Tussilago farfara

Tussilagon brukar vara nyckeln som låser upp min blogg efter vinderdvalan. För mig är tussilagon vårblomman. När Anna och Kattis var små kom de inspringande i köket med några småjordiga och lite rufsiga exemplar av tussilago farfara, som man högtidligt satte på bordet i fingerborgsstora vaser. Våren hade tassat in.

Den här gången slogs vårens ankomst sönder av en lastbil. En chock som jag först måste komma över innan jag hade lust att ta till pennan. Jag såg att många gjorde tvärtom, skrev och skrev som bara den, på t ex facebook, för att bearbeta vad som skett. Och många var också snabba med pekfingrar, analyser och medicin mot upprepningar.

Jag var bara snabb med att ringa familjen i Stockholm, få bekräftat att de mådde bra. Detta väl gjort och jag kunde andas igen, då hade jag långt till analys och debatt om dådet. Först måste jag fatta, vad var det egentligen som hänt?

Bilfärden först. Hur hade bilen åkt? Jaha, blev stulen på Adolf Fredriks Kyrkogata nära Drottninggatan. Borde varit snett emot Citikyrkan alltså, där som jag ofta åt lunch eller fikade på den tid jag bodde och jobbade i Stockholm.

Bilen därefter in på Drottninggatan och vänster nerför backen. Där jag ofta släntrat med en sommarglass i mun, slunkit in i new-age-affärer, bokhandlare, tittat i skyltfönstret med de snidade träfigurerna, en gång såg jag Måns Zelmerlöf gå där med sin hund, en svart en, lika vältränad som sin husse.

Och var bilen hade åkt in i Åhléns. ”Ålles hörna”, den stora mötesplatsen för alla i stan? Nej, inte där vid Klarabergsgatan, utan gatan dessförinnan, Mäster Samuelsgatan. Då vet jag.

Först därefter kunde jag ta in dödsfallen, försöken som fantastiska människor gjorde för att minimera skadorna, jakten på förövaren.

Slutet på jakten, som även den ägde rum i mina gamla kvarter. På Steninge Allé, där jag brukade jogga förr i världen då jag bodde i Märsta. Mest kossor som jag sprang förbi då, numera står det bostadshus på ängarnas plats.

Jag var tvungen att i tankarna smyga mig runt det som hänt, bryta sönder skräcken genom att bebo gatorna igen med mitt eget liv, ta tillbaka staden från terroristen. Ställa tillbaka tussilagon på bordet, som välts omkull av en lastbil.

Den 11-åriga flickan, en av de fyra som dog, tog lång tid att identifiera henne eftersom hon var så illa tilltygad. Och terroristen som sa att han var nöjd med vad han gjort. Sånt där gör det oerhört enkelt att känna hat, slå ihjäl den där galningen osv.

Så lätt att känna så. Men då stiger man ner själv till galningens nivå. Idiotins och galenskapens våldspiral bara växer ohämmat rakt upp. Med hjärnan känner vi att detta är fel väg. Och att den rätta vägen visas av Martin Luther King.
”Darkness cannot take away darkness. Only light can do that. Hate cannot take away hate. Only love can do that”.

Visst, sånt är lätt att säga, fnyser vi inom oss i vårt sårade, rasande bröst. Och samma raseri fanns i bröstet hos terroristen i lastbilen. Vill vi vara av samma skrot och korn som han?

Nej, knappast. Men vi har nog att välja mellan det och Martin Luther Kings ord. Vi måste jobba med oss själva för att få en bättre värld. Jobba med oss själva. 

Det finns bara två människor. En som hatar. Och en som älskar.

Och tussilagon är fortfarande nyckeln.

.