Ljusare

- Letar du efter nåt?
- Ja, en nyckel.
- Tappade du den här?

- Nej, där borta.
- Men varför letar du här då?

- Det är ljusare här.
- Men det var inte här du tappade nyckeln?
- Nej.
- Då är det ju ingen idé att leta här! Varför letar du inte där borta?

- Nej, där är det för mörkt. Så det är ingen idé att leta där.

- Men här är det ju heller ingen idé att leta efter den!

- Nej, men det är ljusare här.



- Hur såg nyckeln ut?

- Den var liksom av metall. Och platt. Så där som nycklar är. Och hackigt där man ska låsa.
- Jaså, en sån nyckel. Hade den nån färg?

- Nej, den var bara mörk.

- Eller kanske grå?

- Ja, grå också.
- Är du säker på att du tappat den?
- Ja, den är borta.

- Och att det var där borta där det är mörkt?

- Ja, men nu kryper mörkret närmare. Så nu är det svårare att veta.

- Snart är det så mörkt här att det lika gärna kan vara här du tappade den?

- Ja, så mörkt skulle det kunna bli.



- Det här är på väg att bli något långt, som en roman eller nåt.

- Ja, kanske det. Och då skulle du kunna heta Maltsar.

- Ja, om du hette Berewain.

- Nej, ska jag heta nåt ska det vara Olsson.

- Olsson?

- Ja, jag föredrar Olsson.

- Jaha. Nu är det snart alldeles mörkt här.

- Ja.

- Men tar vi bara ett steg till så blir det ljusare. För där är december.

- Är december en ljus månad?

- Nej, den är mörk. Mörkast av alla. Därför tänder vi så många ljus då.

- Så att den blir den ljusaste månaden?

- Precis. Den allra ljusaste. Ska vi ta steget dit, då?

- Ja, det tycker jag. December. Låter bra att komma dit. Och jag kan passa på att leta efter nyckeln också.

- Men det var ju inte där du tappade den?

- Nej, men det är ljusare där.
.

Kurre & Åsa och lunchfläckarna

Oförhappandes satt de på mina axlar. Kurre på vänster och Åsa på höger axel. Jag sa ”hej”. Till båda axlarna. Lite avvaktande kanske.

Kurre: - Nu vill vi att du ...
Åsa: - ... berättar om glasögonen.

- Mina brillor? Jo, brillor har jag haft sedan ...

Åsa: - Nej, att du tar av dem när ...
Kurre: - ... du äter. Berätta om det!

- Jaha. Ja, jag tycker väl att det är skönt att slippa brillorna ibland. Behöver inte ha dom när jag läser. Eller äter. Så då tar jag av dom förståss. Apropå det, vet ni vad det värsta är som man ...

Kurre: - ... kan förlägga? Jo, vi vet. Glasögonen. För att man ...
Åsa: - ... måste ha glasögonen på sig för att hitta glasögonen.
Kurre: - Du har kört med ...
Åsa: - ... det där många gånger.

- Jaha. Men den här då? Vet ni vad det bästa är som ...

Åsa: - ... man kan förlägga? Mobilen. För då är det bara att ringa upp den. Du har ...
Kurre: - ... dragit den också. Berätta i stället om hur du spiller när du äter!

- Ja. OK. Det där är lite pinsamt. På luncherna har det väl hänt att jag spiller sås på skjortan. Det hoppar från gaffeln eller nåt. Senast samma dag som Cabarén. Fick rusa iväg och köpa en ny skjorta direkt bara för det. Kunde ju inte stå på scenen med nyspilld sås på skjortan. Men nog talat om det.

Nu hade Kurre och Åsa hoppat ner på bordet framför mig. Och stod så där oförhappandes i vägen för bloggtangenterna. De såg upplivade ut.

Kurre: - Har du inte tänkt på att det ...
Åsa: - ... kan vara ett samband mellan de två?

- Eh ... samband ... vilka två? Hur då?


Åsa: - Ja, att först tar du av dig glasögonen och ...

Kurre: - ... sen sitter du där och spiller sås på skjortan?

Deras munterhet gick nu över till nåt som bara kan beskrivas som ett skratt.

Men det var ett ödsdigert misstag. För är det en sak som är svår att klara av så är det att skratta och samtidigt bevaka bloggtangenter.

Mitt i ett he från Kurre och ett hi från Åsa smög jag fram ett långt bloggfinger mot rätt tangent och - phuitt - tog detta inlägg slut.
.

Mindre hundskräck

Jag blev botad av en teveserie. Låter underligt kanske. Men så är det. 



”Mannen som talar med hundar” heter serien - The Dog Whisperer i original. En anspelning förstås på hästfilmen med Robert Redford. Mannen är Cesar Millan, världens i dag ledande hundtränare, eller i alla fall mest kända och framgångsrika.

 "Men jag tränar inte hundar", säger Cesar Millan. "Jag rehabiliterar hundar genom att träna människorna som äger hundarna". Människotränare alltså. För människans okunskap är roten till det onda även här.



