Lars Gustafssons utvalda mästerverk

Lars Gustafssons Strandhugg i Svensk Poesi, 1977, innehåller ett antal diktanalyser. Han väljer femton dikter som han anser vara utomordentligt bra, ja två av dem kallar han "mästerverk". 

Den ena av dem är Stagnelius' "Till förruttnelsen". Den andra är skriven av en ung finlandssvensk som jag inte hade hört talas om innan jag läste Gustafssons bok. Den unge poeten är Josef Julius Wecksell och levde 1838-1902. Dikten heter "På moln stod du".

På moln stod du! Jord voro dina fötter och din

                  tanke räckte upp till Gud!

Dina ögon slog du upp och var atom i ditt sinne

                  var en skapelse.

Du sträckte ut din hand och sade: vad är du?

                   och det var luft.

Och din ande gick ut och du såg stjärnor och

                   solar fara förbi som moln.

Och du ropade: himmelen stod under Guds

                    fötter.

Och därovan var mörker dit ingen hann och du

                     visste din moders liv och du önskade

                     en kvinna.

Och en poppel stod grön i det innersta av ditt

                     öga

och din storhet försvann och du låg som en tår

på din egen fot i din egen glans

och molnet var försvunnet.

När jag läste den i Gustafssons bok fullkomligt golvades jag. En så enorm dikt! Jag höll med honom. Ett mästerverk. Visst kan också Stagnelius-dikten i boken också kallas det, men den drabbade mig inte, som denna förunderliga dikt. 

Den skrevs någon gång på 1860-talet, säger Gustafsson i boken. Före september 1865 i alla händelser, för den månaden blev han intagen på mentalsjukhus. Där han satt livet ut, till 1902. Ett ohyggligt livsöde!

Men hans diktning! Tänk att skriva en sån här dikt på den här tiden, långt långt före alla andra poeter som jag hört talas om och läst! Gustafsson ville inte förminska dikten genom att sönderanalysera den, men skriver:

"Det finns ett tillstånd, säger Sigmund Freud, i det allra minsta barnets utveckling när det ännu tror sig allsmäktigt. Det har inte upptäckt de besvikelser som för oss alla utgör den påtagliga verklighetens gränser. I några få extrema personligheter kan ett spår av detta tillstånd leva kvar."

Jag brukar inte så ofta tolka in exakta saker i en dikt. Jag bara läser och gillar eller gillar inte. Men i den här dikten kan man ju leka lite med analysförsök. Diktjaget talar ibland om Gud och ibland ÄR han Gud. Hmm, tänker min hjärna: diktjaget är alltså Jesus! Och då glider mitt öga vidare till den som skapade dikten och det klackar till i mig när jag ser att diktens pappa heter Josef ...

Som sagt, jag ska nog inte analysera dikter, risken är stor att jag tror på´t. Jag ska bara läsa och njuta. Och det är lätt att göra med På moln stod du. För den dikten är en poppel som fortfarande står grön i det innersta av ens öga.

Josef Julius Wecksell står bronsstaty i Åbo, skriver Lars Gustafsson, "i skuggan av domkyrkan, alldeles intill biblioteket".

Kan vara ett bra utflyktsmål nästa gång man har vägarna dit. Slå sig ner på nån bänk där i skuggan av en poppel.

.

3:56 i Marrakech

mopeder och cyklar sicksackar fram i souken mellan säljare med höga röster och långa rockar;
tavlor, vävnader, snidade kameler, sjalar och tofsar i alla färger;
en mulåsna drar en vagn lastad med rundkakor och långbröd;
bakom går en mulåsna till, med en vagn med cementrör;
det bjuds ut plånböcker, oljelampor, blåsbälgar, skinnväskor, flätade armband, sittpuffar, pärlemordolkar, berbermasker och fågelburar

en barfota man tvättar en cykel med snabba handrörelser;
två kvinnor säljer västar och handväskor gjorda av bildäck;
en farbror sitter på en sockerlåda och häller upp myntaté från en silvrig kanna med en hög och tunn stråle;
en kvinna steker pannkaka på en stenhäll och smetar ut med händerna;
säljaren Izmit får bara plats i ett hål där han sticker upp huvudet och runtomkring sig har han sina små pyramider av kanel, anis, kummin, gurkmeja, saffran, koriander, sesam, ingefära, svartpeppar och mynta

