.
Från snöiga norden till solheta Afrika i söder, från Amerika i väster till Europa i öster. Från mitten av 1800-talet till idag. Och från vuxen till barn och tillbaka till vuxen igen.
I stationshuset står nu deckartåget och pustar ut, coolar ner sig efter den vindlande resan. Små deckarnissar rusar omkring över den och fejar och putsar.
Vi befinner oss på Den Gyldene Freden. Mitt bland de välvda källarvalven där, denna dag den första advent. Vi tittar ut över det dukade bordet … och i det flackande skenet från de tända kandelabrarna kan vi nu skåda dem allihop:
på stol nr 1. Sherlock Holmes
stol nr 2. Ewert Grens
stol 3. A Kiss Before Dying
stol 4. Hercule Poirot
stol 5. Jane Marple
stol 6. Intimate Kill
stol 7. Martin Beck
stol 8. Kommissarie Maigret
stol 9. Ture Sventon
stol 10. Van Veeteren
stol 11. Kurt Wallander
stol 12. The Walter Syndrome
stol 13. Fatty Trotteville
stol 14. Harry Hole
stol 15. Columbo
stol 16. Precious Ramotswe
stol 17. Albin Winkelryd
stol 18. Bo Balderson
Alla arton, alltså. Vilken brokig samling! Och lite bråkig kanske. Men knappast tråkig i alla fall. Och vi lämnar dem väl där och tassar ut, låter dem avnjuta festen på Freden i fred. Nu när de ses för första gången och allt.
Ska vi runda av november med en liten limerick? Ja, det gör vi:
Deckartips 20:
En akademi som rockar fett!
I alla fall med mitt mått mätt.
Vet du någon fräckare
än dessa 18 deckare?
Läs då tipset numro 1.
.
söndag 29 november 2009
lördag 28 november 2009
Deckartips 19 - inte ens författaren finns
.
Denna gång flyttar sig deckartåget inte så långt. Det har vädrat upp en godbit alldeles i närheten. Något unikt. För ni minns ju hur vi sa att alla deckarberättelser är påhittade allihop. Och att det finns en deckarserie där även alla platser och miljöer är påhittade (se tips 9). Nu kommer vi till ytterligheten; att inte ens själva författaren finns på riktigt.
Han står i min bokhylla. Tänk att jag har honom kvar. Det är en hel del volymer, både pocket och inbundna. Lite i oordning står de, jag tar ut dem, läser när de gavs ut och sätter dem i rätt ordning. Räknar. Elva böcker är det. Googlar och ser att det var exakt elva böcker han skrev. Jag har alltså hela serien! Det hade jag ingen aning om, faktiskt.
Deckare som är humor och politisk satir, så beskrivs dem ofta. Jag skulle snarare vilja säga att de är deckarvärldens Fawlty Towers (Pang i bygget). För att båda är lika listiga, lustiga och lyckliggörande. Klassiker av purt guld. Och avsnitten/böckerna nästan lika många dessutom.
Jag glömde visst berätta vem jag pratar om: Bo Balderson.
De elva böckerna skrevs 1968-1990. Vem döljer sig bakom pseudonymen? Det är än idag en väl förborgad hemlighet. Utöver han själv och hans familj är det bara tre personer som vet: hans litterära agent och två personer på Bonniers.
Den som löser gåtorna i böckerna kallas bara ”statsrådet”. Ett förnamn ”Lilleman” förekommer också. Lite identitetsdimma även över hjälten, alltså. Han har många barn, i första boken bara 14 st (!), men de växer i antal genom serien. Och han har förstås en ”sidekick” också - hans svåger, den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, som är hans krönikör och som motvilligt släpas runt på mördarjakterna. De två är underbara kontraster i allt.
Böckerna följer samtiden och regeringarna skiftar och får sina träffsäkra nålstick av Balderson oavsett vilka politiker som just då sitter vid köksgrytorna. Espri, stilsäkerhet, en underbar humorist. Det bubblar i en när man läser honom. Om P.G. Wodehouse varit svensk hade han skrivit så här.
Endast vid tre tillfällen under alla dessa år har Bo Balderson låtit intervjua sig. Senaste gången i SvD den 20 september i fjol, med anledning av 40-års-jubileet av debuten. Där avslöjar han varför han skrev under pseudonym (”var rädd att bli refuserad, skulle varit pinsamt ju”). Artikeln är oerhört intressant läsning, men om sin identitet avslöjar han ingenting, utom att han är en han. På frågan om vilken av böckerna han tycker är bäst, säger han så här:
Min bästa gåta finns i Statsrådet och döden. Där gör jag nog något som ansetts omöjligt i en pusseldeckare. Jag visar hur mördaren bryts ner av sin gärning – i en lång monolog bekänner han sitt brott. Vi hör det, men förstår det inte. Läsaren ser också hur han gör ett första försök att döda sitt offer – vi ser det, men förstår det inte. Och med 32 andra ledtrådar visar jag vem mördaren är. Ändå kan mycket få läsare peka ut honom och lösa gåtan, innan statsrådet gör det. Se det var ett riktigt mysterium!
Jag håller med honom. Och själv har jag också en annan favorit: ”Statsrådet och den utsträckta handen”, som har en av de mest överraskande upplösningar som förekommit i en svensk detektivroman.
Om intervjun i SvD-artikeln kan man förstås vara skeptisk. Är det verkligen han? Eller nån fejk? Någon som som bara utger sig för att vara honom? Men stilen i intervjun känner jag så väl igen från böckerna. Det är klockrent. Det ÄR han. Vem han nu är.
Deckartips 19: Statsrådet och döden, 1968, och Statsrådet och den utsträckta handen, 1983. Den första resp nionde boken i serien av Bo Balderson.
.
Denna gång flyttar sig deckartåget inte så långt. Det har vädrat upp en godbit alldeles i närheten. Något unikt. För ni minns ju hur vi sa att alla deckarberättelser är påhittade allihop. Och att det finns en deckarserie där även alla platser och miljöer är påhittade (se tips 9). Nu kommer vi till ytterligheten; att inte ens själva författaren finns på riktigt.
Han står i min bokhylla. Tänk att jag har honom kvar. Det är en hel del volymer, både pocket och inbundna. Lite i oordning står de, jag tar ut dem, läser när de gavs ut och sätter dem i rätt ordning. Räknar. Elva böcker är det. Googlar och ser att det var exakt elva böcker han skrev. Jag har alltså hela serien! Det hade jag ingen aning om, faktiskt.
Deckare som är humor och politisk satir, så beskrivs dem ofta. Jag skulle snarare vilja säga att de är deckarvärldens Fawlty Towers (Pang i bygget). För att båda är lika listiga, lustiga och lyckliggörande. Klassiker av purt guld. Och avsnitten/böckerna nästan lika många dessutom.
Jag glömde visst berätta vem jag pratar om: Bo Balderson.
De elva böckerna skrevs 1968-1990. Vem döljer sig bakom pseudonymen? Det är än idag en väl förborgad hemlighet. Utöver han själv och hans familj är det bara tre personer som vet: hans litterära agent och två personer på Bonniers.
Den som löser gåtorna i böckerna kallas bara ”statsrådet”. Ett förnamn ”Lilleman” förekommer också. Lite identitetsdimma även över hjälten, alltså. Han har många barn, i första boken bara 14 st (!), men de växer i antal genom serien. Och han har förstås en ”sidekick” också - hans svåger, den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, som är hans krönikör och som motvilligt släpas runt på mördarjakterna. De två är underbara kontraster i allt.
Böckerna följer samtiden och regeringarna skiftar och får sina träffsäkra nålstick av Balderson oavsett vilka politiker som just då sitter vid köksgrytorna. Espri, stilsäkerhet, en underbar humorist. Det bubblar i en när man läser honom. Om P.G. Wodehouse varit svensk hade han skrivit så här.
Endast vid tre tillfällen under alla dessa år har Bo Balderson låtit intervjua sig. Senaste gången i SvD den 20 september i fjol, med anledning av 40-års-jubileet av debuten. Där avslöjar han varför han skrev under pseudonym (”var rädd att bli refuserad, skulle varit pinsamt ju”). Artikeln är oerhört intressant läsning, men om sin identitet avslöjar han ingenting, utom att han är en han. På frågan om vilken av böckerna han tycker är bäst, säger han så här:
Min bästa gåta finns i Statsrådet och döden. Där gör jag nog något som ansetts omöjligt i en pusseldeckare. Jag visar hur mördaren bryts ner av sin gärning – i en lång monolog bekänner han sitt brott. Vi hör det, men förstår det inte. Läsaren ser också hur han gör ett första försök att döda sitt offer – vi ser det, men förstår det inte. Och med 32 andra ledtrådar visar jag vem mördaren är. Ändå kan mycket få läsare peka ut honom och lösa gåtan, innan statsrådet gör det. Se det var ett riktigt mysterium!
Jag håller med honom. Och själv har jag också en annan favorit: ”Statsrådet och den utsträckta handen”, som har en av de mest överraskande upplösningar som förekommit i en svensk detektivroman.
Om intervjun i SvD-artikeln kan man förstås vara skeptisk. Är det verkligen han? Eller nån fejk? Någon som som bara utger sig för att vara honom? Men stilen i intervjun känner jag så väl igen från böckerna. Det är klockrent. Det ÄR han. Vem han nu är.
Deckartips 19: Statsrådet och döden, 1968, och Statsrådet och den utsträckta handen, 1983. Den första resp nionde boken i serien av Bo Balderson.
.
fredag 27 november 2009
Deckartips 18 - tjugoett är ostraffbart
.
Ja, mot norr bär det alltså. Och … minsann blir det inte Sverige igen. Få se, var i Sverige? I Skåne igen? Nja, någonstans i spänningsbältet mellan Skåne och Stockholm bromsar vi in. Perrongen luktar både rågåker och asfaltblommor. Och på stationsskylten står ett namn som för de flesta svenskar säkert kan vara fullkomligt obekant: Albin Winkelryd.
Men författaren är jag absolut övertygad om att varenda kotte i detta avlånga land känner till: Hans Alfredsson.
Med parhästen Tage Danielson delade han humorns och samhällsengagemangets scen under många bejublade år. Fast de båda hade ju även solokarriärer. Som författare. Och lysande sådana. Det var när de utvecklade sina respektiva författarskap som man såg deras särdrag. Tage var lyrikern, Hasse var epikern. Eller - annorlunda uttryckt - i Tages hjärta bodde en sångare, i Hasses en berättare.
Den här boken heter Lagens långa näsa, med undertiteln "21 kriminalberättelser". I vart och ett av de 21 kapitlen berättar den pensionerade poliskommissarien Albin Winkelryd om ett brottsfall han stött på. Som bokens titel antyder, avgår brottslingen med segern varje gång. Brotten är hur sinnrika som helst och av den arten att ingen egentligen far illa av dem, ingen ”good guy” i alla fall. Winkelryd älskar att berätta om fallen och har svårt att dölja sin beundran för de snillrika bovarna som kom undan.
Den han berättar detta för är hans gode vän Hasse Alfredsson, som även är krönikören, ”jag”, i boken. En motsvarighet till Watson eller Hastings, som ju också var krönikörer av Holmes´ resp Poirots berättelser.
Kriminalfallen utspelas på olika ställen i södra Sverige, ofta i Skåne, men Albin Winkelryd bor i dag på Karlbergsvägen i Stockholm. Deras stamlokus är Café Idyll på Kocksgatan på Söder, där de ofta sitter medan Winkelryd berättar för en fascinerad Hasse Alfredsson.
Winkelryd beskrivs som frodig. På ett annat ställe förtydligas detta: han ser ut som ett porträtt av en pykniker i Kretschmers typlära med sin kraftiga benstomme, stora kroppshålor och ansikte av platt femöringstyp, dekorerat av en ganska röd och rund liten näsa.
Boken är ett mästerverk i berättarteknik. Man hålls ohjälpligt okunnig om upplösningen till alldeles i slutet av berättelsen, ja, i "Även orättvisan är blind", ända till det allra sista ordet! Om du bara ska läsa en av de 21, läs den.
En av Hasses filmer, Falsk som vatten, baseras på den sista berättelsen i boken, "Bokförläggaren som slutade i badet". På google läser jag att filmens titel är ett citat från Shakespeares Othello.
Hasse Alfredsson har bara skrivit denna enda deckare. Synd. Men samtidigt förståeligt. Den går ju inte att överträffa.
Deckartips 18: Lagens långa näsa, 1983, av Hans Alfredsson, med illustrationer av Bengt Berg.
.
