Som av en händelse

Vad hände i november?

November, den där transportmånaden mellan kräftorna och julskinkan, där inget händer. Hände nåt?

Jo, den mångstavade tyrannen grävdes fram ur ett rör och sköts. Det kan man kalla en händelse.

Och Tomas Tranströmer hann få Nobelpriset i litteratur precis innan Zlatan kom ut med sin bok. Men Zlatan får trösta sig med att Tranströmer inte fick guldbollen också. Och tänker jag efter inträffade Nobelprisbeslutet redan i oktober, men ändå.

Vad mer? Jo, kvällsblaskorna visade hur man kan fortsätta att få oss att tro att händelser som inte hände hände, genom att korsfästa samme man på nytt varje dag under hurrarop från större delen av det fredsälskande svenska folket varje gång en ny spik drevs in i mannen.

Apropå det: av de 8 partierna i riksdagen är det bara de tre längst ut på högerkanten som inte figurerat i diskussioner om att byta ut partiledaren. Alla de fem till vänster om dessa har antingen fått ny ledare (S, M och C) eller kommer att få det inom kort (V och KD).
Vänsterpartiet tvekar dock att föreslå den begåvade, karismatiske röstfångaren Jonas Sjöstedt som ny partiledare i stället för den nuvarande som är hans motsats på alla tre punkterna. En intressant hållning.
Och Krisdemokraterna löser sin föryngring genom att byta ut sin partiledare mot en som är tolv år äldre.

Sveriges stolta fotbollslandslag åkte på däng mot både Danmark och England. Men det var en icke-händelse och gjorde inget. Den riktiga händelsen var i oktober då både Finland och Holland åkte på däng mot Sverige, som då gick till VM (eller är det EM?).
Man undrar lite om vårt deltagande i VM:et (eller om jag menar EM:et), denna upphaussade händelse. Om de andra nationerna där inte förstår att vi är bäst, utan ger oss lika mycket däng som danskarna och engelsmännen gjorde. I så fall har vårt stora deltagande vårt stora deltagande.

Apropå det: deltagarna i nästa års Melodifestival släpptes. Det låter som om de hade satt i finkan allihop, men man säger ”släpptes” om sådant avslöjande som inte är någon händelse för att det ska låta som en händelse.
Ett av namnen på listan var ju intressant och får mig att undra om man inte kan göra en ny triathlon av det hela; bli världsmästare på att skriva och världsmästare på att dansa och världsmästare på att sjunga? Samtidigt? Fast då förstås i 23 deltävlingar.
Jag tror jag ska skicka det förslaget till teves programplanerare som julklapp.

Ja, en del verkar trots allt ha hänt under månaden då inget händer.

En sak som inte hänt är dock snö. På ”Godmorgon Sverige” i går rapporterade en reporter om den rådande värmeböljan och hade hittat svamp! I slutet av november! Vad är det som händer?
Helt små svampar visserligen, men många, zoomade kameran in, och flera av våra matsvampar. Karl-Johan stod där så kort och tjock, så kort och tjock.

Jag tycker det gott räcker med snö på tre dagar: julafton, nyårsafton och Vasaloppet. Och då djup snö. I övrigt barmark. Kort och tjock snö alltså. Kort och tjock.
.

Södra Ängby skolgård

I skolan spelade vi nigger. På mellanstadiet var det väl, framför allt. Ja, namnet tyckte vi inte att det var något konstigt med, visste inte var det kom ifrån. Det hette bara så.
Lika självklart som att hoppa hage hette hoppa hage. Och pingis pingis. Och vaniljglass vaniljglass.

Så fort det ringde för rast sprang vi ut på skolgården och spelade nigger. En jättestor fyrkant uppritad och uppkritad i fyra mindre rutor med en liten cirkel i mitten. Sedan var reglerna ungefär som pingis. Fast med fyra deltagare.