Teveserien visar det jobb han gör med att hjälpa hussar och mattar med deras hundar. Cesar åker hem till paret och frågar: ”What can I do for you guys?”. Deras problem brukar vara att hunden antingen är folkilsken, ängsligt rädd för allt eller manisk av något slag. Och oftast är hundägarna totalt okunniga i hur man handhar en hund. Precis som jag alltså. Men till skillnad från mig impulsköper de en valp för att den är så gullig. Ungefär som en körkortslös skulle köpa en bil för att den blänker så fint.

Cesars lösning kan man säga är MOK - Motion, Ordningsregler, Kärlek (eller i original EDA - Exercise, Discipline, Affection).



M: Hunden behöver rastas. Det är det allra första. ”Men han har ju en stor gård att springa i” piper husse/matte. ”Räcker inte”, säger Cesar, ”hunden måste ifrån huset. Ni måste ta ut den på PROMENADER".

O: Hunden måste ha rutiner och regler, ordning i tillvaron. Som flockdjur behöver den husse/matte som flockledare.

K: När det gäller M och O behöver hundägarna massor av träning. K kan de redan. Poängen är att hunden inte är mottaglig för kel och klappar om de inte först fått M och O.



M+O+K. I den ordningen alltså.



Helt fascinerad tittar jag på de här programmen, hur lugn och pedagogisk Cesar är, hur en vilt skällande hund förvandlas till ett harmoniskt sällskapsdjur. Så som hunden egentligen är, när den får chansen. Människans bästa vän, heter det ju.

Min hälsosamma respekt för hunden finns kvar. Men min gamla bergfasta övertygelse att hundar är dreglande monster utsända från helvetets bakgårdar med det enda syftet att flyga mig i strupen, den övertygelsen har pulvriserats.



När jag ser en hund idag kan jag nästan säga ”hej, du medvarelse på den här jorden”.

Jag blev botad av en teveserie. Låter hunderligt kanske. Men så är det.


Och allt för att en hundintresserad mexikan gick över gränsen illegalt till USA vid 18 års ålder.
.

Mera hundskräck

Under högstadiet (eller gymnasiet?) hade jag ett tag ett sommarjobb på Nordisk Bevakning och Butikskontroll, NBB kallat. Finns företaget kvar? Hoppas inte det.

Man skulle bevaka saker. Butiker och byggnadsplatser. För att folk inte skulle knycka eller sabba nåt. Det var alltså ett bevakningsjobb. Men man fick inte nån utbildning. I stället fick man en uniform med mössa och batong. Sen var det bara att börja jobba.

Det var i en tom affärslokal mitt inne i stan nånstans, det här som jag nu ska berätta om. Jag i min något för stora uniform kom dit på avtalad tid och träffade den jag avlöste. Eller om det var nån chefsperson, jag minns inte. Han visade mig i alla fall runt i lokalen. Här är rum X och rum Y. Och uppe på på tredje våningen är det de här lokalerna. Han visade mig var nycklarna var som man skulle ”låsa in” i sin kontroll-låda som man bar med sig, som bevis på att man hade gjort sin runda på de bestämda tiderna. Som vanligt alltså.

Och sen här på andra våningen är det ett speciellt rum. Vår "mellanstation", kallar vi det. Alla hundförarna kan ju inte ha dem hemma. 
Det var något slags plexiglas på en del av dörren, så jag kunde se hundarna som gick omkring där inne. Jag vet inte om de var fyra eller fem. Jag ryste inuti min uniform.


Du gör ingenting med hundarna mer än ger dem mat och vatten efter ett schema, du behöver inte ens öppna dörren, ja det kan vara bra om du INTE öppnar dörren, du använder luckan här. Piece of cake.



Och så började jag mitt pass. Försiktigt tipp-tappade jag förbi den där dörren, kollade på övriga våningar och rum, låste med de olika nycklarna i kontroll-lådan. Rond efter rond. Med då och då en avstickare till dörren, in med mat och vatten i de där luckorna. 


Och en människa kan inte vara på helspännn hela tiden. Händer inget befarat så lallas man till slut in i en viss lunk, viss rutin, ett visst lugn. Och jag satt i rummet på gatuplanet, där jag hade mina grejer, hade just ätit en kanelbulle till téet och borstade bort några smulor från uniformsärmen.

Då spetsades mina öron ... och duns duns duns ... snabba tassar i trappan ovanför ... 

OCH EN HUND KOM NERSPRINGANDE ... OCH EN TILL ... OCH EN TILL ... DOM ÄR LÖSA! DOM HAR KOMMIT UT!


En zombie kom till undsättning, tog över mig, lade ett lock över det som var jag, zombien reste mig långsamt mycket långsamt, tog sakta några steg, en stol mitt i rummet, tog tag i stolen, satte mig, blundade, satt bara där. Det enda som inte fick hända hade hänt. Som om det gällde någon annan registrerade jag varelser som cirklade runt stolen där jag satt, tassandet, vädrandet, den påle i mig som jag klamrade mig fast vid var inte provocera, inte provocera, inte provocera, instinktivt täppte jag till alla porer där rädslan kunde sippra ut, rädslan den rödglödgade.

Zombien reste mig upp. Sakta. Några steg mot fönstret och ytterdörren. Som i kvicksand. Ögonen öppna bara så mycket jag måste. En hund i vägen tror jag. Jag kände med foten, men så hade jag dörrhandtaget i handen, vred om oändligt långsamt, gled ut, ett ben i taget, när jag skulle stänga dörren en plötslig morrning och rörelse inifrån butiken, jag dängde igen dörrn, låste.



