Morgondopp i viken

Badrock, morgonrock och rökrock är olika saker. Alla tre.

Om det inte är så att man i gryningen står till knäna i vattnet i viken i en rock av frotte' med en tänd havanna mellan tumme och pekfinger och tittar t ex på en häger som landat på en sten tio meter bort.

I det fallet är det ju samma sak alla tre.

Badrock använder jag när jag är på landet. Det ersätter helt handduken när jag ska bli torr och varm efter doppet i det kalla blöta.
En del är inte överens om det där med kallt. Det är varmt bara man är i ett tag, hävdar de. Men jag tror kroppen uppfattar allt under 37 grader celsius som kallt.

Allteftersom den del av en som befinner sig under vattenytan har domnat bort av kylan, kan man sänka ner flera intet ont anande kroppsdelar, tills hela kroppen utom huvudet anpassat sig så framgångsrikt till vattnet att den blivit ett sammanhängande isblock. Genom munnen, som är precis ovanför vattenytan, kan man då ropa till de huttrande på stranden:
Kom i, vet ja, det är jättevarmt!

Någon rökrock har jag väl däremot inte alls. Det är väl sånt som finns i gamla pilsnerfilmer med grevar i eller om det skulle bli eldsvåda och det enda man går med sig i sista stunden är morgonrocken.

För när det gäller rock av frotte' är det morgonrocken jag är mest frekvent i. Den är som att svepa in sig i ett moln av godsint morgon.

Vid tanken därpå skvätter jag lite med handen bort mot hägern. Men den rör sig inte en millimeter. Bara liksom skvätter tillbaka med kloförsedd högerfot. "Om du plåtar oss nu," säger plötsligt hägern, "så kan du få både fotbad och fotobad".
Och så kastar den sig tyst upp i luften och seglar iväg medan jag står människosemestrig kvar denna märkliga juli.

Eller var det en hägring bara? Nej, där syns den som en prick därborta. I horisonten. Eller augusti som det också kallas.
.

RKOB

Ett minnesprogram från 1969 och ett från 1991. Jag ser båda två. Och tidningarna verkar lite yrvakna i sina beskrivningar. För hur beskriver man ett geni?

Inte vet jag. Men när jag tittar på programmen, slår det mig att jag ser drag av fem andra män:

Cornelis Vreeswijk
Gustav Fröding
Sven-Bertil Taube
Povel Ramel
Jonas Gardell

Från de mest skilda områden alltså. Och när jag håller på, måste jag erkänna att jag får vibbar även från ett antal grupper:

Galenskaparna
Glenn Killing-gänget
The Beatles
Monty Python
Bröderna Marx

Så går i alla fall mina tankar. Man måste i alla fall ha många strängar på sin lyra, för att ensam kunna fylla Globen. Två gånger.

Vid ett tillfälle satte han sig ner på scenkanten med en gitarr och skulle sjunga nåt för den 16000-hövdade publiken. Oj, här fanns ju inget stativ nä, bara mik, och gitarren kräver två händer (vid den här tiden fanns ju inga såna där myggor att hänga på sig) hur gör jag nu, har nån lust att ...
Nästan omgående kom en tjej fram från första raden, inte nån orädd, såg snarare dödsförskrämd ut, men ville hjälpa till. Hon satte sig bredvid på scenkanten och medan han sjöng låten instruerade han henne hur hon skulle hålla miken. Efter låten lyfte sig taket i Globen av ovationer.

publiknaturlig
bra sångröst
inga hämningar
improvisationsrik
totalartist

Jag fascineras av hans namn också. Karl Oskar hette ju han som utvandrade till USA i Mobergs Utvandrarna. För övrigt tillsammans med en Robert, ni vet han med öronskadan.
Globen-Robert åkte också till USA. Fast då hette han Zero.

Medierna säger nu att Robban avlidit. Det går jag inte på. Han har säkert bara bytt namn igen.
.

KFUK 3

När man i USA ser namnet KFUM tänker man på billiga hotell. Där jag växte upp i Bromma var det synonymt med basketboll. KFUM Blackeberg och KFUM Alvik t ex.

I KFUK-KFUM Central fanns bådadera. KoM Hotel hette hotellet. Märk det listiga med K och M i namnet. Det var genom hotellet pengarna kom in. Och som finansierade framför allt ungdomsverksamheten, som hade tre grenar.