Man servade med bollen i mittcirkeln och till någon av de tre spelarna som stod i de andra rutorna. Slog man ut bollen var man ute. Hann man inte slå bollen när den studsat en gång i ens ruta, var man också ute. Precis som i pingis. Ett genialiskt spel i all sin enkelhet.

När de första två åkt ut blev det final mellan de två som var kvar. Vinnaren fick guld och förloraren silver. Man kunde tävla först till 3 guld eller kanske 5-6 guld beroende på om det var vanlig rast eller frukostrasten, som var längre (och inte inföll på frukosten utan på lunchen och därför kallades frukostrast).
Eller först till t ex 10 poäng, om man räknade guld som 2 poäng, silver som 1.
Boll på linjen gick oftast om, fast ibland räknades det som inne, precis som i tennis. Det var lite olika regler i olika skolor.

Ibland kunde diskussioner bli heta om hur bollen skulle räknas. Det fanns ju inget skolgårds-presidium på övergripande nivå för oss att hänskjuta kvistiga domarfrågor till. Men majoritetsbeslut gick vi oftare på än nävrätten, i alla fall på vår skolgård.
Framför allt gick jag fri från bråk, för jag hade en särställning. Det var min boll vi spelade med. Det var nämligen en idealisk boll för att spela nigger med, lagom stor och med lagom studs.

Ibland spelade vi med bara handen men oftast med en skolbok som racket, för ”med handen” var det risk för att beskyllas för ”fösning” och sådant var strängeligen förbjudet.
Jag hade alltid joggeboken, den var hårdast. Med tiden blev den väldigt ”genomläst”. Jogge-majjen sa en gång till mig ”du var mig en flitig elev, se hur välanvänd din bok är!”
Då log jag i mjugg inombords.

En lektionstimme började alltid på slaget hel timme och varade i tre kvart, sedan en kvart rast, sedan började nästa timme i tre kvart osv. Nästan lika inrutat som niggerrutan på skolgården. Och lätt att minnas. Livet var enkelt: en kvarts niggerspel, sedan tre kvarts väntande i skolbänken på nästa rast, sedan ytterligare en kvarts niggerspel.

Så kom plötsligt den uppskakande upptäckten då fröken på en lektion pratade om USA och rasförtrycket och nämnde att många vita amerikaner bland annat använde skällsord som ”nigger” om svarta amerikaner.

På rasten tittade vi förbluffade på varandra.
- Hörde ni, sa en av oss, att de har tagit vårt spel och använder som skällsord mot folk i Amerika!
- Fast det kanske var ”migger” fröken sa, sa en annan.
- Eller ”nicker”, trodde en tredje.
Men så tystnade vi. För nu var det spännande. Jag hade just skruvat bort Svanis och var i final mot Benke Larsson, en svår uppgift, men jag hade i alla fall silvret i hamn.

Och oskuldsfullheten fortsatte att lysa sitt lätta och bleka sken över Södra Ängby skolgård.
.

Vinden är du

dom går in i våra munnar nu
och deras fingrar dryper som rovrök ner i oss
där finns det fortfarande ekande valv
som skrämmer dom
999 av mina utgångar har dom stenat och snört av
den tusende är du

varför skulle dom inte det
förflackningsåsnorna! elefanthälarna! självgudarna!
när mina snötoppsbranter och dalkjusor
asfalterats
999 av mina fåglar är ringar på deras radarskärmar
den tusende är du

alla mina sånger kan dom mala ner till fruset blänk
utom den du sjunger nu
dom tror att döden kan hjälpa dom
dom förstår inte det här
mitt tusende sista liv kan dom spåra, fånga, slå ihjäl, bränna och strö för vinden
men vinden är du
.

Och titta, den flyter!

Tänker på Kurt Olsson. Hans skapare Lasse Brandeby har gått ur tiden, läser jag i tidningen, men självklart inte Kurtan. Inte han.
Min relation till Kurtan är mycket speciell. Jag var den som upptäckte honom. Känner jag. Den första i det blaserade noll-åtta-området i alla fall.

