Bladlusen sjunger in juni

Så här i de skälvande sista timmarna av maj, kan vi faktiskt konstatera att de just är skälvande. Av köld. Hrmf. Så kan det inte få fortgå. Finns det ingen som kan sjunga fram lite sol och sånt?

Jo, det finns en gigant därvidlag. Bladlusen. Så vi knackar på hos honom. Han kan nog sjunga goodbye till maj och hello till juni.

Och där ser vi bladlusen nu. Gungande på ytspänningens hav. Sjungande varvat på människomål och bladlusmål (låter som gammal böhmiska) på melodin I Am Sailing (Rod Stewart).

dobre vlasim
dobre eldna
o zaj lorem
jedan jan

edlech dima
edlech sabor
njemin charma
lo be va

sätta segel
är jag feg el-
ler är jag allt-
för modest

havets hare
har en regel
navigare
necesse est

han vänder sig om på andra sidan och tar det igen så att även de nyfödda tärnorna kan nynna med

dobre vlasim ...
.

Jorå, hon vann

I lördags var det femte gången. Som Sverige vann den där tävlingen som haft så många namn. Schlagerfestivalen. Melodie Grand Prix. Melodifestivalen. Eurovision Song Contest. Men just nu verkar vi alla här i landet ha enats om att den heter ”Jorå vischen”.

Som vi tyckte redan när Loreen vann den svenska uttagningen, var ”Euphoria” en jättebra låt, vilket gav anledning till förhoppning om en bra placering i finalen i helgen. Men den var allmänt segertippad och sånt kan vara dödskyssen för en låt. Vi minns ju hur den segertippade Anna Bergendahl för några år sedan röstades bort redan i semifinalen.

En annan nackdel var ju att alla röstar på sitt grannland oavsett hur låten låter och vi har ju bara några få grannländer.

En tredje nackdel kunde vara att hon sjöng för bra. Många av de senaste årens segerlåtar har ju varit av typen ”vem trampade katten på svansen?”

Själva numret var också stilrent och av hög kvalitet, vilket var mycket oroande. Där fanns ju varken eldslukare som hoppar bock eller 24 dunkande trumslagare med slaktarförkläden.

Sen gick hon ut på scenen barfota utan smink och utan tajta kläder, hon ensam hela låten i stort sett. Och sjöng.

Och plötsligt vände allt i tävlingen. Hjärna, hjärta och kvalitet uppskattades plötsligt av hela Europa. Och trams, plagiat och smaklöshet förpassades dit där det hör hemma, på sophögen.

För läsaren som till äventyrs inte såg det, kan meddelas att Loreen fick 113 poäng. Låter som fin utdelning, kanske du spontant säger. Men jag menar inte att hon fick 113 poäng, utan 113 poäng mer än tvåan. Hon fick totalt 372 poäng, näst högst genom tiderna. Tolvorna regnade in över Loreen och hon fick poäng från alla deltagande länder.

Från alla utom ett land. Italien. Om man åker till Italien, hittar man nog många låtar med eldslukare och trumslagare som hoppar bock med slaktarförkläden och svanstrampade kattor.

Det Loreen lyckades med är jämförligt med att Zlatan kommer fri med målvakten i finalen i Fotbolls-EM i sommar och fintar till Källström som nätar i krysset till 5-1 för Sverige.

Eller att alla plötsligt slutar skövla den skog vi behöver på den här planeten för att överleva.

En rapport från den nischen
som vi kallar Jorå vischen.

.

Dagen man inte nänns

En ko råmar över ängen. Här var nyss vitan vinter, nu knakar det bara grönt runt om. Slemmiga långsamma sniglar och sprättfjädriga småfåglar som den sömniga första sommardagen inte nänns komma ihåg namnen på. På den svaschande kosvansen sitter sju flugor och åker med en stund, nej nu flög två av dem.

Alltid när det finns en sommar så finns det en öppen plats som är grön och när den tar slut så finns ett hus som kan vara rött med en knut som gärna är vit. Vid den knuten kan höga mörkgröna brännässlor finnas. Oftast när det går en liten pilt förbi den knuten kan han titta bort mot brännässlorna och tänka jaha.

Det här mötet mellan pilten och de brännande nässlorna under den sömniga första sommardagen är som en sked tankar i en regnvattentunna. När skeden lägger an neråt vattenytan, ökar den ytspänningen och spränger den sedan mjukt ner i tunnan med regnvattnet omkring sig.

