Deckartips 19 - inte ens författaren finns

.
Denna gång flyttar sig deckartåget inte så långt. Det har vädrat upp en godbit alldeles i närheten. Något unikt. För ni minns ju hur vi sa att alla deckarberättelser är påhittade allihop. Och att det finns en deckarserie där även alla platser och miljöer är påhittade (se tips 9). Nu kommer vi till ytterligheten; att inte ens själva författaren finns på riktigt.

Han står i min bokhylla. Tänk att jag har honom kvar. Det är en hel del volymer, både pocket och inbundna. Lite i oordning står de, jag tar ut dem, läser när de gavs ut och sätter dem i rätt ordning. Räknar. Elva böcker är det. Googlar och ser att det var exakt elva böcker han skrev. Jag har alltså hela serien! Det hade jag ingen aning om, faktiskt.

Deckare som är humor och politisk satir, så beskrivs dem ofta. Jag skulle snarare vilja säga att de är deckarvärldens Fawlty Towers (Pang i bygget). För att båda är lika listiga, lustiga och lyckliggörande. Klassiker av purt guld. Och avsnitten/böckerna nästan lika många dessutom.

Jag glömde visst berätta vem jag pratar om: Bo Balderson.

De elva böckerna skrevs 1968-1990. Vem döljer sig bakom pseudonymen? Det är än idag en väl förborgad hemlighet. Utöver han själv och hans familj är det bara tre personer som vet: hans litterära agent och två personer på Bonniers.

Den som löser gåtorna i böckerna kallas bara ”statsrådet”. Ett förnamn ”Lilleman” förekommer också. Lite identitetsdimma även över hjälten, alltså. Han har många barn, i första boken bara 14 st (!), men de växer i antal genom serien. Och han har förstås en ”sidekick” också - hans svåger, den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, som är hans krönikör och som motvilligt släpas runt på mördarjakterna. De två är underbara kontraster i allt.

Böckerna följer samtiden och regeringarna skiftar och får sina träffsäkra nålstick av Balderson oavsett vilka politiker som just då sitter vid köksgrytorna. Espri, stilsäkerhet, en underbar humorist. Det bubblar i en när man läser honom. Om P.G. Wodehouse varit svensk hade han skrivit så här.

Endast vid tre tillfällen under alla dessa år har Bo Balderson låtit intervjua sig. Senaste gången i SvD den 20 september i fjol, med anledning av 40-års-jubileet av debuten. Där avslöjar han varför han skrev under pseudonym (”var rädd att bli refuserad, skulle varit pinsamt ju”). Artikeln är oerhört intressant läsning, men om sin identitet avslöjar han ingenting, utom att han är en han. På frågan om vilken av böckerna han tycker är bäst, säger han så här:

Min bästa gåta finns i Statsrådet och döden. Där gör jag nog något som ansetts omöjligt i en pusseldeckare. Jag visar hur mördaren bryts ner av sin gärning – i en lång monolog bekänner han sitt brott. Vi hör det, men förstår det inte. Läsaren ser också hur han gör ett första försök att döda sitt offer – vi ser det, men förstår det inte. Och med 32 andra ledtrådar visar jag vem mördaren är. Ändå kan mycket få läsare peka ut honom och lösa gåtan, innan statsrådet gör det. Se det var ett riktigt mysterium!

Jag håller med honom. Och själv har jag också en annan favorit: ”Statsrådet och den utsträckta handen”, som har en av de mest överraskande upplösningar som förekommit i en svensk detektivroman.

Om intervjun i SvD-artikeln kan man förstås vara skeptisk. Är det verkligen han? Eller nån fejk? Någon som som bara utger sig för att vara honom? Men stilen i intervjun känner jag så väl igen från böckerna. Det är klockrent. Det ÄR han. Vem han nu är.

Deckartips 19: Statsrådet och döden, 1968, och Statsrådet och den utsträckta handen, 1983. Den första resp nionde boken i serien av Bo Balderson.
.