Indianen Britt

Septembersolen värmer och lyser, snart kommer dagar när vi fryser, sjöng Barbro Hörberg på skivan Med Ögon Känsliga För Grönt.

Det är brittsommar eller indiansommar (är väl samma sak eller?) även detta år. Det lär ska bli 20 grader på fredag.

Så vi fryser inte. Inte än. Och knappast inte framöver heller, för om det är kallt tar man på sig nåt. Så blir det varmt. Den där konversationen som man kan tänka sig: ”Nämen har du en tjock filt på dig? Fryser du?” – ”Nä. Hur kan man frysa med en tjock filt på sig?”

Så vi fryser nog inte, säger jag mig i septembersolen.

I går var jag på Utbölingen och läste. Eller Nya Klubb Utbölingen heter det numera. Det är två nya eldsjälar som tagit över poesikvällen. Men samma ställe, fiket Tellus i Midsommarkransen. Jag läste min "Pelikanen och Pelle Kanin", som handlar om Tolftejul.
Septembersol, midsommar och jul på samma kväll.

Jag hade också en text som jag skrev på vägen dit, om varför jag åkte dit, och som jag kallade Därför.

Efter mig läste en ung kvinna som sa att hon ”inte är så bra på att prata mellan dikterna så jag hoppar över det”. Det lät fint. Ett utelämnande kan ju vara springor för att släppa in. Lyssnaren. Eller septembersolen. Den värmda lyssnaren i en lysande uppläsning.

Snart kommer dagar när vi fryser. Inte. Inte än. Och inte sen.
Oktober kikar så smått genom gläntan i dörren. Men först är det 20 grader på fredag. Det har Britt lovat.
.

Helsingborgarna kommer!

Har varit i den mänskliga myrstacken Bokmässan i helgen. Trodde inte det var något Rum för poesi i år, men såg den virvla förbi när jag tog mig från B- till C-salen. Eller om det var från D- till A-salen. Så där missade jag nåt. Själv var jag ju där i fjol både som lyssnare och poet med en ny bok.

Men seminarierna gick jag på i år. Det var t ex Tranströmer, seminariet "Tranströmer – metaforernas mästare". Med en professor, Staffan Bergsten. Och två poeter, Anna Hallberg och Malte Persson. Malte hade svårt med konststycket att knorra över Tranströmer utan att det lät som sågning. Anna gav mig mer. När hon ställde sig upp och läste en Tranströmerdikt var hon magnifik och Tranströmer närvarande i rummet. Jag rös och njöt. Professor Bergsten var sylvasst fin som Tranströmerexpert när han fick en syl i vädret. Redde också ut skillnaden mellan bild och metafor, vilket fick mig att inse att det är framför allt bilder Tranströmer använder, inte metaforer.

Och det var seminariet "Dikt som klomärken". Om Edith Södergran och Henry Parland. Bara 20 minuter långt var seminariet. Märkligt att ge Edith Södergran bara 10 minuter. Men man tyckte väl att det borde räcka. De var ju båda suveräna på att ta tillvara tid, dog så himla unga, Södergran vid 31 år, Parland vid 22. Ebba Witt Brattström var glimrande när hon talade om Södergran. Citatet ”vad sker mig medan jag talar”, det var en skön höjdare.

Deckarfreak som jag är gick jag också på seminariet med Johan Theorin. Hans nya bok inte om Öland den här gången. En thriller, inte deckare. Han hade en cool keps. Jag köpte ett ex av hans bok så jag fick den signerad.

Och så seminariernas seminarium: Herta Müller. Om Södergranseminariet var glest besökt och både Tranströmer- och Theorinseminarierna välbesökta så var köerna till Herta Müllers seminarium obeskrivliga. De ringlade sig runt halva Göteborg.
Och hon svarade intelligent, personligt, humoristiskt, enkelt och vänligt på alla högtravande frågor som kom. Särskilt minns jag det hon sa om skillnaden mellan hem. De fattigas hem i den rumänska by hon kom från var fyllda med saker. Rika människors hem var nästan tomma på saker.
Jag blev förvånad över att hon var så kort. Som en liten gnistrande diamant. Jag är urglad att jag fick chansen att se henne i verkligheten.

En konstig sak på vägen hem. Jag var på Centralen i Göteborg, skulle gå ut till mitt tåg, då låser en polis dörren framför mig, säger till förklaring ”Helsingborgarna kommer!” Bara så.
Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”På så sätt. Helsingborgarna kommer. Vilka av medborgarna i denna utmärkta stad avses? Typ hälften eller? Och vad är det som gör att dörrar ska låsas när de, vilka de nu är, kommer? Har de händerna fulla med bazookas, kalasjnikovs och molotovcocktails? Brukar helsingborgare vara elaka mot rikets andra stad på söndagar? Och halmstadbor har jouren på måndagar?”

Men ingenting av det sa jag förstås till den dörrlåsande polisen, bara knep ihop ena ögat i en kollegial ”jag-förstår-blinkning” åt honom.

Och smög i stället ut en annan, garanterat helsingborgsfri, väg till mitt tåg, där den stod vid den lite lagom halvtomma perrongen, lätt dåsande i den ljumma sensommarkvällen.
.

Livstecken

hej tänkte skicka några rader bara för att höra av mig så ni slipper vara oroliga och så där det här är ju ett nytt ställe så jag kanske ska berätta lite för saker och ting är på nåt vis inte så handfasta och regelbundna här eller hur jag ska säga

men allt är helt okej och man känner att man utvecklas och ska jag säga en sak ni vet den där envetna tröttheten jag liksom hela tiden haft i huvudet är helt borta nu vad säger ni om det men nu måste jag väl sluta och droppa det här jag
vet en bra reva i molnen nästan rakt över er hoppas bara inte för mycket av punkterna och sånt blåser bort på nervägen men ha det och krama alla vi ses L
.

Jag - en vattuman

Att jag är född i Vattumannens tecken låter kanske som ett skämt när man betraktar min vattenkarriär från dess upprinnelse.

Jag var bland de allra senaste i klassen att bli simkunnig.

Förödmjukelsens gång gick mellan min skola Södra Ängby och Blackebergs Skola. Det var dit alla simokunniga landkrabbor fick ta sig för att lära sig den våta konsten. För Blacken hade simbassäng. Jag vet inte om det var på de promenaderna jag samlade på mig alla mina Bellmanhistorier. Mer om det nån annan gång.

Var var jag? Just det, badet i Blacken. Hu. Iskallt fick man duscha, sedan skrubba sig ren med rotborste, ställa sig på rad för instruktioner och sen i plurret som bara var aningen varmare än duschen. Med eller utan korkdyna som flythjälp.

Låter korkat och så kändes det också. Lika korkad som jag kände mig när smågrabbarna i Heden dök från bryggan med såna där nonchalant vinklade ben. Medan jag stod dubbelt fastfrusen på bryggan och plirade avundsjukt fram ur badrocken.

Men jag måste berätta om cyklopögat. Ett sådant hade jag alltid på mig på landet när vi badade. Rolf hade ju det. Men han var ju fem år äldre och kunde förstås simma. Han hade snorkel också men jag nöjde mig med cyklopögat. Då kunde jag ha huvudet under vattnet och kände mig som en simmare. Men jag vande mig vid att så här torrt ska det kännas mot ansiktet när man är under vattnet fast man har ögonen öppna och allt. Huvudet under vattnet utan cyklopet och jag fick nästan panik.
Jag skulle förstås ha väntat med cyklopöga tills jag först blivit vattenvan. Korkat som sagt.

Därav min nesliga krukornas gång till Blackens simhall tillsammans med mina medkrukor.

I bassängen var trängsel och plask och man fick hela tiden vatten i ansiktet från de andra. Frisim var uteslutet för mig – eller crawl som vi kallade det. Bröstsim hade en något lägre grad av ansiktsdränkning, men jag tröttnade på kallsupar med klorvatten.

Till slut lyckades jag ta mig runt de längder som krävdes för att ta de 200 meter som innebär att man klarat det. Simborgarmärket heter det väl. Lösningen hette ryggsim. Fördelen med ryggsim är att man har ansiktet bortvänt från vattnet. Nackdelen är att man inte ser vart man simmar. Man tvingas då liksom vrida sig runt samtidigt som man ligger där och bakåtsimmar. Det ger då ett lite vridet intryck.

När jag såsmåningom blev far till två döttrar tänkte jag emellertid att jösses nu är jag ju vuxen! Och jag försökte gå på tvärs mot krukan i mig. Badade när det var som kallast (rekordet är 11 grader), var i längst av alla (russinfingrar och russintår), dök alltid ner med huvudet under vattnet (fast jag ”dök” alltid där jag stod tryggt på botten och alltid med stängda ögon). Allt för att alla skulle tro att jag var Johnny Weissmullers lillebror eller nåt.

I lämpliga plask och frust går det alltid att dölja att jag aldrig simmar crawl, sällan bröst, bara rygg med pyttelåg uthållighet och att min dykning alltid är från vattnet där jag bottnar och med hopknipna ögon.

Så den avlägsna släkting till nämnde Weissmuller som man idag tycker sig se när jag simmar upp till tio(!) simtag under vattnet, är egentligen en fejk, en bluff och en illistig humbug, en schimär för ögat, föga verkligare än vore jag tecknad av en illusionist.

Men säg det inte till nån.
.

Frukost innan dan börjat

(prassel)

friheten
från dom vita piskorna
och dom svarta kedjorna
är en brunn
där vattenytan sjunker
om ingen rör den
men stiger i takt med att
någon dricker

även om du måste falla
på knä för att göra det

(tugg)

du är en människa
det är ingen botten i dig
du är så som en brun brunn
där det du känner och tänker flyger
i vida svängar som svarta och vita fåglar
vilda sorgsna skränande stumma stora små svarta och vita fåglar
flygande i dina landskaps vikande landskap
slumpvärldar som vidgar och vidgar sig

som om texten på mjölkpaketet grepe vitt om Vintergatans mjölk

(svälj)
.

Massor med vatten

Det var tio år sen i dag. Och det är som Palme. Alla minns var de var.

För att försöka förstå öser teve och tidningar på med allt de har om detta. Men detta förstår vi inte.

Med den kyliga hjärnan kan vi registrera och fatta. Men det är som att läsa en meny. Resten av oss (hjärtat/själen/känslorna eller vad man ska kalla det) har svårare med sådana här saker. Den delen av oss säger bara ”overkligt” … helt ofattbart” …
Förstår inte.
Sitter kvar i tom matsal utan att kunna beställa in och fortsätter stirra på menyn.

Fortsätter stirra i tidningen och på teven med samma bilder som från en skräckfilm och där alla texter och röster hjälps åt att skrika i den tomma salen, skrika in det vi pekar på i menyn.

Och det är som Hitler också. Det enda man på riktigt kan förstå inne i sin kropp var att han hade en frimärksmustasch.

Och som Tolkien. Hans ”Sagan om de två tornen” kan man, om man vill, läsa som en vision av det som komma skulle. För tio år sen idag.

I dag invigning av det nya. World Trade Center som alltsedan katastrofen kallats Ground Zero heter från och med i dag National 9/ll Memorial Plaza.

Michael Arad är den som formgivit den nya platsen och jobbat med den sedan 2004, då han vann arkitektuppdraget bland 5 200 personer som skickat in bidrag till tävlingen. En trettonhövdad jury avgjorde. En av jurymännen, James E Young, säger att vad de letade efter i förslagen var ”en utformning som kunde uttrycka förlust men också förnyelse. En plats som kunde vävas ihop med stan igen, inte ett permanent gapande sår”.

På platsen finns två fyrkantiga hål precis där de stod. Och precis lika stora. Men inga tomma hål. Massor med vatten som rinner ner. Vatten är bra. Det här kan både bli en bakåt- och framåtplats. Man kan stå och titta på dammen och vattenfallet och se vad man vill, tills kanske salen fylls, menyn blir nåt på tallriken och man kan till slut få ihop det. Kanske. Vatten kan ibland flytta stora block av oförstånd och inlåst chock.

Och världen består av tre fjärdedelar vatten.

Och människan består av tre fjärdedelar vatten.

Hur mycket hon än gråter.
.

Dröms långa nyckel

låt mig för evigt backa långsamt ur er bur
det finns ingen framtid i era röster och löften
ni slår ihjäl solstrålar här
packar dom tätt och säljer dom som minnen
skeppar dom över havet som minnen
håller upp dom drypglada för bödeln i hamnen när ni kommer fram

men mina morrhår är inte till salu
mina framtassar är sprungna ur mjölk och sol
de kan inte bocka
bara doppa sig djupt ner i svartglup och sedan upp
deras betalning är nya fiskar och fåglar, nya smycken av smekt luft
mellan skuldrorna av vardag och verklighet

låt mig för evigt backa långsamt ur er bur
och fälla ut mina armstumpar som ett långt kors av vingar
och segla till befrielse genom det enda som lyser som hål i er,
ert hjärta,
men mitt eget är en klump som jag känner slå och slå i mitt bröst
och mina ögon är mina
av olika glas beroende på dag eller natt,
men mina,
och min hjärna är ogenomträngligt min
och det blod ni eftertraktar är gömt inom mig och forsande rött
tuggande av ilska ibland och ljusare vemodsmatt ibland
men rött och rinnande mitt

hur tror ni det går att hejda mig
hur vrider och vrider er beskäftighet sina lås omkring mig
det som är jag är bara mindre och mindre där

låt mig som en lossnad affisch rulla ur er bur
och segla till fjärilens vinglande frihet rakt genom ert hjärta
.

Ordförande i Kräkklubben

Det var en samtalsledare på scenen tillsammans med henne. Bara de två. Och så förstås vi i publiken. Den relativt lilla salen fullsatt. Salen inte byggd på djupet, utan på bredden, så att det blev en otvungen stämning i rummet.

Samtalsledaren var skicklig, men han behövde inte göra så mycket. Hon svarade och hon berättade om sitt liv och hon gjorde det med det välartikulerade självlysande lugn som är hennes eget.

Och hennes berättelse sträckte sig från Estonia till Utöja, till den 11 september, till Palestina och till ANC i Sydafrika. Mandela hade själv visat henne sin cell på Robben Island och hon kunde nå alla fyra väggar med armarna där hon stod mitt i hans cell och då kom tårarna, berättade hon.

Hennes kamp här hemma för allas likaberättigande har alltid förts i uppförsbacke och motvind. För några dagar sedan hade hon i Östgötakorrespondenten sett en artikel som hade en kommentar av en rasist med ett hatiskt, osakligt och ärekränkande utfall mot henne - mina ord, inte hennes (hon läste upp kommentaren). Östgötakorrespondenten hade vägrat att ta bort kommentaren. Hon gav sig inte. Först efter två timmars dividerande med tidningens ansvarige utgivare, togs kommentaren bort.

Jag tänkte på att hon aldrig höjde rösten någon gång när hon talade. I likhet med Nelson Mandela hyser hon inget hat mot sina fiender. Hon argumenterar i stället.

Frågestund på slutet, där publiken släpptes in. Några av frågeställarna pinsamma att lyssna till. Frågor på precis det som hon nyss förklarat. Grumliga frågor, omtuggningar, massor med eh … eh, och andra utfyllnadsord. Någon ställde uppenbarligen sin fråga bara för att han var förtjust i sin egen röst. Hon svarade på varje vimsig fråga så att frågan plötsligt framstod som vederhäftig och genomtänkt och varje frågeställare behandlades med respekt. Som en jämlik.

På frågan om vad vänskap var för henne, svarade hon att hon och två kompisar hade något som de kallade Kräkklubben, att de var så nära vänner att de kunde prata om allt, hur känsligt, svårt eller sårigt det än var. En av dem jobbar inte längre i Sverige och den andra dog under tragiska omständigheter.
Men en Kräkklubb önskade hon oss alla.

Det här utspann sig i går kväll i Smedjan i gamla Münchenbryggeriet i Stockholm och under den timma som samtalsstunden varade höll hon oss i sin hand och folkhemmet fanns för ett ögonblick i rummet där vi var.

Hon var intelligent, vältalig, modig, saklig, sympatisk, lugn, humoristisk, snabb, elegant, behaglig att lyssna till, strukturerad, generös, kommunikativ, rakryggad och ödmjuk.

Hon hette Mona Sahlin.
.

Vattna blommor

har märkt att om jag öppnar fönstren i tvärdrag

när jag vattnar blommorna på kvällen

blir rummet lagom svalt att sova i

och vet att om jag öppnar allt i mig
så antingen tvärdör jag
eller nåt vågar växa

och jag vaknar av att jag drömmer
och drömmer att jag vaknar upp
långt långt inunder mig stjärnkall av fallande moln

och min dröm är en rovfågelslängtan
som cirklar din dröm i natt

och min dröm är en rovfågelslängtan
som cirklar din dröm i natt
.

Konsten att kisa

I Sverige gnällskar man sitt fotbollslandslag.

Attityden är misstänkt olika före och efter.

Före VM-kvalmatchen mot Ungern på bortaplan var segern nästan klar, en leende Zlatan intervjuades, Sverige saknade bara en given spelare och Ungern hela fyra st, artiga ord från ungrarna, vi får det svårt, Sverige tillhör topp 10 i Europa, ingen oro fanns bland svenskjournalisterna för att vi trots allt hade bortaplan, att Hamrén tagit ut en matchotränad vänsterback, att Ungern hade kniven på strupen att vinna matchen.

Varpå Ungern förstås vann.

Efter matchen tävlade man i den svenska sportpressen om vem som kunde såga laget mest.

Vad det nu spelar för roll i efterhand att Oscar Wendt hela tiden blev uppsnurrad på sin vänsterbackplats i nåt som väl mest liknade motboll hela matchen. Eller att Zlatan mest ägnade sig åt rytboll när någon passade honom på ett sätt som inte passade honom. Eller att Ungerns segermål 2-1 var riktigt snyggt och att de vann rättvist, som man gör när man har flytboll.
I efterhand spelar det föga roll. Sverige är inte bättre än så här. Matchen avgörs inte i försnacket, utan på plan. Skjutboll i nätboll.

Matchen spelades på Ferenc Puskas Stadion. Skänker en tanke åt den liraren, som i början av 50-talet tillsammans med namn som Sandor Kocsis och Nandor Hidegkuti gjorde Ungern till världens bästa fotbollsnation. Den legendomspunne Puskas. Mytboll.

När jag skriver det här, vet jag inte hur matchen mot tabelljumbon San Marino gick. Den spelas i morgon. Men oavsett om Sverige skulle vinna med 12-0 så är det kört. Vi har snedsparkat bort våra chanser, kan inte vinna vår grupp, kan inte bli bästa tvåa, måste vinna playoff mot andra tvåor. Och då börjar väl sportjournalisterna yla mot seger igen. För den mikroskopiska chansen som återstår.

Sorry. Även då får vi spö. Det är mitt stryktips.

Men det spelar egentligen inte så stor roll. För fotboll har många namn, är en mångfacetterad sport, den mest spridda över hela jorden. Klotboll, frestas man att säga.

Och ute i stora vida världen finns det ju ändå ett lag som försvarar våra färger, ser nästan ut som det svenska landslaget i sina gula dräkter. Brasilien. Oavsett när i historien man menar. Ibland vann de, ibland inte. Spelar ingen roll. Hos mig vann de alltid. Socrates, Pelé, Zico, vad de än hette. Det enda nationslag som aldrig uppträtt med sina för- och efternamn, utan enbart med artistnamnet.
Det var som om bollen sökte sig till deras fötter. När de passade så tjongade de inte bollen till varandra. De smekte iväg den. Njutboll.

Och om man kisar kan man tro det är vi.
.

Greta och Lana

prassel i blad

Greta sitter lutad bakåt
passar på att sola
Lana drar handen efter sig
i vattnet lojt

den ena ljus och
den andra mörk

i dagbräckningen glittrar
Förbjudna Floden fram

på knä i fören
doppar Rutige
Kit sin paddel
och kisar framåt

en blå kakadua flyger upp från ett
buskage som glider förbi

tusen mil från de
djupa skogarna
vänder tyst en
elvaåring blad
.

Picassos handled

Timglaset har vänt oss upp och ner och vi rinner sandkorn för sandkorn neråt, blir mindre och mindre upptill och större och större nertill … nä visst nä, timglas och sånt fanns ju inte, var vi överens om.

Men den rinnande sanden genom glaset, det får mig att tänka på något. När jag första gången var utomlands.

Då var jag i Italien. I Rimini. Med mamma och syrran. Bilder med instamatic med röda ögon. Utflykt till Venedig och tur på brunslammiga kanaler med gondoljärer, miljarder duvor på S:t Marcusplatsen, nåt museum där och vi gick omkring från sal till sal och jag hade papper och penna med mig även på den tiden och skrev upp namnen på alla målningar och vilka som målat. Och då menar jag alla.

Vad jag gjorde med den långa förteckningen sedan förtäljer inte historien men vi köpte förstås en liten gondol av plast som vi hade med hem och som stod på teven i Blacken i en massa år.

Och en sandtavla köpte vi också. Sand i lite olika färger mellan två skivor av glas. En liten knyck på handleden och man ändrade tavlan, sanden rann på annat sätt, tavlan var rektangulär så man kunde ställa den på högkant också. Och en ställning följde med där det ständigt skiftande mästerverket kunde stå lutad i.

Har inte tänkt på det där förrän nu, när jag började dilla om timglaset. Så skapande och vackert det kan bli med nästan ingenting annat än en ny lutning.

Så kan det få vara, tycker jag, med övergångar mellan det som vi bestämt ska heta årstider. Inget som rinner försvinner.

Svampen är här! All frukten är här! Man måste inte ligga på badstränder och svettas, solen hasar i coola mjuktofflor. September är här, böjer sin nacke och ler.

I en ny lutning.
.