Ett ögonblick tittar nässlorna och pilten på varann. Men sedan glömmer de tankarna ner i sig, i den del där de har sina regnvattentunnor.

För det finns redan annat. Två flugor gör en dans baklänges i uppvindarna med fem andra flugor efter sig. Och himlen är blå.
.

Smazzan och den lilla trumman

Såg i tidningen att SM i hockey avgjorts i dagarna. Alltså inte den fjompiga hockeyn, där de pucklar på varann huller om buller i hjälmar och bylsiga kläder och man blandar ihop vem som är vem – och kallar slagsmålet för VM.

Utan riktig hockey. Alltså bordshockey. Visste knappt att de hade SM i sånt. Men så vist inrättat är det. Tittar i tidningen på den fina bilden på några som spelar. Ser precis ut som jag kommer ihåg det. Sex spakar på vardera sidan för målisen, två backar och tre forwards. Och åkskåror i isen för dem alla. Aha, alla har inte raka skåror längre! En forward i båda lagen har en skåra som fortsätter i en rund båge bakom målet. Vilken idé! Då kan man ju göra mål genom att luras!

Bordshockey är så fiffigt konstruerat att man hela tiden kan välja mellan a) fegisstilen, b) offensivstilen och c) kombinerade offensivstilen.

Fegisstilen, där håller man hela tiden en hand på målvaktsspaken för att skydda målet till max, bara en hand kvar att sköta fyra utespelare. Blir lite tamt framåt. Läge för få mål i matchen.

Offensivstilen. Hela tiden båda händerna redo för utespelarna, en hand för målisen bara när man måste.

Kombinerade offensivstilen är detsamma + att man tänker ut kombinationer i förväg, man pangar inte bara på. Läge för många mål i matchen.

Pangade på gjorde man onekligen ofta. Det gick så fort, skönspel hanns inte med. Fulskottet t ex. Pucken hamnar i skåran precis framför min center och jag skjuter inte med klubban utan bara dammar in spaken i botten och centern slår till pucken som en projektil med sin egen kropp, förhoppningsvis i mål. Inte så snyggt. Och spakarna kunde gå sönder. Man fick komma överens i förväg om fulskott skulle tillåtas eller ej.

Snurrade man för häftigt med en spelare, kunde den rasa av den där lilla hållaren den satt fastkilad i. Ofta minns jag också att pucken kunde dundra över sargen. Nytt nersläpp blev det ideligen. Röda tröjor hade ena laget, blåa det andra.

Oj, vad mycket bordshockey jag spelade förr, i 10-15-årsåldern. Mest med Classe, tror jag, min syrras kille. Ofta när han kom till oss för att träffa syrran så spelade han och jag bordshockey i stället.

Vi gick in för spelet, kan man säga. Pucken gick ofta över sargen och en gång gick den inte att hitta igen, så vi tog en leksakstrumma från mina tennsoldater som passade i storlek och fortsatte. Det funkade. Det gör det alltid för entusiaster.

Han hade ett lustigt namn på mig. Han sa Smazzan. Först var det Dazzan, does + an = Göran. Sedan "small Dazzan = Smazzan. Classe var 5 år äldre och 1,85 minst.

På en jul minns jag en typisk Classe-julklapp. Ett paket stort som ett bordshockeyspel och texten ”Till Smazzan den dumma – i stället för trumma”. Lite för avslöjande, men man låtsades ”åh, VAD kan det vara?” Paketet helt tomt förutom att en liten bordshockeypuck mycket riktigt var fasttejpad längst in i ett av hörnen.

Rimmet var jag inte så impad av, men jag tyckte att det var urcoolt med inslagningen. Den har jag kört med ofta på jularna därefter. ”Typiskt Göran att slå in i så mycket papper och kartonger”, har det låtit.  Till ohöljd förvåning från undertecknad. Det var ju inte mitt fel. Det var Classe som började.
.

Haiku om vitsippor

Mördarens viskning
bland massgravens vitsippor:
jag är så ensam.

.

Blott Sverige spanska krusbär har

I Sverige talas spanska.

Det är det ursprungliga språket i den här regionen av tre länder som hänger ihop kulturellt och historiskt, tänker Sveriges statsminister Ferdinand Renfäll, där han sitter i regeringskansliet i det svenskaste som finns: huvudstaden Madrid.

