900 ljus i tårtan

Jag förstår inte riktigt vad jag håller på med, men det här är inlägg nr 900 i denna blogg. Om man får tro det räkneverk som är inbyggt i bloggen så är den text du nu läser den 900:e i Görans Penna sedan starten.

Låter inte klokt, egentligen. Det är förstås texter av väldigt olika slag, får jag väl säga till mitt försvar. Det blir ju så när man egentligen inte vet vad en blogg är för något. Det vet jag fortfarande inte.

Inga tekniska finesser finns i Görans Penna. Du kan inte söka någon specifik text eller kategori. Det som du kan göra är att ströva runt i texterna. Klicka fram ett år. Sedan en månad under det året. Därefter en text under den månaden. Då märker du några saker.

Du märker att i början fanns det bara text utan bilder, sedan en bild till varje text under flera år, därefter bara text igen. Det är ju fint att ha med en bild till texten också, men att hålla reda på publiceringsrätt och sånt tog för mycket tid.

Eller om jag blev för lat.

Du märker att några figurer dyker upp här och där. Shalobotínya, Ossi Osvaldson, Kurre & Åsa, Maltsar och Berewain, deckare Dyvel, Zeus Molnskockaren och Bartolomeus S Fryntelgöök, Fritte kallad. Förutom Dostojevskijs kamel.

Det blir lätt så när man lämnar pennan utan bevakning ett slag då man går och tillreder sig en kopp välsmakande te.

Du märker också att ett dussintal, om inte ett tjogtal, texter inte kan läsas. Inte främst för att de är så där jättedåliga utan mer för att de måste sjungas. Låttexterna är hemtrampade medan melodierna utgör stöldgods (Evert Taube är nog den som drabbats mest). De gör sig alltså bäst, inte lästa tillbakalutad i favoritfåtöljer, utan framsjungna med inlevelsefulla gester från balkonger. Skulle därvid en oförbehållsam förnöjsamhet sprida sig över den sjungandes anletsdrag, skulle ingen bli lyckligare än jag.

Fast balkongen gäller alltså bara 20 av texterna, skyndar jag mig att inskjuta. För 880 st blir det favoritfåtöljen.

Alltnog. Det står precis 900 ljus på min tårta nu och det är i allra sista skälvande slutet av år 2016. Perfekt läge för att låta ljusen brinna ut och inte göra mer här. Önskar ett Gott Nytt 2017 med förhoppning att du då och då tar ett strövtåg i Görans Penna.

Jag tänker nu doppa min penna i annat framöver som lockar. Om och i så fall när jag återvänder hit, har jag i bloggande stund ingen susning.

Men den första tussilagon i ett vårdike är en vacker blomma.

.

   

Dada 100 år

Mitt under brinnande världskrig 1916 gick den tyske poeten Hugo Ball omkring i Zürich och letade efter en lämplig lokal för en poesiafton. I början av februari hittade han den. Cabaret Voltaire hette lokalen och låg i restaurant Meierei på Spiegelgasse 1.

Han satte in en annons i en tidning och på kvällen den 5 februari hölls poesisoarén. Den liknade inte något annat - en halsbrytande modernism inom lyriken föddes och fick namnet dadaismen. För 100 år sedan alltså.

Huvudnumret i lyrikaftonen bestod i att aktörerna stampade, röt och bankade på kastruller och grytlock, det var bildkollage och orytmiska danser och simultandikter där flera läste poesi samtidigt. Helt crazy och utflippat. Var namnet dada kom från är lite oklart. Därför att det betyder ”käpphäst” på franska? Eller att det betyder ”ja ja” på ryska och rumänska? Själv tycker jag att det mest liknar ”dadda, hink och spade”, den där barnramsan från sandlådan.

Grundarna för dadaismen den där kvällen var Hugo Ball, Hans Arp, Emmy Jennings, Richard Huelsenbeck, Tristan Tzara, de tre bröderna Jules, George och Marcel Janco samt Arthur Segal. Ledare för dem blev Tristan Tzara, en tjugoårig rumän. Det var han som hittade på namnet dada, skrev de flesta manifestationerna och tog initiativet till tidskriften Dada. Hans dadalyrik kunde låta så här.

clgr grtl gzdr
tröttheten
skärva i en nerv

eller så här:

vind åtrå ljudkällare av sömnlöshet storm tempel
vattenfallet och vokalernas tvära hopp
i blickar som stirrar avgrundspunkterna

eller:

med ribemont-dessaignesfingrar g r d glidmedel
kasta näven i balkongens ansikte åktur i åska
te eller bensin? det är mig fullkomligt dada

Meningslöst? Precis. Det var det som var meningen. Att det inte skulle ha någon mening. Det var ett uppror mot alla försoffade strukturer i kulturen och samhället. Dada godtog ingen överhet. Det här gick hem i ett krigstrött Europa och spred sig till många städer. I Paris, t ex, blev André Breton eld och lågor och Tzara flyttade dit 1920. Han och Breton m fl jobbade ihop och dadaismen blomstrade där. De andra hette saker som Francis Picabia, Marcel Duchamp, Paul Eluard och Georges Ribemont-Dessaignes. Dadaismens historia är fylld med balla namn. Inte bara Hugo Ball således.

I Paris bliv dadaismen än stormigare. Breton iscensatte fiktiva rättegångar mot kulturpersonligheter som de tyckte var brackiga översittare. Med fiktiva domar: 20 års arbetsläger. Osv.
Breton ville politisera dada och det var fel väg, tyckte Tzara. Då blir ju bara dadaismen själv en överhet och form av förtryck, det som hela idén med dada var emot.

Konflikten mellan André Breton och Tristan Tzara gjorde att luften till slut gick ur rörelsen. Tzara publicerade ytterligare ett dadamanifest 1924, men därefter betraktades dadarörelsen som nedlagd.

Ett tomtebloss i lyrikens historia som flammade upp ett tag. Men nonsensinslag och friska uppror har sedan dess letat sig in i lyriken och förnyat den. Så jag håller fram några blommor i en hink. Eller om det är en kastrull. Vassego! Det kan födelsedagsbarnet vara värt.

Även om det förstås inte kom att ha så där avgörande betydelse ur mänsklighetens perspektiv, det som föddes den där februaridagen på Spiegelgasse 1 i Zürich för hundra år sedan.

Jämfört med det som samtidigt föddes på Spiegelgasse 14, bara några dörrar bort. Där satt nämligen Vladimir Iljitj Uljanov, sedermera kallad Lenin, med likasinnade och planerade den ryska revolutionen. Något som kom att få - och har ännu den dag som i dag är - en enorm betydelse för människorna på den här planeten. Det kan miljarder gravstenar och fängelsehålor vittna om.

.

Alternativ julsång

(melodi: White Christmas)

Jag lajkar julen på fejan,
youtube och podd och instagram,
där mitt finger klickar
och enkelt skickar
en hälsning som jag vet går fram.

Jag kör ej längre med Posten.
No longer stoppa i kuvert.
Postiljon som tapper
bär våra papper
det hör till forntiden tyvärr.

Till orden ifrån Bing Crosby
”with every Christmas card I write”
kan vi därför säga goodnight.
Dom är mera wrong i dag än right.

.

Jag tittar på en skylt

Jag åkte till Stockholm i måndags. För att hälsa på mina barn och barnbarn och överhölja dem med julklappar.

För att komma dit måste jag byta tåg i Göteborg. På tåget mellan Varberg och Göteborg fanns det en skylt på tre språk. Svenska, danska och engelska.

- Kom ihåg! Du kan inte köpa biljett ombord på tåget.
- Husk! Du kan icke köbe billet om bord på toget.
- Please note! No sale of tickets on the train.

Språk är väldigt avslöjande. Det är egentligen stor skillnad mellan det svenska sättet att uttrycka sig och det engelska.

Engelskan har ingen människa med i den här informationen. Så som vi nog sa förr i tiden. Ingen biljettförsäljning på tåget. Nu för tiden tycker vi att sånt låter så direkt, lite hårt på något sätt. Vi vill mjuka upp det med att blanda in en människa. Du. Meningen blir aktiv. Jättebra, tycker vi.