Ja, mot norr bär det alltså. Och … minsann blir det inte Sverige igen. Få se, var i Sverige? I Skåne igen? Nja, någonstans i spänningsbältet mellan Skåne och Stockholm bromsar vi in. Perrongen luktar både rågåker och asfaltblommor. Och på stationsskylten står ett namn som för de flesta svenskar säkert kan vara fullkomligt obekant: Albin Winkelryd.
Men författaren är jag absolut övertygad om att varenda kotte i detta avlånga land känner till: Hans Alfredsson.
Med parhästen Tage Danielson delade han humorns och samhällsengagemangets scen under många bejublade år. Fast de båda hade ju även solokarriärer. Som författare. Och lysande sådana. Det var när de utvecklade sina respektiva författarskap som man såg deras särdrag. Tage var lyrikern, Hasse var epikern. Eller - annorlunda uttryckt - i Tages hjärta bodde en sångare, i Hasses en berättare.
Den här boken heter Lagens långa näsa, med undertiteln "21 kriminalberättelser". I vart och ett av de 21 kapitlen berättar den pensionerade poliskommissarien Albin Winkelryd om ett brottsfall han stött på. Som bokens titel antyder, avgår brottslingen med segern varje gång. Brotten är hur sinnrika som helst och av den arten att ingen egentligen far illa av dem, ingen ”good guy” i alla fall. Winkelryd älskar att berätta om fallen och har svårt att dölja sin beundran för de snillrika bovarna som kom undan.
Den han berättar detta för är hans gode vän Hasse Alfredsson, som även är krönikören, ”jag”, i boken. En motsvarighet till Watson eller Hastings, som ju också var krönikörer av Holmes´ resp Poirots berättelser.
Kriminalfallen utspelas på olika ställen i södra Sverige, ofta i Skåne, men Albin Winkelryd bor i dag på Karlbergsvägen i Stockholm. Deras stamlokus är Café Idyll på Kocksgatan på Söder, där de ofta sitter medan Winkelryd berättar för en fascinerad Hasse Alfredsson.
Winkelryd beskrivs som frodig. På ett annat ställe förtydligas detta: han ser ut som ett porträtt av en pykniker i Kretschmers typlära med sin kraftiga benstomme, stora kroppshålor och ansikte av platt femöringstyp, dekorerat av en ganska röd och rund liten näsa.
Boken är ett mästerverk i berättarteknik. Man hålls ohjälpligt okunnig om upplösningen till alldeles i slutet av berättelsen, ja, i "Även orättvisan är blind", ända till det allra sista ordet! Om du bara ska läsa en av de 21, läs den.
En av Hasses filmer, Falsk som vatten, baseras på den sista berättelsen i boken, "Bokförläggaren som slutade i badet". På google läser jag att filmens titel är ett citat från Shakespeares Othello.
Hasse Alfredsson har bara skrivit denna enda deckare. Synd. Men samtidigt förståeligt. Den går ju inte att överträffa.
Deckartips 18: Lagens långa näsa, 1983, av Hans Alfredsson, med illustrationer av Bengt Berg.
.
torsdag 26 november 2009
Deckartips 17 - i akacieträdets skugga
.
Med den tvärnit som kännetecknar ett deckartåg har vi nu gjort ett lappkast tillbaka från USAs östkust och befinner oss nu över Atlanten igen. Men känns mycket mera söderut … hmmm … jag slumrade bestämt till ett tag … tåget verkar ha stannat. Och …barooooom! Kupéfönstret skallrar! Som om det hade varit en trumpetstöt från en elefant ungefär. Tittar försiktigt, mycket försiktigt, ut.
En livs levande elefant tittar lugnt tillbaka på oss! Nej, ingen kringresande cirkus. Det ångar från den stekheta perrongen. Ingen tvekan om saken. Detta ÄR Afrika. Och på den leopardmönstrade stationsskylten läser vi: Precious Ramotswe.
Vad behövs för att starta en detektivbyrå? Jo, en liten vit skåpbil, två skrivbord, två stolar, en telefon, en gammal skrivmaskin och en stor tekanna. Plus intuition och intelligens. Och allt det har Precious Ramotswe, en 35-årig kvinna i Botswana. Så då startar hon en detektivbyrå: The No. 1 Ladies´ Detective Agency, som den första kvinnliga detektiven i landet. När folk bestörta skakar på huvudet åt detta tilltag, undrar hon bara ”har ni aldrig hört talas om Agatha Christie?”
Och hennes lilla rörelse blomstrar, mot alla odds och trots alla olyckskorpar. Den som inte får hjälp av polisen går till Mma Ramotswe med sitt problem – försvunnen son, förskingrande anställd, otrogen make, stulen bil, eller vad det kan vara – och då löser hon problemet.
Ofta sitter hon då i en bekväm stol under ett akacieträd utanför sitt hus vid foten av Kgale Hill. En utmärkt plats för tankar. Och hennes lösningar på deckarproblemen är ofta förbluffande listiga, värdiga vilken deckare som helst. Det största problemet hon har är egentligen klienter som friar till henne. Hur ska hon tacka nej utan att såra? För gifta sig har hon ingen tanke på. Hon har det ju bra som hon har det.
Boken består alltså av en rad olika fall och mellan fallen görs det olika utvikningar till hur människorna lever sitt liv där och alla förändringar som skett sedan 1966 då landet blev självständigt.
Mellan dessa delar ringlar sig boken fram och tillbaka som en afrikansk pufform.
Hon kallas Mma Ramotswe, ungefär som Fru/Mrs, skulle jag tro. Motsvarande manliga titel är Rra (nån som vågar sig på att gissa uttalet?).
Det känns som om boken är så kort och tunn. Men det är den inte. Det är den här sublima enkelheten i stilen, som boken har. Den får mig att tänka på så vitt skilda namn som Åke Holmberg, John Steinbeck, Paulo Coelho och Forrest Gumb ...
Massor av charm och humor finns det. Och krusidullfri klokhet i Mma Ramotswe. Som här:
If more women were in power, they wouldn´t let wars break out. --- We see war for what it is – a matter of broken bodies and crying mothers.
Den förunderligt fine författaren till denna bok heter Alexander McCall Smith och föddes i Zimbabwe, ett av grannländerna till Botswana.
I Botswana, där en viss detektiv sitter under akacieträdet framför sitt hus och tänker:
I am just a tiny person in Africa, but here is a place for me, and for everybody, to sit down on this earth and touch it and call it their own.
Vi vinkar ett "vi ses" till henne där. Kupéfönstret har mirakulöst hunnit lagas och tåget frustar nu otåligt mot skenorna för att anträda färden norrut igen.
Deckartips 17: The No. 1 Ladies´ Detective Agency, 1998, av Alexander McCall Smith, den första boken i serien om Botswanas enda kvinnliga detektiv.
.
Med den tvärnit som kännetecknar ett deckartåg har vi nu gjort ett lappkast tillbaka från USAs östkust och befinner oss nu över Atlanten igen. Men känns mycket mera söderut … hmmm … jag slumrade bestämt till ett tag … tåget verkar ha stannat. Och …barooooom! Kupéfönstret skallrar! Som om det hade varit en trumpetstöt från en elefant ungefär. Tittar försiktigt, mycket försiktigt, ut.
En livs levande elefant tittar lugnt tillbaka på oss! Nej, ingen kringresande cirkus. Det ångar från den stekheta perrongen. Ingen tvekan om saken. Detta ÄR Afrika. Och på den leopardmönstrade stationsskylten läser vi: Precious Ramotswe.
Vad behövs för att starta en detektivbyrå? Jo, en liten vit skåpbil, två skrivbord, två stolar, en telefon, en gammal skrivmaskin och en stor tekanna. Plus intuition och intelligens. Och allt det har Precious Ramotswe, en 35-årig kvinna i Botswana. Så då startar hon en detektivbyrå: The No. 1 Ladies´ Detective Agency, som den första kvinnliga detektiven i landet. När folk bestörta skakar på huvudet åt detta tilltag, undrar hon bara ”har ni aldrig hört talas om Agatha Christie?”
Och hennes lilla rörelse blomstrar, mot alla odds och trots alla olyckskorpar. Den som inte får hjälp av polisen går till Mma Ramotswe med sitt problem – försvunnen son, förskingrande anställd, otrogen make, stulen bil, eller vad det kan vara – och då löser hon problemet.
Ofta sitter hon då i en bekväm stol under ett akacieträd utanför sitt hus vid foten av Kgale Hill. En utmärkt plats för tankar. Och hennes lösningar på deckarproblemen är ofta förbluffande listiga, värdiga vilken deckare som helst. Det största problemet hon har är egentligen klienter som friar till henne. Hur ska hon tacka nej utan att såra? För gifta sig har hon ingen tanke på. Hon har det ju bra som hon har det.
Boken består alltså av en rad olika fall och mellan fallen görs det olika utvikningar till hur människorna lever sitt liv där och alla förändringar som skett sedan 1966 då landet blev självständigt.
Mellan dessa delar ringlar sig boken fram och tillbaka som en afrikansk pufform.
Hon kallas Mma Ramotswe, ungefär som Fru/Mrs, skulle jag tro. Motsvarande manliga titel är Rra (nån som vågar sig på att gissa uttalet?).
Det känns som om boken är så kort och tunn. Men det är den inte. Det är den här sublima enkelheten i stilen, som boken har. Den får mig att tänka på så vitt skilda namn som Åke Holmberg, John Steinbeck, Paulo Coelho och Forrest Gumb ...
Massor av charm och humor finns det. Och krusidullfri klokhet i Mma Ramotswe. Som här:
If more women were in power, they wouldn´t let wars break out. --- We see war for what it is – a matter of broken bodies and crying mothers.
Den förunderligt fine författaren till denna bok heter Alexander McCall Smith och föddes i Zimbabwe, ett av grannländerna till Botswana.
I Botswana, där en viss detektiv sitter under akacieträdet framför sitt hus och tänker:
I am just a tiny person in Africa, but here is a place for me, and for everybody, to sit down on this earth and touch it and call it their own.
Vi vinkar ett "vi ses" till henne där. Kupéfönstret har mirakulöst hunnit lagas och tåget frustar nu otåligt mot skenorna för att anträda färden norrut igen.
Deckartips 17: The No. 1 Ladies´ Detective Agency, 1998, av Alexander McCall Smith, den första boken i serien om Botswanas enda kvinnliga detektiv.
.
onsdag 25 november 2009
Deckartips 16 - just one more thing
.
Nästa besök blir hos en TV-deckare.
Låter konstigt kanske. Bara bokdeckare skulle det ju vara, det sa vi redan från början (deckartips 1), inga TV-deckare. Men om det är så att det finns någon outstanding deckare på TV, en som höjer sig högt över alla de andra amerikanska och brittiska deckarna där, ja i så fall får den förstås armbåga sig in här. Som ett undantag som bekräftar regeln.
Och en sådan finns: Columbo.
Ingen författare finns till kommissarie Columbo. Han är helt skapad av skådespelaren som gör honom: Peter Falk. Manusförfattaren eller regissören har knappast någon del i detta. Hur skulle instruktionerna ha kunnat lyda:
jo, Peter, gå in och gör en lite annorlunda kommissarie, lite tvärtom så där, så vi profilerar oss, här är intrig och repliker, du kan förresten dra på dig den där överrocken, fast den är lite skrynklig.
Och så går Falk in och ÄGER, skapar en klassisk figur som är en blandning av Chaplin och Maigret.
Eller en antihjälte, kanske man ska kalla det, en som är tvärtom mot de vanliga hårdföra amerikanska deckarna. De där gimmickattributen – den ständiga cigarren, den skrynkliga överrocken, den skrotfärdiga bilen han kör – de sakerna kanske skulle ha kunnat tänkas fram av några i teveproduktionen. Men allt annat i Columbo-gestalten är skådespelarens skapelse.
… Columbos artighet, vänlighet i spelet tillsammans med den skyldige
My wife is a terrific fan of yours (om boven är en kändis), she has seen ALL of your films (tillägger han, om boven är skådis av något slag)
… Den spelade vimsigheten som steg för steg demaskerar boven
Oh, there´s just one more thing (hejdar sig när han är på väg ut genom dörren igen, precis när boven börjat slappna av efter intervjun).
Inga biljakter, inga rykande pistoler, bara ett psykologiskt spel. Jag tror jag inte ens hört Columbo höja rösten nån gång. Och detta är i New York, av alla ställen.