Zombien fortfarande påkopplad, porerna tilltäppta, en måstesak kvar att göra, till slut fick jag tag i en telefon (mobiler och sånt fanns inte), slog numret till huvudkontoret, hackade och pep nåt om hundarna lösa och var nånstans, lade på luren. Måstesaken klar.

Nu rullade allt in över mig. Jag vågade darra. Den tacksamma lättnaden att leva. Zombien löstes upp och jag kröp in i nåt hörn, sket i om folk såg.

Och grät.
.


Hundskräck

Så länge jag vet har jag varit rädd för hundar.

Minnet som ligger längst tillbaka av det här, är när jag sov över hos mormor på Bergsundsgatan. Söndagspromenaden på morgonen tog vi i en park, minns inte vilken, men det var som i en dalgång och man kunde se långt till backarna där borta. En hund kom springande nerför en av dem, långt bort, men jag greps av panik och började själv springa. Minns inte vad som hände sen, skämdes kanske lite inför mormor ”äh, jag bara kände för att springa lite” och jag minns att hunden var liten men att min plötsliga panik var stor.



Känslan att vara utlämnad. Vad har man att sätta emot huggtänder och sylvassa klor?



Och den där taxen och cykeln. Det är också långt bort i minnet. Jag kom cyklande i godan ro på landsvägen en sommardag på landet, skulle till badet, och plötsligt från den där nybyggda stugan kom en tax rusande vilt skällande, sprang ut på vägen och förföljde mig, gav sig inte, jag cyklade på liv och död, som med en galen demon efter mig, livrädd för att den skulle hinna ikapp och bita mig i fötterna, först halvvägs till Åkersbodarna gav taxen upp och begav sig tillbaka hem igen.

Och det var bara en liten tax. Jag minns en lite större hund också; Lennart Docks collie, som hette Lassie, tror jag, precis som den på bio. På födelsedagar träffades vi alltid, vi var väl en 5-6 st från klassen, och när man räckt fram paketet med den sedvanliga Biggles-boken fick man glass. Roliga tillställningar. Och jag försökte hålla färgen när det gällde hunden, oftast var det ju andra med. Som sköld. Men den här gången satt jag ensam i Lennarts rum när Lassie kom in. Ingen morrning, men jag minns raggen, jag gled försiktigt ut, gick hem före de andra grabbarna den dagen, gick längs vägen mot Blackebergsvägen, tittade mig över axeln OCH HUNDEN VAR LÖS OCH KOM SPRINGANDE EFTER. Jag sprang som en galning, hade inte ens en cykel den här gången. Minns inte hur det avlöpte, men jag sitter ju här och bloggar så jag måtte väl ha överlevt.

Och i min minneslåda finns också en kort men isande skräck med en schäfer. I Gammelgården på Hästberg, nån av gästerna hade en stor svart schäfer, jag försökte undvika Gammelgården när den var där, men jag dristade mig en gång att gå in i verkstadsrummet på gården, skulle hämta en hammare för höjdhoppsställningen som Göte höll på att bygga till mig, och då slinker schäfern in dit förståss! Som episoden med Lassie ungefär. Men schäfern stod i vägen för dörren, gick inte att gå förbi den här gången, ovedersägliga morrningar från djuret, stirrade gult på mig, skrynklingar runt munnen, och så dödens vita tänder blottade. Den här gången kom Göte in och räddade mig. Men jag kände att om han dröjt lite längre ... det aggressiva djuret, min skräck som bara gjorde djuret ännu mer aggressivt osv. Puh! Ett senkommet bloggande tack till Göte att du kom just då!

Jag joggade mycket i skogen förr. På preparerade sågspånsbeströdda stigar. Och otaliga var de gånger då jag rundade en krök och stod öga mot öga med en lös hund. Med matte eller husse obekymrat släntrande tjugo meter efter.

Detta folkslag, hundägare som låter sina bestar springa lösa, har ett eget mantra som de alltid upprepar: "den e inge farlig, den vill bara leka”. Eftersom det självfallet är hundägaren, och ingen annan, som bestämmer om en människa ska ha en främmande hund upp i ansiktet eller ej. Med den logik som ägare till lösspringande hundar är ganska ensamma om i värden.

Mitt värsta hundminne har jag dock inte berättat om än. Jag gör det i nästa blogginlägg.
.

Gengångare

Det finns gengångare bland USAs presidenter. Eller vad man ska kalla det. En konstig parallellitet, som man förstås snabbt vill förklara bort med att det bara är en slump. Det gäller två av de allra mest berömda presidenterna.

Nämligen Abraham Lincoln. Eller Abe som han också kallades.
Och John Kennedy. Eller JFK som han också kallades.

Här är parallellerna, det som går igen:

Abraham Lincoln blev invald i kongressen 1846.
John F Kennedy blev invald i kongressen 1946.

Lincoln valdes till president 1860.
Kennedy 1960.

Båda miste en son under presidenttiden.

Båda mördades under presidentskapet. Med ett skott i bakhuvudet. Och i närvaro av hustrun.

Lincolns efterträdare hette Johnson (Andrew Johnson) och föddes 1808.
Kennedys efterträdare hette Johnson (Lyndon Johnson) och föddes 1908.