Så tittar man stolt på den svenska informationen på skylten. Men så falnar det stolta en smula, något osäkert börjar infinna sig. En sån här skylt ska ju vara glasklar. Ju mer jag tittar, desto mindre sådan blir den.

Du kan inte köpa biljett, nej självfallet kan du inte det, du är ju pank vet ja. Din fattiga stackare.

Du kan inte köpa biljett, nej självfallet kan du inte det, du vet ju inte hur man gör när man köper saker. Din okunniga stackare.

Plötsligt känns den svenska informationen väldigt pekfingrig. Som om jag var ett litet barn. Varför inte bara säga att det inte går att köpa biljett på tåget och strunta i det där med du?

Och vad är det för uppmaning där? Kom ihåg! Är ickeköpmöjligheten alltså något jag mycket väl haft klart för mig och nu bör se till att detta även i fortsättningen är fallet. Slarver annars!

Tänk om man sa på motsvarande sätt på engelska!

Remember! You cannot buy tickets on the train.

En engelsman skulle uppfatta detta som buffligt och påträngande. Har jag inte sagt åt dig att lägga detta på minnet! Och you cannot buy. Det är ju detsamma som du får inte. Du är förbjuden att köpa. Man börjar här nästan undra över vilka repressalier som är att vänta, om man dristar sig till att köra ner handen i fickan och rota fram lite mynt och sedlar.

Kommen så långt i min genomträngande analys av skylten, ser jag att jag inte kommit till den danska texten än. Ska just till att rynka pannan över denna, då jag blir avbruten genom att tåget rullar in på Göteborgs Central.

.

På cykel från Ringhals

Jag öppnar ytterdörren, kikar ut i trapphuset. Va? Där ligger ju en dagstidning i facket! Hallands Nyheter. Javisst ja, den kommer ju ibland, på det där gratissättet.

Bläddrar. Vad står det idag? Jo, här är nåt. Tre personer som jobbar på Ringhals ska delta i Musikhjälpen, som just nu pågår i Örebro! Insamling för att barn i krig ska kunna gå i skolan. Det är Martin, Uffe och Anders, som ska cykla från sin arbetsplats Ringhals till Örebro.

De anställda på Ringhals skänker julklappspengarna till Musikhjälpen. ”Samtidigt som vi cyklar dit har Little Jinder, Kodjo Akolor och Pelle Almqvist fått en motionscykel”, säger Uffe. ”Om de trampar 25 mil skänker vi 10 000 per mil, alltså 250 000 kronor totalt”. Och de får önska en låt som ska spelas i direktsändningen, det får alla som skänker.

Själva cyklar de sträckan Ringhals-Örebro, som är 37 mil. Börjar efter lunch idag och till Herrljunga där de övernattar och startar igen tidigt i morgon och kommer fram vid 17-tiden till Örebro.

Ringhals, ja. När kärnkraftsverken kom i Sverige på 70-talet, Ringhals, Forsmark, reaktorhaveriet i Harrisburg, och sedan i Tjernobyl, man kände som en strypsnara om halsen, man fattade inte hur någon kunde vara positiv till detta. Fanns det inte något annat sätt att få fram den el vi behövde? Något mindre livsfarligt sätt?

Sedan har tidens tand gnagt ner motståndet och rädslan. Man har en outtalad önskan att måtte nu den energiväg landet valt ändå på något sätt vara någon sammanvägd klokskap och elförnuft. Även om jag än i dag får en dov känsla i maggropen varje gång jag passerar vägskylten mot Ringhals.

Men all lycka till de tre cyklisterna därifrån på sin humanitära 37-milafärd! Undrar vilken låt de kommer att välja, dessa tre från Ringhals? ”Wear my Ring around your Neck” kunde väl passa. 

Finns det alltså en låt som heter så? Javisst, det var en stor hit 1958 av Elvis Presley.

Så prasslar jag ihop min tidning igen med en liten barnafrom önskan att vår energiväg är el-vis.

.

Luciafirande i Varbergs fästning

Lucia igår. Som nybliven helpensionär sedan en och en halv månad kunde jag se Luciasången på teve, det där programmet som sänds i ottan. Kl 7 på morgonen började det. Just det! Det var ju från Varberg i år! Som inbiten Varbergbo skrockade jag fryntligt ehurusum jag åsåg Varbergs fästning där barn jag lekt.

Nåja, det var i alla fall i december i fjol vi flyttade hit. Och i fästningen har man ju varit många gånger, på museet och i caféet. Så fint filmat det var! Mörka stenlagda gångar, stämningsfullt. Och fästningen från panoramavinkel med den arla morgonhimlen i bakgrunden, vackert, såg nästan ut som en borg från medeltiden. Vilket den också är, slår det mig. Det enda som fattades var väl snön. Men för att få sådan får man väl bege sig en 60 mil norrut i detta avlånga land.

En välregisserad Luciashow. Nioklassare från en skola i närheten stod för skönsången, det var bara några få hel- och halvproffs med, särskilt musikanterna. Bland proffsen märktes den unge Oscar Zia. I ett starkt nummer sjöng han luciasången på italienska.
Sul mare luccica l´astro d´argento …

Så vackert sjöng Oscar Zia att tårar måtte ha stigit i ögonen på den där skepparen med slupen när han angjorde Neapels kaj, där den lilla halvön Santa Lucia sköt ut i Neapelbukten badande i silvret från himlens stjärnor. Så som legenden lyder om hur denna sång ursprungligen kom till.

Och kören med nioklassarna klarade med den äran alla fjät och varje stuva. En konstighet i hur de sjöng noterade jag dock. I varje refräng, innan de kom till ”Tänd dina vita ljus, Sankta Lucia” sjöng de ”Drömmar med vingesus, under oss zia”. De sjöng under oss, alltså. Men Oscar stod ju där bredvid dem! Höggradigt konstigt, som GW skulle ha sagt.

Den här sånginsatsen från Oscar Zia var i alla fall en riktig höjdare, tycker jag. Hittills har jag annars haft en annan favorit när det gäller luciasång: Kurt Olsson. Alla sånger som han gjorde ihop med damorkestern är evergreens för mig. Kurt Olsson hade en julkalender för en massa år sen. I slutet av varje avsnitt kom hans och damorkesterns inspelning av en jullåt, den 13e ett luciatåg förstås. Hemligheten låg i att han inte sjöng på ett komiskt sätt eller så, utan med fullaste allvar, man såg att han älskade låten. Humor + kärlek = Kurt Olsson.

Bäst var hans tolkning av Bjällerklang. Han och damorkestern på en liten släde sjungandes i rakettempo ”Bjällerklang bjällerklang hördes dingeli dång” hör till mina oförytterliga musikaliska minnen.

.

  

Magin i ett ord

Språket förändras. En väldigt konkret effekt av det, är att en av mina allra största bokfavoriter som jag hade som liten, kan bli konstig att läsa för en ung person idag. Då menar jag inte själva språket i sig, för boken är skriven 1954 av en av våra största författare med modern stil, utan det handlar om ett enda ord. Ett ord som glidit så i betydelse att det för många unga idag betyder motsatsen till det som det betydde, när jag låg och slukade boken på min barndoms säng i Blackeberg.

Författaren är Astrid Lindgren. Boken är Mio, min Mio. Ordet är ”grym”.

Boven i boken är riddar Kato. Och Astrid Lindgren beskriver honom som ”grym”. Det är något som går utanpå ”ond”. Att vara ond är att begå hemska handlingar, att vara grym är att begå hemska handlingar och njuta av det. Så resonerade jag där jag låg på sängen och rysande vände blad i boken.

Hur som helst. I dag säger många (= de unga + de äldre som vill verka unga) uppskattande ”det där var grymt” (= bra gjort). Hur var filmen? Den var grym (=bra. väldigt bra). Ordet har sedan mitten på 50-talet gjort en kovändning i 180 grader och fått en motsatt betydelse för många.

”Riddar Kato är verkligen grym” - jaha, skulle många tänka som läste en sådan rad i Mio, min Mio, vad bra att den där riddaren verkar vara en sån trevlig prick.

En konstighet alltså. Och att komma förbi den konstigheten genom att bränna alla gamla Mioböcker och trycka upp nya där ”grym” på alla ställen ersatts med ”ond”, hjälper inte. ”Ond” har inte det där sadistiska i sig och den som ligger på sin säng och läser vänder inte längre blad med en rysning.