Basket, som sagt. Något vidare högt i seriesystemet låg inte deras seniorlag, men de hade stor ungdomssatsning.

Gymnastik var den andra grenen. Det var den äldsta i föreningen. Och de blickade mycket tillbaka till glansfulla tider när de vann SM-titlar. Mest i truppgymnastik. En gymnastikgren som antagligen inte finns kvar i dag. Tjejgymnasterna var mest aktiva, minns jag.

Den tredje var Ängsholmen. De som jobbade där var de verkliga entusiasterna och kreatörerna. Ängsholmen var en ö i skärgården med segling, konfaläger och friluftsliv för ungdom.

De tre avdelningarna trätte hela tiden. Om vilken av dem som skulle få mest pengar. Därför fick de alltid precis lika stora tilldelningar, på öret faktiskt. Men de trätte ändå.

Det var även nån konstig rivalitet mellan de idogt arbetande damgrupperna. Om jag varit och besökt KAG, kände jag att jag måste göra detsamma på Tisdagsgruppen också. Och helst varken kortare eller längre. För att, så att säga, minimera konfliktytorna i föreningen.

Sen hade vi en kör också, eller två förresten, en kammarkör också. Men de trätte aldrig. För de behövde aldrig några pengar. De bara sjöng. Lite spännande var det när se skulle få ny körledare. Länge var Kjell Lönnå aktuell. Men det rann ut i sanden.

"Seniorkretsen" fanns ju också förstås. Om den har jag berättat tidigare här i bloggen, i inlägget Lejonet Elsa den 5 december 2012.

Kontoret låg mitt i stan, nära Sveavägen, i ett stort hus som föreningen ägde, med en massa lokaler. När vi satt och fikade där nån gång i mars 1986, stack en polis in huvudet. "Har ni sett något misstänkt?" Vi skakade på huvudet, med munnen full med kanelbulle, och polisen sa "nähä" och försvann.

På kvällen såg jag Holmer i Rapport skrodera om att de finkammat hela kvarteret med luskam.
Och jag tänkte i mitt stilla sinne att det får allt vara synnerligen jättestora löss om de ska kunna fastna i sådana glestandade kammar.

Och lusen från hörnet Sveavägen-Tunnelgatan på kvällen den 28 februari 1986 är fortfarande på fri fot.
.

KFUK 2

Men det var inte bara fikabröd och hantverk som såldes på KFUK-KFUMs Julmarknad. Hela ruljangsen byggde på att folk skänkte saker som kunde säljas. Och vad var det som skänktes mest? Gissa! Jo, böcker! Hekatomber av böcker.

Åminstone kändes det som så. Böcker har ju den egenheten att de är lite stora. En bok tar mer plats än hundra spetsnäsdukar. Och det kunde komma in lådvis med böcker. Många av typen "Utvecklingen av scoutverksamheten i Smygebyträsk åren 1911-14 samt 1917-19".

En hårt arbetande och rättrådig ännu icke-bloggande föreningssekreterare gjorde då allt för att ställa ut böckerna snyggt. I bokhyllor och ämnesvis så man såg precis.

Försäljningen gick trögt. Samma böcker plockades tillbaka osålda marknad efter marknad plus nytillkomna som skänkts. Föreningsförråden fylldes av böcker, hotade att spränga huset inifrån.

En julmarknad glömde vi totalt bort att sätta upp böckerna snyggt och prydligt. När marknaden började låg de bara i en hög på golvet. När jag upptäckte det, rusade jag dit för att rätta till. Men det var för sent. Folk hade redan sett böckerna och stod och rotade runt i traven. Och fler kom till.

Och de inte bara rotade runt, de köpte också. När marknaden var över hade vi sålt nästan hälften av böckerna! Hur kom sig detta? Låg det en lockelse i att rota i högar? Det kanske är något nedärvt i oss från tiden när vi var tidiga apor? Tänk, om det finns en god larv under lövhögen där, bäst att gräva lite.

Man kanske länge sökt en bok om sin ungdoms scoutsånger vid lägerelden. Kan ju finnas nån sån längst ner i bokhögen. Och när man efter 25 minuter konstaterat att det inte gör det, känner man sig tvungen att köpa nåt annat i stället, det som kommer närmast.