Lincolns mördare John Wilkes Booth föddes 1839.
Kennedys mördare Lee Harvey Oswald föddes 1939.

Booth blev skjuten före rättegången.
Liksom Oswald.

Lincoln sköts på en teater och mördaren flydde till ett magasin.
Med Kennedy var det precis tvärtom.
Han sköts från ett magasin och mördaren flydde till en teater.

Lincolns och Kennedys namn har båda sju bokstäver.
Efterträdarnas namn har båda tretton bokstäver.
Mördarnas namn har båda femton bokstäver.

Jag läste att Lincoln sköts på en fredag.
Jag behöver knappt kolla upp veckodagen då Kennedy sköts … jag vet ju att det av en ren slump mycket väl kan vara ... javisst, här står det: det var på en fredag!

Jag tänker snabbt. Men bilen då? Där har slumpen ingen chans. För det fanns ju inga bilar på Abes tid. Triumferande betraktar jag bilen som JFK blev skjuten i. Då läser jag att det var en Ford Lincoln.
Och så slår jag upp Lincoln och ser att teatern han blev skjuten i var Ford-Teatern.

Jag drar tröjan lite tätare omkring mig. Läser vidare ...

… att Lincolns sekreterare avrådde honom från att gå på teatern.
Och att Kennedys sekreterare avrådde honom från att åka till Dallas.
Och så läser jag att Lincolns sekreterare hette Kennedy.

Här vill jag sluta. Men då hör jag en röst alldeles bakom mig:
Vad hette Kennedys sekreterare?

Jag snor runt. Tomt, förstås. Ren inbillning. Bara jag och så den där gardinen där borta som vajar lite. Ett fönster jag glömt, antagligen.

Men jag får väl kolla upp det sista också. Slår upp Kennedy, få se, sekreteraren, ja här står det: Kennedys sekreterare hette Lincoln.

Då slocknar lampan. Och det blir kolsvart omkring mig. Konstigt. Jag tyckte jag bytte glödlampa för några veckor sedan bara. Men glödlampor kan ju vara lite nyckfulla ibland och lämna in i förtid. Av en slump.
.

Att Varberg eller inte Varberg

Tältföreställning, träbänkar i en halvcirkel framför scenen, som är väldigt nära. Så tystnar sorlet. Föreställningen kan börja. Det är Shakespeares Hamlet som ska uppföras.

Ett huvud skjuts ut genom ridån. Ett huvud med röd clownnäsa. Så kommer han ut med en liten banjo på magen. Klinkar. Så kommer en till, en kvinna, också med röd näsa. Och så en tredje. Två män och en kvinna är det. Två bär ett instrument; en banjo och en gitarr. Alla tre med röda clownnäsor. Går runt i en cirkel, klinkar lite, nynnar lite, tittar på publiken medan de går runt.



Vad är detta? En extrakongress med förtroendevalda partidistriktsordförande i socialdemokratiska arbetarepartiet månne?
Nej, faktiskt inte. Nej, detta var första gången jag såg 1 2 3 Schtunk, den teatergrupp i Varberg som på sitt speciella vis framför kända pjäser av Shakespeare. Hamlet, Macbeth, Romeo och Julia, Rikard III. Deras scenkonst - commedia del arte - innebär att hela tiden ta med publiken i vad som sker i pjäsen. Alla avbrott välkomnas, hostningar och vad det är, från publiken.

Och detta var alltså Hamlet. Med underrubriken ”alla dör på slutet”. Det blev en svårglömlig föreställning.

Det hördes ett litet ljud från bänken bakom mig.
- Vad var det? Vad gjorde du? kom det från en av clownerna.

- Det var bara jag som slog ihjäl en fluga på armen, sa en kvinna där på bänken.
- Vad heter du?
- Jag heter Berit.
- Jaha, Berit. Så fort du ser nåt oskyldigt kryp så klipper du alltså bara till och MÖRDAR det! (stora gester, daskade till sig själv på armen med ett SKVATT i brutal elegans.)

Pjäsen spelades med ideliga utvikningar, publiken blandades in, nån av clownerna kunde fråga sufflören ”var är jag nu i texten, Johan” och när sufflören svarade, inledde de förstås en diskussion med honom.

När ”Hamlet” i en duell blev ytligt sårad av Ofelias bror Laertes ropade Hamlet ”tur att det bara var Laertes och inte Mördar-Berit”. Skratt och jubel och mest av alla skrattade Berit bakom mig.



Visst kunde man känna den lilla oron "tänk om man själv blir indragen" men allt gjordes med känslighet och publikkontakten var fenomenal, man kände att det här händer just nu och här.

Fast tog inte skämten udden av Hamlet? Förstörde de inte en fin gammal pjäs? Nej på båda frågorna.
Lyckades de verkligen spela så att pjäsen hanns med? Kunde clownerna Hamlet i grunden, ”på riktigt”? Ja på båda frågorna.

Ibland består gruppen av tre personer eller två. Eller en ibland, Lasse Beischer, han på bilden här uppe, den store eldsjälen i den här ännu obegripligt nog ganska okända teatergruppen.

Vad skulle gamle William säga om han kunde se vad 1 2 3 Schtunk från Varberg gör av hans pjäser? Jag tror han skulle gråta av lycka. Gråta som bara clowner kan.
.