För riddar Kato hade inte ihjäl folk, han förvandlade dem till något annat. Så att de var fängslade i ett annat väsen och riddar Kato kunde varje dag flina åt deras förnedring. Lite grand som i Sagan om Ringen, där orcherna egentligen är förvandlade alver.

Men när Sauron störtas förvandlas inte orcherna till alver igen. Hos Astrid Lindgren förvandlas de förtrollade tillbaka igen till sina ursprungliga gestalter, när riddar Kato störtas. Och i slutet låter hon riddar Kato säga att att den som hatar honom mest är han själv. På så sätt tar hon också bort mycket av det hat som läsaren känt för honom.

För mig var dock riddar Kato en bisak. Bara en bakgrundsfond för det goda. Den faderlösa yngling som var jag, läste med stora ögon om Mios fader konungen som bodde i Landet Fjärran. Framför allt var det så det var, där jag låg på sängen och läste. Och vände bladen i boken i en stor tröst. 

.

    

Inte fyllan utan villan

Började dagen med ägg-och-bacon-frukost på Café Mignon, strosade runt på torget, lyssnade på luciatåget som sjöng gammalt och nytt och de vackra stämmorna flöt ut över Varbergs torg, där det är marknad onsdag och lördag året om.

Perfekt vargavinterväder. D v s några plusgrader och ljum vind från decemberdimmigt hav.

Såg filmen om Dylan en gång till. Det där med hur han introducerades till litteraturens värld. Var det någon person som nämndes, någon familj kanske? Nej. Filmen pratar om biblioteket, New York Library i hörnet mellan 42a gatan och 5e avenyn. Där läste han Milton, Keats, T.S. Eliot, Thomas Mann, Kerouac, Ginsberg, Rimbaud, Breton, Burns, Brecht och Shakespeare. Bland annat.

Att det har varit knepigt för Svenska Akademien att få tag i honom, är inte så konstigt. Han bor ju inte i nån trappuppgång där det står Bob Dylan på dörren. Sedan mitten av 70-talet har han befunnit sig på en Never Ending Tour. Han sa då att det var turnera han ville göra. ”I think that´s what i have to do. It´s in my blood". Det är i turnébussen han bor. Hans hem är alltid i rörelse. Lika a rolling stone.

I hans tacktal som lästes upp på nobelmiddagen i kväll fick han det största skrattet när han sa ”should I really stage it in Denmark?” Det kunde ha varit en av Shakespeares funderingar om Hamlet, menade Bob Dylan. Man funderar inte på ”är detta litteratur det jag gör nu?” Jag håller med. Det gjorde förstås Shakespeare lika lite som Dylan. Man gör sin grej och funderar på hur den ska utformas, inget annat. Shakespeares texter var inte menade att läsas, utan spelas. Dylans texter är inte menade att läsas, utan sjungas. Ändå är förstås bådas texter litteratur.

Och som Horace Engdahl sa i sitt tal, är Dylans texter litteratur av första ordningen.

Ett stort ögonblick var när Patti Smith, som känt Dylan i 40 år, sjöng hans A Hard Rain´s A-Gonna Fall inför hela den församlade nobelkonkarongen. Då fylldes Blå Hallen av poesin från en legend. Och att Patti Smith kom av sig vid ett tillfälle, var bara bra. Hon sa bara som det var, hon var jättenervös och kan vi ta den där strofen från början. Hela det pompösa i salen smälte undan för ett ögonblick och blev mänskligt. Kvällens längsta och varmaste applåd.

Sen tänker jag på en lite udda grej, eftersom jag är en namnoman. Hans efternamn har ett y. Som kan ställa till det för en svensk tunga. Eftersom engelskan inte uttalar y som ett y. Dylan kunde lika gärna ha stavats Dillan. Eller Dillon. Samma uttal. Årets nobelpristagare i litteratur rimmar alltså inte på ”fyllan”, utan ”villan”.

Apropå fyllas. Det är en sak jag alltid undrat över i samband med denna festernas fest. De sitter ju där i timme efter timme efter timme. Och äter och dricker och äter och dricker. Utan att få gå upp. Hur fixar de en sån sak? Är det ett bäcken som skickas runt? 

.

  

Näsa för jordgubbar

I dag för 36 år sedan gick John Lennon ur tiden.

Själva det ögonblicket är inget att fästa sig vid, tycker jag. Inte upprepa vad som hände och varför och vem som gjorde det.

Viktigare är det som hände i 40 år dessförinnan. Då han levde. För han föddes 1940 har jag för mig. Jag hade tre stora förebilder i poplyriken. En var Paul Simon. En annan får årets nobelpris i litteratur nu i december. Och den tredje var John Lennon.

Den av alla John Lennons låtar som han satte högst, från Beatlestiden, var Strawberry Fields Forever. När den kom i december 1966 slog den ned som en bomb i popen. Jag var helt tagen. Hur kan man skriva och spela in så här? Den liknade ingenting annat jag hört, drömsk, glidande, nya harmonier. Det var den första poplåten som inte låter sig spelas live. Den skapades helt i en studio och kan inte upprepas. En resa in i Johns inre rymd, där bland annat minnen från barndomen seglade omkring.

Strawberry Field hette en uppfostringsanstalt för föräldralösa som Frälsningsarmén drev. Den låg precis runt hörnet från Johns barndomshem i Woolton, en liten förort till Liverpool. Han brukade leka med sina kompisar Pete, Ivan och Nigel i trädgården mellan hemmet och Strawberry Field.

I närheten fanns också Calderstones Park. Dit skulle han varje sommar när det var trädgårdsfest där och Frälsningsarmén spelade. Hans moster berättade:
”As soon as we could hear the Salvation Army band starting, John would jump up and down shouting, 'Mimi, come on. We're going to be late.”

Hans föräldrar skilde sig när han var liten och han växte upp med sin moster Mimi. Jag kände igen mig i det där. Identifierade mig lite med John Lennon. Fast vi gick två skilda vägar. Jag bearbetade mitt inåt, han utåt. Han lärde sig förstås att spela gitarr lite bättre än jag, och sjunga, och revolutionera popvärlden och hela 60-talet och såna saker. Men jag kan i alla fall mina 4-5 gitarrackord från den tiden. Nu när jag blivit pancho kanske jag kan lära mig ett sjätte.

En kul grej är också Lennons näsa. Jag hade såna där markerade näsvingar, som jag hade komplex för. Nu som vuxen kan man förstås undra hur man kan lyckas med att ha komplex för en sån sak, men det hade jag, tyckte det såg hemskt ut. Pappa hade det också. Och det var nästan det första jag lade märke till med John Lennon. Han hade ju också markerade näsvingar! Ja, mer än jag!

Jag satt hemma hos Anna, en killkompis som inte hette så, men kallades. När han lade på Seargent Pepper-LPn på skivtallriken när den var helt nyutkommen, vilken enorm känsla. Det där myllret av människor på framsidan och helt röd på baksidan med alla texter, den första LPn i pophistorien som hade det. Den unga tonåring som var jag älskade detta och sög i mig det, lyckan att se texten samtidigt som man lyssnade. Om och om igen spelade vi den. 

Det var egentligen meningen att Strawberry Fields Forever skulle var med på Seargent Pepper, men så blev det inte, den gavs ut som EP i stället, dvs en mindre skiva med en låt på varje sida. Och hamnade förstås etta på alla topplistorna i hela världen. Den andra låten på EPn var en lika legendarisk låt: Penny Lane. Som var Paul McCartneys djupdykning i barndomens Liverpool.

Nu när jag tänker på det, skulle jag skriva egna texter till de här låtarna. I så fall skulle Penny Lane handla om Blackeberg och Strawberry Fields Forever om Hästberg.

I alla fall så var de här två ett formidabelt popteam. Även om John hade den större dragningskraften för mig, för han hade ju den där hesa hetsiga rösten och mer knepiga texter än Paul. Och en näsa med markerade näsvingar. 

.

  

Pyrrhus-haiku

"En sådan seger till och jag är förlorad" lär den makedonske kungen Pyrrhus ha utropat efter slaget mot romarna i Asculum år 279 f.Kr.