Det spelades in 69 avsnitt av TV-serien Columbo 1971-2003. Peter Falk nominerades för Emmy tio gånger för rollen och vann priset fyra gånger. Avdelning kuriosa: det där första avsnittet 1971 regisserade av Steven Spielberg.
Ytterligare kuriosa: ett av Peter Falks ögon är ju konstgjort och enligt google har han haft det sedan han var tre och ett halvt år. Just det där lite barnsliga ”och ett halvt” tycker jag är ett så intressant tillägg … (kommer det från ett intervjusvar från Falk då han i svarsögonblicket blev lika gammal som då olyckan hände?)
Men hatten av för dig, Columbo, och må du aldrig släta till överrocken!
Deckartips 16: zappa in TV4 Gold där det ofta visas repriser av Columbo-avsnitt. Eller gå in på något välsorterat varuhus och köp en DVDbox med några årgångar – glöm bara inte att vända dig om i dörren när du går och säga ”javisst ja, det var bara en sak till …”
.
Nästa besök blir hos en TV-deckare.
Låter konstigt kanske. Bara bokdeckare skulle det ju vara, det sa vi redan från början (deckartips 1), inga TV-deckare. Men om det är så att det finns någon outstanding deckare på TV, en som höjer sig högt över alla de andra amerikanska och brittiska deckarna där, ja i så fall får den förstås armbåga sig in här. Som ett undantag som bekräftar regeln.
Och en sådan finns: Columbo.
Ingen författare finns till kommissarie Columbo. Han är helt skapad av skådespelaren som gör honom: Peter Falk. Manusförfattaren eller regissören har knappast någon del i detta. Hur skulle instruktionerna ha kunnat lyda:
jo, Peter, gå in och gör en lite annorlunda kommissarie, lite tvärtom så där, så vi profilerar oss, här är intrig och repliker, du kan förresten dra på dig den där överrocken, fast den är lite skrynklig.
Och så går Falk in och ÄGER, skapar en klassisk figur som är en blandning av Chaplin och Maigret.
Eller en antihjälte, kanske man ska kalla det, en som är tvärtom mot de vanliga hårdföra amerikanska deckarna. De där gimmickattributen – den ständiga cigarren, den skrynkliga överrocken, den skrotfärdiga bilen han kör – de sakerna kanske skulle ha kunnat tänkas fram av några i teveproduktionen. Men allt annat i Columbo-gestalten är skådespelarens skapelse.
… Columbos artighet, vänlighet i spelet tillsammans med den skyldige
My wife is a terrific fan of yours (om boven är en kändis), she has seen ALL of your films (tillägger han, om boven är skådis av något slag)
… Den spelade vimsigheten som steg för steg demaskerar boven
Oh, there´s just one more thing (hejdar sig när han är på väg ut genom dörren igen, precis när boven börjat slappna av efter intervjun).
Inga biljakter, inga rykande pistoler, bara ett psykologiskt spel. Jag tror jag inte ens hört Columbo höja rösten nån gång. Och detta är i New York, av alla ställen.
Det spelades in 69 avsnitt av TV-serien Columbo 1971-2003. Peter Falk nominerades för Emmy tio gånger för rollen och vann priset fyra gånger. Avdelning kuriosa: det där första avsnittet 1971 regisserade av Steven Spielberg.
Ytterligare kuriosa: ett av Peter Falks ögon är ju konstgjort och enligt google har han haft det sedan han var tre och ett halvt år. Just det där lite barnsliga ”och ett halvt” tycker jag är ett så intressant tillägg … (kommer det från ett intervjusvar från Falk då han i svarsögonblicket blev lika gammal som då olyckan hände?)
Men hatten av för dig, Columbo, och må du aldrig släta till överrocken!
Deckartips 16: zappa in TV4 Gold där det ofta visas repriser av Columbo-avsnitt. Eller gå in på något välsorterat varuhus och köp en DVDbox med några årgångar – glöm bara inte att vända dig om i dörren när du går och säga ”javisst ja, det var bara en sak till …”
.
tisdag 24 november 2009
Deckartips 15 - inte bara skidor och schlager
.
Vi avlägsnar oss från den förra stationen och känner hur vi åter börjar fylla ut kläderna, de glada slantarna från fickan återbördas till plånboken och vi växer in i vårt eget vuxna jag igen. Utanför fönstret är det nästan helt vitt. Antingen är det ett drömlandskap eller också snö – det var länge sen i så fall. Måste vara i norra Sverige då, långt upp? Nej, titta på de höga fjällen där ... vi dundrar helt enkelt rätt in i Norge ... med ett pys stannar vi i Oslo. Trots snöfallet kan vi läsa det korta namnet på stationsskylten: Harry Hole.
Det är november och vintern har kommit till Oslo. Den lilla pojken Jonas tittar ut genom fönstret på en snögubbe som någon gjort i trädgården. Varför ser den så otäck ut och varför stirrar den upp på honom i stället för ut mot gatan?
Nästa morgon är Jonas mamma spårlöst försvunnen och runt snögubbens hals sitter den rosa halsduken som han gett mamma till jul ...
Det är ett av många försvinnanden som drabbar Oslo i ”Snömannen” av Jo Nesbö. Den som leder utredningarna är Harry Hole, en kriminalkommissarie som är självsvåldig, arrogant, grälsjuk, instabil och alkoholiserad (enligt våldsrotelchefen Gunnar Hagen) och har ett fult ansikte med snälla ögon (enligt pojken Jonas).
Redan två månader innan händelserna med de försvunna personerna börjar, får Harry Hole ett brev.
Snart kommer den första snön. Och då kommer han att dyka upp igen. Snömannen. Och när snön är borta kommer han återigen att ha tagit någon med sig. Det du ska fråga dig själv är:
”Vem gjorde snögubben? Vem gör snögubbar?” --- För snögubben själv vet det inte.
Det här är en fin och stark deckarroman. Det är väldigt mycket 2000-talet och här och nu i personteckningen och miljöbeskrivningen. Boken är på något sätt bred, ett romanbygge. Mycket av komplexiteten i relationer mellan människor och i dagens samhälle finns med. Jo Nesbö har en mångsidig bakgrund och är både musiker, finansanalytiker, sångare, mäklare, journalist och låtskrivare i en popgrupp.
Och boken är spännande. Andlöst, krypande spännande, så man knappt vågar vända blad.
Den vann både Bokhandlarpriset och Det norska läsarpriset 2007.
Jo Nesbö betraktas som den störste norske kriminalförfattaren någonsin. Han har sålt 1 miljon böcker bara i Norge och i september 2007 fanns han med flera titlar på tio-i-topplistan i Norge, Sverige, Danmark och Finland samtidigt.
Han är översatt till 25 språk och räknas till de verkligt stora deckarnamnen i dag även internationellt. Så vårt stora lilla land i väster håller världsklass inte bara i schlager, längdskidåkning och schack (läste just att unge norrmannen Magnus Carlsen vann VM i blixtschack i Moskva). Seiern er vor även när det gäller deckare.
Deckartips 15: Snömannen, 2007, av Jo Nesbö, den femte boken i serien om Harry Hole.
.
Vi avlägsnar oss från den förra stationen och känner hur vi åter börjar fylla ut kläderna, de glada slantarna från fickan återbördas till plånboken och vi växer in i vårt eget vuxna jag igen. Utanför fönstret är det nästan helt vitt. Antingen är det ett drömlandskap eller också snö – det var länge sen i så fall. Måste vara i norra Sverige då, långt upp? Nej, titta på de höga fjällen där ... vi dundrar helt enkelt rätt in i Norge ... med ett pys stannar vi i Oslo. Trots snöfallet kan vi läsa det korta namnet på stationsskylten: Harry Hole.
Det är november och vintern har kommit till Oslo. Den lilla pojken Jonas tittar ut genom fönstret på en snögubbe som någon gjort i trädgården. Varför ser den så otäck ut och varför stirrar den upp på honom i stället för ut mot gatan?
Nästa morgon är Jonas mamma spårlöst försvunnen och runt snögubbens hals sitter den rosa halsduken som han gett mamma till jul ...
Det är ett av många försvinnanden som drabbar Oslo i ”Snömannen” av Jo Nesbö. Den som leder utredningarna är Harry Hole, en kriminalkommissarie som är självsvåldig, arrogant, grälsjuk, instabil och alkoholiserad (enligt våldsrotelchefen Gunnar Hagen) och har ett fult ansikte med snälla ögon (enligt pojken Jonas).
Redan två månader innan händelserna med de försvunna personerna börjar, får Harry Hole ett brev.
Snart kommer den första snön. Och då kommer han att dyka upp igen. Snömannen. Och när snön är borta kommer han återigen att ha tagit någon med sig. Det du ska fråga dig själv är:
”Vem gjorde snögubben? Vem gör snögubbar?” --- För snögubben själv vet det inte.
Det här är en fin och stark deckarroman. Det är väldigt mycket 2000-talet och här och nu i personteckningen och miljöbeskrivningen. Boken är på något sätt bred, ett romanbygge. Mycket av komplexiteten i relationer mellan människor och i dagens samhälle finns med. Jo Nesbö har en mångsidig bakgrund och är både musiker, finansanalytiker, sångare, mäklare, journalist och låtskrivare i en popgrupp.
Och boken är spännande. Andlöst, krypande spännande, så man knappt vågar vända blad.
Den vann både Bokhandlarpriset och Det norska läsarpriset 2007.
Jo Nesbö betraktas som den störste norske kriminalförfattaren någonsin. Han har sålt 1 miljon böcker bara i Norge och i september 2007 fanns han med flera titlar på tio-i-topplistan i Norge, Sverige, Danmark och Finland samtidigt.
Han är översatt till 25 språk och räknas till de verkligt stora deckarnamnen i dag även internationellt. Så vårt stora lilla land i väster håller världsklass inte bara i schlager, längdskidåkning och schack (läste just att unge norrmannen Magnus Carlsen vann VM i blixtschack i Moskva). Seiern er vor även när det gäller deckare.
Deckartips 15: Snömannen, 2007, av Jo Nesbö, den femte boken i serien om Harry Hole.
.
söndag 22 november 2009
Deckartips 14 - pengar skramlande i fickan
.
Tåget har lämnat den förra lite ruggiga stationen och vi far nu fram med stor hastighet. Fast tåget går inte framåt, märker jag plötsligt, utan bakåt. Bakåt i tiden. Alltså tiden på riktigt, vår egen tid. Tåget stannar och vi är tillbaka i vår ungdom! Gläntar försiktigt på kupégardinen … inte Ture igen väl … nej, inte Sverige ens. Det är någon liten by i England vi gjort halt i. Och stationsskylten förkunnar stolt: Fatty Trotteville.
Egentligen hette han Fredrik Algernon Trotteville. Men initialerna F.A.T. blev Fatty, som i tjockis. För mig var han dock Fatty = den som fattar.
Enid Blyton skrev en ofantlig mängd barn- och ungdomsböcker. Nästan alla är ganska förenklade, idylliserande och torftiga. Men i den här smeten av böcker finns det en bokserie som står ut. Det är Mysterie-böckerna. Där lyckas hon skapa en gestalt som har en egen lyskraft: Fatty.
Mysterie-böckerna är ca 15 till antalet och barnen växer i ålder genom böckerna. Fatty är den som utvecklas. I början är han mest bara tjock och egenkär. Sedan visar det sig att han skriver rimmade dikter på stående fot, är skicklig i att klä ut sig och lär sig att buktala, förutom att han utvecklar sin ledarförmåga och förstås är den som löser mysterierna. De andra ”deckarna” (kraftiga citationstecken) i Fatty-gänget (Larry, Daisy, Pip och Bets) är skäligen enkelt tecknade, de fungerar mer som en fond bakom Fatty.
För mig har alla andra figurer från Enid Blytons böcker förbleknat. När hon låter Fatty prata, blir emellertid hennes stil annorlunda, nästan som om gestalten får, ja kräver ett eget liv. Det påminner om hur Poirot (se deckartips 5) får Agatha Christie att uttrycka sig à la Poirot.
Mysterie-böckerna är deckare, men ”whodunit”-delen i dem är förstås mycket tunn. Vilken 5-åring som helst pekar omedelbart ut boven efter max 3 sidor. Åtminstone i de första böckerna (Mysteriet med den brunna stugan och Mysteriet med den siamesiska katten). Men även intrigerna blir bättre i takt med att huvudpersonen utvecklas.
Man läser förstås inte Mysterie-böckerna för intrigen, utan för deras charm. Och ekon finns från de ”riktiga” deckarfigurerna. Fattys maskeringar får en att tänka på Sherlock Holmes, och konstapel Goon (av barnen kallade Ge´r iväg) får hela tiden allt om bakfoten och hinner ofta arrestera fel person, i likhet med Japp hos Agatha Christie och Lestrade hos Conan Doyle.
