Djurdikt 20 - om katten

.
katten är en katt
som tycker om att balansera
på högt och vasst
som plank och staket och kanten på soptunnor
men det finns det ingen tid till
på dagen
då den gröna katten med rutiga ögon
visar sin tungspets och
rullar ihop sig i sig själv
på dagen när
spinnandet ställer fram fisk och mjölk
på lagomt håll från ögonlocken

men på natten
när annan hunger glittrar
går hon omöjligt ut på fläckiga soptunnelock
och uppfräst på rostiga kanter av omöjlighet
öser hon klös
mot det tunga och tomma därute
samman med de andra
balansörerna

då äter hon sin fruktan
och staden blir brandgul av sång
.

Djurdikt 19 - om orangutangen

.
orangutangens brorsa
dricker mjölk ur näven
från ett ämbar i Borneo
trutar ut underläppen
sörplar högt i solen

han förstår inget
han vilar i gräset med mjölk-
tunga ögon
förstår ingenting
kung över hela magen

solen silar genom sömniga lianer
ett ögonklipp och flugan flyr -

föga vet den bruna orangutangen
han vet att mamma ligger strax intill
.

Djurdikt 18 - om en larv

.
även larven på marken
har mycket att erinra
om det olösliga i sitt liv
så jag
lyfte upp honom lite
närmre för att höra

krälandet för mat! allt bestyrande! som en mur!
det inrutade överallt! var är kickarna? de nya vidderna?
det hopplösa rumsterandet i detta liv! meningen?
monotonin i allt!

men själv skulle jag med bussen
och var ändå inte någon
Gud
så jag satte ner honom igen
ytterligt försiktigt
på ett annat blad
.

Djurdikt 17 - om Dolly

.
komik i går:
får får får?
nej, lamm

tragik i dag:
får får får?
nej, Dolly

och i stället
för får får
Dolly Dolly

Dolly för Dolly för Dolly

fåret
slutligen
produktutäcklat
.

Djurdikt 16 - om ligern

.
nånstans på vägarna norrut
stod radion på
ett avgrundsvrål
och så en reporterröst
som viskade om tigern
hur väldigt lik den är
lejonet till storleken
ett skelett av den ena
kan lätt tas för den andra
och det finns till och med fall av
avkomma dem emellan
liger kallas den

men en sak skiljer ut
det är tigerns gallerliknande
ränder över hela kroppen
de går inte att avlägsna
ens om man rakar bort
hela pälsen
de sitter i skinnet
som om de speglar
revbenen därinne

och jag tänkte på alla
poenniskor
som måste finnas
för en poet är ju till
förväxling lik en människa
om man bara
bortser från den där
gallerspegeln
som inte går att avlägsna
ens med eggen
på en kniv
.

Djurdikt 15 - om en åsna eller två

.
vråla vår vargvåta väntan
i magen där orden församlas
i klös efter lugn och blom
jag vill sjunga i en sång alldeles vintrig av dig
och min åsna den går långevad över berget

drick dig din darrande dröm
denna dybleka dimmodag
i vind som rider en ljummen vind
jag vill sjunga i en sång alldeles vintrig av dig
och min åsna går sig grå av lust över berget

mosa min mögliga mur
med mitt månsvala mörker
mumla min mammamun
jag vill sjunga i en sång alldeles vintrig av dig
medan åsnorna går snabelkrok över bergen
.

Djurdikt 14 - om harar

.
på gärdet där
hararna höll till
byggde man husen
nu är det åratal sen
men ännu ser man rätt ofta
en hare korsa gärdet
där gärdet var
de lär sig aldrig ta bussen
ibland kommer det två åt
gången och stannar upp
en bit från busskön
och tittar länge på oss
under lugg
.

Djurdikt 13 - om hajen

.
i havets mörka djup bor hajen, hiskelig att skåda

han äter gärna människor om han kommer åt

kavat i kavaj
pumpar människan sonika havets tesked läns
.

Djurdikt 12 - om en ferlin-fjäril

.
Den här Ferlindikten har jag alltid gillat:

Man dansar däruppe – klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

Inne i ett engelskt öra kanske dikten kunde låta så här:

Mount dung´s art air groupie – clair walking,
tear hose set fast lock in air toll.
Those lords they may plow set that talking,
mid talking, airing a nun is golf.

Som en vacker larv som spunnit in sig i en kokong och inte syns.
Då kan man ju försöka låta det spinna ett varv till:

Bestig dyngkonsten, flyggroupie, gående ljust,
slit fast slangen snabblåst i luftens manfall.
De där gudarna de får plöja ner talandet,
talandet mitt i, när de säger rakt ut att en nunna är golf.

Halvkläckt fjäril, ännu kokongvåt och blyg i vingarna.
Än.

äntra den nerspydda konsten att glädja
luftgroparna finns där för dina fötters fäste
och mitt i din malande mun
den lena ro som födde dig

Så vinglar fjärilen iväg och sätter sig på din näsa.
.

Djurdikt 11 - vad gjorde du i går

.
vad gjorde du i går?
jag gläfste fram och tillbaka i
sanden och ritade av
mig innan vågen suddade
in

och vad gjorde du?
jag nynnade en stump och
strök mig mot en kind

och du då?
vet inte jo jag såg
en hund och katt ihop
det vill jag minnas
.

Djurdikt 10 - om kamelen

.
han går aldrig tillbaka i sina steg, kamelen

även om det var en tanke av särskild lyster
som nyss blåste bort bakom honom

öknen är för stor för det

det är motvindarna som format honom så
den spotska silhuetten mot den blå arabiska himlen

när han ska resa sig
lägger vi märke till
att han lutar sig långt framåt
reser sedan upp bakbenen
och först därefter reser frambenen
sig upp under kamelen

därför
måste vårt tommaste bröst erkänna

är det sin egen konst att rida en kamel

för han kränger inte
åt vänster eller höger

han reser bara framåt
.

Djurdikt 9 - om oxen

.
mellan oxen och
människan finns bara
människans frågor

och oxen upplyser inte

finna sin himmel
finna sin värld
finna sig själv

tre stormar som bär oss
tre stormar som vi bär

oxen plöjer tvärs igenom till oxblodsro
.

Djurdikt 8 - om abborre och daggmask

.
bytet och betet
bytte plats och skri
vid mötet i
varandras smärta

dra lugnt upp metet
lirka kroken fri
den borrar i
vårt abborrhjärta
.

Djurdikt 7 - på lägre plan

.
jumbojeten begråter jag
hastighetsrekord
inte resa
bara resa bort
hastig hets
och aldrig framme
luft som jagar luft

viskar jag våt
ett vindkast från
huset
kysst av kyssta blad
jag snigeln
.

Djurdikt 6 - om maneter

.
parafras i Vallersvik

Du har tappat din tråd och brännförmåga
du barfota manet i viken.
Där flyter du utan din brännande låga
och det gör dig såklart besviken.

Vad var det för tråd? Var den lång eller kort?
Den hetaste någon skådat?
Tänk efter förr´n vi föser dig bort,
du brännmanet utan trådar.
.

Djurdikt 5 - en ormresa

.
Mitt på tomten låg den när de
kom till sommarstugan.
Även pappan blev nog lite tagen.
Tur att vi såg den direkt, sa han bara.
Inte slå ihjäl. det hade han läst
någonstans, utan fösa in den i en hink
med lock, köra en halvmil och
släppa ut den mitt i en skog.

Efter tre kvart låg den där och locket
var på. Handen darrade lite när han
bättrade på tejpen över hinklocket.
När han lyfte hinken dunkade den och
krängde. Luggen blänkte i pannan.

Lille Martin ville följa med.
Den fick stå där bak och Martin satt
framme vid pappan, satt vänd och
tittade på tejpen. Båda var lite mer upp-
rymda än vanligt. Att det var en speciell resa.
Fram till kurvan gick det bra. Då ropade
Martin - den har kommit lös!
Aldrig senare, vare sig för Inga, Martin, syster
eller sig själv, kunde han riktigt förklara
den våldsamma rattrörelse han nu gjorde.

De hittade Martin först. Tio meter
från bilen men bara brutna ben.
... Och jag som ... jag menade inte ...
tillrade in i gräset.
Längre bort fann de pappan. På knä.
Stirrande dumt på en hink med lock.
Änglavakt, sa de. Se på bilen.
Hjulen snurrade vilt mot himlen,
ville aldrig stanna.
.

Djurdikt 4 - om kon

.
kon tuggar gräs

strå av timotej
balanserar mitt i munnen

ögonpar av
brunt lugn
mitt i världen

enda hotet
flugviftas
rytmiskt
av bakrutesvansen
.

Djurdikt 3 - om örnar och knott

.
de svischande orden runt jorden
i moln av allt
från svärmar av nästan
osynliga knott
till flockar av örnar
vackra och vissa
särskilt omsusade

medan jag
står blind eller
bländad här
en av de eviga
kisarna på marken
en prick på sin höjd
från molnen

då lösgör sig ur molnen
och sänker sig ner
några plötsliga klor
mot min krage
och ett av
knotten lyfter mig
ut över dina vatten
.

Djurdikt 2 - om hundar

.
hundar fattar
sina mattar
på tonfallet

det omvända gäller
i omvända fallet

varken matte eller
husse heller
begriper skallet
när hunden skäller
.

Djurdikt 1 - om tuppar

.
Nu i augusti tycker jag det är dags för lite bräkande, brölande, galande, jamande, kvittrande, råmande, skriande, skällande och rytande här över sidan.

Några djurdikter, alltså. Tänkte börja med den äldsta, den om tupparna. Fast kanske inte riktigt den första jag skrev, det var "För du är gris på alla vis", när jag var 10-11 sisådär, men den återger jag inte här, det finns ju gränser. Det räcker med att den armbågat sig in på Poeter.se.

Men den där om tupparna går så här, om jag minns rätt:

Att ungtuppar flaxar ur famn i famn
blir jämt och samt galet i kärlekens namn.
Tro inte dom.
Det är tvärtom.
Kärleken växlar när tiden går.
Det är föremålet som består.
.