- - - - -

Pyrrhus-haiku 

Kurt och Bo tävlar.
”Luta längst över stupet”.
Plötsligt vinner Kurt.

.

Symfoni i blåa boken

Vi hade välskrivningskö i skolan. Eller kanske rättstavning var det väl. Alla bildade kö och till slut kom man fram till fröken. Där fick man sin penna. Hon hade dem i nåt särskilt ställ som hon tog fram. Där stod pennorna i givakt i räta rader, varje elev hade sin egen penna med sitt namn ingraverat. I nåt som såg ut som guldskrift. Med högtidligt bultande hjärta tog jag emot den som det stod Göran på.

När alla hade fått sin penna och satt sig, sa fröken ”ta fram er bok i svenska”. Vi tog fram den blåa skrivboken. Tittade på fröken. Väntade. Hon tittade ut över klassen som en dirigent som inväntar rätt tillfälle att dra igång symfonin.

”Ka-lle gick till Skan-sen", sa hon. Sex stavelser, fortsatte hon. Hon upprepade de sex stavelserna långsamt och markerade på handens fingrar. Lydigt ekade vi henne, slog an vänsterhandens fingrar med pennan och ur alla barnamunnar flöt lika långsamt, högt och tydligt samma påstående om denne lille gosse som tydligen begav sig till fots till stadens stora friluftsmuseum. Ka-lle gick till Skan-sen. 

Sedan när orkestern taktfast slagit fast denna intro, fortsatte den att medelst raspande blyertspennor fästa densamma på papper. Stilen var inövad, stor och med enorm lutning framåt. Så det tog säkert två rader att plita ner detta i boken.

Om symfonin nu nått sitt slut eller om en fortsättning var att vänta, om detta visste orkesterdiket intet. Alla höll pennan med guldskrift lyftad som en violinstråke eller piccolaflöjt i avvaktan på eventuell fortsättning.

Och där kom den, frökens final. Hon höll upp tre fingrar och sa ”So-len sken”. Räcker nog med ett trefingerslut nu, tänkte hon nog, de fick ju sex fingrar förra gången, kan vara förbi av trötthet nu. ”So-len sken” replikerade klassen triumferande. Slog lätt mot tumme, pekfinger, långfinger med instrumentet och sänkte det sedan mot blåa boken där den åkte sin sirliga bokstavsfärd med starkt framlutad stil tills det sista raspet raspat klart och vi sjönk lyckliga men utpumpade ihop över våra pulpeter.

Inga stormande applåder, men ett kort ”Bra! Då är vi klara!” från fröken, och det var samma sak. Den blå boken lade vi ner i bänken men pennan skulle lämnas tillbaka. Så vi ställde oss och köade för att lämna tillbaka den hos fröken. Som vilken filharmonisk orkester som helst.

En gång hade vi vicke. Ja, flera gånger förstås. Men en vicke som jag minns. Han satte sig i katedern och bad oss ta fram våra skrivböcker. Vi gjorde så och vicken fortsatte. ”Skriv nu: ”Flickan dansade”. Vi väntade på fortsättningen med stavelsefingrarna. Den kom inte.

Vad var det här? En oboist började tveksamt raspet, avbröt sig när ingen annan följde efter, förstafiolerna tittade förbluffade på varann, klarinetterna och fagotterna såg ut som frågetecken, kontrabasen rynkade pannan. Vart tog fingrarna vägen? Hela den genomarbetade orkestreringen av stavelser? Får man inte lära sig någonting på lärarhögskolan nuförtiden? Kaos utbröt i orkestern och flickan påbörjade aldrig sin dans.

Några av 9-10-åringarna i bänkarna försökte förklara situationen för den vikarierande dirigenten, men i tumultet blev saken inte riktigt klarlagd och han dröp skändligen av från katedern och ur klassrummet. Vad som hände med vicken sedan vet jag inte, han kanske omskolade sig till svetsare av korrugerad plåt eller nåt.

När fröken var tillbaka igen så tog hon vid där arbetet låg nedlagt. Hon väntade tills alla var uppmärksamma. Så slog hon an finger efter finger på vänsterhanden och sa långsamt, högt och tydligt ”Fli-ckan dan-sa-de”. Fem stavelser.

Orkestern stämde upp och flickan dansade iväg på viga ben genom klassrummet och ut genom det öppna fönstret och virvlade raspande bort som ett löv över skolgården i det sena 50-talets Södra Ängby.

.

  

Snälltåg i tusen mil

Det tuffar mot december.

I början av december i fjol flyttade vi hit till Varberg. Sedan dess har jag pendlat de 50 milen fram och tillbaka till Stockholm. En gång varje månad. Med start december och slut i oktober, då jag gick i pension. Endast juli överhoppad. Det blir 10 månader. De 50 milen har jag alltså tillryggalagt 20 gånger. Tusen mil med andra ord! Tur det finns tåg.

När man åker tåg (om det inte är försenat eller fastnat i en två meter hög snödriva eller är fullt med nysande trängandes folk som slår en till marken med sina proppfulla ryggsäckar varje gång de vänder sig om, om man inte hinner ducka) har man det rätt trevligt. Sitter lugnt och tittar ut på Sverige som susar förbi därute.

Tåg är en utmärkt uppfinning. Man har båda armarna fria. Och båda benen. Kan ta en macka, lösa ett korsord, klia sig på vänster knä. Samtidigt som det tuffar en stadigt framåt mot målet. 

Och det heter ju snälltåg. Hette i alla fall. Att det kommer från tyskan osv bortser vi från. Låter roligare på svenska. Man kan blunda, luta sig bakåt och knäppa händerna bakom nacken. Erfara en ofrånkomlig känsla att man ha´re typ najs liksom.

snäll är den
färden
far inte illa

genom världen
bär den
du sitter stilla

.

Sangiovese

svart tupp svart tupp regerar det här landet
backe upp och backe ner

rinnande ur Jupiter 
i ekot av stenar
som knivspringor genom gammalt mörker

jag tycker om
när jag kan uppfylla ett utrymme

här lägger vi märke till våra liv
vi behövde bara landa
några timmar mellan is och eld är allt

lossade från hullingar 
nyckelbefriade i Arnos vatten

jag drömmer med blåa ögon
och plötsligt går vi rätt
ut i bergen utan ens en ryggsäck

oblyga klasar av Sangiovese
svarta och vita som blanka örnar

uomo lacrimando
la poesia e il vino
uomo interminato

.

Pappa var

helt oteknisk, sa han. Sa att han inte kunde skruva i en glödlampa en gång.

Eftersom han försvann från familjen när jag var omkring 8 år, måtte jag ha varit en liten kille när jag hörde det.

Så jag tog det bokstavligt.

Orkade han inte hålla i den? Men den var ju så lätt. Nåt sånt kunde det inte vara.
För krångligt att hålla i den och skruva samtidigt? Nej, jag hade ju sett hur han rakade sig, på det där gamla sättet med rakhyvel, utan att skära halsen av sig, så tekniken kunde det inte heller vara.
Hade han svårt att kliva upp på stegen för att nå? Men det kunde ju till och med jag, som var en tvärhand hög.
Hittade inte stegen? Jo, den fanns bara på ett och samma ställe.
Svårt att välja rätt bland bland alla glödlampor och Led, halogen, klotlampor osv? Nej, inget svårt. På den här tiden fanns det bara två sorter. Stora som var 60 watt till sånt som var stort som tak och golv, små som var 40 watt till allt annat. Omöjligt att ta fel.

Ändå kunde han inte skruva i en glödlampa. Sa han. Varför sa han så? Nu när jag inte längre är en tvärhand hög, tror jag nog att det var hans sätt … tja … att skydda sig.

Om han gick bet på något knepigare, som att programmera videon, kunde han säga, ja det var ju inte så konstigt att det här inte gick, sa jag inte kanske att jag inte ens kan skruva i en glödlampa?

Om han klarade att programmera videon, var det bara att kamma in det stolta ögonblicket, utsagan om glödlampan behövde han inte, jahapp så var det kirrat, nåt mer ni behöver få fixat?