Och så har Fatty alltid lösa mynt skramlande i fickan. Jag vet inte varför, men sånt har en hög charmfaktor för mig.
Rätt intressant är en uppgift jag läser om en omröstning i England år 2008 om Storbritanniens mest omtyckta författare. På en blygsam femte plats kom William Shakespeare, på fjärde Jane Austen, på tredje hamnade J K Rowling och på andra plats kom Roald Dahl, medan listan toppades av Enid Blyton.
Deckartips 14: skaffa (via loppis eller låna på biblioteket) hela serien Mysterie-böcker, läs dem i ett sträck, de är korta och det går fort, njut och skramla med lite lösa pengar i byxfickan.
.
Tåget har lämnat den förra lite ruggiga stationen och vi far nu fram med stor hastighet. Fast tåget går inte framåt, märker jag plötsligt, utan bakåt. Bakåt i tiden. Alltså tiden på riktigt, vår egen tid. Tåget stannar och vi är tillbaka i vår ungdom! Gläntar försiktigt på kupégardinen … inte Ture igen väl … nej, inte Sverige ens. Det är någon liten by i England vi gjort halt i. Och stationsskylten förkunnar stolt: Fatty Trotteville.
Egentligen hette han Fredrik Algernon Trotteville. Men initialerna F.A.T. blev Fatty, som i tjockis. För mig var han dock Fatty = den som fattar.
Enid Blyton skrev en ofantlig mängd barn- och ungdomsböcker. Nästan alla är ganska förenklade, idylliserande och torftiga. Men i den här smeten av böcker finns det en bokserie som står ut. Det är Mysterie-böckerna. Där lyckas hon skapa en gestalt som har en egen lyskraft: Fatty.
Mysterie-böckerna är ca 15 till antalet och barnen växer i ålder genom böckerna. Fatty är den som utvecklas. I början är han mest bara tjock och egenkär. Sedan visar det sig att han skriver rimmade dikter på stående fot, är skicklig i att klä ut sig och lär sig att buktala, förutom att han utvecklar sin ledarförmåga och förstås är den som löser mysterierna. De andra ”deckarna” (kraftiga citationstecken) i Fatty-gänget (Larry, Daisy, Pip och Bets) är skäligen enkelt tecknade, de fungerar mer som en fond bakom Fatty.
För mig har alla andra figurer från Enid Blytons böcker förbleknat. När hon låter Fatty prata, blir emellertid hennes stil annorlunda, nästan som om gestalten får, ja kräver ett eget liv. Det påminner om hur Poirot (se deckartips 5) får Agatha Christie att uttrycka sig à la Poirot.
Mysterie-böckerna är deckare, men ”whodunit”-delen i dem är förstås mycket tunn. Vilken 5-åring som helst pekar omedelbart ut boven efter max 3 sidor. Åtminstone i de första böckerna (Mysteriet med den brunna stugan och Mysteriet med den siamesiska katten). Men även intrigerna blir bättre i takt med att huvudpersonen utvecklas.
Man läser förstås inte Mysterie-böckerna för intrigen, utan för deras charm. Och ekon finns från de ”riktiga” deckarfigurerna. Fattys maskeringar får en att tänka på Sherlock Holmes, och konstapel Goon (av barnen kallade Ge´r iväg) får hela tiden allt om bakfoten och hinner ofta arrestera fel person, i likhet med Japp hos Agatha Christie och Lestrade hos Conan Doyle.
Och så har Fatty alltid lösa mynt skramlande i fickan. Jag vet inte varför, men sånt har en hög charmfaktor för mig.
Rätt intressant är en uppgift jag läser om en omröstning i England år 2008 om Storbritanniens mest omtyckta författare. På en blygsam femte plats kom William Shakespeare, på fjärde Jane Austen, på tredje hamnade J K Rowling och på andra plats kom Roald Dahl, medan listan toppades av Enid Blyton.
Deckartips 14: skaffa (via loppis eller låna på biblioteket) hela serien Mysterie-böcker, läs dem i ett sträck, de är korta och det går fort, njut och skramla med lite lösa pengar i byxfickan.
.
lördag 21 november 2009
Deckartips 13 - den sista procenten
.
I began to think Charles Walter was a special breed of cat from the moment I heard his name in the summer of 1938. The name had a regal ring to it. Charles, Duke of Walter. Or sir Charles Walter, Lord of the Manor. --- The name connoted not only authority but also urbanity, sophistication, and perhaps a touch of refined menace.
What a far cry it was from my own miserable name. Lambert Post. Jesus, the trouble I had with that one! Lam Post, the kids had called me.
”Say, Lampost, what´s this I hear about you supporting a bunch of drunks?”
”Hi, Lampost, any dogs been pissin´ on you lately?” Hilarious.
Charles Walter did a lot to change all that.
Så börjar deckaren The Walter Syndrome.
Boken är skriven av Richard Neely och miljön är en arbetsplats för ett sextiotal annonsförsäljare på en tidning i New York. Fast ”deckare” kan ju diskuteras om den ska kallas. ”Rysare” är kanske ett bättre ord. Rysarnas rysare.
Så varför stannar detta deckartåg vid en sådan station?
Deckargenren (huvudbry, mys, vem var boven) är ett hav precis som Rysargenren (nagelbitarspänning, skräck) är ett annat hav. De är helt skilda åt. Till 99 procent, i alla fall. För det finns en liten rännil mellan dem, ett litet antal böcker som både är ”whodunit” och skräck på samma gång.
Detta är en sådan bok. Den där sista procenten. Rännilen mellan två hav.
När man läst ut den och hårstråna på huden så småningom lagts sig ner igen, måste man läsa om den … var det där verkligen möjligt? … och det ser man att det var … och känner en stor beundran för författaren som lyckats konstruera en sådan berättelse.
Dessutom är en av ingredienserna lite ”namnomani” (se min blogg 2 juli), vilket gör den extra oemotståndlig i mitt tycke.
Deckartips 13: The Walter Syndrome, 1970, av Richard Neely.
I began to think Charles Walter was a special breed of cat from the moment I heard his name in the summer of 1938. The name had a regal ring to it. Charles, Duke of Walter. Or sir Charles Walter, Lord of the Manor. --- The name connoted not only authority but also urbanity, sophistication, and perhaps a touch of refined menace.
What a far cry it was from my own miserable name. Lambert Post. Jesus, the trouble I had with that one! Lam Post, the kids had called me.
”Say, Lampost, what´s this I hear about you supporting a bunch of drunks?”
”Hi, Lampost, any dogs been pissin´ on you lately?” Hilarious.
Charles Walter did a lot to change all that.
Så börjar deckaren The Walter Syndrome.
Boken är skriven av Richard Neely och miljön är en arbetsplats för ett sextiotal annonsförsäljare på en tidning i New York. Fast ”deckare” kan ju diskuteras om den ska kallas. ”Rysare” är kanske ett bättre ord. Rysarnas rysare.
Så varför stannar detta deckartåg vid en sådan station?
Deckargenren (huvudbry, mys, vem var boven) är ett hav precis som Rysargenren (nagelbitarspänning, skräck) är ett annat hav. De är helt skilda åt. Till 99 procent, i alla fall. För det finns en liten rännil mellan dem, ett litet antal böcker som både är ”whodunit” och skräck på samma gång.
Detta är en sådan bok. Den där sista procenten. Rännilen mellan två hav.
När man läst ut den och hårstråna på huden så småningom lagts sig ner igen, måste man läsa om den … var det där verkligen möjligt? … och det ser man att det var … och känner en stor beundran för författaren som lyckats konstruera en sådan berättelse.
Dessutom är en av ingredienserna lite ”namnomani” (se min blogg 2 juli), vilket gör den extra oemotståndlig i mitt tycke.
Deckartips 13: The Walter Syndrome, 1970, av Richard Neely.
onsdag 18 november 2009
Deckartips 12 - Kenneth Branaghs favoritdeckare
.
Vi nämnde honom som hastigast vid förra stationen, så nu tar vi och besöker honom, tycker jag. Vi åker nästan rakt norrut från Paris och landar i södra spetsen på Sverige i bördiga Skåne. I den stad som är hans. Ystad. Vid polisstationen på Sixten Sparres Gata stannar vi och där sitter han mycket riktigt bakom sitt skrivbord i den sena timmen: Kurt Wallander.
I Ystad har det numera vuxit upp en hel liten turistnäring kring honom. Det går Wallanderturer i staden. Deltagare i det 6 km långa Wallanderloppet passerar flämtande en massa platser som nämns i böckerna. På Fridolfs konditori kan man äta Wallanderbakelser. Och på Cineteket kan man se sig själv trickfilmad gå in i Wallanders vardagsrum på Mariagatan 10 och läsa filmmanus.
Film, ja. Det finns snart lika många som gjort honom på film som det finns James-Bond-skådisar. Nu senast Kenneth Branagh, som särskilt bad om att få göra rollen, han ville att hans landsmän skulle få upp ögonen för en av hans favoritdeckare ”den svenske Maigret”. Succén är fantastisk och snart kommer man att vallfärda från England till Sveriges huvudstad Ystad.
Men filmad roman är som att sitta på restaurang och bara känna doften från köket. Vi riktar ner ljuskäglan i boken. The real thing. Den som jag valt som tips här nedan är lagom tjock och ligger fint i handen. Det är en nagelbitar-thriller. En seriemördare är lös i Skåne, samtidigt som Sverige sitter klistrat vid TV-apparaterna och följer fotbollslagets öden och äventyr i VM i USA.
Wallander är en bra sammansmältning av Maigret och Beck, tagna till vår egen nutid i Sverige. I privatlivet är Wallander grå och ömklig, i jobbet lysande och respekterad, trots det desillusionerade som hänger omkring honom som en sladdrig överrock. Miljöbeskrivningarna och intrigbygget i böckerna är stor litteratur.
Författaren heter Henning Mankell (jag envisades i början med att uttala efternamnet fel och har nu äntligen lärt mig att det betonas på första stavelsen). Mankell är mångsidig; utöver författarskapet har han alltid haft ett politiskt patos, liksom ett intresse för teater och har bl a studerat till skådespelare. Bor numera växelvis i Ystad och Maputo i Mocambique, där han är chef för teatern Teatro Avenida.
En imponerande uppgift som man kan läsa om Henning Mankell är att han år 2007 skänkte 15 miljoner kronor till SOS Barnbyar för att bygga en by i Chimoio i västra Mocambique.
Deckartips 12: Villospår, 1995, den femte av hittills elva böcker i serien om Kurt Wallander av Henning Mankell.
.
Vi nämnde honom som hastigast vid förra stationen, så nu tar vi och besöker honom, tycker jag. Vi åker nästan rakt norrut från Paris och landar i södra spetsen på Sverige i bördiga Skåne. I den stad som är hans. Ystad. Vid polisstationen på Sixten Sparres Gata stannar vi och där sitter han mycket riktigt bakom sitt skrivbord i den sena timmen: Kurt Wallander.
I Ystad har det numera vuxit upp en hel liten turistnäring kring honom. Det går Wallanderturer i staden. Deltagare i det 6 km långa Wallanderloppet passerar flämtande en massa platser som nämns i böckerna. På Fridolfs konditori kan man äta Wallanderbakelser. Och på Cineteket kan man se sig själv trickfilmad gå in i Wallanders vardagsrum på Mariagatan 10 och läsa filmmanus.
Film, ja. Det finns snart lika många som gjort honom på film som det finns James-Bond-skådisar. Nu senast Kenneth Branagh, som särskilt bad om att få göra rollen, han ville att hans landsmän skulle få upp ögonen för en av hans favoritdeckare ”den svenske Maigret”. Succén är fantastisk och snart kommer man att vallfärda från England till Sveriges huvudstad Ystad.
Men filmad roman är som att sitta på restaurang och bara känna doften från köket. Vi riktar ner ljuskäglan i boken. The real thing. Den som jag valt som tips här nedan är lagom tjock och ligger fint i handen. Det är en nagelbitar-thriller. En seriemördare är lös i Skåne, samtidigt som Sverige sitter klistrat vid TV-apparaterna och följer fotbollslagets öden och äventyr i VM i USA.
Wallander är en bra sammansmältning av Maigret och Beck, tagna till vår egen nutid i Sverige. I privatlivet är Wallander grå och ömklig, i jobbet lysande och respekterad, trots det desillusionerade som hänger omkring honom som en sladdrig överrock. Miljöbeskrivningarna och intrigbygget i böckerna är stor litteratur.