Det är farsdag

Det är söndagen den 14 november och farsdag i dag.

Mona Sahlin har stillat partikamraternas blodtörst och låtit sitt eget huvud falla.

Yrvakna ser de sig nu om vilka som finns på avbytarbänken. Finns här någon med ledarförmåga och karisma? Eller … genant harkling … i alla fall nån som både kan tänka och tala? Helst samtidigt. Hur många? Någon? Ingen? Nåväl, nemas problemas, vi får väl titta utomlands då. Strålkastaren på Margot W. Delegation övertalare: packen edra resväskor!

En lysande strategi. Att Margot ska svara ja är ju en chans lika stor som att Leo Messi skulle tacka ja till att värvas till Skvattåkers korplag. Kan ju inte bli något annat svar än ja från Margot. När hon nu dessutom vet på vilket sansat och respekterat sätt socialdemokratiska partikamrater behandlar en kvinnlig partiledare som inte kan trolla med knäna.

Av allas kommentarer om Mona Sahlins avgång, minns jag mest två; Wetterstrands och Björklunds.

Maria Wetterstrand: Sahlin förde Socialdemokraterna från deras dröm om en enpartiregering till en insikt om att partiet behöver bygga allianser. Nu får hon ta skiten för att vi inte lyckades vinna regeringsmakten.

Jan Björklund: Hon hade kunnat modernisera svensk socialdemokrati. Det är ett självmål av partiet att avsätta henne.

Håller med båda två. Läsaren av denna blogg kanske erinrar sig inlägget den 10 november, där bloggaren försynt påpekade att det också kanske kunde vara av visst värde om socialdemokraterna nu även ägnar sig en smula åt politikens innehåll. Nu när ledardjuret fällts, kanske de får lite tid över till det?

Jag tror jag ringer Osvald Osvaldson och hör.

- Ja, hej, Ossie här! … skrap … skrap … Det hörs knappt nåt i mobilen. Tydligen dålig ledning här.

- Hej, Osvald! Jo, jag undrar vad som händer nu i partiet?

- Ja, nu när ledarfrågan är löst, ja alltså att vi vet vem som INTE leder partiet, ska vi ägna oss åt politikens innehåll.

- Så bra, Osvald! Och mer precist vad?

- Vi måste ha ett nytt namn på partiet. För att attrahera väljarna. Vårt nuvarande har för mycket förlorarstämpel. Jag föreslog Moderaterna. Eller Miljöpartiet. Men båda namnen var tydligen upptagna. … skrap.

Ledningen dog.

Cirku(s)en fortsätter. Alltmedan trapet(s)konstnären faller som en sten.

Det är som sagt en farsdag i dag.
.

Liger

Ja, du läste rätt. Inget stavfel. Det ska vara ett L där. I och för sig skulle man ju också kunna säga tejon, förstås. Det är dock liger som är det vedertagna ordet för avkomman mellan lejon och tiger.
Bilden föreställer förstås den riktiga tigern, inte hybridformen.

Men i dagens DN finns på sidan Namn och Nytt en liten inklämd artikel som består mest av en bild på en rätt nyfödd liger sittande på mamma lejons huvud. Under den muntert allitererande rubriken ”Krum korsning med klös” finns några rader om att födseln ägde rum i en djurpark i Miami.



Med ett litet leende i mjugg bläddrar jag vidare i tidningen. Leendet stelnar när jag kommer till sidan 25.

En större artikel den här gången och den svarta rubriken ”Tjuvjägarna största hotet mot tigrarna”. Där står det i klara obönhörliga fakta. Vid början av 1900-talet fanns det 100 000 tigrar här i världen. I dag finns det 3 200. Det är allt.

Det är en snöboll som snabbt smälter. Djurskyddsorganisationer beräknar att omkring 1 220 tigrar dödats under 2000-talet. Experter tror att tigern kan vara helt utrotad inom 12 år.

Det är tjuvskyttarna. De skjuter tigrarna för det vackra skinnets skull. Men tjuvskyttarna klarar sig. Och de riskerar inte att falla för någon kula. För vem skulle ha användning för deras fula skinn?

Och de skjuter tigrarna också av andra skumma ”medicinska” skäl läser jag och det vänder sig i magen.



Det finns väl ca 6 miljarder av oss människor. Vi är knappast utotningshotade, om vi inte utrotar oss själva genom att nån galen diktator trycker på röda knappen och spränger klotet i luften. Eller vår människogirighet omvandlar hela planeten till en sophink och gör den obeboelig.



Titta på bilden häruppe. Tigern är en hyllning till livet genom sin blotta existens. Stör ingen och har en hög grad av existensberättigande. Därför att den är vacker. 



Människan står sig slätt vid en jämförelse.



En odödlig hyllning till detta kattdjur finns hos den färgstarke poeten och konstnären William Blake (1757-1827) i hans dikt "The Tiger". Den öppnar så här:

Tiger, tiger, burning bright

in the forest of the night.
What immortal hand or eye
could frame thy fearful symmetry?
.