Det var så, att jag av en slump zappade in programmet ”Kurt Olssons Television”. Sent på kvällen gick det. Jag bubblade över av skratt över den gravallvarlige mannen i hisklig kavaj. Lustmord på programledare. Lustmord på knep och knåp. Så ska vi göra en tvålkopp. Se, en tom bregott-ask. Först cellofan omkring den överallt. Så här. Och nu ska vi se om den fungerar. Varpå han häller upp vatten i en stor balja, tar av sig alla kläder utom möjligen underkläderna, sätter sig i baljan, lägger asken i vattnet med en tvål i och vrålar upphetsat in i kameran: Och titta, den flyter! Varpå han drypande reser sig ur baljan, klär på sig och fortsätter programmet som om inget hade hänt.

Det var en ny komisk figur av Chaplin-format. Eller Mr Bean, eller vad man ska jämföra med. Och jag frågade folk dagen efter: Såg ni Kurt Olsson på TV i går? Och folk: Kurt vem då?

Jag var den ende i universum, som såg detta geni. Åtminstone i nollåttaområdet. Åtminstone till en början. Till sist föll polletten i hela vårt avlånga land.

Och sen kom pärlorna på rad som inte bara jag älskade. Sidekicken med Arne. Damorkestern. Siw Malmqvist. Sanslösa intervjuer med kändisar. Långfilmen. Kurt Olssons Julkalender.

Arne, det var studiomannen från Ludvika, spelad av Hans Wiktorsson, en följsam vägg för Kurtan att spela mot. Ofelbart tänker jag på min frågesport på jularna, då en fråga var: ”En svensk komediserie just nu med två personer, där en är från Dalarna och en från Göteborg, varav den ena heter Arne”.
Svaret stämde in på såväl Kurt Olssons Television som Kryzz (bildfrågelek med Arne Hegerfors och Björn Skifs).

Långfilmen med Kurt Olsson, Filmen om mitt liv som mig själv, är en bortglömd diamant, den kommer bli en klassiker, you mark my words. Slutet är ett under av listighet.

Siw Malmqvist och hennes sånger fick ett uppsving pga Kurt Olsson. Sångerna var egentligen parodier, men gjorda så musikaliskt och med sån kärlek att inspelningarna höll även som låtar.

Precis som Kurt Olssons Julkalender. Varje avsnitt avslutades alltid med en julsång exikverad av Kurtan och Damorkestern. Helt underbara! Jag spelade in alla de sångerna på VHS-kassetter. De är alltså borta nu i gammal teknik. Håller tummarna för att nån vänlig själ vill trolla över dem till DVD.

Och jag, som både är med i facket och har koskräck, klär under tiden in en bregottask i cellofan, kliver ner i en vattenbalja, puttar till tvålkoppen med bloggpennan och utbrister i triumf: och titta, den flyter!

Varpå jag drypande av blogg kliver ur inlägget som om inget hade hänt.
.

Al Capone och rullgardinen

Apropå namn så har jag sex kusiner. Har/hade, vet inte vilket tempus som är det rätta. För fyra av dem är i Amerika. Ja, det var så man kallade USA förr. Amerika. Obekymrad om att kontinenten består av mer än en stat.

Karen och Brian är två av dem, tvillingar. En märklig sak. Inte det där med tvillingar, utan namnen. Mina två svenska kusiner heter nämligen Karin och Björn. En namnkonstighet som förbryllade mig mycket när jag var liten. (En hemlig pakt över Atlanten mellan mostrarna i barnnamnsfrågan?)

Vad som inte var ett dugg konstigt var dock namnen på mina två äldsta kusiner i USA, Rani och Radjer. För så hette de. Rani var den äldste av dem och båda var pojkar. Det var först när jag började skolan och läste mer om Amerika som jag förstod att namnen var lite märkliga, så heter inga amerikaner. Men min amerikanska moster hade dessa fyra barn: Karen och Brian, som man alltid nämnde ihop, för att de var tvillingar, och de två äldre pojkarna Rani och Radjer, som också alltid nämndes ihop.