Fast, en videoprogrammering hade förstås varit en särskild bedrift, eftersom det inte fanns på den här tiden. Teve hade vi dock. Även om det skrevs TV. Lassie det första jag minns att jag såg på den. Och en bil hade vi. Pappa hade parkerat den längst ner i backen på Holbergsgatan i utrymmet utanför den lilla Pressbyrån. Bilen skulle tvättas. Jag bar ner hink för hink nerför backen, stånkande och grimaserande för att inte spilla några dyrbara droppar vatten, ner till pappa där han stod och tvättade bilen med svamp och bilschampoo. För det kunde han. Inga glödlampor var ju inblandade.

Såklart vi hade en bil förresten. Vi hade ju teve och den måste ha kommit hem på något sätt. Och i de faggorna måtte han ha försvunnit från familjen. Köpte bil, köpte teve, försvann. I den ordningen. Att han försvann gjorde jag inte en så stor affär av. Han hade ju bara flyttat till Göteborg, därför att det fanns mer jobb för honom därnere. Jag gick visslande vidare i mitt liv ända tills den dagen då mamma berättade att jo det var ju inte det där med jobb utan det är på det viset att pappa och jag har …

Sanningen kan krossa en människa lekande lätt om människan lever med täckande bulliga skydd omkring sig som är byggda av lögn. Och det underlättar om människan är en tvärhand hög.

Det finns för mig ett före och ett efter det samtalet med mamma. Efter - då fanns inget är med pappa, bara ett var, ett dunkel som slutit sig omkring honom. Och kastade in mig i ett nystan av smärtsamma obegripligheter. 

Men nuförtiden kan jag följa gångarna i nystanet. Ända fram tills det inte är var utan är, lite grand i alla fall, en liten stund så där. Jag går bara upp på en stege och skruvar i ett blogginlägg. Som lyser ett tag.

.

Över tjugo i november

generöst med grader över tjugo

generöst med gul flagg
hålor av hälar i sand
vågor som hoppar i en
milda och fräsande blå

generöst med lediga armar och ben
med Elvis under vingen
med rippar och kneippar och salt

och generöst med
flugor över tomater, chilisåser och manchego
isbitar längs med halsen
som torkar droppar till våta tankar

katter i varjehanda kulör
och gamla tanter som matar katterna
och gamla farbröder också förstås
gamla tanter som matar gamla farbröder
med kärlek som växlas i mat

och GW, GT och Penny
greve grå och den berömda
vakteln när natten är grön

generöst med
palmer och papegojor
ljumma kvällar som baksidan av min hand
sånger om skinn och ljus

.

Victor Arendorff

Jag går in i det lilla rummet där bokhyllorna finns. Med inte bara böcker i. Hittar en pärm med sparade diverse från förr. Slår upp den på måfå och ser en artikel om Victor Arendorff. Arendorff! Och hjärnan sjunger direkt På Arendorffs tid, då var himmelen vid, då var stjärnorna nära att se. Ferlins Kuplett ”tillägnad Victor Arendorff, Högalid”. 
Vem var då denne man?

Artikeln, skriven 1992 av någon som heter Dan Melin, har ett foto på en man bakifrån i en smal mörk gränd, som ser ut att vara i Gamla Stan. Med texten ”Victor Arendorff var en centralgestalt bland Klarabohemerna. Mästare på överlevnad med kontakter i tidningskvarteren”.
Den artikeln måste man ju bara läsa!

Han föddes i Stockholm i ett borgerligt hem och revolterade tydligen tidigt mot det inrutade livet, blev som ung tagen för lösdriveri. Slängdes helt enkelt i fängelset, något som hette Svartsjöanstalten, och fick ett halvårs straffarbete i stenbrottet. Han skriver om den tiden i ”Svartsjöfångar” 1910, under namnet Capitivus. (Vilket får mig att tro att han någon gång läst latin).

Lösdrivare? Ja, han var i alla fall hemlös långa perioder, sov under bar himmel i Hagaparken på sommarhalvåret. På vinterhalvåret i olika nattkvarter och prång, där det fanns plats. Dagarna tillbringade han på Klaras krogar och kaféer. T ex W 6, Pilen, Fürstenhoff, Tennstopet och Löwenbräu. De två sistnämnda känner jag så väl igen, men inte från Klara, de flyttades senare därifrån, så i de ursprungliga Tennis och Löwet har jag förstås aldrig varit.

Klarabohemerna. Ett begrepp. Men vilka var de? Artikeln räknar upp en hel del av dem som flockades omkring Arendorff: Helmer Grundström, Birger Vikström, Emil Hagström, Gösta Pettersson, Ester Sjöblom och Nils Ferlin. Unga med författardrömmar som flyttat in till storstan. Man kan alltså observera en kvinna bland dessa. Är värt att ta reda på vem hon var, får återkomma om det senare. Till dessa slöt sig senare Tor Bergner, Sven O Bergkvist och Harald Forss.

”Kontakter i tidningsvärlden” stod det under fotot. Det var ofta fackens tidningar som tog in hans texter: Lantarbetaren, Brand och Arbetaren. Han såg som sin livsuppgift att utrusta de lägre samhällsklasserna med kunskap. Att Klara blev det område där alla dessa bohemer höll till beror på att det var här de flesta tidningarna fanns. Hoppet fanns att man kunde få in en liten dikt eller kortnovell och få en hacka för det.

Många myter om Victor Arendorff finns, men en story som inte är myt utan sanning, var att han var luspank efter att ha skuldsatt sig på flera av sina stamlokus och att han då lyckades sälja in en artikel till Dagens Nyheter:
Litteratören Victor Arendorff berövade sig i går eftermiddag på hotellet Kindstugatan 14 livet genom att skjuta sig. Han avled ögonblickligen. Victor Arendorff var född 1878 och hade för flera år sedan anställning i pressen … etc.

Dagen därpå, den 29 oktober 1915, införde han i Arbetaren en notis om sin återkomst till livet. Där det uppges att det var Helge Arendorff som kommit med den felaktiga uppgiften om broderns hädangång.

Victor Arendorff - mästare på överlevnad.

Samma år gav man ut hans Herr Husvills visor, där dikten ”En fattig poets vrede” avslutas så här:

Ni tycker nog mitt liv är skräp och flisor
och att jag ingenting åt världen ger. -
Jo, just för er
jag går i dröm och diktar mina visor.

.

It´s all over now, Baby Blue

När man dränerats på energi efter nattens katastrofval, kan man vända sig till en amerikansk nobelpristagare. Och låta hans texter säga det och plåstra om.

they´re selling postcards of the hanging
they´re painting the passports brown

you don´t need a weatherman
to know which way the wind blows

a hard rain´s a-gonna fall

where the people are many and their hands are all empty
where the pellets of poison are flooding their waters
where the home in the valley meets the damp dirty prison
where the executioner´s face is always well hidden
where hunger is ugly, where souls are forgotten
where black is the color, where none is the number

the ghost of Belle Starr she hands down her wits
to Jezebel the nun she violently knits
a bald wig for Jack the Ripper who sits
at the head of the chamber of commerce

well, John the Baptist after torturing a thief
looks up at his hero the commander-in-chief
saying, ”Tell me great hero, but please make it brief
is there a hole for me to get sick in?”

hey Mr Tambourine man, play a song for me
I´m not sleepy and there aint no place I´m going to

I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
sometimes I turn, there´s someone there, other times it´s only me
I am hanging in the balance of the reality of man
like every sparrow falling, like every grain of sand

oh, I awoke in anger
so alone and terrified
I put my fingers against the glass
and bowed my head and cried

it´s not dark yet, but it´s getting there

and the only sound that´s left
after the ambulances go
is Cinderella sweeping up
on Desolation Row ...

.

Bild

socker och kaffe
i soffan

solsken med salt

sommarens första
fönster

matta mitt i

mannen bakom
de två i soffan

söndag kan det vara

stålmannen
i rullstolen

båda som sover

.

Vandring i stor ek

Ingersgården hade en enormt stor ek. Tror det var en ek i alla fall. Det är ju dom som kan bli så där stora. Den stod vid ingången precis när man tagit till höger vid Brömsänget och skulle cykla ner mot Grops. För cykla skulle man alltid. Den täta häcken till höger följde man och så blev det en öppning. Ingången till Ingers.