Osvald Osvaldson

En intervju med Osvald Osvaldson. Han är distriktsordförande i Siochsådistriktet och har nyligen propagerat för räfst och rättarting i partitoppen. Att partiordföranden och hela partistyrelsen måste ta sitt ansvar och avgå efter socialdemokraternas förlust i senaste valet.

- Osvald, blir allting bra nu i partiet om ordföranden avgår?

- Nej, det räcker förstås inte, svarar Osvald och understryker med yviga gester. Jag förstår vart du vill komma. Politikens innehåll (dask i handflatan på ”innehåll”) måste ändras också. Det är jag den förste att erkänna. Fabriksarbetare och kroppsarbetare, där har du vår väljarbas historiskt. Nu har vi gått från industrisamhälle till kunskapssamhälle och vi måste ta konsekvenserna av det i vår politik.

- Hur då?

- Jag hörde att varenda bagare nu tillbringar hälften av tiden framför datorn. För degblandningsberäkningen. Och massor av industrijobb har flyttat utomlands (vänster hand i en gest i obestämd sydostlig riktning). Vi måste nu attrahera alla svenskar som kanske aldrig sett en hederlig svarv eller betongblandare.

- Genom att partiledaren avgår?

- Ja, ledaren måste ta sitt ansvar. Vi måste ha en ny partiledare som går i spetsen för den nya politiken (gestikulerande knuten högernäve vid ”spetsen”).

- Vilka egenskaper behöver den nya partiledaren?

- Jo (drar in andan djupt för att signalera att här har han massor på hjärtat), han eller hon – och könet kan förresten inte spela någon roll, det är egenskaperna som är det viktiga – måste vara öppen för det nya, vara lyhörd mot alla unga svenskar och nya svenskar, vara orädd och tydlig, ha dokumenterad ledarerfarenhet, vara sosse sedan länge, stå rak när det blåser, ha en eld för de svaga i samhället, vara tydlig när media ansätter, får inte vara lastgammal men behöver inte vara purung bara förändringsviljan i politiken är stark, måste gå genom rutan, vara en bra, ja lysande, debattör, får förstås inte vara upptagen av annat jobb typ ledare för annat riksdagsparti och förresten kan ju inte riksdagserfarenhet vara ett minus.
Först här drar Osvald andan efter den långa önskelistan.

- Finns det någon sådan person, Osvald?

- Låt mig tänka (armar i kors, ögonen uppåt skyn, tänker febrilt), om jag i min dator till skalle nu går igenom alla som över huvud taget är tänkbara som kandidater … eh … och matchar mot den långa kravlistan … eh … jahapp … då finns det faktiskt en, och bara en enda, som passar precis. Det är hon den där, vad heter hon nu igen, jo: Mona Sahlin!

- Men hon är ju redan partiledare!

Osvald: - Är hon? Va bra! Ja men då så. Lyfter på mössan och försvinner i vimlet.

Hädd

När jag var ung och förr, var jag väldigt noga med hur jag såg ut. Det var urviktigt att ingen ens skulle snudda vid tanken att jag valde noga i garderoben. Eller tittade mig i spegeln.

Det sista var viktigast av allt. Idealet var att det skulle se ut som en slump vilka kläder jag fått på mig. Kläder fick inte misstänkas vara viktigt.



Vad kom det här ifrån? Jag har bara lite vaga idéer om det. Det var nog en blandning av saker.

För det första var jag ung och de vuxna vinnlade sig om att klä sig propert, så därför måste jag förstås göra tvärtom.
För det andra var det bohemigt och poetigt att klädstrunta.
För det tredje räddade man tredje världen och visade sin antipati mot myndigheterna genom att ha t ex olikfärgade strumpor.
För det fjärde hade jag ingen role model (det nyaste svenska ordet som därmed uttalas på engelska) hemifrån hur man klär sig.
För det femte hade jag inte så mycket pengar att köpa kläder för.
För det sjätte var Beatles kungar och jag insåg att det var Beatles-aktigt att protestklä sig.
För det sjunde gillade jag inte att se mig i spegeln eftersom jag inte gillade vad jag såg eftersom jag var så ung.
För det åttonde gick det fortare att klä sig dåligt än att klä sig bra och tiden var ju dyrbar eftersom jag var så ung.



Med andra ord var jag helt enkelt lat.

Lite lustigt det där med spegeln. Jag har fortfarande en motvilja att stirra på mig själv i glas och rätta till någon krage eller halsduk. Jag tycker för övrigt att det är lite otäckt att när jag rättar till halsduken med höger hand så rättar spegelGöran till den med vänster hand. 

Fast förmodligen skulle jag tycka att det var ännu otäckare om han lyfte samma hand, eftersom jag då skulle förstå att han var en inbrottstjuv. Eller att jag själv var knäpp. Vilket som nu skulle vara värst.

Spegel, spegel, på väggen där - säg vem som vackrast i landet är.
Det var nog det första jag kommer ihåg från en teater, häxdrottningens läskiga ord i Snövit. Precis som de sju årens olycka om spegeln gick i kras. Varför just sju? Varför lika många som dvärgarna?

Och som man är klädd blir man hädd, heter det. Låter inget kul att bli hädd. Fast det är ett roligt ord.

En gång när jag, fortfarande ung och förr, hade skrikigt röd tröja till skrikigt röda byxor sa moster Ingrid "du är inte rädd för färger du!".