Det var bara så. Fact of life. Ingen fundering över de konstiga namnen, att de kanske lät mer indiska än engelska eller så. Alla sex namnen lika självklara som att solen gick upp varje morgon när man drog upp rullgardinen.
”Rani och Radjer, kusin Vitamin
hänger och slänger i en rullgardin”, kunde Lennart Hellsing ha nynnat om han varit jag.

Det var så mycket annat med min mors familjs emigration till Chicago när hon var 6 år som var konstigare, så vad folk hette accepterade jag bara. Mycket lite berättades för mig men lite sipprade ut droppvis, som Al Capone och nåt garage med kulhål som min mamma och hennes två systrar hade sett. Och namnet på en gata: Clark Street. Och att familjen emigrerade tillbaka (heter det så?) till Sverige när mamma var 16 år och att mellansystern gifte sig med en amerikan och åkte tillbaka ”over there”.

Inte till Chicago dock, utan till Long Island. Men Amerika var ju Chicago för mig och jag föreställde mig att när de fyra barnen väl anlänt så åkte de på ledigheter till Chicago och besökte Clark Street och det där garaget och att de alla kunde sticka fingrarna i kulhålen. Två små men lika stora för Karen och Brian och två större för Rani och Radjer.

Jag var nog lite stolt över det här. Det var ju definitivt ingen annan i klassen som hade kusiner i Amerika som hette Rani och Radjer och som stuckit fingrarna i Al Capones kulhål.

Jag vet inte när polletten föll ner och fjällen föll från mina ögon (jag har alltid undrat över det uttrycket förresten, har man Kebnekajse på ögonlocken?). Pinsamt lång tid tog det i alla fall för mig att dechiffrera bakåt i tiden min mormors fonetiska amerikanska uttal av Ronnie och Roger.

Mysteriet som aldrig var något mysterium var löst. Måste jag motvilligt medge. Mycket motvilligt. För det lät inte som mina kussar.
Ronnie? Som Ronnie Reagan eller? Och Roger? Som ”jag säger-bara-en-sak-Roger Moore?”

No sir, säger jag på ren svenska. I min rullgardin av kusiner är det evigt bara Rani och Radjer som hänger och slänger. Tillsammans med fyra barn från den där pakten över Atlanten.
.

Bara förnamnet

Det finns bara två människor i Sverige som är så kända att det räcker med bara förnamnet. Alla vet vem man menar.

Ungefär som med den här mannen, när det gäller den stora vida världen. Om hans förnamn nämns så är det ju t ex ingen som får för sig att det är Costello man tänker på.

Och här i Sverige har vi två sådana megakändisar. Förnamnsmegisar skulle man kunna kalla dem.

Den första är Carola. Även om det var länge sen hon fick rubriker. Det senaste var väl att hon slängde blomkrukor på allsången på Skansen. Det krävs skandaler för att synas i mediebruset i dag.

Hon var min idol när hon kom fram med ”Främling” och det där. Hennes tolkning av ”O helga natt” var länge en av mina favvisar. Och hon hade ett så intressant tonfall när hon talade, som om hon vore fem år eller pratade med en som var fem år. Det hade jag aldrig hört förr. Stor charmfaktor. I dag är tonfallet mer 40-årigt.

Den andra är Zlatan. Men han är mitt uppe i rubrikgörandet. Zlatan fick guldbollen, men det är en icke-nyhet, han prenumererar ju på den varje år. Nej, snackisen är hans bok. Förlagets propagandamaskin har varit väloljad, i alla sammanhang har den nämnts och småbitar har släppts här och där för att väta aptiten på oss, boken slutsåldes innan den släpptes, nya upplagor utlovas, tryckpressarna går på högvarv etc etc. Snart dyker han väl upp i Babel också. Jättehajp är bara förnamnet.

