om böcker. Dem kunde han nu ägna sig åt på Jabba Point - en bergsklippa i havsbandet som han hittat redan den första dagen. Där låg han ofta på rygg och solade och kunde samtidigt läsa. Han hade visserligen inte några händer men det vara bara att korva upp halsen i några veck så gick det bra att hålla.

Jabba Point var en idealisk klippa för bokläsning. En utskjutande del över klippan blev som ett litet tak. Om det regnade drog han sig in under skydd med sin bok. Men bara tills solen kom fram igen, då ringlade han tillbaka. Det var för värmens skull. Som alla ormar var Enoksson kallblodig, att tanka solsken var ett måste för honom. Lika viktigt som att läsa en god bok.

Böckerna, ja det blev lite blandad kompott. Här var en med bara ormar i. På bilderna såg han inga som läste böcker, men det fanns några som hette glasögonormar. Ja, då kanske han inte var helt ensam i alla fall. Även om glasögon inte var något han tyckte han behövde. Men han var ju rätt liten än.

Hur fick han tag i böckerna? Köpte han dem? Nej. De fanns i containrar. Folk slängde saker hejvilt. Martinsson, Gordimer och Rosling. Data för dummies, Trädgårds-Nytt och Så klarar du livspusslet. Det var en enkel sak att balansera dem på ryggen när han simmade tillbaka till Jabba.

Han var allätare, läste allt som han tog hem. Han gjorde på det sättet att först läste han boken eller tidskriften. Sen pausade han lite och tänkte på den. Först därefter tog han nästa. Som orm var han van att ligga still och smälta det han konsumerat.

Mamma och pappa hade börjat blekna bort i minnet. Han kände att hemma var här på hans klippa. Och han slapp det tröttsamma väsandet från allehanda släktingar för att hans färg råkade avvika lite. Med en belåten suck fladdrade han lite med fjädrarna längst nere på stjärten, tittade upp i den molnflyende himlen och sträckte sig efter nästa bok.

Med tiden blev Enoksson den mest allmänbildade huggorm någon skådat. Fast det var ju inte så många som skådat honom. Till Jabba Point kom ingen, vilket passade honom fint. Folk som var på väg att lägga till där, ändrade sig gärna när de såg den numera fullvuxna huggormen. Ibland kunde förstås en lunch komma simmande mot klippan och då var det ju bara att hastigt ringla in bakom ryggen på Svea Rikes Lag. Det brukade fungera smaskens.

                                             *

Framförallt var det dock en massa bråte och grejer som med jämna mellanrum sköljde in mot klippan. Flaskor. Cykeldäck. Gummistövlar. Åror. Tomma lådor. Folk slängde ju saker hejvilt. En dag kom det in en nästan ny dator guppande i sin kartong. En laptop hette väl det här. Roligt att se en i verkligheten och inte bara på bild. Var hade han den där som beskrev det här så bra? Enoksson snodde in mellan andra och tredje bokstapeln och kom ut med en volym i munnen. "IT för avancerade, volym VIII". Javisst, den var det. Och de andra sju hade han väl? Jo, han rotade fram dem också.

Det började regna så han drog in allt under taket. Han tittade på vad som låg framför honom. Till höger en kartong med laptop. Till vänster åtta böcker om hur man gör med laptopen. Packa upp ur lådan, ladda med ström, koppla upp sig, ladda ner operativsystem, använda mus, tangentbord, fönster, verktyg, webbläsare, sökmotorer, hemsidor, bloggar, vloggar, appar, mappar och pappar och allt vad det hette.

Kunde man ...? Skulle det gå att ...?

Ja, den första punkten uppackning gick galant. Sen stötte han på problem. Ladda med ström? Han såg sig hjälplöst omkring. Då - woosh - knastrade en blixt över himlen och laptopen laddades med ström! Enoksson visste inte hur det gick till, men han kände igen sitt eget zick-zack-mönster. En hälsning från himlen helt enkelt, tänkte han. Resten av arbetet med laptopen lyckades också, även om det inte gick så där jättefort. Åtta volymer är ju ändå åtta volymer.

Han fick klicka med musen och samtidigt skriva med tangentbordet medan han bläddrade i något kapitel. Tur han hade sina yviga stjärtfjädrar. Annars skulle det inte ha gått. Fler och fler funktioner lärde han sig, mer och mer skicklig blev han. Av bara farten kom han på hur han skulle göra så att laptopen laddade upp sig själv när batteriet sjönk ihop. Bra. För han kunde ju inte räkna med att blixten skulle slå ner hela tiden.

Över Jabba Point seglade fiskmås och labb i vida svängar medan en huggorm låg stilla nere på klippan och tittade in i en laptops ruta av glas.

