Maj

Maj är månaden som står och skrattar i mörkret och klappar sig på fickan, nej plånboken är inte där och klappar sig på andra fickan, nej biljetten är inte där och nycklarna är inte där och får lämna alla sina kläder och söka sig tillbaka i huset som är en skola fast det är tomt där för det är mörkt på dagen och alla har gått.

Maj är en flicka nästan vuxen och det ligger tändstickor på marken som en karta man kan följa med fingret.

Maj är månaden som har långa frukter hängande längs kroppen och det hörs en ångbåtsvissla från havet och i hamnen samlar sig alla och gör upp eld.

Maj är en ny månad, den gamla månaden som lämnar, den tittar försiktigt upp mot himlen och försöker avläsa, sen sätter den ner sin börda på marken, det är en barnsäck och en vuxensäck och en gammelsäck. En prickig-korv-macka finns i den första lilla, den mellanstora säcken sjunger för dig ur sitt enda öga, den stora säcken tittar du inte i, men den tar du med dig när båten går.

Maj är som evighetslånga kvistar och händer som blivit kvar och vänder sig om i molnen, väntande och regnande som Juni som ska komma med sol och en och annan upptäckt av pur guld mellan att drömma och att vara vaken. En kvarglömd sak därute att ta in innan det blir för mörkt att se.

Maj är månaden som sover med sönderslagna armar och hela famnen av ensamhet fylld av hopp för i morron.

.

Om spioner och tulltjänstemän

Engelska är ett praktiskt språk. Alla kommunicerar med det.

En del egenheter finns ju förstås, fast man inte tänker på det, vi är ju så vana med språket.
Stavningen t ex. Believe och deceive uttalas på samma sätt där i sista stavelsen, men stavas olika. Lite konstigt.
Det engelska ”i-ljudet” kan stavas på sjuttioelva olika sätt. Woman uttalas som det stavas, men ändrar man sista vokalen till ett e, så ändrar det uttalet av första stavelsen: women. Ännu konstigare. Och ”i-ljudet” stavas där med o.

Det engelska o uttalas ou enligt alfabetet. Som i home. Men byter man ut första bokstaven h där, till c, så att man får come, så uttalas o:et som ett a. Skumt. Och byter man ut slutbokstaven e till ett b, comb, så uttalas o vips som ou igen.
Huvudstaden har två o: London. Inget av dem uttalas som ou. En svensk gissar att det här blir ett kort å-ljud på båda ställena, och uttalar därefter. Men här blir vi raskt bortdribblade av den engelska tungan, för här uttalar de det första o:et som a.

En tysk spion som försökte jobba som förklädd engelsman under andra världskriget lär ha blivit avslöjad när han uttalade staden Churchtown fel. Den ska uttalas tjosn, alltså så det rimmar på Susan. Det visste inte nazisternas spionparlör.

En amerikan lär ha suckat nån gång åt engelsmännen och sagt ”ni stavar Liverpool men uttalar Manchester.”
Ett ord som ”vegetables” uttalar en jänkare ungefär som det stavas. När en engelsman säger ”vegetables” trycks de fyra vokalerna ihop till en.

Amerikansk engelska (AE) och brittisk engelska (BE) är ganska lika till stavning och ordens betydelse. Men det finns en avgrund i uttalet.
Som i ord som car förstås, r:et hörs bara i AE. Och ord som dance, a:et blir ä i AE, men a i BE.
De skillnaderna är ju de första man lär sig som barn.

Och så är det det där med Gud. God som det stavas. I BE uttalat ungefär som det stavas, gådd, men i AE vräker man på med gad (brett a som i tyskan). När jag var och hälsade på min dotter i Ottawa, så förstod folk knappt när jag sa åttåwa. Där heter stan addåwa. För de tycker ju också att ett t ska uttalas som d (CE och AE är rörande ense i allt om uttal).

Och AE har också ett oskick med ord som slutar på -er, där blir det bara -urr (tungan krullar sig bakåt i gommen som en skallerorm). Bettö säger BE om better. Beddurr säger AE (liksom CE).