Författaren heter Henning Mankell (jag envisades i början med att uttala efternamnet fel och har nu äntligen lärt mig att det betonas på första stavelsen). Mankell är mångsidig; utöver författarskapet har han alltid haft ett politiskt patos, liksom ett intresse för teater och har bl a studerat till skådespelare. Bor numera växelvis i Ystad och Maputo i Mocambique, där han är chef för teatern Teatro Avenida.
En imponerande uppgift som man kan läsa om Henning Mankell är att han år 2007 skänkte 15 miljoner kronor till SOS Barnbyar för att bygga en by i Chimoio i västra Mocambique.
Deckartips 12: Villospår, 1995, den femte av hittills elva böcker i serien om Kurt Wallander av Henning Mankell.
.
tisdag 17 november 2009
Deckartips 11 - stilbildande kommissarie
.
Två portalfigurer i deckarvärlden har vi besökt; Sherlock Holmes och Hercule Poirot. Det finns, enligt mitt förmenande, även en tredje. En som på sätt och vis haft ännu större påverkan än de båda. Det är hos honom vi nu ska stanna till. Och då måste vi lämna det engelska språket helt.
Språket är nämligen franska. Miljön är Paris. Och på vår stationsskylt står hans namn: kommissarie Maigret.
Romanerna om kommissarie Jules Maigret är ena riktiga sidvändare. Man frestas aldrig, som man ibland kan göra med böcker, att slira över vissa passager. I George Simenons berättelser finns inga träiga avsnitt. När det gäller att skriva dialoger t ex, är han alla andra deckarförfattares överman.
Med Maigret fördes socialrealismen in i deckargenren. Man känner som läsare att man är mitt i verkligheten, mitt bland människorna. Maigret, som gått den långa vägen och började som patrullerande polis, känner Paris och människorna, både professorer och clocharder.
"Vad jag tänker på?", svarar Maigret på ett ställe, "jag tänker aldrig, jag suger i mig."
Som typ är han förebilden för många senare deckare, som våra svenska Martin Beck och Kurt Wallander t ex. Men agerar förstås mycket osvenskt ibland. Om en bartender frågar om Maigret vill ha ett glas öl eller calvados, säger han inte ”nej tack, inte i tjänsten”. Han säger ”ja tack”, stoppar sin pipa, tänder den och höjer sitt glas. Och får mycket matnyttig information.
Med pipan liknar han lite Holmes och med franskan lite Poirot. Men i övrigt är det skillnad som natt och dag.
Upplösningen i Holmes-böckerna brukar vara en snilleblixt som han får.
Hos Poirot är det den där genomgången när alla misstänkta samlas i ett rum.
Den klassiska upplösningen hos Maigret är att han och hans kolleger Lapointe, Janvier, Lucas och Torrence turas om att förhöra den häktade på polishögkvarteret Quai des Orfèvres tills han erkänner. Inte med hjälp av hot och brutalitet som i de amerikanska tevedeckarna, utan med vanligt samtal och psykologi. Före förhöret beställs det alltid upp öl och smörgåsar från Brasserie Dauphine.
En lite lustig, tänkvärd sak: de här romanerna, som är bland det mest urfranska som går att hitta, skrevs av Simenon, som var belgare! Det är precis som de finaste visorna i vår ursvenska vis-skatt, som är skrivna av Cornelis Vreeswijk …
När man googlar på Simenon inser man att han måtte ligga bra till för att komma på tio-i-topp-listan för tidernas mest produktiva författare. Han har skrivit 300 romaner, varav ca 80 om Maigret och de flesta av dem har filmats. Utöver detta skrev han, om man får tro Google, ca 500 (!) noveller.
Deckartips 11: ”Maigret gillrar en fälla”, 1955, och ”Maigret och clocharden”, 1963, av George Simenon (därefter återstår alltså bara 78 böcker om man ska läsa alla i serien ;-)
.
Två portalfigurer i deckarvärlden har vi besökt; Sherlock Holmes och Hercule Poirot. Det finns, enligt mitt förmenande, även en tredje. En som på sätt och vis haft ännu större påverkan än de båda. Det är hos honom vi nu ska stanna till. Och då måste vi lämna det engelska språket helt.
Språket är nämligen franska. Miljön är Paris. Och på vår stationsskylt står hans namn: kommissarie Maigret.
Romanerna om kommissarie Jules Maigret är ena riktiga sidvändare. Man frestas aldrig, som man ibland kan göra med böcker, att slira över vissa passager. I George Simenons berättelser finns inga träiga avsnitt. När det gäller att skriva dialoger t ex, är han alla andra deckarförfattares överman.
Med Maigret fördes socialrealismen in i deckargenren. Man känner som läsare att man är mitt i verkligheten, mitt bland människorna. Maigret, som gått den långa vägen och började som patrullerande polis, känner Paris och människorna, både professorer och clocharder.
"Vad jag tänker på?", svarar Maigret på ett ställe, "jag tänker aldrig, jag suger i mig."
Som typ är han förebilden för många senare deckare, som våra svenska Martin Beck och Kurt Wallander t ex. Men agerar förstås mycket osvenskt ibland. Om en bartender frågar om Maigret vill ha ett glas öl eller calvados, säger han inte ”nej tack, inte i tjänsten”. Han säger ”ja tack”, stoppar sin pipa, tänder den och höjer sitt glas. Och får mycket matnyttig information.
Med pipan liknar han lite Holmes och med franskan lite Poirot. Men i övrigt är det skillnad som natt och dag.
Upplösningen i Holmes-böckerna brukar vara en snilleblixt som han får.
Hos Poirot är det den där genomgången när alla misstänkta samlas i ett rum.
Den klassiska upplösningen hos Maigret är att han och hans kolleger Lapointe, Janvier, Lucas och Torrence turas om att förhöra den häktade på polishögkvarteret Quai des Orfèvres tills han erkänner. Inte med hjälp av hot och brutalitet som i de amerikanska tevedeckarna, utan med vanligt samtal och psykologi. Före förhöret beställs det alltid upp öl och smörgåsar från Brasserie Dauphine.
En lite lustig, tänkvärd sak: de här romanerna, som är bland det mest urfranska som går att hitta, skrevs av Simenon, som var belgare! Det är precis som de finaste visorna i vår ursvenska vis-skatt, som är skrivna av Cornelis Vreeswijk …
När man googlar på Simenon inser man att han måtte ligga bra till för att komma på tio-i-topp-listan för tidernas mest produktiva författare. Han har skrivit 300 romaner, varav ca 80 om Maigret och de flesta av dem har filmats. Utöver detta skrev han, om man får tro Google, ca 500 (!) noveller.
Deckartips 11: ”Maigret gillrar en fälla”, 1955, och ”Maigret och clocharden”, 1963, av George Simenon (därefter återstår alltså bara 78 böcker om man ska läsa alla i serien ;-)
.
söndag 15 november 2009
Deckartips 10 - ständigt denne Ture
.
Jag trodde först att jag bara inbillade mig, men nu är jag helt övertygad om det. Tåget har lagt in backen! Och vi rasslar tillbaka i tiden, tvärs över syllarna. Genom kupéfönstret ser jag min egen blogg svischa förbi. Mycket egendomligt. Vad kan det finnas där som … men så stannar tåget abrupt. Lite drygt en månad bakåt. Hmmm …ingen perrong. Det är på Drottninggatan vi står. Mitt framför ett hus med en liten skylt vid porten. På skylten står det med stora bokstäver: Ture Sventon.
Och med lite mindre bokstäver under: privatpraktiserande detektiv.
Den minnesgode kanske drar sig till minnes det här:
… temlorna nedfrysta till hasselnötter i kylskåpet Nordpolen … den skicklige men argsinte pastejsmackaren … herr Omar med ögon outgrundliga som den arabiska natten …Ture Sventon med profilen skarp som en hök … och hans ord som kommer som pistolskott … med en klick grädde som fastnat på nästippen …
Visst. Ture Sventon är inte bara kameläventyraren från bloggen nionde oktober, han dyker upp i bloggen även här. Som deckare, denna gång. Förlåt, privatpraktiserande detektiv, menar jag. För han har en stor värdighet, denne Ture Sventon. Däri ligger nog också mycket av humorn.
Om man tror att Ture Sventonböckerna för det första inte är deckare och för det andra bara är barnböcker, gör man sig skyldig till dubbelfel.
Åke Holmberg skapade böckerna som en drift med Sherlock Holmes. De skarpskurna anletsdragen, pipan, huvudbonaden. Och förstoringsglaset. Sherlocks antagonist professor Moriarty, som alltid är bakom alla brott men i det fördolda, han heter här Ville Vessla – ”ständigt denne Vessla” utropar Ture och famlar efter sin pitol när han får se två spetsiga skor sticka ut bakom gardinen, det enda man får se av herr Vessla.
Den skicklige författaren dras ibland med av berättelserna och av bara farten kan det uppstå även knepiga deckargåtor, men det är en biprodukt. Det är humorn som är underhållsvärdet här. Det och den sköna stilsäkerheten.
Humorn gör det samtidigt till god barnlitteratur. Där Sherlock använder droger, använder Ture semlor (förlåt temlor). Sherlocks gimmick är att han är violinvirtuos – Tures är att han läspar. Sherlock är en maskeringskonstnär – Ture klär ut sig till en gran i skogen.
När en förälder läser en sån här bok för sitt barn är det en en vuxenbok för föräldern och en barnbok för barnet. Samtidigt. Och spänning uppstår i barnet medan skratt och språknjutning tumlar om i föräldern. Hur många böcker kan man säga det om?
Deckartips 10: Ture Sventon, privatdetektiv, 1948, och Ture Sventon i öknen, 1949, av Åke Holmberg.
.
Jag trodde först att jag bara inbillade mig, men nu är jag helt övertygad om det. Tåget har lagt in backen! Och vi rasslar tillbaka i tiden, tvärs över syllarna. Genom kupéfönstret ser jag min egen blogg svischa förbi. Mycket egendomligt. Vad kan det finnas där som … men så stannar tåget abrupt. Lite drygt en månad bakåt. Hmmm …ingen perrong. Det är på Drottninggatan vi står. Mitt framför ett hus med en liten skylt vid porten. På skylten står det med stora bokstäver: Ture Sventon.
Och med lite mindre bokstäver under: privatpraktiserande detektiv.
Den minnesgode kanske drar sig till minnes det här:
… temlorna nedfrysta till hasselnötter i kylskåpet Nordpolen … den skicklige men argsinte pastejsmackaren … herr Omar med ögon outgrundliga som den arabiska natten …Ture Sventon med profilen skarp som en hök … och hans ord som kommer som pistolskott … med en klick grädde som fastnat på nästippen …
Visst. Ture Sventon är inte bara kameläventyraren från bloggen nionde oktober, han dyker upp i bloggen även här. Som deckare, denna gång. Förlåt, privatpraktiserande detektiv, menar jag. För han har en stor värdighet, denne Ture Sventon. Däri ligger nog också mycket av humorn.
Om man tror att Ture Sventonböckerna för det första inte är deckare och för det andra bara är barnböcker, gör man sig skyldig till dubbelfel.
Åke Holmberg skapade böckerna som en drift med Sherlock Holmes. De skarpskurna anletsdragen, pipan, huvudbonaden. Och förstoringsglaset. Sherlocks antagonist professor Moriarty, som alltid är bakom alla brott men i det fördolda, han heter här Ville Vessla – ”ständigt denne Vessla” utropar Ture och famlar efter sin pitol när han får se två spetsiga skor sticka ut bakom gardinen, det enda man får se av herr Vessla.
Den skicklige författaren dras ibland med av berättelserna och av bara farten kan det uppstå även knepiga deckargåtor, men det är en biprodukt. Det är humorn som är underhållsvärdet här. Det och den sköna stilsäkerheten.
Humorn gör det samtidigt till god barnlitteratur. Där Sherlock använder droger, använder Ture semlor (förlåt temlor). Sherlocks gimmick är att han är violinvirtuos – Tures är att han läspar. Sherlock är en maskeringskonstnär – Ture klär ut sig till en gran i skogen.
När en förälder läser en sån här bok för sitt barn är det en en vuxenbok för föräldern och en barnbok för barnet. Samtidigt. Och spänning uppstår i barnet medan skratt och språknjutning tumlar om i föräldern. Hur många böcker kan man säga det om?
Deckartips 10: Ture Sventon, privatdetektiv, 1948, och Ture Sventon i öknen, 1949, av Åke Holmberg.