Visst, italienska som man pratar i broderlandet Norge, är förvisso lätt att förstå, tänker Ferdinand vidare, men santamaria vad enkelt det låter, nästan barnsligt. Jag tror jag telefonerar honom och förtäljer detsamma i retsamma ordalag.

En statsministrig telefoneringssamtal går därför i västlig riktning. Över svenska och sedan norska tallar går signalen ända tills den landar med en skräll på regeringsdepartemanget i Norges vackra huvudstad Rom. Lureböjen lyfts prompt.

- ”Stassminister Ferdinando Refelli. Kämpego aften, hvem snakker jej me?” hörs på smattrande italienska.
- ”Hej, du Lillen. Ferdinand här. Ville bara ringa och häckla lite”.

Det hände rätt ofta att de pinglade varann. Italienska och spanska är tillräckligt lika för att förstå varann och tillräckligt olika för att reta sig på varann.

- ”Det har du inget för, Stroppen. Tänkte just hvad morsomt det är att bo här i Norge. Italienska som är så rakt och vakkert, så historiskt och ursprungligt. Tänk bara på Caesar och hans vikingar när de åkte skejter på nasjonalarenan Forum Romanum.”
- ”Skridsko, det var väl inget”, frustar Ferdinand, "långt innan dess hade vi tjurfäktning på Råsunda, så det skvätte om det”.

- ”Men inte du i så fall, du sitter väl bara under en korkek”, retas Ferdinando. ”Och snakker på ditt tillgjorda måte.”
- Sällan, Lill-Pysen, här ser du en som bland annat har tunnland med vin på Västgötaslätten att skörda snart.

- ”Akkurat detsamma har jej. Hardangervidda bågnar me vinrankor."
- Vi kanske inte är så olika när allt kommer omkring. Vi har ju inte sånt där sliskigt portvin i alla fall, som han i söder.

- ”Det kan du ha rätt i. Han sitter väl som bäst med sina obegripliga diftonger och drömmer om EUSEBIO, fotbollslirarn från förr.”
- Förstår inte alls det där. För mig räcker det gott med EU.

Och häcklandet som hittills gått horisontellt tar nu en sydlig riktning. Rakt in i öronsnäckan på Danmarks statminister Ferdinho Refao, som länge buggat dem, på kul.

”Ho ho”, skrockar han på vällustig portugisiska, ”mina tråkmånsar till vänner i norr!”
Han är just hemkommen från en fest med fyrverkerier på det färgsprakande portugisiska slottet och sitter nu solbränd på Rådhuspladsen och doppar sitt wienerbröd i portvin.
”Att de aldrig coolar ner sig. Portugisiskan är ursprunget och hela utvecklingen här uppe i soldränkta Norden. Det dom har, det har dom här i Lissabon."

Och så sjunger han, med många nasala och livsnjutande diftonger, sången om hans egen stad, så som den nedtecknades av skalden och nobelpristagaren Erik Axel Karlfao:

I Lissabon där dansa de på kungens röda slott,
bekrönta och bekransade, vid hurrarop och skott.
Där spelar havet som basun och fjärran violin
och varje kind är purpurbrun som starkt oportovin.
.

Om Simon och Salon

Tänkte jag skulle skriva en triptyk om hästen Harald, men så såg jag att Paul Simon fått Polarpriset och då gled mina tankar iväg åt Blackeberg till. Förr-i-världen-Blackeberg.

Jag och min bästis då, som gick under namnet Anna, han på gitarr, med t o m barré-ackord, massor med Lennon-McCartney och massor med Simon & Garfunkel. The Boxer. Sounds Of Silence. The Dangling Conversation.

Vi sjöng låtarna sönder och samman med glada ton-intressanta röster, framför allt Bridge Over Troubled Water, tur att Art Garfunkel inte hörde vår energiska tolkning. Det som brast i tonsäkerhet kompenserade vi med inlevelse och utlevelse.

Paul Simon, ur den mannen rann det gudomliga låtar. Och han kunde sjunga också. Det var ju oftast Art Garfunkel som blev hyllad för sin sång - oj hans slutton i Bridge Over Troubled Water - men Paul hade alla tre disciplinerna, kunde sjunga + spela + skriva låtar.