Och den som läst boken säger gäsp, allt har man hört förr, och han har inte skrivit en rad i den själv, och den är inte ens välskriven. Kejsarens nya kläder.

Kanske Carola skulle skriva en bok hon också? Där finns ju Runars rådjursjakt från sovrumsfönstret. Förutom blomkrukor på allsången.

Men det verkar som om många tror dom är Zlatan eller Carola och använder bara förnamnet i alla sammanhang. Man ringer sin telefonleverantör, elleverantör eller leveransleverantör eller nån annan på –tör, vilken som helst, i något ärende och frågar till sist om namnet på den man pratar med. ”Det är Bosse. Tjing! Ha en bra da´!”

Och när man söker samma person några dagar efteråt: ”Jo, hej, finns det någon Bosse där?”
”Vi har 5 stycken. Vem av dom vill du tala med?”.

Förnamnsfegisar skulle man kunna kalla dem.

Någon sa (var det Ehrenmark?) att man nuförtiden måste vara väldigt nära bekant med en person för att få reda på vad hon eller han heter i efternamn.

Själv heter jag Pettersson Rödholm. Utan bindestreck. Tjing och ha en bra da´!
.

Hararnas gärde

på gärdet där
hararna höll till
byggde man husen

nu är det åratal sen

men ännu ser man rätt ofta
en hare korsa gärdet
där gärdet var

de lär sig aldrig ta bussen

ibland kommer det två åt
gången och stannar upp
en bit från busskön

och tittar länge på oss
under lugg
.

Samlad dalmas

I Leksand säger man gattu för ”gata”.

Den första gata i Leksand som man kommer till när man korsat Dalälven är Norsgattu. Stannar man till vid en bankomat på den gatan så utför man en intressant handling, för ”gattu” är detsamma som uttag, om man läser det baklänges.

På tal om Leksand, hade jag i byn därutanför en barndomskompis med det vidunderliga namnet Sesam Flor. Tänk vilken lycka att få byta till sig ett sånt namn! Det önskade sig ofta den mera klent namnutrustade Nossrettep Narög.

Jag har så länge jag kan minnas haft såna här tvärtom-ögon och läst orden från andra hållet.

Ej att förväxla med att läsa spegelvänt. För då vänder sig varje bokstav om. Nästan hälften av alfabetets bokstäver, 13 st av 28, blir lika om man läser dem baklänges. Det använde sig Agatha Christie av i The Mirror Cracked From Side To Side – det namn som man såg i spegeln blev ett annat.

Som när man ligger på rygg och tittar upp i taket. Och tänker sig att det är golvet man ser, det är i taket man själv är, man tittar ner, inte upp. Gravitationen vänd, bara genom sina ögon.

Namnet vänt i luften innan det når mig via spegeln.

Sånt här fascinerar mig. Som att man utvinner mer av samma sak.
Som att det rasslar dubbelt så mycket ur bankomaten i Leksand.

Det är på något sätt roligare att sitta i en lastnäv i Ömlam än i en väntsal i Malmö.

Ett steg till i detta är palindromen. Hela meningar som är samma åt båda hållen. Klassikern är förstås Ni talar bra latin. Den palindromen är oöverträffad. Min hemsnickrade variant är Alla Karlfeldts dikter: Samlad dalmas. Karlfeldt är förresten onödigt bortglömd. Måste avsluta med en fin dikt av honom.

Sub luna amo.
Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar,
dansar i månglitterskrud,
doftar som nattglim
under en kornblixtsky,
svalkar som morgondaggen,
växlar som nedan och ny.

Sub luna bibo.
Mörkt är mitt öl,
svartmältat korn dess kärna,
skummet som månglittermjöl.
Tankar och löjen
sväva kring kannans rund,
sväva som läderlappar,
sväva som guldlöv i lund.

Sub luna canto.
Mörk är min sång,
suckar som vågor i vassen,
rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig,
sjunker tillbaka tung,
ebbar sin tid och flödar,
gammal och kvalfullt ung.