Rädd? Ett lite konstigt ord i sammanhanget, minns jag att jag tyckte. Men det var nog hädd hon menade.
.

Kurre & Åsa och rullbanden

Helt oförhappandes, som det brukar vara när Kurre och Åsa dyker upp, dyker Kurre och Åsa upp. De tittar stint på mig.

Kurre: - Nu vill vi att du …
Åsa: … berättar om rullbanden.

- Eh … rullb …? … , replikerar jag.

Åsa: - Ja, rullbanden tog du …
Kurre: … ju inte med i något ÄGA-test!

- Jaha, ni menar rullbanden? De där små banden som jag spelat in en massa fin musik på?

Kurre: - Det är tolv stora ljudband med gammal pop från Tio-i-topp-tiden, som …
Åsa: … finns att köpa var som helst eller går att plocka fram på Spotify.

- Nehej, det är visst inte bara sånt, där finns också många låtar som jag och min kompis A spelade in på egna gitarrer i vår ungdom och SÅNT går inte att köpa någonstans! Icke heller att spotifaja fram.
Jag tittar triumferande på dem.

Åsa: - Den där rullbandspelaren som hör till, har du kollat …
Kurre: … om den överhuvud taget funkar efter alla dessa år?

Jag sticker in ett finger innanför kragen, tycker att det börjar kännas lite kvalmigt i rummet.

- Mjäe, det kanske jag inte har gjort, men … tja … sånt går ju att köpa i så fall.
Jag försöker erinra mig när jag senast såg rullbandspelare trängas på hyllorna i grammofonaffärer. Och känner nu en lätt oro vart det här samtalet är på väg. Kikar förbi Kurre mot bloggtangenterna. Men Åsa ser forskande på mig och ställer sig för, så där lite oförhappandes.

- Men titta vilken konstig ekorre där utanför fönstret! ropar jag.
Och ibland är det de enklaste saker som plötsligt funkar här i livet. De tittar hastigt mot fönstret och ännu hastigare kastar jag mig mot tangenterna och låter bloggen blogga ut.
.

Dagens tips: ÄGA-testet

Alla har vi ju våra grejor och saker. Och våra förvaringar av dem. Ibland kommer vi dock fram till ögonblicket då vi allt måste försöka kasta lite saker, röja i bråten.

Den inneboende ekorren i dig far då oroligt omkring i dig och manar dig att ta det nu lite lugnt hörru. Triumferande påminner ekorren om den där definitionen av ”skräp”. Att det är ”sådant som ligger på vinden i 25 år och slängs veckan innan man behöver det”.



Inför den attacken kan du vackla lite i dina föresatser. Du kan nu behöva en allierad som motvikt mot ekorren i dig. Var får man tag i en sådan? Ett förslag: du gör ÄGA-testet. 



Så här. Du ställer dig tre frågor. 



- Älskar? Älskar jag verkligen denna sak helhjärtat?
- Glad? Blir jag verkligen glad av den här saken?
- Användbar? Är denna sak verkligen användbar?

Bestäm själv hur ”hård” du ska vara här. Ska det räcka med ett enda ja på frågorna för att du ska behålla saken? Eller två av dem? Eller måste det vara ja på både Älskar, Glad och Användbar?



Man kan ju invända att ekorren i dig kan tjattra Glad och Älskar om varenda pryl du håller upp. Men testet är i alla fall en bra bundsförvant att ha. En proportions-skapare. Och för varje gång du prövar så blir du lite mindre blint ekorrisk.

Jag höll upp mina roliga urklipp som jag samlat under åren. ÄGA-testet? Inget Ä och inget A men ett mycket starkt G. Jag behöll urklippen.

Sedan tittade jag på alla mina Manhattandeckare. ÄGA-testet? Ett svagt G, men inget Ä eller A. Så jag säljer dem eller, om det inte går, kastar dem. 



Och så stormköket, i en liten fyrkantig förpackning, aldrig använd. ÄGA-testet? Inget Ä eller G, men faktiskt så mycket A att jag behöll den.



I större delen av mitt liv har en spinnrock följt mig. Passar ingenstans i en lägenhet, skrymmande att förvara i källaren, ingen av barnen vill ha den, men jag har i alla år behållit den och kånkat den med i varje flytt jag gjort, en arvesak som den är. Eller om det är en ekorrens triumf. Nåväl. ÄGA-testet? Inget Ä. Inget G. Inget A. Hela schabraket kastade jag på soptippen. 



Tänka sig, släpa runt på denna spinnrock som en kvarnsten runt halsen i alla dessa år, sedan bara ÄGAtestet och vips borta. Vilken befrielse! Ett litet öra inåt mot ekorren. Hur tog han det? Och det märkliga med ÄGAtestet är att ekorren accepterar. För det finns ingen plats för ånger, "har du verkligen tänkt igenom innan du slängde osv". Tänkt igenom innan jag slängde var ju nämligen precis det jag gjorde. Det är det som är ÄGA-testet.



Och med en mycket tyst ekorre och helt spinnrocksbefriade axlar sitter jag här och tittar ut genom fönstret. Och gnolar på Ludde Armstrongs What A Wonderful World.
.