Det är enda förklaringen till min förbluffande upptäckt efter marknaden: även den där boken om Smygebyträsk (som jag nämnde i början av inlägget häruppe) hade blivit såld!

Och förbluffade blev ävenså KAG och Tisdagsgruppen av mitt anförande på nästkommande möte i julmarknadskommitten.

"Jag föreslår att vi nästa julmarknad lägger allt vi ska sälja på ett stort lastbilsflak och tippar i en enda hög direkt på golvet. Jopp hej di jopp hej da, mina damer!"

För ett motto för en hårt arbetande och rättrådig föreningssekreterare är att alltid vara redo.

KFUK 1

När jag jobbade på KFUK-KFUM Central hade vi julmarknad. Det var årets stora händelse för föreningens sekreterare. Som råkade vara jag.

Och framför allt årets stora händelse för damgrupperna i föreningen. Då levde de upp. Tisdagsgruppen virkade och broderade och stod i marknadsstånden och sålde. KAG bakade bakverk och skötte sedan cafeet på julmarknaden.

KAG kanske låter som något militärt kommando, men det betydde Kvinnliga ArbetsGruppen.
Tisdagsgruppen hette så för att de hade sina träffar en gång i veckan, alltid samma veckodag, vilken har jag glömt.

Julmarknaden var väl inarbetad i föreningens kontaktnät och folk kom och köpte broderade dukar och åt av kringlorna i cafeet. 

Räkenskaperna efter julmarknaden var även den en stor sak. Jag räknade ihop alla prasslande selmor och klirrande en-, två- och femkronor tillsammans med en därtill särskilt utsedd förtroendekvinna från KAG och en därtill särskilt utsedd förtroendekvinna från Tisdagsgruppen. Det brukade bli en försvarlig penningpåse när allt klirret och prasslet var färdigräknat.

Sen skulle vi gå till banken och sätta in pengarna. Den låg typ tvärs över gatan. Jag gick i mitten med säcken med pengar, KAG-agenten gick till vänster om mig och Tisdagskonstapeln flankerade mig på höger sida för att jag inte skulle råka ut för någon rånande dynamitard.

Och detta låter väl synnerligen svårt att tro på för en nutida läsare, men vi mottogs med glada miner inne på banken. Jaha, ni har haft julmarknad igen, trevligt, ja hiva upp säcken här bara, kronor 1, kronor 2 ...

Idag gör ju bankerna allt för att stoppa en från att sätta in pengar. Misstänkta tilltag i den riktningen beslås med tunga böter. Potentiella insättare och uttagare strövar fritt i banklokalerna endast på egen risk.

Och skulle man i dag försöka smuggla in en hel säck med kontanter från en julmarknad, blev man väl skjuten direkt i dörren.
.

T ex en kam

världens äldsta kam är handen
världens äldsta tandborste är handen
världens äldsta spade
och hink
och skopa i en kall fjällbäck när man vandrat länge och är väldigt törstig
är handen

världens äldsta språk är handen
världens äldsta pekpinne är pekfingret
världens äldsta samtycke är tummen
världens äldsta kärleksros och vapen av hat och skräck
är handen

världens äldsta kniv och gaffel och sked
den äldsta almanackan och det äldsta universitetet och visare av alla världens hav
är handen

världens äldsta musikinstrument
världens äldsta plåster
den kroppsdel av alla som mest liknar trädet som sträcker sig in i den blåsande himlen
är handen
världens äldsta paraply och parasoll
är handen
vår tysta skickliga till döden lojala vän
världens äldsta ensamhet och gemenskap
som skrev det här
.

Svartvinbärssaft revisited

Jo, vi höll ju på och pratade om svartvinbärssaft, innan Harald Ohly med son kom och avbröt oss.

Svartvinbärssaften fanns i skafferiet på landet. Blev man törstig gick man dit. Jag har nåt minne av att det var någon fällning i den, så man fick vänta lite innan man drack. Mormor var det som hade gjort den. Hon plockade bären från buskarna i trädgården. Och sen syltade och saftade hon.

Jag plockade ofta bär i trädgården, men saftade dem direkt i munnen. Röda vinbär blev det, för det var de som smakade bra som de var på busken. Aldrig svarta. Hur kunde svarta vinbär som smakade så beskt bli så överlägset gott som saft?