Sub luna vivo.
Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
jordelivets fulla mått.

Sub luna morior.
Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
eller åt vind och hav:
vilan i mullen,
eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
fladdrat mot månklara loft.

(Sub luna, ur Hösthorn, 1927, av Erik Axel Karlfeldt)

Det var ju Karlfeldts Fridolin som "talade med bönder på böndernas sätt och med lärde män på latin". Sub luna amo, under månen älskar jag. Så man kunde nog med fog säga till Karlfeldt, denne samlade dalmas: ni talar bra latin.
.

Fyrklöver

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som viljesnö på min tunga

vårt liv tänker
vi oss bor i
en stad bakom teven


vår lov till den
som snickrade ihop
hoppet mellan oss

our love falls
faltering and heavy
like fist flakes on my tounge

*

vårt liv tänker
vi oss bor i
en cirkel runt ett finger

our love falls
faltering and heavy
like wedlock on my doorstep

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som smaken av ris

vår lov till den
som snickrade ihop
korset framför oss

*

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som läppar mot tidsfördriv

vår lov till den
som snickrade ihop
huset vi drömmer i

our love falls
faltering and heavy
like kisses of wasted time

vårt liv tänker
vi oss bor i
löpsedelns mörker

*

our love falls
faltering and heavy
like fist flakes on my tounge

vår lov till den
som snickrade ihop
hoppet mellan oss

vårt liv tänker
vi oss bor i
en stad bakom teven

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som viljesnö på min tunga
.

Emancipationen i två årtag

1

Far ror.
Mor är rar.




2

Upp ror mor.
Kvar var far.
.

Pienza

Ecco, sa kvinnokarlen och påven Pius II en dag i bergen. Ecco qui. Hans gyllene bärstol sattes långsamt ner. Så slog han ut med handen över Val d´Orcia. Här är platsen, här vill jag ha den!

På rekordtiden tre år restes en katedral här. Och runt katedralen kom ett torg att växa upp. Som med tiden blev en liten stad. En murad stad som på en kornisch över dalen.

Femhundrafemtio år senare ses Orciadalen bäst från Latte di Luna, restaurangen med den talande staren. Genom stadens obetydligaste gränd Via del Casello kommer då dalen till dig röd grön blå och gul och låter dina tankar gyllene långsamt sättas ner på marken.
.

Tolv runt ett bord

En aktuell
favorit i repris
på nå´ vis,
från inlägget
den 2 nov i fjol ...

Sex kvinnor och sex män kring ett alldeles runt bord. Dessie reser sig och håller ut sin hand mot de andra. Sluten hand. Hon blundar och läser:
Så samlar vi oss gärna
kring största mörkrets stjärna.
Och så öppnar hon handen och visar en liten gran med kulörta kulor. Och med en stor gnistrande stjärna i toppen. Ett förtjust åååh hörs runt bordet.

Hon sätter sig och i stället reser sig Janne bredvid. Han sträcker ut handen på samma sätt, lägger huvudet på sned och läser:
Vad har jag i denna?
Jo, Görans Penna.
Handen öppnas och en blyertspenna ligger där. Ååået är nu förvånat. ”Tja, bloggarens födelsedag”, säger han bara. Ingen vet om de vågar skratta. Det är bara Janne som kan komma undan med något sådant. Han kan vara kall som is, Janne. Han sätter sig.

Det verkar vara en ceremoni vi ramlat rakt in i.

Nu reser sig flickan bredvid, Febbie. Hon sträcker på sig för att nå upp och synas. Men den slutna handen håller hon stadigt över bordet. Läser:
I mödrars spår får vi alla glida
mot framtids segrar på denna skida.
Handen avslöjar en vacker längdskida av rustikt trä. Applåder runt bordet. Hon sätter sig med rosiga kinder.

