Och titta, den flyter!

Tänker på Kurt Olsson. Hans skapare Lasse Brandeby har gått ur tiden, läser jag i tidningen, men självklart inte Kurtan. Inte han.
Min relation till Kurtan är mycket speciell. Jag var den som upptäckte honom. Känner jag. Den första i det blaserade noll-åtta-området i alla fall.

Det var så, att jag av en slump zappade in programmet ”Kurt Olssons Television”. Sent på kvällen gick det. Jag bubblade över av skratt över den gravallvarlige mannen i hisklig kavaj. Lustmord på programledare. Lustmord på knep och knåp. Så ska vi göra en tvålkopp. Se, en tom bregott-ask. Först cellofan omkring den överallt. Så här. Och nu ska vi se om den fungerar. Varpå han häller upp vatten i en stor balja, tar av sig alla kläder utom möjligen underkläderna, sätter sig i baljan, lägger asken i vattnet med en tvål i och vrålar upphetsat in i kameran: Och titta, den flyter! Varpå han drypande reser sig ur baljan, klär på sig och fortsätter programmet som om inget hade hänt.

Det var en ny komisk figur av Chaplin-format. Eller Mr Bean, eller vad man ska jämföra med. Och jag frågade folk dagen efter: Såg ni Kurt Olsson på TV i går? Och folk: Kurt vem då?

Jag var den ende i universum, som såg detta geni. Åtminstone i nollåttaområdet. Åtminstone till en början. Till sist föll polletten i hela vårt avlånga land.

Och sen kom pärlorna på rad som inte bara jag älskade. Sidekicken med Arne. Damorkestern. Siw Malmqvist. Sanslösa intervjuer med kändisar. Långfilmen. Kurt Olssons Julkalender.

Arne, det var studiomannen från Ludvika, spelad av Hans Wiktorsson, en följsam vägg för Kurtan att spela mot. Ofelbart tänker jag på min frågesport på jularna, då en fråga var: ”En svensk komediserie just nu med två personer, där en är från Dalarna och en från Göteborg, varav den ena heter Arne”.
Svaret stämde in på såväl Kurt Olssons Television som Kryzz (bildfrågelek med Arne Hegerfors och Björn Skifs).

Långfilmen med Kurt Olsson, Filmen om mitt liv som mig själv, är en bortglömd diamant, den kommer bli en klassiker, you mark my words. Slutet är ett under av listighet.

Siw Malmqvist och hennes sånger fick ett uppsving pga Kurt Olsson. Sångerna var egentligen parodier, men gjorda så musikaliskt och med sån kärlek att inspelningarna höll även som låtar.

Precis som Kurt Olssons Julkalender. Varje avsnitt avslutades alltid med en julsång exikverad av Kurtan och Damorkestern. Helt underbara! Jag spelade in alla de sångerna på VHS-kassetter. De är alltså borta nu i gammal teknik. Håller tummarna för att nån vänlig själ vill trolla över dem till DVD.

Och jag, som både är med i facket och har koskräck, klär under tiden in en bregottask i cellofan, kliver ner i en vattenbalja, puttar till tvålkoppen med bloggpennan och utbrister i triumf: och titta, den flyter!

Varpå jag drypande av blogg kliver ur inlägget som om inget hade hänt.
.