.
fredag 13 november 2009
Deckartips 9 - den flygande holländaren
.
Deckarfigurer är påhittade, slår det mig plötsligt, men de rör sig i verkliga miljöer: t ex London, New York, Ystad. Det finns dock en deckare där även miljön är påhittad. Där staden och alla platser i den, och även städerna runtomkring, är lika uppdiktade som deckarfiguren själv. Som en dubbelfantasi. Det är den deckaren vi nu stannar till vid.
På stationsskylten därute på perrongen i den stad, som alltså inte finns, står hans namn: Van Veeteren.
Städerna heter saker som Maardam, Groenstadt, Linden och Aarlach. Man kan bo på Landemaarstraat eller Alexanderlaan. Ta ett dopp i Saaren. På morgonen jogga i Megsje Bois eller läsa sin Allgemejne eller Neue Blatt.
Visst känns det lite som holländska (om det nu inte heter flamländska?), men det är fantasinamn allihop, utflugna ur hjärnan på Håkan Nesser. När jag första gången läste en Van Veeterenbok trodde jag t o m att författaren var av holländsk härkomst. Holland har alltid varit en glad skedstork i mitt hjärta. Fick tidigt en flygande start:
… Jonny Nilsson skrinnande mot Ard Schenk och Kees Verkerk …
… och på rasterna i nian när vi spelade Cornelis Vreeswijks nyutkomna ”Ballader och grimascher” så vi nästan missade lektionerna …
Det är när jag läser böckerna om Van Veeteren och hans kolleger Münster, Reinhart och de Bries (det sistnämnda namnet, tänk att hitta på ett sånt läckert namn) som jag får den där känslan man kan få ibland att oj varför har jag inte skrivit någon deckare, det måste jag göra.
Som deckare betraktade då, bortsett från fantasinamnen? Är deckarna bra? Ja, Nesser kan sitt hantverk och flätar trovärdiga intriger i deckarskrået. Men det är namnfantasin som ger Van Veeterenböckerna det där lyftet.
Som om Tolkien prövat deckargenren.
Som om pop, schlager och vanlig dunka-dunka plötsligt avbryts av en strömmande Månskenssonaten av Beethoven.
Lyftet och glittret över boksidorna.
Deckartips 9: Fallet G, 2003, av Håkan Nesser (den tionde och sista Van Veeterenboken, men de nio dessförinnan är lika bra).
.
Deckarfigurer är påhittade, slår det mig plötsligt, men de rör sig i verkliga miljöer: t ex London, New York, Ystad. Det finns dock en deckare där även miljön är påhittad. Där staden och alla platser i den, och även städerna runtomkring, är lika uppdiktade som deckarfiguren själv. Som en dubbelfantasi. Det är den deckaren vi nu stannar till vid.
På stationsskylten därute på perrongen i den stad, som alltså inte finns, står hans namn: Van Veeteren.
Städerna heter saker som Maardam, Groenstadt, Linden och Aarlach. Man kan bo på Landemaarstraat eller Alexanderlaan. Ta ett dopp i Saaren. På morgonen jogga i Megsje Bois eller läsa sin Allgemejne eller Neue Blatt.
Visst känns det lite som holländska (om det nu inte heter flamländska?), men det är fantasinamn allihop, utflugna ur hjärnan på Håkan Nesser. När jag första gången läste en Van Veeterenbok trodde jag t o m att författaren var av holländsk härkomst. Holland har alltid varit en glad skedstork i mitt hjärta. Fick tidigt en flygande start:
… Jonny Nilsson skrinnande mot Ard Schenk och Kees Verkerk …
… och på rasterna i nian när vi spelade Cornelis Vreeswijks nyutkomna ”Ballader och grimascher” så vi nästan missade lektionerna …
Det är när jag läser böckerna om Van Veeteren och hans kolleger Münster, Reinhart och de Bries (det sistnämnda namnet, tänk att hitta på ett sånt läckert namn) som jag får den där känslan man kan få ibland att oj varför har jag inte skrivit någon deckare, det måste jag göra.
Som deckare betraktade då, bortsett från fantasinamnen? Är deckarna bra? Ja, Nesser kan sitt hantverk och flätar trovärdiga intriger i deckarskrået. Men det är namnfantasin som ger Van Veeterenböckerna det där lyftet.
Som om Tolkien prövat deckargenren.
Som om pop, schlager och vanlig dunka-dunka plötsligt avbryts av en strömmande Månskenssonaten av Beethoven.
Lyftet och glittret över boksidorna.
Deckartips 9: Fallet G, 2003, av Håkan Nesser (den tionde och sista Van Veeterenboken, men de nio dessförinnan är lika bra).
.
onsdag 11 november 2009
Deckartips 8 - när halva stan var statister
.
Den här stationen, det är bestämt nåt bekant över den. Liknar på pricken den jag åker förbi till jobbet varje dag. Inte kan väl tåget stanna här? Det kan den. Och det gör den. T-Centralen, alltså. Fast ändå inte, för så står det inte på stationsskylten. Där står: Martin Beck.
Det namnet är lite nedsolkat nu. Massor av TV-inspelningar har gjorts av historier som oftast är bara lite löst byggda på böckerna. Inflation har gått i hans namn och hotat att sänka det i dussinträsket.
Stäng teven och gå till bokhyllan. Till 95 procent är det bara där du möter historierna om Martin Beck. Öppna en deckare – vilken som helst – av Maj Sjöwall-Per Wahlöö, så förstår du vad jag menar. Miljöskildringen. Den sylvassa samhällskritiken. Den levande personbeskrivningen. Med ett ord: litteratur. Som även råkar vara deckare. De hade säkerligen kunnat framföra sitt budskap i ”vanlig” romanform, men valde denna genre.
Känns det igen? Har jag inte sagt nåt liknande tidigare? Jo, om ett annat deckarpar (se deckartips 3) som man gott kan säga är dagens Sjöwall-Wahlöö.
Ur TV-skärmen och bioduken har det skvalat Beckfilmer. I huvudrollen har en rad duktiga och kända skådisar avlöst varandra. Men jag vet inte. För mig är det bara en som gjort Beck på film och det redan på början av 70-talet: Carl Gustaf Lindstedt. Han var Martin Beck. Filmen hette Mannen på taket. Därför bara 95 procent bokhylla. De återstående 5 är denna film.
Jag minns helikoptern som "störtade" på Odenplan mitt i folkmassorna. Hela Odenplan skulle alltså vara proppad av folk och det löste man genom att spela in det live på plats. Halva innerstan var statister mellan Odenplan och Vasaparken en vacker sommardag. Och även Beck-kollegan Lennart Kollberg var med i filmen, spelad av en ung och lysande Sven Wollter (den intressante Lennart Kollberg som filmmakarna i dag helt strukit och i stället bara tjatar om ointressante Gunvald Larsson).
Böckerna av världsklass och översatta till oräkneliga språk. Undrar just hur engelsmän och amerikanare uttalar författarnas namn. Vet du så maila mig.
Deckartips 8: Den vedervärdiga mannen från Säffle, 1971, av Maj Sjöwall-Per Wahlöö (hette som film: Mannen på taket, av Bo Widerberg).
.
Den här stationen, det är bestämt nåt bekant över den. Liknar på pricken den jag åker förbi till jobbet varje dag. Inte kan väl tåget stanna här? Det kan den. Och det gör den. T-Centralen, alltså. Fast ändå inte, för så står det inte på stationsskylten. Där står: Martin Beck.
Det namnet är lite nedsolkat nu. Massor av TV-inspelningar har gjorts av historier som oftast är bara lite löst byggda på böckerna. Inflation har gått i hans namn och hotat att sänka det i dussinträsket.
Stäng teven och gå till bokhyllan. Till 95 procent är det bara där du möter historierna om Martin Beck. Öppna en deckare – vilken som helst – av Maj Sjöwall-Per Wahlöö, så förstår du vad jag menar. Miljöskildringen. Den sylvassa samhällskritiken. Den levande personbeskrivningen. Med ett ord: litteratur. Som även råkar vara deckare. De hade säkerligen kunnat framföra sitt budskap i ”vanlig” romanform, men valde denna genre.
Känns det igen? Har jag inte sagt nåt liknande tidigare? Jo, om ett annat deckarpar (se deckartips 3) som man gott kan säga är dagens Sjöwall-Wahlöö.
Ur TV-skärmen och bioduken har det skvalat Beckfilmer. I huvudrollen har en rad duktiga och kända skådisar avlöst varandra. Men jag vet inte. För mig är det bara en som gjort Beck på film och det redan på början av 70-talet: Carl Gustaf Lindstedt. Han var Martin Beck. Filmen hette Mannen på taket. Därför bara 95 procent bokhylla. De återstående 5 är denna film.
Jag minns helikoptern som "störtade" på Odenplan mitt i folkmassorna. Hela Odenplan skulle alltså vara proppad av folk och det löste man genom att spela in det live på plats. Halva innerstan var statister mellan Odenplan och Vasaparken en vacker sommardag. Och även Beck-kollegan Lennart Kollberg var med i filmen, spelad av en ung och lysande Sven Wollter (den intressante Lennart Kollberg som filmmakarna i dag helt strukit och i stället bara tjatar om ointressante Gunvald Larsson).
Böckerna av världsklass och översatta till oräkneliga språk. Undrar just hur engelsmän och amerikanare uttalar författarnas namn. Vet du så maila mig.
Deckartips 8: Den vedervärdiga mannen från Säffle, 1971, av Maj Sjöwall-Per Wahlöö (hette som film: Mannen på taket, av Bo Widerberg).
.
måndag 9 november 2009
Deckartips 7 - en liten bok om Stephen Dawes
.
Jovisst måste jag ha sovit. Men nu känner jag mig klarvaken, precis när tåget stannar. Inte ytterligare nån deckare jag glömt av A. Christie? Nej, jag kan andas ut. Perrongen ser inte alls engelsk ut, vi befinner oss bestämt någonstans på den amerikanska landsbygden. Med lite möda kan man läsa på stationsskylten, där det med små försynta bokstäver står: Intimate kill.
Jag vet inte varifrån den kommer, den där lilla tunna boken jag har i min bokhylla. Den bara står där och ser inte mycket ut för världen. ”Intimate kill”, rätt vanligt namn på en deckarroman. Margaret Yorke, nä, författarens namn säger mig ingenting. Och när man börjar läsa den lilla historien om Stephen Dawes känns intrigen inte särskilt originell: en som är utsläppt från fängelset, säger sig vara oskyldig och vill rentvå sitt namn. Gäsp.
Men det tar bara några sidor och så sveps du med i berättelsen. Stephens första stapplande steg att börja leva efter tio år innanför fängelsemurarna. Hans försök att pussla ihop vad som egentligen hände den där gången. Intrigen byggs skickligt upp och ändrar riktning hela tiden. Läsaren kastas fram och tillbaka. Var det kidnappning? Eller rymning? Eller självmord? Eller mord? Och i så fall av vem?
Författarstilen påminner lite om världens mest sålda författare, John Grisham. Själva berättelsen kunde ha blivit en gastkramande Hitchcockfilm.
Och när man läst färdigt sätter man tillbaka den lilla boken i bokhyllan igen. Där den knappt syns. Som om den sluter sig inom fängelsemurarna igen. Vad märkligt det är med ord.
Deckartips 7: Intimate kill, 1985, av Margaret Yorke.
.
Jovisst måste jag ha sovit. Men nu känner jag mig klarvaken, precis när tåget stannar. Inte ytterligare nån deckare jag glömt av A. Christie? Nej, jag kan andas ut. Perrongen ser inte alls engelsk ut, vi befinner oss bestämt någonstans på den amerikanska landsbygden. Med lite möda kan man läsa på stationsskylten, där det med små försynta bokstäver står: Intimate kill.
Jag vet inte varifrån den kommer, den där lilla tunna boken jag har i min bokhylla. Den bara står där och ser inte mycket ut för världen. ”Intimate kill”, rätt vanligt namn på en deckarroman. Margaret Yorke, nä, författarens namn säger mig ingenting. Och när man börjar läsa den lilla historien om Stephen Dawes känns intrigen inte särskilt originell: en som är utsläppt från fängelset, säger sig vara oskyldig och vill rentvå sitt namn. Gäsp.
Men det tar bara några sidor och så sveps du med i berättelsen. Stephens första stapplande steg att börja leva efter tio år innanför fängelsemurarna. Hans försök att pussla ihop vad som egentligen hände den där gången. Intrigen byggs skickligt upp och ändrar riktning hela tiden. Läsaren kastas fram och tillbaka. Var det kidnappning? Eller rymning? Eller självmord? Eller mord? Och i så fall av vem?