Varför aldrig RÖD vinbärssaft? Åt vi de röda så fort att inte ens mormor hann dit för att safta? Mormor som hade i blodet att man skulle ta vara på allt. Och det var hon bra på.

Jag är uppfödd på svartvinbärssaft och brunt dalmål och klyvd ved som luktar gott och badminton på myggkvällar och Bröderna Cartwright på Rolfs TV och en tunn strimma sol att längta till.
.

En annan Wilson

Jag såg en lyrikbok på en marknad här i London. Slog upp den allra första dikten och hajade till. Den var ju enormt bra! En sån där självklar, en femetta.

Den gick så här.

If I can write before I die
one line of purest poetry
or crystallize for all to share
a thought unique, a moment rare
within one sentence, clear and plain
then I shall not have lived in vain.

Jag vände på boken. Mary Wilson hette hon. Never heard of. Men dikten måtte ha några år på nacken, när den rimmar "die" på "poetry". Skulle jag köpa boken? Nej, inte för en dikt. Jag fotade av den i stället med telefonen. Läste den igen. Vad bra den var. Borde finnas på svenska också. Och då sattes tanken igång förstås. Jag skulle försöka översätta den.

Samma form? Bara sex rader, och rimmad parvis? Ja, absolut.

Slutorden "in vain" måste behållas, det är en bärande vägg i dikten. Och det finns bara ett svenskt ord för detta. Så diktens sista ord måste vara "förgäves".

Med detta som utgångspunkter började jag knåda. Någon direktöversättning ord för ord funkar inte förstås. Tricket i knådningen är att a) behålla andemeningen samtidigt som b) lättheten att läsa dikten bibehålls.

Både a och b måste knådas samtidigt, från början lite stora och otmpliga, sedan bearbetade mindre och mindre, likson spänstigare för varje utkavling. Biten där får omformas lite, biten där klippas av, ok så länge både a och b finns kvar under mina händer.

Hur man arbetar med en sån här deg och hur länge, det är svårt att beskriva exakt, till slut lyfter sig händerna själva från bakbordet/skrivbordet. Färdig.

Så här blev det.

Om jag kan skriva en rad poesi
med en enda droppe skönhet i
någonting sant och rent och klart
som är superenkelt och underbart
då är de dagar som genomleves
av denne diktare inte förgäves.

Så det blev ingen översättning. Sånt går inte. Men det blev en annan Wilson.

Och Mary själv hade nog blivit mäkta imponerad, om hon fått tillfälle att läsa detta ovan.
Tänk, att fotografera med telefonen! What is the world coming to?
.

Kurre & Åsa gör en groda

- Varför var det konstigt i förra-

- inlägget? Det blev så liten och stor text!

Jag snodde runt. Hade inte ens hört dem den här gången. 

Kurre? Åsa? När damp ni ner?

De två små figurerna stod där på tangentbordet, som om de hade vuxit upp ur tangenterna. Kurre ur K:et. Åsa ur Å:et.

Kurre: Alldeles-

Åsa: nyssens

K:  Det gick knappt att läsa-

Å: det. Vad hände egentligen?

Inlägget? Jo, jag skriver på en padda just nu

Å: Blir det olika stil då? När-

K: man skriver på en padda?

Nä, men det här är en gammal  padda. Det är därför.

K: Ja, det är kanske för-

Å: att den är lite vårtig.

K:  Kan du inte testa med en ung-

Å: groda som är lite slät och fin?

Nej det kan jag nog inte. Får fortsätta ett tag med min vårtiga gamla padda.

Å: Hjälp, då skriver du på den, när du-

K: skriver det här också!  Då blir vi också-

Å: både små-

K: och konstiga!

Och Kurre och Åsa tittade nu med uppspärrade ögon på inlägget de fanns i. Hjälp! Skulle de bli större? Skulle de bli mindre? Och när de såg att själva inlägget blev mindre och mindre, tog de ett långt språng rakt in i  bloggpennan igen och hann precis innan inlägget helt enkelt tog slut.

Sommarhaiku

Jag brukar aldrig (nästan) skriva haikudikter.

Men så såg jag Irene Räisänens uppmaning 

att skriva en haikudikt men please utan alla 

de där vanliga sommarorden.

Så då var jag tvungen att göra det.

Så här.

SOMMARHAIKU

koltrasten på gårn

doar i refrängen på

Zelmerlöws Heroes

.