Tolv runt ett bord

Sex kvinnor och sex män kring ett alldeles runt bord. Dessie reser sig och håller ut sin hand mot de andra. Sluten hand. Hon blundar och läser:
Så samlar vi oss gärna
kring största mörkrets stjärna.
Och så öppnar hon handen och visar en liten gran med kulörta kulor. Och med en stor gnistrande stjärna i toppen. Ett förtjust åååh hörs runt bordet.

Hon sätter sig och i stället reser sig Janne bredvid. Han sträcker ut handen på samma sätt, lägger huvudet på sned och läser:
Vad har jag i denna?
Jo, Görans Penna.
Handen öppnas och en blyertspenna ligger där. Ååået är nu förvånat. ”Tja, bloggarens födelsedag”, säger han bara. Ingen vet om de vågar skratta. Det är bara Janne som kan komma undan med något sådant. Han kan vara kall som is, Janne. Han sätter sig.

Det verkar vara en ceremoni vi ramlat rakt in i.

Nu reser sig flickan bredvid, Febbie. Hon sträcker på sig för att nå upp och synas. Men den slutna handen håller hon stadigt över bordet. Läser:
I mödrars spår får vi alla glida
mot framtids segrar på denna skida.
Handen avslöjar en vacker längdskida av rustikt trä. Applåder runt bordet. Hon sätter sig med rosiga kinder.

Det är hela tiden den näste bredvid som reser sig. Nu står Marre där. Handen sluten. Samlar sig lite och deklamerar sedan högtidligt:
Och ett vårskrik går genom riket
när den här dyker upp i diket.
Små skratt och lyckliga applåder möter den öppna handen, när den avslöjar en gulrufsig tussilago.

Nästa man till rakning är en kvinna. Aprilia. Står redan med den slutna handen ut mot bordet och med ett lätt leende läser hon snabbt:
April april din dumma sill
jag kan lura dig vart jag vill.
Och – boink – en burk inlagd sill i handen. Stora rungande skratt och några spridda kommentarer om nätstrumpan och färgteven och det där. Aprilia småler och sätter sig kvickt.

Majje reser sig nu, borstar bort lite matjord från kavajärmen, tittar sig runt sällskapet och håller stolt ut handen.
Det vackraste i världen är
en äng med massor av den här.
I hans öppna hand nu en enda spröd vitsippa. Ett åååh och flera aaah runt bordet och igenkännande nickningar.

Nästan som drottningen av dem alla ställer sig nästa person upp. Med en krans i håret håller hon ut sin knutna brunbrända hand. Det är Juno. Läser kort och klart:
Sju blommor i hagen
plockar den längsta dagen.
Förväntan. Handen öppnas och en majstång fjädrar upp. Spridda hurrarop och någon börjar nynna ”Du ska inte tro …”

Med uppknäppt skjorta och lila shorts står Julius beredd. Kortärmad arm ut. Sätter solglasögonen i pannan och läser så betoningen går fram:
Något att ligga i
när man inte ligger i.
Konfunderade miner. "Vad kan det … " Och så mellan Julius´ tumme och långfinger gungar en hängmatta. Gapskratt som startar i intervaller beroende på när rimskämtet sjunker ner i var och en. Julius sätter sig, ser ut som en katt efter ett stort fat grädde.

Som en riktig matmor ser hon ut, som nu reser sig. Det är Augusta. Hon nöjer sig inte med ena, hon håller ut båda händerna, ihop som en skål. Så läser hon:
Frusen. Färsk. Och havs-. Och flod.
Varje form av den är god.
På minerna förstår man att många redan inser vad det är hon dillar om, redan innan ”skålen” öppnas om den kloförsedda kräftan, som tydligt hör till den svarta okokta sorten.

Det är dags för Seppo nu. Vad döljer han i handen? Gummistövlarna knirrar lite när han står vid bordet och läser över sin ihophållna näve:
Skogens hemligaste ställen
är ett hem för kantarellen.
Mjuk och vackert veckad i stor triumfhatt ligger den där i Seppos hand, som en framvaskad bit guld. Allas ögon lyser runt bordet.

När Seppo satt sig reser sig så en stor kraftig karl med storburrigt hår. Octopus. En väldig näve håller han ut. Och läser med dånande röst:
Humle, skum och lite söl
brygger idel ädel öl.
Pang! Där sitter en sejdel i hans näve, med sin bärnstensfärgade fluid. Stormande applåder, skratt och till och med dunkningar i bordsskivan.

Larmet dör undan lite. Några skrapningar av stolar. "Showen är väl över ..."
Men det finns en kvar.

En helt alldaglig kvinna reser sig. Och väntar tills sorlet upphört och det är tyst. Då sträcker hon ut sin knutna hand. Läser ingenting. Öppnar handen. Den är tom.

Nästan några flin skymtar nu. "Det visste vi väl att ..."
Ja, säger hon, jag har ingenting att visa upp, i mig finns ingenting klart för människorna. Jag är som livet självt. Jag är grå och tom tills människorna själva skapar sina olika drömmar och liv i mig.

Nu är det alldeles knäpptyst.
Jag heter Novis. Den runt det här bordet som man glömmer. Men det är i mitt mörker människan drömmer sina ljus.

Alla tittar ner i bordet. Det sista säger hon nästan viskande, men det är så tyst att alla hör.
Nu är det jag. Och allting börjar nu ....
.