Enoksson var lycklig. Här fick han användning för alla böcker han läst, alla tankar han tänkt, han förstod vad människorna skrev och gjorde. Det var som att vricka sig ljudlöst genom människornas värld därute och ingen som kunde se honom. Han besökte tidningar, hemsidor, bloggar, facebook, instagram. Vad folk skrev! Vilka bilder de lade ut! Alla människor som älskade varandra och värnade om jorden och alla deras uppmuntrande ord i trådarna överallt.

Han fick ta sig ett dopp. Svalka sig och smälta. Av och an simmade han och ... nej, det var något ...

Uppe vid laptopen igen. Nu såg han bara motsatsen till allt detta! Stora vuxna karlar som gav sig på unga kvinnor med ord som var som spottloskor, kallade dem fruktansvärda saker, hånade deras ursprung och utseende med lögner och hat som om det hade vällt upp ur helvetet självt!

Varför hade han inte sett detta förut? Ser man bara det man själv har lust att se? Hela hans avlånga kropp fylldes av avsky, giftet steg i hans tänder, han ville sänka dem i deras nackar, fylla hela kommentarfältet med samma dynga tillbaka till dessa hatfulla kräk, han skulle kalla dem ...

... så sjönk giftet tillbaka i hans tänder och han gjorde så som han alltid gjort förut. Han smälte.

Och vad hände om han skulle ge efter för sin ilska? Han skulle få hat tillbaka i dessa oändliga trådar och vad gjorde han då? Gav tillbaka med samma valuta? På det här sättet skulle kommentarfälten och människorna som skrev dem bara fyllas med mer och mer hat. Något annat skulle inte hända.
Han smälte, funderade, tänkte på allt han läst i sina böcker. Vad möter man hat med? Vad möter man mörker med? Vad möter man kyla med?

Svaren på de frågorna kunde han direkt. Kärlek, Ljus respektive Värme. Men de är bara ord, tänkte han, tills man tankar ner dem i sin kropp. Otroligt långsamt går det att komma dit. Men så får det bli i alla fall. Det är åt rätt håll.

Och så krälade Enoksson ut igen mot solskenet på Jabba Point. För att tanka ner det där första. Värmen. 

Besök i Shakespeare-land 2

(forts från förra inlägget i nov)

Teatersalongen var så lik det jag sett på bilder och läst om! Rund som på Shakespeares tid, scenen i mitten, publik och skådespelare nästan ihopblandade, entréer och sortier genom publikhavet.

Och kung John spelad av en kvinna! På gamle Willes tid spelades ju alla kvinnoroller av pojkar. Flera av kvinnorollerna i hans pjäser hade också den twisten att de i pjäsen klädde ut sig till män, för att i slutet av pjäsen demaskera sig och visa att de - tada! - hela tiden varit kvinnor. Fast de alltså hela tiden varit pojkar.

Pojkar blir kvinnor som blir män som blir kvinnor. Så det var rätt logiskt att krigshetsar-John porträtterades av en kvinna. Hon var bra också. Den ballaste rollen med de coolaste texterna i pjäsen är enligt förståsigpåarna Bastarden. Han var sevärd, fick igång publiken som om det vore ståplatsläktaren på ett fotbollsderby. Min favorit var ändå emissarien från påven. Få repliker med små, små medel och eleganta ansiktsuttryck. Av en händelse spelades också han av en kvinna. Shakespeare måtte ha skrattat gott i sin himmel.

Hela Stratford-upon-Aven var pimpad med Shakesperiana. Man lyckliggjordes av att marineras i detta. Sådana otroliga böcker och grejer av olika saker i butikerna. Och dessa fyra väldiga statyer vid floden Avon. Först en rundmagad en. Falstaff, förstås. Han som dyker upp både i Henrik IV och The Merry Wives of Windsor. Sen en med kungakrona i handen, kunde vara från vilken som helst av krönikespelen. Den tredje statyn en grubblare med dödskalle i handen. Hamlet. Och den sista statyn var Lady Macbeth.

Han skrev ca 37 pjäser. Att man inte kan säga exakt, beror på att man tror att han i några av pjäserna tog med en annan som delförfattare (inte helt ovanligt på den tiden). Hur räknar man det? Och kung Henry IV fanns det så mycket att skriva om att det blev tre pjäser, del 1, 2 och 3, och Henry VI finns som del 1 och del 2. Så hur räknar man Henrypjäserna? Som 2 eller 5 st?

Den storm av inspiration jag fick av vår tripp till Stratford-upon-Avon resulterade att jag ville lära mig mer om alla pjäserna, så jag började på en story där jag tar med en person från var och en av alla hans pjäser. Vilket innebär att jag måste göra en research. Den rollfigur jag valt hissar ner mig lite grand i pjäsen i fråga. Väldigt roligt att vara med i den hissen, en hiss för varje pjäs, och skapa något eget av detta. Förhoppningsvis. Kul att göra försöket i alla fall.

Och ger mig en ursäkt att ta ner Harold Blooms tegelsten om Shakespeare ur bokhyllan, försiktigt blåsa bort dammet och sätta mig och läsa.