i en mörk affär sitter en man och täljer, en liten teve flimrar i bakgrunden;
cykelpinglor, mopedtutor, människor i långsamma fotsida kläder, rökelse, avgaser, stekos, bullbak, kakelplattor i sprängblått;
en kvinna med ett barn i vagnen och ett på ryggen lagar barnvagnen med en lång vit tejpremsa;
en mulåsna knarrar förbi med en vagn full med sallad, tomat, gurka, lök, fikon, dadlar, mandariner och bananer;
en vagn utan dragdjur med ett två meter högt lass av mattor baxas in i en gränd av en liten man som skjuter på med huvudet;
hos Abdullah pekar en gumma på en höna som vägs, nackas, tas ur och tillagas;
en lång man med kippa och glasögon tittar på en butik som är full från golv till tak med babouche-tofflor;
en apa med tjattrande tänder sitter i någons hår

en liten mula drar en lika liten vagn, röd presenning i vagnen, föraren sitter på en planka lagd tvärs över;
en kvinna i huckle och rött läppstift bakom en tunna gör min av att hon snart ska till att gråta eller om det är skratta;
säljaren på stolen utanför skinnaffären skajpar i mobilen med lillasyster i Casablanca;
två regnbågskattor med svansar i henna slinker mellan gasande mopeder in i en annan derb;
en kvinna i hästsvans och kortkort grälar med en fräknig pojkvän från Stuttgart;
delar av flådda djur hänger på sina krokar;
en kvinna helt i svart från topp till tå förutom en springa för ögonen, om hon blundade var det bara hon som kunde synas i ett mörker;
handmålad konst och kalligrafi lyser hos Nour-Eddine Boukheir;
grooooom brakar minareten igång som en plötslig ödla ur sitt gröna kärr av eko och jättevingar över staden för nu är klockan 4


.

Tussilago farfara

Tussilagon brukar vara nyckeln som låser upp min blogg efter vinderdvalan. För mig är tussilagon vårblomman. När Anna och Kattis var små kom de inspringande i köket med några småjordiga och lite rufsiga exemplar av tussilago farfara, som man högtidligt satte på bordet i fingerborgsstora vaser. Våren hade tassat in.

Den här gången slogs vårens ankomst sönder av en lastbil. En chock som jag först måste komma över innan jag hade lust att ta till pennan. Jag såg att många gjorde tvärtom, skrev och skrev som bara den, på t ex facebook, för att bearbeta vad som skett. Och många var också snabba med pekfingrar, analyser och medicin mot upprepningar.

Jag var bara snabb med att ringa familjen i Stockholm, få bekräftat att de mådde bra. Detta väl gjort och jag kunde andas igen, då hade jag långt till analys och debatt om dådet. Först måste jag fatta, vad var det egentligen som hänt?

Bilfärden först. Hur hade bilen åkt? Jaha, blev stulen på Adolf Fredriks Kyrkogata nära Drottninggatan. Borde varit snett emot Citikyrkan alltså, där som jag ofta åt lunch eller fikade på den tid jag bodde och jobbade i Stockholm.

Bilen därefter in på Drottninggatan och vänster nerför backen. Där jag ofta släntrat med en sommarglass i mun, slunkit in i new-age-affärer, bokhandlare, tittat i skyltfönstret med de snidade träfigurerna, en gång såg jag Måns Zelmerlöf gå där med sin hund, en svart en, lika vältränad som sin husse.

Och var bilen hade åkt in i Åhléns. ”Ålles hörna”, den stora mötesplatsen för alla i stan? Nej, inte där vid Klarabergsgatan, utan gatan dessförinnan, Mäster Samuelsgatan. Då vet jag.

Först därefter kunde jag ta in dödsfallen, försöken som fantastiska människor gjorde för att minimera skadorna, jakten på förövaren.

Slutet på jakten, som även den ägde rum i mina gamla kvarter. På Steninge Allé, där jag brukade jogga förr i världen då jag bodde i Märsta. Mest kossor som jag sprang förbi då, numera står det bostadshus på ängarnas plats.

Jag var tvungen att i tankarna smyga mig runt det som hänt, bryta sönder skräcken genom att bebo gatorna igen med mitt eget liv, ta tillbaka staden från terroristen. Ställa tillbaka tussilagon på bordet, som välts omkull av en lastbil.

Den 11-åriga flickan, en av de fyra som dog, tog lång tid att identifiera henne eftersom hon var så illa tilltygad. Och terroristen som sa att han var nöjd med vad han gjort. Sånt där gör det oerhört enkelt att känna hat, slå ihjäl den där galningen osv.

Så lätt att känna så. Men då stiger man ner själv till galningens nivå. Idiotins och galenskapens våldspiral bara växer ohämmat rakt upp. Med hjärnan känner vi att detta är fel väg. Och att den rätta vägen visas av Martin Luther King.
”Darkness cannot take away darkness. Only light can do that. Hate cannot take away hate. Only love can do that”.

Visst, sånt är lätt att säga, fnyser vi inom oss i vårt sårade, rasande bröst. Och samma raseri fanns i bröstet hos terroristen i lastbilen. Vill vi vara av samma skrot och korn som han?

Nej, knappast. Men vi har nog att välja mellan det och Martin Luther Kings ord. Vi måste jobba med oss själva för att få en bättre värld. Jobba med oss själva. 

Det finns bara två människor. En som hatar. Och en som älskar.

Och tussilagon är fortfarande nyckeln.

.

Förmodligen var det lejonen

Lejonen på Drottninggatan räddade tydligen många människor i fredags.

Lastbilen kom i full fart nerför Drottninggats-backen, hann köra på många, men inte bara människor utan även lejon. De där av sten. Lejonen gick det inte att köra över. De kanade med framför hjulen och gjorde det svårare för föraren, både att framföra bilen och att mörda så många som möjligt.

I korsningen till Mäster Samuelsgatan svängde bilen tvärt höger och kraschade rakt in i Åhléns. Förmodligen p g a de efterhängsna lejonen.

Om bilfärden hade fortsatt bara till nästa tvärgata, skulle lastbilen skenat in på Klarabergsgatan. Där i hörnet Drottninggatan-Klarabergsgatan finns ”Åhléns hörna”, en av de största mötesplatserna i Stockholm. ”Vi ses i Ålles hörna” kan man säga och alla vet var man menar. Snett vänster har man ”Plattan”, Sergels Torg alltså, rakt fram Drottninggatans fortsättning fram till Rosenbad och Gamla Stan, till höger Klarabergsgatan med Åhléns och längre bort viadukten över Vasagatan och Centralen.

Halva Stockholm befinner sig här på fredagar och lördagar, massor med människor och bilar. Om lastbilen plöjt in här, ja det kan man knappt tänka på, då hade dödsoffren kunnat bli hur många som helst, tio gånger fler eller så!

Jag har ett behov att tänka så här. Tänka mig in i vad som kunde ha hänt, men inte hände. Ett sätt att hantera chocken när man tänker på de fyra som dog och de många som skadades. För hur kan man fatta detta dåd? Det kan man inte. Men man måste hantera chocken på något sätt. Och vi har väl olika sätt att göra detta. En del är snabba att peka ut syndabockar. Andra är lika snabba att berätta hur man skulle gjort för att undvika katastrofen.

Undvika? Den hemska sanningen är ju att det finns inget sätt. Tja, om det gällt en stor terroristaktion med många människor och vapen, då fanns det kanske något sätt för landet att nosa upp planerna och ingripa innan något hände. Men en ensam person som gör något sinnesrubbat? Så fort man går utanför sin dörr möter man människor och man måste bara lita på att de inte plötsligt drar upp en pistol eller kniv. Det är det som är ett samhälle, att lita på varandra, se min hand är öppen, jag vill dig inget illa.

Motsatsen skulle bli idiotisk. Den där plötsliga pistolen eller kniven eller mejande lastbil. Bara en personlig livvakt skulle kunna skydda en. Hälften av befolkningen livvakter till andra hälften (och vilka skulle vara livvakter till livvakterna?). Hela visten med att leva och vara i ett samhälle skulle försvinna.

Jag förstår mycket lite av det här. Enda enkla lösningen ligger i att människor inte vill mörda andra människor. Att ha ett samhälle där folk inser att meningen med livet inte kan vara att ha ihjäl andra människor. Den enkla svåra lösningen. Och långsiktiga.

Men man kan öva sig genom att lägga en blomma vid foten av ett lejon av sten. Och lägga armarna om lejonet. Och hålla kvar och lyssna. Att även där dunkar ett hjärta.

.