Risfälten slokade, jorden var torr och hade börjat spricka upp. Dido kunde inte vänta längre. Hon måste till Ananse, så han kunde klättra uppför tråden. Till gubben Davidsson.
Men först Tane. Där måste hon ju börja. Hon letade men kunde inte hitta skogsherden någonstans, hur många gropar hon än tittade ner i. Långa djupa sprickor löpte i marken överallt. Dido följde en av dem med blicken. Långt därborta låg ett föremål. När hon kom fram, såg hon det. Det gyllene skrinet! Lite skamfilat, men ännu helt. Utan att tänka hoppade hon in i det, föll.
Båda två var därnere i labyrintgången. Den lilla skogsherden Tane och den stora spindeln Ananse.
Dido höll inne med sitt ärende. För något var på färde. Ananse såg orolig ut i alla sina ögon.
”Silkestråden upp till gubben Davidsson är bortriven”, förklarade Tane, ”jag kom hit så fort Ananse slog larm”. Spindeln nickade. ”Något är helt åt skogen”, fortsatte skogsherden, ”den där flugan har den senaste timmen surrat omkring helt orädd alldeles ovanför oss. Ananse nickade igen. ”Spyflugan Oshe”, sa han.
Då hände något. Som på en signal dök ett väldigt antal odjur och bestar upp framför och över dem. Ondskans alla kreatur. Himlen förmörkades av dem.
Dido såg Ab’hwat, gamen med två huvuden, Garuda, besten som hade fötter av krokodilkäftar, Ozk med sina tretton slingrande ormar till armar och den bevingade skorpionen X’a.
Och där var jättarna Grid och Masluk och allehanda odjur och väsen och egon med glupande makthunger som Tsimorgh, Klant-Rump, Klan-Trump och Nidhugg. Allt orkestrerat av Ur’glu från Tantalus.
Och - till sin stora sorg - i bakgrunden såg Dido ett stoltserande vildsvin hon kände igen.
De bevittnade historiens första kraftmätning mellan ont och gott.
”Men de här får inte ta över jorden!” sa Ananse. Det var det längsta Dido hört honom säga. Och han var redan uppe i luften, började spinna en ny tråd, rakt upp, vad tänkte han, han var ju chanslös att ta sig till gubben Davidsson förbi alla dessa odjur, spindeln parerade deras attacker så gott det gick, svängde undan, tråden glittrade högre och högre.
En rörelse i jorden och labyrintens alla gångar följde med tråden uppåt, samlade sig högt däruppe, först till stora tussar av bomull, sen mer och mer svarta, sen sprack de och som en väldig sorg, som äntligen brister, föll tårar ur dem ner på jorden, som droppar, och till sist bara forsade allt ner i ofattbara mängder.
När Ananselabyrinten tömde sina tårar över jorden kom de inte bara risfälten till del, de samlade sig till åar, floder, hav och oceaner. Över större delen av jorden bredde nu vatten ut sig.
Och ondskans anhang?
En del spolades bort. En del flydde tillbaka till sitt högkvarter i Tantalus. Och en del försvann ner i olika hålor och skrymslen, ditjagade av Machai-Rod, föregångaren till den sabeltandade tigern.
I det som varit Ananses labyrint satt Tane och Dido kvar, när regnet plötsligt upphörde och solen kom fram. De sjöng, nynnade och viskade en formel om klättring uppför en tråd, regn som faller, allt som spolas bort. ”Upp stiger solen, torkar bort allt regn”. Men spindeln klättrade inte upp igen.
Ett gammalt ordstäv säger att det börjar regna när en spindel dör. Det kan ligga nåt i det.
*
- Ja, jag kände mig hela tiden iakttagen den där gången när vi ordnade vind på jorden. Demon måste ha spanat på oss och sålt ut oss till dom där hemska. Varför gjorde han det?
Dido satt och berättade för De Tre Vishetskvinnorna. Länge hade hon suttit där.
- För hämnd, sa Ma’at direkt.
- Och nu är han lierad med det ondas makter, sa Neftys.
- Vi måste få hem honom på något sätt, sa Lonkundo. Vet du var han finns nu, Dido?
- Jag har en liten gissning, svarade Dido. Om ni har en bit snöre så går jag och hämtar honom.
