Om Simon och Salon

Tänkte jag skulle skriva en triptyk om hästen Harald, men så såg jag att Paul Simon fått Polarpriset och då gled mina tankar iväg åt Blackeberg till. Förr-i-världen-Blackeberg.

Jag och min bästis då, som gick under namnet Anna, han på gitarr, med t o m barré-ackord, massor med Lennon-McCartney och massor med Simon & Garfunkel. The Boxer. Sounds Of Silence. The Dangling Conversation.

Vi sjöng låtarna sönder och samman med glada ton-intressanta röster, framför allt Bridge Over Troubled Water, tur att Art Garfunkel inte hörde vår energiska tolkning. Det som brast i tonsäkerhet kompenserade vi med inlevelse och utlevelse.

Paul Simon, ur den mannen rann det gudomliga låtar. Och han kunde sjunga också. Det var ju oftast Art Garfunkel som blev hyllad för sin sång - oj hans slutton i Bridge Over Troubled Water - men Paul hade alla tre disciplinerna, kunde sjunga + spela + skriva låtar.

Tänker också på gatlyktor nu. "Hello lamp-post, whatcha knowin´, I´ve come to watch your flowers growin´" (ur Paul Simons "Feeling groovy").

Gatlyktor, Salon Gahlins teckning med texten "statistik är som gatlyktor, lyser upp ett mycket begränsat område, men är bra att ha att stödja sig på".

Gitarren hade jag mest som stöd för armarna, när jag tänker efter, kunde mina 4-5 ackord som jag körde med - och är de enda jag kan än i dag. Men Anna, han kunde t o m ta barre´-ackord, som sagt, med det där pekfingret över strängarna och handen i konstig vinkel.

Vi spelade in våra låtar också. Lät hemskt när vi spelade upp det sen. Det var dålig inspelningsapparatur på den här tiden, som inte kunde göra våra prestationer rättvisa.

Paul Simon. Polar-Simon. Det rimmar bra.

"Hello lamp-post, whatcha knowin´, I´ve come to watch your flowers growin´. Aintcha got no rhymes for me?"

Och slutklämmen i låten: "Life, I love you, all is groovy!"

Eller översatt till svenska: "Jorå, det knallar, kan inte klaga"
.