Den var enormt hög och tjock så att man måste vara åtskilliga åttaåringar för att tillsammans kunna nå runt stammen med armarna. Fast det var ju bara en åttaåring i byn förstås. En åttaåring med röd cykel som tittade upp genom grenverket som nådde upp i himlen.

Det var så klart många träd där. Även om den där var en jätte. Oftast susade jag förbi på min cykel och tittade inte så noga på den. Den bara stod där på samma sätt som att cykeln rullade och att jag var i byn i hjärtat av min åtta års ålder.

Men en vacker dag låg den där. Minns inte några som grejat med såg och hållit på men det måste det ju varit. Jätten var i alla fall fälld. Jag ställde ifrån mig min röda cykel och så gick jag upp i trädet.

Det var en djungel av grenar och grönt och brunt överallt. Jag gick inne i trädet. Konstigt att det gick att gå här. Ingen kunde se mig. Men jag gick stadigt genom trädet. Lite rispig och lortig och blodig om högerhanden tror jag men jag tog mig fram. Ända tills jag kom allra längst upp i trädet. Där trädet slutade och det blev himmel. Det sista lövverket bara. Jag svepte undan det och tittade ut. Var detta himlen?

Ja, det var det.

Jag var i höjd med Grops och humlorna surrade.

.

På Alla helgons dag

Jag vill vara här i mörkret, sätta ut ett ljus.
För dig och för mig och för denna dag och för ljuset och mörkret som omger oss.

Jag minns så väl och jag minns ingenting. Jag kände dig så väl men inte vem du var.  

Ett ljus som jag får ställa i mörkret här.

De här fyra raderna jag skrev är det jag har.
Ett ljus mitt i mörkret där det är mest tystnad.

vi som var dina barn förstod knappt
hur mycket du hade varit fången

vi vakade länge fast det gick snabbt

du lyfte som en fågel ur betongen

.

Sång från Dopningskommissionen

(melodi: Robert Brobergs Maria-Therese)

En sårsalva det har hon minsann använt
på underläppen som hon i solen bränt
Aha - ett listat preparat!
Och så kan vi ju inte ha´t

Direktförbud att tävla måste därför ges
till den fuskigaste flicka som på jord kan ses
till Johaug, Therese

Elitidrottare med ett läppcerat
får makalöst förbättrade resultat
Vi måste häftigt ropa nej
Ett fräckt försök att dopa sig

Direktförbud att tävla måste därför ges
till den fuskigaste flicka som på jord kan ses
till Johaug, Therese

Och tänk på hur det kunde och måste gå
om hon dessutom smetat ett plåster på
Då blir man på ett ögonblick
en pundare på Salvequick

Direktförbud att tävla måste därför ges
till den fuskigaste flicka som på jord kan ses
till Johaug, Therese
oh yes

.

Det stora surret i Humlan

Svempa flaxade upphetsat omkring i Humlegården. 

- Hörni hörni få sulan ur bingen nån gång å damma hit, era loppbitna lergökar, så ska ni få höra någe!

Och så kom de vaggande och struttande och knixande och släntrande ur alla buskar fram till honom, alla de andra duvorna i parken. När allt kluckande och snicksnackande lagt sig och de alla stod tysta omkring Svempa, putsade han först vänstervingen lite låtsat lojt som en konstpaus, men kunde sen inte hålla sig.

-  Grabbar å tjejer, tidernas nyhet! Ni vet Bloggarn, den där skäggiga tjommen me briller, han dammar pancho nu, asså helpancho, asså hela han menar ja, pancho på heltajm.
Kluckandet och snicksnackandet tog sig nu igen bland de församlade. Blev till ett enda surr.

- Å inte om ett tag å så där. Utan från och me prick nu typ. Asså när ocke blir novve om man säjer.
Surret tilltog nu i styrka.

- Så nu kan han hänga här på bänkarna hela dagarna, fortsatte Svempa. Alla dejs i veckan typ, tillade han förklarande.
Surret hade nu nått nåt som kan kallas stormstyrka.

- Å han har knega i tretti bast, så gissa va mycke brö han hunni samla i påsen!
Över hela parken steg nu ett enda stort duvglädjetjut, ett jabbadabbadoo som steg som ett stort moln över alla träd och kunde skådas mil därifrån. Ohöljd förvåning i de andra parkerna.
- Vaere merom i Humlan, frågade duvorna varandra i Kungsan. Harom typ krubba i sej nå otjenligt för kistan?

Men en av de andra duvorna i Humlan, en av de som stod längst fram, en ganska småväxt en, tog nu ett försiktigt steg fram, harklade sig och tog till näbben.
- Men en annan har hört att Bloggarn har dragi till Varre …

Plötsligt blev det tyst i Humlegården. Så tyst att man kunde höra en duvfjäder falla.
- Va? Till Varre? Svempa bleknade. Åkeru meme? Bloggarn? Som e tvettekta ekenskis! Varre, det måtte va längre söderut än Sumpan ju!
- Jo, typ. Men han drog dit åttonde decce i fjol. Har asså damma i Varre i nästan ett bast nu liksom.
- Devasom. Men, hold your horses. Ja tror jahare. Då drar vi till Varre vi me! Kunde va ball. Årom andra jåglarna flyttar sekert på sej när vi från kunglia huvekommunen dammar in. Eller hur typ?
- Om du säjere så. Har annars hört att männscher som typ tjackat upp sig på en vurre me brö på torget i Varre har blivit jagade över torget av stora havsmåsar.

Här någonstans erfor de församlade duvorna en plötslig känsla att sammankomsten på något sätt nått en naturlig punkt för avrundning. Och vaggande och struttande och knixande och släntrande återvände de till buskarna i Humlegården.

.

Haiku om presidentvalet

det sjuka med den
bindgalne Donald Trump är
de som röstar på’n

.

Våran mor

Våran mor

som är i himlen

älskar gör vi ditt namn

vagga ditt plågade rike

fäll ut din bro   

så som i himlen

så ock på jorden.

Vårt enkla bröd

låt det vara kvar

och förlåt oss våra

underlåtenhetssynder

när vi inte stoppar dom

som i sin egen skräck
våldför sig på världen och människorna 

och inled oss icke i frestelse

att bli som dom.

Ty världen är din

och styrkan

och barmhärtigheten

i evighet.

Mamma.

.

Att rösta fram Hitler

Nu har de tre tevedebatterna om presidentvalet hållits. En kandidat av normalt, kunnigt, människorespekterande snitt. Mot en kandidat som är okunnig om det mesta men döljer det med ett konstant svamlande som mest består av lögner, hot, svartmålningar, förolämpningar mot invandrare och kvinnor, och ett kompakt förakt för demokrati.

För åttioelfte gången frågar jag mig hur en person som Trump kan bli vald som presidentkandidat! Gillar amerikanska folket lögner, hot, förolämpningar, hat och demokratiförakt? Vågar man hoppas att amerikanska folket inte röstar fram en Hitler till makten i landet den 8 november?

Inför den första debatten ledde tydligen Hillary Clinton i amerikanska opinionsundersökningar men en svag ledning. Efter den tredje och sista debatten hade hon tydligen drygat ut sin ledning, men bara lite!

Det verkar som om Trump kläckt ur sig så mycket dumhet och enfald att det krävs väldigt stora grodor nu för att folk ska reagera. Om Clinton skulle säga en tusendel av de idiotiska saker som Trump sagt, skulle hon sjunka som en sten i opinionen. Trump kommer ganska lätt undan med nya vansinniga uttalanden eftersom han redan stått för så många vansinniga uttalanden. Ungefär som ett fyllo som ostört kan gapa och ofreda människor på en buss därför att han är ett fyllo.

Om man tittar på Donald Trumps insats under de tre debatterna:

- I den första avbröt han konstant Hillary Clinton och skröt om att han inte betalar någon statlig skatt trots sina miljoninkomster.

- I den andra hotade han Clinton att han skulle kasta henne i fängelse om han blev president.

- Före den tredje debatten hade han under sina valmöten påstått att valsystemet är riggat mot honom. Att om Hillary Clinton vinner så beror det på fusk och på att valet "stulits" från honom.