- Vem ska du träffa här i Kanada, morrar tulltjänstemannen och stirrar stint på mig.
- Maj dåtö in Åttåwa, försöker jag på BE. Tulltjänstemannen ser oförstående ut och stirrar ännu stintare.
- Maj dadurr in Addåwa, fläskar jag då på med.
- Aha, lyser tulltjänstemannen upp. Varför sa du inte det från början?

Skillnaden mellan BE och AE, ja ta bara det lilla enkla ordet water. På BE wåtö. På AE wadurr. Fyra av ordets fem bokstäver uttalade olika.

Engelska är ett märkligt språk. Hur någon kan kommunicera med det är ett mysterium.

.

Sång till Istanbul

.

Istanbul koka kittelen full
där komma tre killar i bazaren
Istanbul koka kittelen full
där komma tre killar i bazaren

den ena är dervisch
den andra en turist
den tredje är sultanen den rika

Istanbul koka kittelen full
där meta tre gummor efter makrill
Istanbul koka kittelen full
där meta tre gummor efter makrill

den ena agnar bröd
den andra hungersnöd
den tredje brygger noga ditt fika

Istanbul koka kittelen full
där gunga tre matroser på Bosporen
Istanbul koka kittelen full
där gunga tre matroser på Bosporen

den ena tar adjöss
den andra ska till sjöss
den tredje kanske kvittar det lika

Istanbul koka kittelen full
där komma tre vandringsmän från Sverige
Istanbul koka kittelen full
där komma tre vandringsmän från Sverige

den ena är konsult
den andra en fyllbult
den tredje packar köttfärs på ICA

.

Nytt ord

Jag såg Agenda och lärde mig något. Ett nytt ord: icke-demokrati. Det är så regeringen kallar Saudiarabien. Ja, inte bara den här regeringen. Ordet myntades redan 2012 av dåvarande försvarsministern från Alliansen. Så sossar och moderaxer är rörande överens i frågan.

Och jag som i min enfald trott att Saudiarabien var en diktatur. Men de kvalar inte in för den beteckningen. Att de förbjuder religioner utom en enda och förbjuder politiska partier och dikterar vad tidningar får skriva och använder kvinnor som dörrmattor och gästarbetare som slavar och spärrar in och halshugger folk lite som de har lust, det räcker inte för att kallas diktatur. För då måste de ju också ha mycket mindre olja. Nu har de ju en fjärdedel av världens olja, så då ser ni ju själva, då kan det ju inte vara en diktatur.

Men politikerna vid köttgrytorna i Sverige är ju varken döva, blinda eller läsokunniga, så inte ens de kan kalla Saudiarabien för en demokrati, fast landet har så mycket olja. Så hur kommer man ur denna knipa? Och så kom man på det: Saudiarabien är en icke-demokrati! Där satt den! Och så skakar de varandras händer och lyckönskar varandra till en så elegant lösning på problemet. Opinionen härhemma semantiskt bortdribblad och de kan fortsätta att teckna lönande handelsavtal och göra lukrativa vapenaffärer.

Så nog lärde jag mig ett nytt ord när jag såg Agenda.

Och vädret idag har varit så extremt här i Nacka-Stockholm-trakten. Det mesta icke-sol som fallit under hela månaden. Stora droppar av icke-sol har skvalat ner hela dagen, jag menar icke-natten.

Och med de orden, stum av beundran för våra politiska företrädares kurage och påhittighet, måste jag avsluta, jag menar icke-börja, detta inlägg. 

. 

Pudelns kärna

Så vad har då tilldragit sig på detta jordklot den senaste tiden, utöver att bloggare ramlat nerför trappor?

Blädder, blädder i tidningen och surf, surf på nätet för att utröna detta.

DET VAR EN UBÅT. Det är det första man ser på DN idag, den stora nyheten. Så - de har hittat en ubåt till? Nej, det är samma en från oktober i fjol. Nya vittnen har nu trätt fram.
”De får skära halsen av mig, om det inte var en ubåt jag såg”.
Här hajar jag till lite av uttrycket. Nästan så där lät det förr i världen när jag var barn och något skulle bedyras.
”Jag lovar, på fars och mors huvud”. Som om föräldarna glada ställde upp härpå.
Nej, schysstare då att som ubåtsvittnet begränsa avskärandet till sitt eget huvud.
Svart ubåt eller vit plastbåt? På sida efter sida darrar DN av upphetsning.

