Hundskräck

Så länge jag vet har jag varit rädd för hundar.

Minnet som ligger längst tillbaka av det här, är när jag sov över hos mormor på Bergsundsgatan. Söndagspromenaden på morgonen tog vi i en park, minns inte vilken, men det var som i en dalgång och man kunde se långt till backarna där borta. En hund kom springande nerför en av dem, långt bort, men jag greps av panik och började själv springa. Minns inte vad som hände sen, skämdes kanske lite inför mormor ”äh, jag bara kände för att springa lite” och jag minns att hunden var liten men att min plötsliga panik var stor.



Känslan att vara utlämnad. Vad har man att sätta emot huggtänder och sylvassa klor?



Och den där taxen och cykeln. Det är också långt bort i minnet. Jag kom cyklande i godan ro på landsvägen en sommardag på landet, skulle till badet, och plötsligt från den där nybyggda stugan kom en tax rusande vilt skällande, sprang ut på vägen och förföljde mig, gav sig inte, jag cyklade på liv och död, som med en galen demon efter mig, livrädd för att den skulle hinna ikapp och bita mig i fötterna, först halvvägs till Åkersbodarna gav taxen upp och begav sig tillbaka hem igen.

Och det var bara en liten tax. Jag minns en lite större hund också; Lennart Docks collie, som hette Lassie, tror jag, precis som den på bio. På födelsedagar träffades vi alltid, vi var väl en 5-6 st från klassen, och när man räckt fram paketet med den sedvanliga Biggles-boken fick man glass. Roliga tillställningar. Och jag försökte hålla färgen när det gällde hunden, oftast var det ju andra med. Som sköld. Men den här gången satt jag ensam i Lennarts rum när Lassie kom in. Ingen morrning, men jag minns raggen, jag gled försiktigt ut, gick hem före de andra grabbarna den dagen, gick längs vägen mot Blackebergsvägen, tittade mig över axeln OCH HUNDEN VAR LÖS OCH KOM SPRINGANDE EFTER. Jag sprang som en galning, hade inte ens en cykel den här gången. Minns inte hur det avlöpte, men jag sitter ju här och bloggar så jag måtte väl ha överlevt.

Och i min minneslåda finns också en kort men isande skräck med en schäfer. I Gammelgården på Hästberg, nån av gästerna hade en stor svart schäfer, jag försökte undvika Gammelgården när den var där, men jag dristade mig en gång att gå in i verkstadsrummet på gården, skulle hämta en hammare för höjdhoppsställningen som Göte höll på att bygga till mig, och då slinker schäfern in dit förståss! Som episoden med Lassie ungefär. Men schäfern stod i vägen för dörren, gick inte att gå förbi den här gången, ovedersägliga morrningar från djuret, stirrade gult på mig, skrynklingar runt munnen, och så dödens vita tänder blottade. Den här gången kom Göte in och räddade mig. Men jag kände att om han dröjt lite längre ... det aggressiva djuret, min skräck som bara gjorde djuret ännu mer aggressivt osv. Puh! Ett senkommet bloggande tack till Göte att du kom just då!

Jag joggade mycket i skogen förr. På preparerade sågspånsbeströdda stigar. Och otaliga var de gånger då jag rundade en krök och stod öga mot öga med en lös hund. Med matte eller husse obekymrat släntrande tjugo meter efter.

Detta folkslag, hundägare som låter sina bestar springa lösa, har ett eget mantra som de alltid upprepar: "den e inge farlig, den vill bara leka”. Eftersom det självfallet är hundägaren, och ingen annan, som bestämmer om en människa ska ha en främmande hund upp i ansiktet eller ej. Med den logik som ägare till lösspringande hundar är ganska ensamma om i värden.

Mitt värsta hundminne har jag dock inte berättat om än. Jag gör det i nästa blogginlägg.
.