Författarstilen påminner lite om världens mest sålda författare, John Grisham. Själva berättelsen kunde ha blivit en gastkramande Hitchcockfilm.
Och när man läst färdigt sätter man tillbaka den lilla boken i bokhyllan igen. Där den knappt syns. Som om den sluter sig inom fängelsemurarna igen. Vad märkligt det är med ord.
Deckartips 7: Intimate kill, 1985, av Margaret Yorke.
.
fredag 6 november 2009
Deckartips 6 - zzzzz
.
Jag vet inte om jag somnat eller så, men jag tycker att tåget inte kan ha åkt många meter från stationen när … skriiiiiiitch … tåget stannar tvärt! Drog nån i nödbromsen? Vem? Jag tittar mig runt i kupén men kan bara se en gammal dam där borta, sittande över sin stickning.
Men är hon inte bekant? Känner jag inte igen henne från nåt foto?
”Eh, är det inte Agatha Christie själv?” försöker jag.
Hon lägger ner stickningen och tittar upp.
”Kan så vara. Jag undrar om min herre möjligen inte har glömt något?”
”Eh?” svarar jag vältaligt.
”Min penna födde inte endast den belgiske gentlemannen …”. Hon tittar rakt mot mig och jag skruvar på mig lite på sätet.
” Aha. Nej, visst ja. Den kvinnliga detektiven. Javisst, böckerna om henne var mysiga, men nådde inte riktigt upp till Poirots nivå i mitt tycke …”
”Inte?”
”Nej ... i alla fall inte till de bästa Poirotdeckarna. Allt det där med att mördaren alltid påminde om nån från hennes by St. Mary Mead …”
”Men är det verkligen ingen av berättelserna med henne som har Poirot-klass?" Hon tittar nu uppfordrande, nästan strängt, på mig och först nu faller polletten.
”Jovisst ja, den deckaren, där ett par letade hus och kvinnan hade den där spöklika känslan av att känna igen sig fast hon aldrig varit där … underbart helgjuten deckare fullt i nivå med Poirot …”
Jag hinner knappt avsluta meningen förrän stationsskylten plötsligt tänds därute på perrongen. Och in genom kupéfönstret lyser namnet Jane Marple.
”Så fint. Tack för påminn …”, säger jag och tittar mig runt. Men kupén är nu helt tom.
”Vad nu … was I only dreaming” mumlar jag och sträcker ut mig lite bekvämare på tågsätet.
Deckartips 6: Sleeping Murder, av Agatha Christie.
Jag vet inte om jag somnat eller så, men jag tycker att tåget inte kan ha åkt många meter från stationen när … skriiiiiiitch … tåget stannar tvärt! Drog nån i nödbromsen? Vem? Jag tittar mig runt i kupén men kan bara se en gammal dam där borta, sittande över sin stickning.
Men är hon inte bekant? Känner jag inte igen henne från nåt foto?
”Eh, är det inte Agatha Christie själv?” försöker jag.
Hon lägger ner stickningen och tittar upp.
”Kan så vara. Jag undrar om min herre möjligen inte har glömt något?”
”Eh?” svarar jag vältaligt.
”Min penna födde inte endast den belgiske gentlemannen …”. Hon tittar rakt mot mig och jag skruvar på mig lite på sätet.
” Aha. Nej, visst ja. Den kvinnliga detektiven. Javisst, böckerna om henne var mysiga, men nådde inte riktigt upp till Poirots nivå i mitt tycke …”
”Inte?”
”Nej ... i alla fall inte till de bästa Poirotdeckarna. Allt det där med att mördaren alltid påminde om nån från hennes by St. Mary Mead …”
”Men är det verkligen ingen av berättelserna med henne som har Poirot-klass?" Hon tittar nu uppfordrande, nästan strängt, på mig och först nu faller polletten.
”Jovisst ja, den deckaren, där ett par letade hus och kvinnan hade den där spöklika känslan av att känna igen sig fast hon aldrig varit där … underbart helgjuten deckare fullt i nivå med Poirot …”
Jag hinner knappt avsluta meningen förrän stationsskylten plötsligt tänds därute på perrongen. Och in genom kupéfönstret lyser namnet Jane Marple.
”Så fint. Tack för påminn …”, säger jag och tittar mig runt. Men kupén är nu helt tom.
”Vad nu … was I only dreaming” mumlar jag och sträcker ut mig lite bekvämare på tågsätet.
Deckartips 6: Sleeping Murder, av Agatha Christie.
torsdag 5 november 2009
Deckartips 5 - godis från Belgien
.
Tåghjulen saktar ner. Bestämt är det inte ett ånglok igen! En 1930-tals-perrong stannar förväntansfullt utanför tågfönstret, liv och rörelse, plommonstop och umbrella. Stationsskylten? Ja, mycket riktigt: Hercule Poirot.
Agatha Christies deckare hänger sönderlästa i min bokhylla, åtminstone de om den belgiske problemlösaren Hercule Poirot. För här handlar det om pusseldeckare, där alla ledtrådar till mördaren ges i boken. Men man gissar ständigt fel, tills Hercule i slutet samlar alla i biblioteket och demaskerar mördaren genom ett skarpsinnigt resonemang.
Hon öste på med böcker i en rasande ström, så många är förstås tjatigt lika. Stor skillnad mellan topparna och bottennappen, alltså. Det halvdussinet bästa ur produktionen, med helt häpnadsväckande skickliga intriger, har jag siktat fram som guldkorn ur bokfloden under tipset nedan.
Ställ Holmes bredvid Poirot. Rena motsatserna – när Holmes kastar sig ner på alla fyra och identifierar mördaren pga dennes ovanliga cigarraska, lutar sig Poirot tillbaka och använder bara ”the little grey cells” – i detta rätt lik Poes Auguste Dupin (se deckartips 2), ja även till namnet.
Men likheterna när det gäller sidekickarna är stora. Watson heter här Hastings, mrs Hudson motsvaras av mrs Lemon, Lestrade heter här i stället Japp.
När Agatha Christie låter Hercule Poirot prata är hon urskicklig, jag vet inte hur hon gör, men hon går helt in i hans personlighet och får den att skimra.
När Hastings vill tjurrusa till tåget i förtid, knäpper Poirot bort ett osynligt dammkorn från rockslaget och säger: Mais non, mon ami, you cannot catch a train sooner than it leaves!
Och hans stora sköna ego, som när han ska säga ”jag vet”. Han säger aldrig “I know”, han säger “Poirot knows”, eller ännu hellre ”Poirot, he knows”.
Deckartips 5: ett halvdussin av glimmande 24 karat: Murder on the Orient Express, Death on the Nile, Lord Edgeware dies, The murder of Roger Ackroyd, The ABC murders, Curtain – Poirot´s last case.
.
Tåghjulen saktar ner. Bestämt är det inte ett ånglok igen! En 1930-tals-perrong stannar förväntansfullt utanför tågfönstret, liv och rörelse, plommonstop och umbrella. Stationsskylten? Ja, mycket riktigt: Hercule Poirot.
Agatha Christies deckare hänger sönderlästa i min bokhylla, åtminstone de om den belgiske problemlösaren Hercule Poirot. För här handlar det om pusseldeckare, där alla ledtrådar till mördaren ges i boken. Men man gissar ständigt fel, tills Hercule i slutet samlar alla i biblioteket och demaskerar mördaren genom ett skarpsinnigt resonemang.
Hon öste på med böcker i en rasande ström, så många är förstås tjatigt lika. Stor skillnad mellan topparna och bottennappen, alltså. Det halvdussinet bästa ur produktionen, med helt häpnadsväckande skickliga intriger, har jag siktat fram som guldkorn ur bokfloden under tipset nedan.
Ställ Holmes bredvid Poirot. Rena motsatserna – när Holmes kastar sig ner på alla fyra och identifierar mördaren pga dennes ovanliga cigarraska, lutar sig Poirot tillbaka och använder bara ”the little grey cells” – i detta rätt lik Poes Auguste Dupin (se deckartips 2), ja även till namnet.
Men likheterna när det gäller sidekickarna är stora. Watson heter här Hastings, mrs Hudson motsvaras av mrs Lemon, Lestrade heter här i stället Japp.
När Agatha Christie låter Hercule Poirot prata är hon urskicklig, jag vet inte hur hon gör, men hon går helt in i hans personlighet och får den att skimra.
När Hastings vill tjurrusa till tåget i förtid, knäpper Poirot bort ett osynligt dammkorn från rockslaget och säger: Mais non, mon ami, you cannot catch a train sooner than it leaves!
Och hans stora sköna ego, som när han ska säga ”jag vet”. Han säger aldrig “I know”, han säger “Poirot knows”, eller ännu hellre ”Poirot, he knows”.
Deckartips 5: ett halvdussin av glimmande 24 karat: Murder on the Orient Express, Death on the Nile, Lord Edgeware dies, The murder of Roger Ackroyd, The ABC murders, Curtain – Poirot´s last case.
.
Deckartips 4 - tre systrar
.
Tåget rullar in till en ny station. En ung amerikan står på perrongen, med blont hår och svällande ambitioner. Det är i mitten av förra seklet. På stationsskylten lyser i neon A Kiss Before Dying.
Jag vet. Ett konstigt namn på en deckare. Men det är namnet på en mycket märklig bok. Den börjar som en spänningsroman och går sedan över till att bli en detektivroman, fast utan en deckare i, även om en pojkvän till en av systrarna är den som till slut står för uppnystandet av gåtan.
Men det är boken själv, med sin diaboliskt skickliga konstruktion, som får lysa som ”deckare” för oss. Tre delar består boken av. En för var och en av de tre systrarna som mordgåtan kretsar kring. Dorothy. Ellen. Marion.
En bok, som gjort så stort intryck på mig att deckartåget stannar till endast för denna enda bok. Tipset om den fick jag lustigt nog från Sven Stolpe i ett teveprogram för en massa år sedan.
Ira Levin skrev den. Det var hans debutroman. Några år senare kom hans Rosemary´s baby, den som blev en skräckklassiker som film med Mia Farrow.
A Kiss Before Dying har också blivit film. Obegripligt nog. Det ligger inbäddat i bokens konstruktion att den blir konstig som film. Det är som bok du ska uppleva den. Soffhörnet. Nattlampan. Nagelbitandet.
Egentligen är det ju här en bok som man inte ska orda om. Inte säga att här är en bok som är bra därför att osv. Utan man ska bara smyga upp bakom din rygg, lägga boken i ditt knä, säga pssst läs den här, och sen tyst tassa ut.
Deckartips 4: A Kiss Before Dying (Bädda för död), 1952, av Ira Levin.
.
Tåget rullar in till en ny station. En ung amerikan står på perrongen, med blont hår och svällande ambitioner. Det är i mitten av förra seklet. På stationsskylten lyser i neon A Kiss Before Dying.
Jag vet. Ett konstigt namn på en deckare. Men det är namnet på en mycket märklig bok. Den börjar som en spänningsroman och går sedan över till att bli en detektivroman, fast utan en deckare i, även om en pojkvän till en av systrarna är den som till slut står för uppnystandet av gåtan.
Men det är boken själv, med sin diaboliskt skickliga konstruktion, som får lysa som ”deckare” för oss. Tre delar består boken av. En för var och en av de tre systrarna som mordgåtan kretsar kring. Dorothy. Ellen. Marion.
En bok, som gjort så stort intryck på mig att deckartåget stannar till endast för denna enda bok. Tipset om den fick jag lustigt nog från Sven Stolpe i ett teveprogram för en massa år sedan.
Ira Levin skrev den. Det var hans debutroman. Några år senare kom hans Rosemary´s baby, den som blev en skräckklassiker som film med Mia Farrow.
A Kiss Before Dying har också blivit film. Obegripligt nog. Det ligger inbäddat i bokens konstruktion att den blir konstig som film. Det är som bok du ska uppleva den. Soffhörnet. Nattlampan. Nagelbitandet.
Egentligen är det ju här en bok som man inte ska orda om. Inte säga att här är en bok som är bra därför att osv. Utan man ska bara smyga upp bakom din rygg, lägga boken i ditt knä, säga pssst läs den här, och sen tyst tassa ut.
Deckartips 4: A Kiss Before Dying (Bädda för död), 1952, av Ira Levin.
.
onsdag 4 november 2009
Deckartips 3 - tunna skivor
.