Men jag vet inte jag. Det finns ju tre supermakter i dag. En som börjar på U, en som börjar på R och en på K. Den som börjar på R ligger närmast, så det är väl närmast R som misstänks ha skickat den misstänkta ubåten på oss. Varför, kan man då undra. Sverige har ju redan snällt basunerat ut för världen att vi bara kan försvara vårt land i en vecka. Vi har sån omsorg om andra länders ekonomi, nu slipper R:s underrättelseverksamhet slösa bort en massa pengar på att ta reda på den saken.
Och om man nu misstänker att R har krigsresurser för åtta dagar eller t o m fler och känner för att använda dem på oss, så tror jag att vi kommer att märka det på ett mer direkt sätt. Fråga vårt närmsta grannland i öster.

Vapenskrammel och krigshelveten finns det så det räcker på det här arma klotet. Ett är undangömt på ett frimärksutrymme i tidningen långt under den stora bilden där ubåtsvittnet med kikare och ännu oskuren hals spejar mot vattnet. Det är landet vi knappt kan uttala eller vet att det finns. Burundi heter det och Bujumbura är huvudstaden. Inbördeskrig och etniska rensningar har till och från plågat landet sedan mitten av 60-talet. En halv miljon människor har dödats. För tio är sedan upphörde inbördeskriget och Pierre Nkurunziza - jag vet, en tungvrickare, vi kan kalla honom Nicke - grep makten alternativt valdes till president, osäkert vilket av dem.

Nicke har blivit lite förtjust i att regera och vill presidentväljas igen och igen. När han besökte grannlandet Tanzania häromdagen skedde ett blodigt kuppförsök i Burundi, som nu är i ett enda kaos. Landet där medelåldern är 43 år, analfabetismen 50 %, över 10 miljoner människor på en yta mindre än Dalarna. I jämförelse krymper vår ubåt i skärgården till en barkbåt i en plaskdamm.

Här hemma har f ö ett tioårsjubileum trollbundit oss tevetittare. Let´s dance. Marie Serneholt, av den eniga dansjuryn utsedd till den främsta dansaren genom alla de tio åren, var i finalen ca 40 gånger bättre än motståndaren. Men vinna danstävlingen kunde hon förstås inte göra. Hur kunde hon tro det? Hon har ju inte 86 världscupsegrar i utförsåkning på skidor.

Valsat i spalterna har också sökhunden Lambertz. Uppnosigt och enträget har han nosat upp varje misstänkt jordhög. Nånstans ska det väl finnas en hund begraven! En pudel fick han göra häromdagen, men vad gör det, han har ju skrivit en bok. Även om den är nedplitad av spökförfattaren Zampo.

Pudlar är populära även hos vice statsministern. Hon fick göra en pudel efter att hennes tunga trampade i klaveret i partiledardebatten när hon skulle ge sig på historikjämförelser.

Och en pudel till, eftersom hennes tunga vid den första pudeln trampade i klaveret en gång till, när hon använde det gamla namnet, numera ett skällsord, på ett av historiens mest förföljda folkslag.
Ett tips till henne, för att underlätta för henne att det namnet blir rätt i fortsättningen: tänk bara på ditt eget efternamn ...

.

Grotesco i skratt och gråt

Jag var och såg den rosade komediföreställningen Grotesco i torsdags. Under hela föreställlningen applåderade jag inte en enda gång. Var föreställning så svag? Nej, men den nyanställda vänsterhanden var det. Den håller inte för några smattrande applåder än. Alldeles i början när jag skulle sätta mig, såg jag en annan gå in i raden bakom mig och den mannen hade vänsterarmen i gips, en stärkkrage runt halsen och en krycka under höger arm. Vi föreställningsbesökare är ett tappert släkte.

Jag undrar hur han applåderade. Dunkade kryckan mot golvet? För Grotesco var värd applåder. Själv viftade jag fram och tillbaka med programbladet för att markera att jag tyckte nåt var roligt. Och det var mest hela tiden under denna tretimmarsföreställning. Jag vet inte hur det såg ut från scenen. 