Tänker också på gatlyktor nu. "Hello lamp-post, whatcha knowin´, I´ve come to watch your flowers growin´" (ur Paul Simons "Feeling groovy").

Gatlyktor, Salon Gahlins teckning med texten "statistik är som gatlyktor, lyser upp ett mycket begränsat område, men är bra att ha att stödja sig på".

Gitarren hade jag mest som stöd för armarna, när jag tänker efter, kunde mina 4-5 ackord som jag körde med - och är de enda jag kan än i dag. Men Anna, han kunde t o m ta barre´-ackord, som sagt, med det där pekfingret över strängarna och handen i konstig vinkel.

Vi spelade in våra låtar också. Lät hemskt när vi spelade upp det sen. Det var dålig inspelningsapparatur på den här tiden, som inte kunde göra våra prestationer rättvisa.

Paul Simon. Polar-Simon. Det rimmar bra.

"Hello lamp-post, whatcha knowin´, I´ve come to watch your flowers growin´. Aintcha got no rhymes for me?"

Och slutklämmen i låten: "Life, I love you, all is groovy!"

Eller översatt till svenska: "Jorå, det knallar, kan inte klaga"
. 

Akt 3, scen 1

Nåt att mumla inom sig. När man står och väntar på en buss eller nåt. I gamle Willes ord eller, som här, i sina egna.


att leva eller inte leva är valet
om det är större att bara stå och ta emot
snytingarna från en rubbad värld
än att gå spikrakt emot dem
och genom att förintas förinta dom?

att dö, och sova, att sova bara
och låta sömnen nynna hjärtat till ro
och alla andra sår vi föds till
det vore den yttersta ynnesten det

att dö, och sova, att sova ja, varför inte drömma,
precis, det är det som är haken
för vilka maror skulle inte kunna rida oss i den drömmen
när vi kastat loss från jordelivet?

vänta lite
är det inte det som drar ut livet till en enda sträckbänk?

för vem skulle finna sig i tillvarons förödmjukelser,
gaphalsens öronpina, översittarens flinande knytnäve,
den bittra smärtan att få korgen, lagens jättemaskor,
journalisthyenorna, myndighetens hasande korridorer
och spottloskorna som det värdiga och det ovärdiga skänker varann
när det räcker med ett kliv över broräcket för att släcka allt?

varför skulle vi annars slava och släpa vårt kors
under en iskall stjärna
om inte skräcken för vad som händer efter döden,
det okända resmålet som inga
resenärer återvänder ifrån,
hejdar steget ut
och vi hellre plågas där vi är
än flyr till något som
vi inte har en aning om?

så blir vi alla fega av att kontemplera
och så blir det havsörnssprång vi skulle ta
en vinglig papperssvala när vi tänker efter
och fullmastade planer och projekt
tar tanken bara luften ur
och blir till flum och skum

lugn bara, O, jag gör inget än
du ängel som är min hela skillnad
dröm om mig i natt
.

Ossie och den röda kastrullen

Igår var det partiledardebatt i TV. Hur gick det, tro? Bäst att jag tillfrågar en expert. R-I-N-G!

- Hallå … skrap … detta är Oberoende Ombudsman Osvald Osvaldson … skrap …
- Ja hej, Ossie. Long time no see. Såg du partiledardebatten? Vad-
- Visst ... skrap …det var bara två som klarade sig.

- Bara två? Hurdå men-
- Ja, det var bara två som smålog lite … skrap … De vann. I all showbiz gäller det att bjussa och smajla. Reinfeldt och Hägglund såg … skrap ... buttra ut, de är ute. Och Sjöstedt och Björklund såg bara arga ut, de är också ute.

- Men du hittade några som segr-
- Ja, de enda två som log lite, partiledarna för Sossarna och Centern. Kan avslöja att de kommer valsamarbeta till valet 2014. De kunde ju Tage på sin tid och … skrap … skrap … Gunnar Ledhund.

- Men de tillhör ju olika bl-
- Det finns inga block längre. Alliansen sönderfaller vid betraktandet i fyra partier. Och Sossarna vågar inte ha med Sjöstedt, näringslivet är så lättskrämt. Det blir en flirt med C i stället … skrap … De kanske t o m går ihop!

