Ordförande i Kräkklubben

Det var en samtalsledare på scenen tillsammans med henne. Bara de två. Och så förstås vi i publiken. Den relativt lilla salen fullsatt. Salen inte byggd på djupet, utan på bredden, så att det blev en otvungen stämning i rummet.

Samtalsledaren var skicklig, men han behövde inte göra så mycket. Hon svarade och hon berättade om sitt liv och hon gjorde det med det välartikulerade självlysande lugn som är hennes eget.

Och hennes berättelse sträckte sig från Estonia till Utöja, till den 11 september, till Palestina och till ANC i Sydafrika. Mandela hade själv visat henne sin cell på Robben Island och hon kunde nå alla fyra väggar med armarna där hon stod mitt i hans cell och då kom tårarna, berättade hon.

Hennes kamp här hemma för allas likaberättigande har alltid förts i uppförsbacke och motvind. För några dagar sedan hade hon i Östgötakorrespondenten sett en artikel som hade en kommentar av en rasist med ett hatiskt, osakligt och ärekränkande utfall mot henne - mina ord, inte hennes (hon läste upp kommentaren). Östgötakorrespondenten hade vägrat att ta bort kommentaren. Hon gav sig inte. Först efter två timmars dividerande med tidningens ansvarige utgivare, togs kommentaren bort.

Jag tänkte på att hon aldrig höjde rösten någon gång när hon talade. I likhet med Nelson Mandela hyser hon inget hat mot sina fiender. Hon argumenterar i stället.

Frågestund på slutet, där publiken släpptes in. Några av frågeställarna pinsamma att lyssna till. Frågor på precis det som hon nyss förklarat. Grumliga frågor, omtuggningar, massor med eh … eh, och andra utfyllnadsord. Någon ställde uppenbarligen sin fråga bara för att han var förtjust i sin egen röst. Hon svarade på varje vimsig fråga så att frågan plötsligt framstod som vederhäftig och genomtänkt och varje frågeställare behandlades med respekt. Som en jämlik.

På frågan om vad vänskap var för henne, svarade hon att hon och två kompisar hade något som de kallade Kräkklubben, att de var så nära vänner att de kunde prata om allt, hur känsligt, svårt eller sårigt det än var. En av dem jobbar inte längre i Sverige och den andra dog under tragiska omständigheter.
Men en Kräkklubb önskade hon oss alla.

Det här utspann sig i går kväll i Smedjan i gamla Münchenbryggeriet i Stockholm och under den timma som samtalsstunden varade höll hon oss i sin hand och folkhemmet fanns för ett ögonblick i rummet där vi var.

Hon var intelligent, vältalig, modig, saklig, sympatisk, lugn, humoristisk, snabb, elegant, behaglig att lyssna till, strukturerad, generös, kommunikativ, rakryggad och ödmjuk.

Hon hette Mona Sahlin.
.