- I den tredje debatten fick han följaktligen frågan från moderatorn om han kan ge ett löfte att acceptera valresultatet på valdagen. Varpå han svarade att han kommer att uttala sig om det först när han sett resultatet. Så talar en diktator! Vad gör han om valet inte går hans väg? Tar till vapen? Startar inbördeskrig?

Se hur han gjorde i den sista debatten när han han mitt i en utläggning av Hillary Clinton lutade sig fram mot mikrofonen och väste "vilken otäck kvinna". 
Har karln en skruv lös?

Den lilla ledning Clinton fortfarande har är inget att förtrösta sig på. Inför EU-omröstningen i England sa man att ja-sägarna ledde något över Brexitanhängarna. Så man trodde att det inte var någon fara. Men till valdagen hade det svängt och Brexit var ett faktum. Och även Brexitanhängarna blev chockade när de ställdes inför fullbordat faktum. Hjälp, vad har vi gjort?

Hoppas inte amerikanska folket får anledning att säga så den 8 november. Men herregud, varför har vi röstat fram den här galningen? 

Då är det för sent.

.

Vägen mellan Tolita och Kil

vägen mellan Tolita och Kil
är kantad av regn
denna bitiga morron
som en grå
hund som skakar
rälsbussen i sitt
koppel av spridda människor

järnvägsfiket i Kil
har toner av
madame Angots dotter
pärlor komponerade för piano
serenad Polka-Mazurka
av Strauss opus 66
pris 75 öre

det finns polka och mazarin
den kanelbulle jag tar
när jag kommer till Kil
sprider sig i min mage
efter långt letande
hittar jag en
kopp med kolsvart te

frostnupen morron
träden krusar sig och
anslagstavlan fladdrar i vinden
en grön vante med
ansiktet mot marken
ligger kvar när
perrongen krymper bort

.

Freewheelin´ Bob Dylan

Den enda invändning jag kan ha mot årets val av nobelpristagare i litteratur är att det tog för lång tid. Å andra sidan, det finns mycket mörker och galenskap i världen just idag, där Dylans texter kan bli en motkraft.

I min diktsamling ”Kärleken tar för lång tid” från 2009 finns den här texten.

Jag tänker ofta på Bob Dylan

kärleken tar för lång tid
godheten kostar för mycket
nyanser har för många alternativ

gata med uppfälld krage
stickande ord in i
ögat som nysnö

allt i dig blåser
som en skjorta på strecket
glömd efter tvätten vem du är

kärleken rycker på sina dyra axlar
och godheten släcker sin brinnande
cigarett i hjärnan

var natten kall i går?
är du inte där?
minns du hur du knäpper dina händer?

dina människoförsök
är abborrar på den
sprattlande stranden

det är mörker
men i ett smalt ljus ur din strupe
är det inte mörker

.

Been there, done that

Han har inte hört av sig än. Inte så konstigt. Hans särart är sådan. Samma särart som tjort att hans konstnärskap glöder - fortfarande efter ett halvt sekel. Han har aldrig bett om att få Nobelpriset. För honom är hans arbete hela grejen, inte han själv.

Och han upprepar sig aldrig. Bokstavligen. Om han redan sjungit in en låt, vill han helst inte sjunga den en gång till, åtminstone inte på samma sätt, det är ju redan gjort. Hans hjärna tänker framåt.

Jag var på en av hans konserter för några år sedan. Och jag satt där i Globen och blev jättebesviken. Han sjöng ju inte de gamla kända låtarna, först på slytet kom en, men den sjöng han på nytt sätt. Gick knappt att känna igen. Men jag tänkte, han har ju rätt och jag fel. Man säger ju inte till en författare: skriv den där dikten en gång till. Varför ska han stå där och upprepa sig? Been there, done that.

Han tycker säkert att det är roligt att hans texter prisas nu, men att det är pinsamt att han fått priset. Så han försöker nog så länge det går att inte uttala sig om detta. Jag förstår honom. Det är inte Bob Dylan som är Bob Dylan, det är Bob Dylans konst som är Bob Dylan. Själv är han bara bärare av allt detta som han karske själv inte kan förstå, att han gjort allt detta, att hanar så bra. Så ropa inte på honom att han ska säga nåt nu. He´s not there.

Han är i det hans skrivit. Som här i slutet av The ballad of Frankie Lee and Judas Priest.

The moral of this story
the moral of this song
is simply that one should not be
where one does not belong

So if you see your neighbour carrying somethin´
help him with his load
and don´t go mistaking Paradise
for that home across the road.

.

Vara med på noterna

”Nobels litteraturpris överger inte litteraturen i och med priset till Dylans sånger. Nobelpriset närmar sig litteraturens levande hjärta.”
Det är Göran Greiders ord. Det bästa som sagts av allt som sagts om att det blev Bob Dylan som fick nobelpriset i litteratur 2016. Mycket annat har ju också sagts och med upprörda, indignerade tonfall.

”Gubbigt” ylar vissa. ”Är ju bara en musiker”, protesterar andra.

Gubb-invändningen är ju lattjo. Förvisso är Dylan en man och äldre. Men är det det enda man kan säga, så har man nog ingen kunskap om honom och hans poesi. Det är där felet ligger. Den egna okunskapen.

Musiker-invändningen  är också lattjo. Förvisso är Dylan en musiker. Han skriver musik. Men han skriver också texter, som nu är nobelprisas lyrik. Musiker och lyriker. Man får ha två tankar i huvudet samtidigt. Och Nils Ferlins ”Får jag lämna några blommor” upphörde ju inte att vara en dikt bara för att Lillebror Söderlund tonsatte den så den dessutom blev en visa.

Protesterna mot att Dylan fick priset grundar sig i ren okunskap om hans texter, vill jag hövda. Se på varje nyhetssändning närde ska illustrera ett Dylan-inslag med exempel från hans låtar. Det är alltid ”The times they are a-changin´”. Eller ”Blowin´in the wind”. Om det är det enda man känner till från Dylan så förstår jag att man tycker priset är lite tunt i år.

Man kan ju ha invändningar mot vem som helst som får priset om man inte känner till hennes eller hans verk.

Har Dylan några andra låtar då än de två ovan, där texterna kan ses som lyrik av hög kvalitet. Ja, men grejen är så här: han har verkat i ett halvt sekel och gett ut ett 40-tal unika album förutom livealbum och s k bootlegs. Det är alltså hur många texter som helst, en hel myllrande myrstack. Vilka av alla texter är lyrikhöjdarna? Om man inte växt upp med honom och har hans lyrik i blodomloppet, då är det näst intill omöjligt att hitta dem genom att lite planlöst sticka ner handen i myrstacken.
En liten guide in i Bob Dylan behövs alltså. Här får du en sådan.

Läs de här trettio Dylan-dikterna (gräddan i hans lyrik enligt min mening). De är ju låtar också, så de är lätta att hitta.

A hard rain´s a-gonna fall, All along the watchtower, Ballad of a thin man, Blind Willie McTell, Chains of freedom, Desolation Row, Every grain of sand, Highlands, I dreamed I saw St. Augustine, I pity the poor immigrant, It´s all over now, baby blue, Like a rolling stone, Love minus zero/no limit, Mr. Tambourine man, Not dark yet, Only a pawn in their game, Queen Jane Approximately, Sad-eyed lady of the lowlands, Shelter from the storm, Slow train, Standing in the doorway, Subterranean homesick blues, Tangled up in blue, The ballad of Frankie Lee and Judas Priest, The wicked messenger, Tombstone blues, Tryin´ to get to heaven, When I paint my masterpiece, When the ship comes in, Who killed Davey Moore?

När du läst dem har du varit med om reflekterande, omstörtande, komplex, beläst, fingertoppskänslig, kommunikativ ljuvlig lyrik och litteratur när den är som bäst. Lätt att här tänka på Whitman, Vennberg, Petrarca, Boye och Dylan Thomas t ex. Eller Strindberg, Milton, Öijer, Szymborska och Adonis. Nobelpriset har närmat sig litteraturens levande hjärta.

I annat fall, om du läst dessa trettio och inte hör det hjärtat slå, ändå inte är med på noterna, då kan du alltid gå tillbaka till hans ord i Ballad of a thin man:

You know something is happening here

but you don´t know where it is.
Do you, Mr. Jones?

.