Tåget stannar igen. Men denna gång ljudlöst. Vi kikar försiktigt ut. Inget ånglok nu. Inte ens dimma. På perrongen ligger en tappad mobil. Mobil? Nutid, alltså! Men alla de andra då? Ja, här struntas säkert i sån kronologi, fina deckare är eviga och deckartåget tar oss nog runt banan helt efter eget skön och utan tidtabell. Våra ögon söker stationsskylten. Aha: Ewert Grens.
Det var en av juristerna på jobbet som tipsade mig. Vi stod och pratade om nån jobbsak på hans rum och min blick gick till klädkroken, där en bok låg fastklämd. Hmmm, knappast nån promemoria. "Flickan under gatan", stod det. Under gatan? Han förklarade. Och under berättelsens gång blev han mer livlig och engagerad än jag nånsin sett honom.
En sån bok bara måste man skaffa. Och det ångrar jag inte. Läste andra av detta deckarpar Anders Roslund-Börge Hellström. De hade inte varit på banan så länge men hade redan många böcker. Och det hade drösat ner priser över dem.
Hemligheten är hett engagemang i samhällsfrågor ihopkopplat med välskrivna deckare. Och kontraster. Ingen av kollegerna, utom möjligen Sven Sundkvist och Mariana Hermansson, vågar gå in på Ewerts rum när han håller på med Siwan, ”Jag vill ha tunna skivor av dig, föga hjälper nu dina böner …” dundrar ut över polishuset. Om och om igen samma skivor av Siw Malmqvist spelar han. Högt. Och dansar till. Först när musiken tystnat, knackar man på.
Man tror först att det mest är en gimmick (som Holmes fiolspelande) - han den vresige och fruktade poliskommissarien som har schlager-Siwan som enda hobby - men det hänger trovärdigt ihop med något svartare. Den hemliga katastrof i sitt liv som han hela tiden bär med sig.
För Roslund & Hellström är böckerna debattinlägg och deckarformen egentligen bara ett medel, varje bok med spetsen mot ett visst samhällsproblem. De kan liksom inte rå för att de är så skickliga att de på köpet skapar klassiker i deckargenren.
Deckartips 3: "Box 21", "Flickan under gatan" och "Edward Finnigans upprättelse" (om trafficking, hemlösa, resp dödsstraffet). "Tre sekunder" (har inte läst den än, men lovorden fullkomligen haglar, googla bara ska du se)
.
Tåget stannar igen. Men denna gång ljudlöst. Vi kikar försiktigt ut. Inget ånglok nu. Inte ens dimma. På perrongen ligger en tappad mobil. Mobil? Nutid, alltså! Men alla de andra då? Ja, här struntas säkert i sån kronologi, fina deckare är eviga och deckartåget tar oss nog runt banan helt efter eget skön och utan tidtabell. Våra ögon söker stationsskylten. Aha: Ewert Grens.
Det var en av juristerna på jobbet som tipsade mig. Vi stod och pratade om nån jobbsak på hans rum och min blick gick till klädkroken, där en bok låg fastklämd. Hmmm, knappast nån promemoria. "Flickan under gatan", stod det. Under gatan? Han förklarade. Och under berättelsens gång blev han mer livlig och engagerad än jag nånsin sett honom.
En sån bok bara måste man skaffa. Och det ångrar jag inte. Läste andra av detta deckarpar Anders Roslund-Börge Hellström. De hade inte varit på banan så länge men hade redan många böcker. Och det hade drösat ner priser över dem.
Hemligheten är hett engagemang i samhällsfrågor ihopkopplat med välskrivna deckare. Och kontraster. Ingen av kollegerna, utom möjligen Sven Sundkvist och Mariana Hermansson, vågar gå in på Ewerts rum när han håller på med Siwan, ”Jag vill ha tunna skivor av dig, föga hjälper nu dina böner …” dundrar ut över polishuset. Om och om igen samma skivor av Siw Malmqvist spelar han. Högt. Och dansar till. Först när musiken tystnat, knackar man på.
Man tror först att det mest är en gimmick (som Holmes fiolspelande) - han den vresige och fruktade poliskommissarien som har schlager-Siwan som enda hobby - men det hänger trovärdigt ihop med något svartare. Den hemliga katastrof i sitt liv som han hela tiden bär med sig.
För Roslund & Hellström är böckerna debattinlägg och deckarformen egentligen bara ett medel, varje bok med spetsen mot ett visst samhällsproblem. De kan liksom inte rå för att de är så skickliga att de på köpet skapar klassiker i deckargenren.
Deckartips 3: "Box 21", "Flickan under gatan" och "Edward Finnigans upprättelse" (om trafficking, hemlösa, resp dödsstraffet). "Tre sekunder" (har inte läst den än, men lovorden fullkomligen haglar, googla bara ska du se)
.
tisdag 3 november 2009
Deckartips 2 - what´s on, in the beginning
.
Portalfiguren för det hela? Den det startade med? Ja, vissa säger att Morden på Rue Morgue, 1841, av Edgar Allan Poe var startskottet. Och den första deckarnovellen var det absolut. Låsta-rummet-gåtan, bestialiska mord, övermänsklig slutledningsförmåga – det var första gången de ingredienserna uppträdde. Men Auguste Dupin, ni hör ju själva, nån sån portalfigur kan vi inte ha, låter mer som nåt från Tintin.
Inte heller Månstenen, 1868, av Wilkie Collins, som är den första deckarromanen. Handlar om en diamant på en indisk mångud, som råkar ut för diamantens vanliga öde att bli stulen. Mest för de specialinsnöade inom deckarläsningsskrået.
Nej, det är här vårt tåg gnisslar till stopp … vi kikar ut … perrongen i dimma …en hästdroska skymtar … och under gaslyktan profilen av en man med skarpskurna drag, rutig spetsig jägarhatt (äventyr, farlighet) och böjd pipa i munnen (trygghet).
Och på stationsskylten således det självklara namnet Sherlock Holmes.
Yes, in the beginning only Holmes. Med Watson, hans trogne assistent (eller sidekick, om man så vill). Hushållerskan mrs Hudson. Och elake ärkefienden professor Moriarty. Och Scotland Yard-snuten Lestrade - hans och Watsons förmåga att aldrig nånsin haja nåt utgör en så finfin fond för Holmes skarpsinne att avteckna sig mot.
Känns persongalleriet igen? Har återkommit massor av gånger genom deckarhistorien sedan. Men det var Arthur Conan Doyle som hittade på dem.
Föregångarna Poe och Collins har förstås också färgat av sig i berättelserna. Och Doyles deckarmanér kommer igen i de mest märkliga sammanhang, som vi ska se i den fortsatta tågfärden.
Det är 1880-talet, 1890-talet vi talar om. Doyle skrev bara fyra romaner om sin hjälte, men desto fler noveller.
Sherlock på film? Ja, helt godkänt, engelsmän är fantastiska i miljöskapande. Överlägset bäst Holmestolkare: Jeremy Brett. Spana in hans tankfulla finger på näsryggen t ex. Bara den är värd en Oscar.
Deckartips 2: Alla fyra romanerna: A study in scarlet (En studie i rött), The Sign of four, Baskervilles hund och The valley of fear. En av novellerna: The dancing men.
.
Portalfiguren för det hela? Den det startade med? Ja, vissa säger att Morden på Rue Morgue, 1841, av Edgar Allan Poe var startskottet. Och den första deckarnovellen var det absolut. Låsta-rummet-gåtan, bestialiska mord, övermänsklig slutledningsförmåga – det var första gången de ingredienserna uppträdde. Men Auguste Dupin, ni hör ju själva, nån sån portalfigur kan vi inte ha, låter mer som nåt från Tintin.
Inte heller Månstenen, 1868, av Wilkie Collins, som är den första deckarromanen. Handlar om en diamant på en indisk mångud, som råkar ut för diamantens vanliga öde att bli stulen. Mest för de specialinsnöade inom deckarläsningsskrået.
Nej, det är här vårt tåg gnisslar till stopp … vi kikar ut … perrongen i dimma …en hästdroska skymtar … och under gaslyktan profilen av en man med skarpskurna drag, rutig spetsig jägarhatt (äventyr, farlighet) och böjd pipa i munnen (trygghet).
Och på stationsskylten således det självklara namnet Sherlock Holmes.
Yes, in the beginning only Holmes. Med Watson, hans trogne assistent (eller sidekick, om man så vill). Hushållerskan mrs Hudson. Och elake ärkefienden professor Moriarty. Och Scotland Yard-snuten Lestrade - hans och Watsons förmåga att aldrig nånsin haja nåt utgör en så finfin fond för Holmes skarpsinne att avteckna sig mot.
Känns persongalleriet igen? Har återkommit massor av gånger genom deckarhistorien sedan. Men det var Arthur Conan Doyle som hittade på dem.
Föregångarna Poe och Collins har förstås också färgat av sig i berättelserna. Och Doyles deckarmanér kommer igen i de mest märkliga sammanhang, som vi ska se i den fortsatta tågfärden.
Det är 1880-talet, 1890-talet vi talar om. Doyle skrev bara fyra romaner om sin hjälte, men desto fler noveller.
Sherlock på film? Ja, helt godkänt, engelsmän är fantastiska i miljöskapande. Överlägset bäst Holmestolkare: Jeremy Brett. Spana in hans tankfulla finger på näsryggen t ex. Bara den är värd en Oscar.
Deckartips 2: Alla fyra romanerna: A study in scarlet (En studie i rött), The Sign of four, Baskervilles hund och The valley of fear. En av novellerna: The dancing men.
.
måndag 2 november 2009
Deckartips 1 - meningen med detta
.
Oavsett om man älskar sitt jobb eller ej så är det inte för jobbets skull man jobbar, utan för att att kunna vara ledig från det. Sträcka ut sig i sig själv i det gyllene mellanrummet mellan två jobbmåsten. Då sticker man i förbigående in en hand i bokhyllan och finner att man håller i en deckare. Suck av välmående. Fötterna under sig i ett hörn av soffan. En stilla ljuskägla ner i boken.
När jag på detta sätt lett i bevis att meningen med detta livet är att läsa deckare, så faller det av sig själv vad ämnet för novembers bloggande är: jag vill ge lite deckartips. Ur min synvinkel. Deckargenren är ett hav och det jag läst av detta kan bara utgöra en tesked. Chansen är enorm att jag inte ens nämner din största favorit. Please, tipsa mig då om den, på det att både jag och min bokhylla blir glad.
Tevedeckare gills inte här, bara bokdeckare. Och ingen bok som i sig är fantastisk men där man vet vem boven är.
Deckare för mig är en tågresa där slutstationen är att boven/mördaren avslöjas och mellanstationerna är njutningsfulla andlösheter. Man bör inte avbryta resan för att plötsligt åka till jobbet eller nåt annat ovidkommande.
Deckartips 1 alltså: nu rullar tåget igång och jag ber dig bara att tipsa mig om jag glömmer din favvo i mitt framgenta deckardillande här i mörka november (månaden som gjordes för att passa deckarläsning).
Vid nästa station dyker portalfiguren för alla deckare upp …
(forts …)
.
Oavsett om man älskar sitt jobb eller ej så är det inte för jobbets skull man jobbar, utan för att att kunna vara ledig från det. Sträcka ut sig i sig själv i det gyllene mellanrummet mellan två jobbmåsten. Då sticker man i förbigående in en hand i bokhyllan och finner att man håller i en deckare. Suck av välmående. Fötterna under sig i ett hörn av soffan. En stilla ljuskägla ner i boken.
När jag på detta sätt lett i bevis att meningen med detta livet är att läsa deckare, så faller det av sig själv vad ämnet för novembers bloggande är: jag vill ge lite deckartips. Ur min synvinkel. Deckargenren är ett hav och det jag läst av detta kan bara utgöra en tesked. Chansen är enorm att jag inte ens nämner din största favorit. Please, tipsa mig då om den, på det att både jag och min bokhylla blir glad.
Tevedeckare gills inte här, bara bokdeckare. Och ingen bok som i sig är fantastisk men där man vet vem boven är.
Deckare för mig är en tågresa där slutstationen är att boven/mördaren avslöjas och mellanstationerna är njutningsfulla andlösheter. Man bör inte avbryta resan för att plötsligt åka till jobbet eller nåt annat ovidkommande.
Deckartips 1 alltså: nu rullar tåget igång och jag ber dig bara att tipsa mig om jag glömmer din favvo i mitt framgenta deckardillande här i mörka november (månaden som gjordes för att passa deckarläsning).
Vid nästa station dyker portalfiguren för alla deckare upp …
(forts …)
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)