”Har ni sett den där på andra bänken som fläktar med solfjäder hela tiden”,
kanske Henrik Dorsin viskade till Per Andersson.
”Ja, var beredd med bår och ambulans om han svimmar av värmen eller nåt”,
kanske Per viskade tillbaka.

Nja, värmen var inget problem. Men Per Andersson var värre. Jag låg illa till under en av Pers monologer i andra akten. Då skrattade jag så jag höll på att få dåndimpen. Per är ett komiskt geni. Fast han borde inte ha varit så rolig, karln tänkte tydligen inte ett dugg på mina revbensfrakturer, de är ju inte läkta än. Och hur kryckmannen klarade andra akten undrar man ju, kanske hans sällskap hade något livsuppehållande luktsalt till hands.

Grotesco! Ett passande namn. En helt utflippad show, vad som helst kunde hända, svårt att beskriva. Första akten var fantastiskt bra men lite knäpp. Det fanns folk som faktiskt gick i pausen. Stackars dem! Vad de missade! Andra akten var ännu mer fantastiskt bra - ett fyrverkeri av show och intellligent humor och sylvass satir. Slutet det bästa jag sett på en scen. Jag blev så tagen av det, att jag var på vippen att inbegripa min nyanställda vänsterhand i applådåskorna.

Den första akten, som bara var fantastiskt bra, började med ett utdrag ur en pjäs från 1885 som hette Stackars Koppelman och som skrevs av norrmannen Öjvind Stenstjerne Stenson. Jag fick googla på honom, måste kolla om det var påhittat av Henrik Dorsin. Men allt var autentiskt. Google visste en massa om Stenstjerne Stenson. Han var tydligen högst delaktig i en fejd med Henrik Ibsen, som inte oväntat gick under namnet ”Ibsenfejden”. Stridsäpplet var ”huruvida det var lämpligt med ordvitsar i dramatik”.

I den fejden måste jag ta ställning. Upp på barrikaderna!

Föreställningen av Grotesco månde avbrytas ett kort ögonblick för kungörandet att en gråfärgad bil av märket Tesco under hela föreställningen har stått med ljuset påslaget på parkeringen utanför. En grå Tesco.
Och bilägaren är den olycklige finländaren Esko där på fjärde raden. Gråt, Esko! 

. 

Anställningsintervju

En spänd tystnad i rummet. 

Högerhanden betraktade den som satt mitt emot. Jaha, tänkte han, ja man kanske inte ska döma efter utseendet. Men ser han inte lite stel ut? Fast åtminstone hade han tummen på motsatt sida än han själv. Alltid något.

- Jaha, du är alltså här för den ledigförklarade tjänsten som vänsterhand? Och här är ditt CV. Jag ser att du har jobbat på i alla år. Bra. Men här är en lucka. Hela senaste månaden. Vad gjorde du då?
- Jo, det var så att ... ja, det är väl bara att säga som det är ... då var jag i gips.
- Gips?
- Ja, allt står här i bloggen. Det började med att jag på påskafton-
- Alldeles, alldeles, sa högerhanden hastigt, som inte ville sitta igenom en lång litania om målning av påskägg eller nåt. The proof is in the pudding, som tysken säger, sa han förbindligt.

Och pekade på allehanda prylar som han lagt ut och som den sökande nu fick pröva på att hantera.

Oj, knyta skor, det gick inte så bra. Och oj oj, att hålla en tekopp gick inte alls.
Finmotorik och styrka var det svårt att få godkänt på. Att ta upp en knappnål från golvet eller lyfta en resväska, var inte ens att tänka, en klar överkurs i dagens läge.
Den sökande fick göra ytterligare små försök med andra saker, med övervägande blygsamt resultat.

- Men jag är bra på att spela gitarr, sa den sökande ivrigt. Förut i alla fall. När min arbetsgivare lirade var det jag som tog alla ackorden.
- Va? Alla tre? Högerhanden fick nu något smått imponerat i blicken. Tack, det räcker så länge, sitt bara kvar, låt mig tänka en stund.

Och högerhanden svängde nu runt och studerade naglarna tankfullt.
Det var inte mycket den sökande mäktade med, det ska erkännas. Men han hade tummen på rätt sida, det var ett plus. Okynnet med att måla påskägg i tid och otid, fick man ta ur honom förstås. Och alla ackord han tagit för sin arbetsgivare hade han säkert lämnat tillbaka vid det här laget, det fick man inte lägga honom till last. Och GW-boken lyckades han ju hålla skapligt vid läsningen nyss, och går det med GW, så går det väl med andra böcker också, fortsatte han skarpsinnigt. Får väl stå till tjänst med enkel handräckning till en början. Och det lär väl kunna bli byxor även av honom vad det lider.

Högerhanden svängde tillbaka.

- Du får jobbet. 

.

Evert Taube och hamburgaren

Jag drömde i natt att jag grejade med nånting och tittade på vänsterarmen och då var gipset borta. Jag hade två händer igen! Men så vaknade jag. Var tvungen att titta på armen igen. Nä, gipset kvar förstås. Men ingen fara, idag var ju dagen jag väntat på i fyra veckor. 

Kl 10 i morse återbesök hos doktorn och gipset avlägsnades, bröts i bitar som Berlinmuren i november 1989. Jag tittade på handen och fick nästan en chock. Den såg mera ut som om jag hade ett vedträ längst ut på armen. En sur gammal björkklabbe med fem spretande små grenar. Nåja. En tids handterapi och sånt osv.

Jag trädde in vedklabben i jackärmen och tog bussen hem. Fast i min försiktiga eufori fortsatte jag till Slussen. Inhandlade där en hamburgare dagen till ära. Höll den i högerhanden medan jag gick, liksom stödde lite med vänstern, efter hand lite modigare, och till sist höll jag hamburgaren helt i vedklabben, som nästan påminde om en hand då.

Titta, höll jag på att ropa till den förste jag mötte, jag håller hamburgaren i vänsterhanden!

Euforin att vara tillbaka i tvåarmsmänniskornas värld ökade och jag strosade runt. Upptäckte att jag kommit till Järntorget i Gamla Stan. Så jag ställde mig en stund och snackade lite med Evert.

Jag förklarade att jag gått hit med en hamburgare i vänster vedklabbe.
- Ja, nu är den uppäten förstås. Hamburgaren, menar jag.
Evert såg kanske lite ointresserad ut, disträ i alla fall. Hade nåt fjärrskådande i blicken.
Han undrade säkert om handen, så jag berättade hela storyn. Och den intresserade honom tydligen, för han stod kvar.

- Ja, så gick det till, Evert, slutade jag min historia.
- Hoppsan sa, se upp i svängarna.
- Visst, där sa du nåt. Fast det var ju en trappa, visserligen. Inte trafiken.
- Det är en rasande tur att du lever min vän.
- Ja, det kan du skriva upp! Och jag är tacksam också. I förra veckan var jag i Istanbul fyra dar, förresten, sa jag det?
- Nästan i kanten av den blåa Atlanten.
- Njae, du tänker på Ottawa. Där var jag i mars och hälsade på dottern. Istanbul, det är väl granne till Svarta Havet närmast.
- Istanbul, koka kittelen full.
- Ja, kokt lamm är de ruggiga på där. Och köfte, deras makalösa köttbullar.
- När pengarna tagit slut, gå till sjöss om igen.
- Ja, det är en bra reservplan. Men riktigt så långt behövde det aldrig gå. Det är rätt billigt att gå på restaurang där. Och deras äppelté sen! Den skulle du prova, Evert.

Men nu fick jag inget svar. Han hade fått syn på något, rättade till glasögonen med vänsterhanden för att se bättre. Och där kom en ung dam gående mot honom.
- Rosa på bal, vackert namn, eller hur?
- Absolut, sa jag. Fast det kan ju vara nåt i stil med Eva-Stina också. I alla fall så vill hon nog plåtas med dig. Det vill alla turister.

Så jag lämnade honom där och gick hem.

I går en arm när jag lade mig, två armar när jag sov, en när jag vaknade och två igen hos farbror doktorn. Och vedklabbar och kittlar och äppelté på ett lite gråmulet Järntorg.

Maj har börjat.

.