Dålig haiku

tiden som var då
var dålig tills den framtid
kom då då blev nu

.

Förhörsrummet utanför tiden

En förhörslokal. Drypande källarfukt. Råttor kilande över golvet. För även i ett digitalt förhör utanför tiden ser det väl ut så, kantänka.
- Så du vägrar fortfarande erkänna att du är Jack the Ripper?

Förhörsledaren fortsatte att gå runt rummet i hotfulla cirklar. Eller också satt han ner och satte ihop händerna som G.W Persson. I alla fall fortsatte han sitt stenhårda förhör.
- Låt mig upprepa vilket case vi har på er, min gunstige Vincent. Som vi alla vet ägde Jack the Rippers fem mord rum i London i augusti och september och en bit in i november år 1888. Och från vår utsände agent vet vi att ni skar av er örona just 1888. Precis det året!

Nu såg det ut som om den förhörde sa att det bara var det ena, det vänstra, och bara en del av örat ...
- Jag struntar i hur många öron det var, morrade förhörsledaren och såg ut som en G.W. Persson som just fått syn på Göran Lambertz. Pointen är att er och Ripperns händighet med kniven sammanfaller på ett ytterligt misstänkt sätt här. I put it to you, att ni först övade kniven på er själv och sen for över till London och släppte loss kniven ordentligt på-

Här såg det ut som om den förhörde avbröt med att påpeka att det där med örat hände först den 23 december det året.
- Strunt samma. Då gick ni först bärsärkagång med kniven på de fem kvinnorna i London och därefter åkte ni tillbaka och skar av er örat. För att fira kanske.

Förhörsledaren stirrade triumferande på den förhörde som nu såg ut att säga lite menande att färjetrafiken över kanalen var lite outbyggd vid den här tiden.
- So what? Många har helt enkelt simmat över! Ni kan med lätthet ha haft kniven i munnen då. Ja, ni märker hur nätet dras åt närmare och närmare, min gunstige Vincent …

Just i detta ögonblick när lösandet av världshistoriens största kriminalgåta stod inför sitt genombrott, stack en löddrig depesch in huvudet i rummet.
- Ny hemligstämplad information från vår utsände agent Mr Wikipedia. Det var inte van Gogh som skar av sitt eget öra, det var hans vän Gaugin som gjorde det efter ett gräl.

Och så leddes en ny person in i rummet och sattes ner på den andra förhörsstolen bredvid Vincent van Gogh. Förhörsledaren reste sig nu och gick runt rummet i hotfulla cirklar. Eller också satt han kvar och spände ögonen i båda förhörspersonerna. Särskilt den nyanlände.
- Så, min gunstige Paul, det är alltså ni som är den händige med kniv. Var befann ni er i augusti, september och en bit in i november år 1888?

Från det digitala förhörsrummet utanför tiden kom dock inte ett ljud till svar. Bara en målande tystnad.

.

Elisabeth Gustavsdotter från Torslanda

Elisabeth Gustavsdotter föddes 1843 i Torslanda. Och precis idag för 128 år sedan, den 30 september 1888, gick hon sitt tragiska öde till mötes i en mörk gränd i London. Då var hon bara 45 år gammal.

Ja, nästan 45. För hon kom till världen den 27 november 1843. I Stora Humlehed i Torslanda utanför Göteborg. Så värst mycket vet man inte om hennes ungdomsår. Hennes föräldrar Gustav och Beata var småbrukare men ägde inte marken de brukade. Hon hade en äldre syster och två yngre bröder. Så värst fett kan familjen inte ha haft det. Det man vet om hennes levnadsbana är väl i grova drag följande.

När hon var 16 år konfirmerades hon i Torslanda kyrka. Året därpå flyttade hon till stan. Alltså Göteborg. Fick plats som piga hos en familj i Karl Johans Församling.

Hon jobbade där i fyra år och när hon var 21 flyttade hon till Haga i centrala Göteborg. Här blev hon gravid. Det drev henne en tid ut i prostitution för att kunna överleva. Det var nu 1865 och hon är 22 år gammal. Den 21 april födde hon en dotter som var död vid födseln. Först i november fick hon en ny anställning hos en familj. Halvåret däremellan vet man inget om, men hon överlevde på något sätt.

Det förlovade landet i väster, det brukar innebära Amerika. Men i Göteborg kunde det också vara England. Elisabeth tog Gud i hågen och emigrerade till London den 10 juli året därpå. Till en början verkade det gå bra och hon fick en anställning som tjänsteflicka hos en familj i Hyde Park.

Efter tre år, i mars 1869, gifte hon sig med John Stride. Hon var 26 år, han 39 och de drev en kaffebutik. Så mycket är inte känt om denna tid, men det var svårt att få det att gå runt, de flyttade affären tre gånger under sex år. Två år därefter separerade de på hennes initiativ, flyttade sedan tillfälligt ihop, men efter ytterligare fyra år skildes de definitivt.

Hon hette Elizabeth Stride nu, Elizabeth med ett z, var 38 år och levde i Whitechapel i Londons East End. Whitechapel var den glömda delen av London, 80 000 människor på en begränsad yta, bostadsbrist, arbetslöshet, man tog de påhugg man hittade, sov där det gick, kriminaliteten skyhög, en slum som är svår att föreställa sig. Elizabeth livnärde sig på sömnad, städning, ibland bidrag från den svenska församlingen i London och tidvis prostitution för att inte svälta ihjäl. När hon kunde bodde hon i ett inkvarteringshus på Flower and Dean Street nr 32.

När hon var 42 år träffade hon hamnarbetaren Michael Kidney och bodde en tid med honom på Fashion Street. När deras förhållande varat i två år anmälde hon honom för misshandel. Ingen åtgärd från myndigheterna och efter ytterligare ett år gjorde hon slut med honom och flyttade tillbaka till Flower and Dean Street. Det är nu den 25 september 1888 och hon är 45 år.

Fyra dagar därefter, lördagen den 29 september, började hon med att städa på Flower and Dean Street 32. Från kvällen och fram till midnatt ska vittnen ha sett henne på diverse pubar eller i samspråk med olika män i området runt Berner Street och Settles Street. Kl 01:00 på söndagen den 30 september anlände Louis Diemschutz till en gård på Berner Street med sin ponny och kärra. Vid ingången till gården stannade ponnyn plötsligt och vägrade gå vidare. Diemschutz steg av och upptäckte en livlös kropp på marken. Det var Elizabeth Stride. Dödsorsaken var avskuren hals.

Historien anser att gärningsmannen var Jack the Ripper och detta hans tredje offer. Hans härjningar i Whitechapel hade börjat en månad tidigare med Polly Nichols på Buck´s Row, sedan Annie Chapman på Hanbury Street. Efter Elizabeth Stride skulle det bli två till. Catherine Eddowes på Mitre Square samma morgon. Och Mary Jane Kelly på Miller´s Court den 9 november. Varefter mordvågen upphörde. Alla fem prostituerade, alla dödade genom avskuren hals. Och vanställda efteråt, det som gav förövaren öknamnet. Alla utom Elizabeth. Hon hade inga skador utöver det där med halsen.

Vissa trodde därför att Michael Kidney bragt henne om livet, som hämnd. Men hans stil var mer knytnävar, inte knivar, han var brutal, inte en sjuk vettvilling. Historien tror i stället att Jack the Ripper blev avbruten av Louis Diemschutz där i gränden och flydde norrut på Berner Street, tog västerut på Commercial Street och passerade ett halvdussin smågator innan han kom till Mitre Square, där han tog skadan igen på den stackars Catherine Eddowes som hittades kl 01:45. Teorin kan stämma; när tillkallad läkare undersökte Elizabeth kl 01:14 och förklarade henne död, var kroppen fortfarande varm.

På dagen 128 år sedan, sensommarens sista dag. Inget av de fem morden uppklarades och ingen Jack the Ripper kunde nånsin gripas.

Den 6 oktober begravdes Elizabeth på Östra Londons kyrkogård. På nätet finns en bild av den lilla vita marmorerade gravstenen. Där står bara hennes namn: Elizabeth Stride. Och två årtal: 1843-1888. Och några små ditsatta gula och svarta blommor på marken.

Elizabeth Gustavsdotter. