Jag - en vattuman

Att jag är född i Vattumannens tecken låter kanske som ett skämt när man betraktar min vattenkarriär från dess upprinnelse.

Jag var bland de allra senaste i klassen att bli simkunnig.

Förödmjukelsens gång gick mellan min skola Södra Ängby och Blackebergs Skola. Det var dit alla simokunniga landkrabbor fick ta sig för att lära sig den våta konsten. För Blacken hade simbassäng. Jag vet inte om det var på de promenaderna jag samlade på mig alla mina Bellmanhistorier. Mer om det nån annan gång.

Var var jag? Just det, badet i Blacken. Hu. Iskallt fick man duscha, sedan skrubba sig ren med rotborste, ställa sig på rad för instruktioner och sen i plurret som bara var aningen varmare än duschen. Med eller utan korkdyna som flythjälp.

Låter korkat och så kändes det också. Lika korkad som jag kände mig när smågrabbarna i Heden dök från bryggan med såna där nonchalant vinklade ben. Medan jag stod dubbelt fastfrusen på bryggan och plirade avundsjukt fram ur badrocken.

Men jag måste berätta om cyklopögat. Ett sådant hade jag alltid på mig på landet när vi badade. Rolf hade ju det. Men han var ju fem år äldre och kunde förstås simma. Han hade snorkel också men jag nöjde mig med cyklopögat. Då kunde jag ha huvudet under vattnet och kände mig som en simmare. Men jag vande mig vid att så här torrt ska det kännas mot ansiktet när man är under vattnet fast man har ögonen öppna och allt. Huvudet under vattnet utan cyklopet och jag fick nästan panik.
Jag skulle förstås ha väntat med cyklopöga tills jag först blivit vattenvan. Korkat som sagt.

Därav min nesliga krukornas gång till Blackens simhall tillsammans med mina medkrukor.

I bassängen var trängsel och plask och man fick hela tiden vatten i ansiktet från de andra. Frisim var uteslutet för mig – eller crawl som vi kallade det. Bröstsim hade en något lägre grad av ansiktsdränkning, men jag tröttnade på kallsupar med klorvatten.

Till slut lyckades jag ta mig runt de längder som krävdes för att ta de 200 meter som innebär att man klarat det. Simborgarmärket heter det väl. Lösningen hette ryggsim. Fördelen med ryggsim är att man har ansiktet bortvänt från vattnet. Nackdelen är att man inte ser vart man simmar. Man tvingas då liksom vrida sig runt samtidigt som man ligger där och bakåtsimmar. Det ger då ett lite vridet intryck.

När jag såsmåningom blev far till två döttrar tänkte jag emellertid att jösses nu är jag ju vuxen! Och jag försökte gå på tvärs mot krukan i mig. Badade när det var som kallast (rekordet är 11 grader), var i längst av alla (russinfingrar och russintår), dök alltid ner med huvudet under vattnet (fast jag ”dök” alltid där jag stod tryggt på botten och alltid med stängda ögon). Allt för att alla skulle tro att jag var Johnny Weissmullers lillebror eller nåt.

I lämpliga plask och frust går det alltid att dölja att jag aldrig simmar crawl, sällan bröst, bara rygg med pyttelåg uthållighet och att min dykning alltid är från vattnet där jag bottnar och med hopknipna ögon.

Så den avlägsna släkting till nämnde Weissmuller som man idag tycker sig se när jag simmar upp till tio(!) simtag under vattnet, är egentligen en fejk, en bluff och en illistig humbug, en schimär för ögat, föga verkligare än vore jag tecknad av en illusionist.

Men säg det inte till nån.
.