Det är hela tiden den näste bredvid som reser sig. Nu står Marre där. Handen sluten. Samlar sig lite och deklamerar sedan högtidligt:
Och ett vårskrik går genom riket
när den här dyker upp i diket.
Små skratt och lyckliga applåder möter den öppna handen, när den avslöjar en gulrufsig tussilago.

Nästa man till rakning är en kvinna. Aprilia. Står redan med den slutna handen ut mot bordet och med ett lätt leende läser hon snabbt:
April april din dumma sill
jag kan lura dig vart jag vill.
Och – boink – en burk inlagd sill i handen. Stora rungande skratt och några spridda kommentarer om nätstrumpan och färgteven och det där. Aprilia småler och sätter sig kvickt.

Majje reser sig nu, borstar bort lite matjord från kavajärmen, tittar sig runt sällskapet och håller stolt ut handen.
Det vackraste i världen är
en äng med massor av den här.
I hans öppna hand nu en enda spröd vitsippa. Ett åååh och flera aaah runt bordet och igenkännande nickningar.

Nästan som drottningen av dem alla ställer sig nästa person upp. Med en krans i håret håller hon ut sin knutna brunbrända hand. Det är Juno. Läser kort och klart:
Sju blommor i hagen
plockar den längsta dagen.
Förväntan. Handen öppnas och en majstång fjädrar upp. Spridda hurrarop och någon börjar nynna ”Du ska inte tro …”

Med uppknäppt skjorta och lila shorts står Julius beredd. Kortärmad arm ut. Sätter solglasögonen i pannan och läser så betoningen går fram:
Något att ligga i
när man inte ligger i.
Konfunderade miner. "Vad kan det … " Och så mellan Julius´ tumme och långfinger gungar en hängmatta. Gapskratt som startar i intervaller beroende på när rimskämtet sjunker ner i var och en. Julius sätter sig, belåten som en katt efter ett stort fat grädde.

Som en riktig matmor ser hon ut, som nu reser sig. Det är Augusta. Hon nöjer sig inte med ena, hon håller ut båda händerna, ihop som en skål. Så läser hon:
Frusen. Färsk. Och havs-. Och flod.
Varje form av den är god.
På minerna förstår man att många redan inser vad det är hon dillar om, redan innan ”skålen” öppnas om den kloförsedda kräftan, som tydligt hör till den svarta okokta sorten.

Det är dags för Seppo nu. Vad döljer han i handen? Gummistövlarna knirrar lite när han står vid bordet och läser över sin ihophållna näve:
Skogens hemligaste ställen
är ett hem för kantarellen.
Mjuk och vackert veckad i stor triumfhatt ligger den där i Seppos hand, som en framvaskad bit guld. Allas ögon lyser runt bordet.

När Seppo satt sig reser sig så en stor kraftig karl med storburrigt hår. Octopus. En väldig näve håller han ut. Och läser med dånande röst:
Humle, skum och lite söl
brygger idel ädel öl.
Pang! Där sitter en sejdel i hans näve, med sin bärnstensfärgade fluid. Stormande applåder, skratt och till och med dunkningar i bordsskivan.

Larmet dör undan lite. Några skrapningar av stolar. "Showen är väl över ..."
Men det finns en kvar.

En helt alldaglig kvinna reser sig. Och väntar tills sorlet upphört och det är tyst. Då sträcker hon ut sin knutna hand. Läser ingenting. Öppnar handen. Den är tom.

Nästan några flin skymtar nu. "Det visste vi väl att ..."

Ja, säger hon, jag har ingenting att visa upp, i mig finns ingenting klart för människorna. Jag är som livet självt. Jag är grå och tom tills människorna själva skapar sina olika drömmar och liv i mig.

Nu är det alldeles knäpptyst.

Jag heter Novis. Den runt det här bordet som man glömmer. Men det är i mitt mörker människan drömmer sina ljus.

Alla tittar ner i bordet.

Det sista säger hon nästan viskande, men det är så tyst att alla hör.
Nu är det jag. Och allting börjar nu .....
.