- Men nu tar du väl-
- Nädå, you mark my words … skrap … och jag ... skrap ... vet t o m vad den nya ihopslagna partiledarn kommer heta … Stefanni Lööfven …

- Ja, men i alla fall, bara de två partierna, det kan väl aldrig rä-
- Nej de tar med Fridolin också. Han kan smågulla om kärnkraften med Centern. Och hans parti är det … skrap … tredje största. Dessutom är han starkare än han ser ut. Och centern är ju gamla bönder. Och han är jätteröd. I alla fall hans kastrull … skrap ….

Och här gav sig Oberoende Ombudsman Osvald Osvaldson till att brista ut i sång! Från Karlfeldts ”Skördeanden”:

Här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
och med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.

Resten av telefonsamtalet försvann som tur är i skrap.
.

Var rädd om

Världen är full av dårar. Inte riktigt ”full”, men de finns ju och det är framför allt några som har stått för de där offentliga dåden, som skakat om mig. 
Eller ”dårar”, vad ska man kalla dem? Mördare? Galningar? Vettvillingar? Världen är full av benämningar på dem. Men jag väljer att kalla dem ”dårar”:

dåre 1 mördade John F Kennedy den 22 november 1963 i Dallas
dåre 2 mördade dåre 1 den 24 november 1963 i Dallas
dåre 3 mördade Malcolm X den 21 februari 1965 i New York
dåre 4 mördade Martin Luther King den 4 april 1968 i Memphis
dåre 5 mördade Robert Kennedy den 6 juni 1968 i Los Angeles
dåre 6 mördade John Lennon den 8 december 1980 i New York
dåre 7 mördade Olof Palme den 28 februari 1986 i Stockholm
dåre 8 mördade Anna Lindh den 11 september 2003 i Stockholm
dåre 9 mördade ett oräkneligt antal människor den 22 juli 2011 på Utöja och i Oslo, ja jag vet att de är räknade, 66 st eller vad det är, men det går inte att räkna dem, för döda människor kan inte räknas, då blir det siffror man räknar, hjärnan flyr in i matematik för att stå ut.

Alla terroristdåden och massakern mot World Trade Center då? Ja, men det är kategori ansiktslösa katastrofer, dåden med ansikte och offentlighet är för mig dessa 9. Alla utom dåre 8 använde skjutvapen. Alla hör till historien utom dåre 9. Den dåren matas vi med dagligen. Hans namn upprepas hela tiden, närbilder av honom från den nu pågående rättegången, ett tag stirrade hans ansikte på oss från varje löpsedel och varje förstasida.

Jag tror det är just det. Det är det som ytterst driver dem. Inte att rädda världen genom  att göra dådet, även om de lyckats övertyga sig själva om hur osjälviska och ädla de är. De vill SYNAS. Göra AVTRYCK. Bli HISTORISKA. Med mottot ”Må de hata, blott de frukta”. 
Det bästa sätt att beröva dem det, är att inte hata dem. Om det går. Och att inte nämna deras namn. Det går.

Vi ska givetvis ta del av vad dårarna säger, för att kunna bemöta dem. Men varje gång vi struntar i att nämna deras namn, går hatet miste om sin seger. Varje gång vi vägrar visa deras ansikten, vrider vi vapnet ur deras händer.

”Happiness is a warm gun” sjöng John Lennon med sylvass ironi. Så enkelt kan faktiskt skälet till dårarna vara. Alla dessa 9 var oälskade enstöringar som spårat ur.

Om inte vi själva kramas, kramas avtryckaren.
.

Tevens nya öron

Nu lanseras tv:n som man kan prata med, läser jag i bladet. Hmmm. Man kan höja och sänka ljudet bara med sin röst. ”Hörru, teven, vore kul om du ville sänka volymen lite, så där ja, tack ska du ha. ” 

Vore bra i vissa lägen, förstås. När reklamen kommer, ”SÄÄÄNK ljudet”, och när reklamen är över, ”OK, bra polarn, nu kan du höja igen”.

Byta program kan den också, säger bladet. Men man byter ju inte nuförtiden, man zappar. ”Du tevetjommen, kan du surfa runt lite, jag vet inte vad jag vill se på, du kan väl stanna till när det kommer nån frågesport, bara det inte är Rikard Olsson, matprogram kan du hoppa över, nä förresten de kan vara bra vissa av dem, hockey kan du också strunta i, men handboll e en favvis, stanna där … ska vi dela en bira förresten, jag ska ändå ut i köket …”

En massa mer saker kan man prata med teven om, säger bladet.  För 20 000 spänn. För så mycket kostar den, teven med de känsliga öronen.