Och med ett snöre i fickan gick hon till Tantalus. Chepri behövde hon inte bry sig om, han vände ju den utspärrade nackskölden mot henne och tittade mot ingången, så hon gick bara förbi ormen. In i Tantalus.
Hemlöshetens salar, tänkte hon, där kan han vara. Och hur hon hittade dit oupptäckt och fann Demon där, om det går det många sägner om på jorden. Han blev skräckslagen när Dido uppenbarade sig, vågade varken använda betar eller klövar, och hon band honom i snöret och tvingade honom med. Vid utgången vaktade Chepri, omöjlig att ta sig förbi.
Dido använde nu snöret på annat sätt. Knöt det till en lasso och kastade det runt Chepri. Så enkelt fångar man förstås inte en kobra, den slingrade sig snabbt ur, men öglan fick tag i stjärten och Dido knyckte till lite, så Chepri snurrades runt ett halvt varv. Dido och Demon kunde nu enkelt gå förbi den dödliga kobran, för i Chepris hjärna gick de två IN I Tantalus, inte UT UR.
När Ur’glu blev varse vad som hänt, såg han till - när hans raserianfall väl ebbat ut - att kobran för all framtid blev försedd med ett extra par glasögon.
Dido och Demon pratade mycket på vägen hem. Demon återtog steg för steg mänsklig skepnad. Någon större ånger verkade han dock inte ansättas av. ”Bra att komma hem nu, så vi kan reda ut det här missförståndet”, sa han bara. Det glimmade om betarna när han talade. Hans hörntänder vägrade tillbakabildas.
I Rådslaget sedan med De Tre Vishetskvinnorna var det inte självklart vad som nu skulle hända.
- Lyssna, Demon”, sa Ma’at.
- Du hör ju till oss, så vi kan ju inte bara ..., sa Neftys.
- Men om du fått råda hade vi alla slagits ihjäl, sa Lonkundo. Så vi kan ju inte bara ...
De tre drog sig tillbaka för att grunna en stund.
Demon fick vänta i botten på en av Tanes gropar med Dido och Tane på vakt ovanför. Det var en fin dag för de två att språkas vid om allt som hänt, medan vishetskvinnorna höll på med att grunna.
Grunningen tog sin tid. On gick lots och eldkulan hann gå ner i horisonten och Moshambwoos måne dök upp och stänkte silver bland trädens blad och To hann komma med eldkulan igen som ändrade bladens silver till guld.
- Det är som färger, sa Tane.
- Färger?
- Ja, vi pratade ju om varför himlen låter de onda finnas och inte bara mosar dem under hälen.
Det kanske är för att färgerna Hat, Vedergällning och Utrotning inte existerar på det godas palett, men att de finns hur mycket som helst på det ondas palett. Nästan så de rinner över kanten.
Ma´at, Neftys och Lonkundo återvände nu. Och de hade beslutat att Demon skulle transporteras till Tir na n’Og, landet där (närapå) ingen åldras, ingen blir sjuk och åren passerar som minuter.
Det var bara att vänta på att Ummrild skulle ta honom dit. Ummrild som bodde i regnbågen.
De tittade alla bort mot regnbågen. Först såg de inget, men sedan lösgjordes något. En stor fågel i alla färger som finns kom flygande mot dem. Demon såg nöjd ut, nästan uppspelt, verkade se det hela som en belöning. Tänk, aldrig åldras! Han gjorde sig beredd att få åka bekvämt på fågelns rygg, men Ummrild grep helt sonika tag med näbben i Demons byxbak och flög iväg med honom.
Mot Tir na n’Og, landet där (närapå) ingen åldras, ingen blir sjuk och åren passerar som minuter.
Förmodligen på andra sidan regnbågen nånstans, tänkte Dido. Det är som det är.
Dido tittade nu på de andra och såg sig omkring. Risstråna stod tvåmetershöga på fälten.
- Vad fina de är, sa hon. Nu är det väl dags för mig att börja jobba på risfälten?
- Nja, sa Ma´at.
- Du får nog vänta något år, sa Neftys.
- Tills du är lite större, sa Lonkundo. Vi måste ju veta att du klarar av det.
Det är som det är.
Och en bris från Bestla och Zhivlat sisslade genom risfälten.
Och gubben Davidsson strök sig över skägget och lade in ett nytt vedträ i den brinnande elden.
(slut)