Men jag undrar jag. Det finns väl andra saker som vore bättre om man kunde prata med dem. Nycklarna. Man hittar dem inte och ska precis ut. I stället för att sucka och börja leta lite planlöst, så säger man bara ”okej, nycklarna, nu är det inte roligt längre, kom fram, nu är det dags att gå ut”. Och nycklarna: ”visst, no problemas , jag är i dina blå brallor, inne i garderoben.” 

Har man förlagt mobilen, är det ju inget problem ens i dag, man bara ringer till den. Om inte även den telefonen är en mobil, för då måste man ju först leta efter den.
                                                
Först kom teven, sen kom kanal 2, sen färgteve, sen fjärrstyr, sen platt, och nu alltså teven du kan prata med. 
Men jag vet inte. Så länge prylarna inte kan säga ”ah, känner du syréndoften?”, så får det vara.

Och det finns redan många saker jag kan styra med min röst. Den här bloggen t ex. Se här bara. Nu säger jag till blogginlägget: ”sluta”.
.

Dej vill alla böljor smeka

Maj på Malö, vackra Maj. Evert Taube sjunger in månaden medan han puttar bort en annan sångfågel från 50-lappen, näktergalen Jenny Lind. Sång byts mot sång. Samtidigt som Selma lämnar över tjugan till en annan folkkär berättare: Astrid Lindgren. Litteratur mot litteratur.

Och även de andra sedlarna byter ansikte förstås. På hundringen får Carl von Linné fortsätta att jaga fjärilar nån annanstans och lämna plats åt henne som gjorde den där resan från PUB till Hollywood: Greta Garbo. Vetenskap ut och film in.
Och på tusenlappen kan man se - om man hinner se den innan den flyger iväg - Gustav Vasa plocka ihop sin vadmalsrock med axelvaddar och avflytta, för där ska nu en generalsekreterare ha sitt säte: Dag Hammarskjöld. Äldre historia byts mot nyare.

Bytet blir inte precis nu. Utan om något år eller vad det var. Men det var ju bara tre sedlar det. Alla ska bytas. Vilka mer? Jo, femhundringen. La Nilsson seglar in där med ett slätstruket C, detroniserande den enbart slätstrukne Karl XI.  Ännu mer gammal historia ut, ännu mera sång in.

Och mer film. Vi får en ny sedel, valören 200 kr, där Ingmar Bergman tar plats i sin regissörsstol.

Bättre med nya sedlarna? Tja föryngring blir det ju. Och de två sista kungarna försvinner därifrån. Tillsammans med den siste vetenskapsmannen. Men Sveriges geografi kommer! Kolla här vad som finns på sedelns baksida.

20 kr – Astrid Lindgren – Småland
50 kr – Evert Taube – Bohuslän
100 kr – Greta Garbo – Stockholm
200 kr -  Ingmar Bergman -  Gotland
500 kr – Birgit Nilsson – Skåne
1 000 kr – Dag Hammarskjöld – Lappland.

Sedlarna är snygga. Kanske gör oss till ett lapp-land igen och vi stoppar ner de fula doftlösa plastkorten tillbaka i fickan igen.

Bra val av nya nunor. Även om man saknar Jussi Björling. Och då skulle Dalarna komma med också. Skulle funka med Björn Skifs också. Men man kan ju inte få allt.

Och även de här nya kan väl ligga bra i munnen. ”Får jag bomma en astrid av dig?” Det går att säga. Och ”Tar ni verkligen två garbo för den här tröjan? Kan man inte pruta?” Det funkar också. Med lite vilja.

I början kan det förstås vara risk att man blandar ihop de nya sedlarna. Tjugan och femtiolappen t ex. Då kan det bli som i den här visan där det Taubska och det Lindgrenska gifter ihop sig till oigenkännlighet (mel: Så skimrande …):

Så himla cool var aldrig Alfred,
och Krösa-Maja aldrig lika skvallrande,
Snickeboa ej så full med gubbar, täljda med fickkniv,
och griseknoen ej så pigg på stölleprov,

som när du föddes ur en penna
i Astrid Lindgrens sagovärld den underbara
då du såg ut som nån oskyldig ängel
medan du hissa´ Ida upp i stången,
Emil, i ditt första hyss …
.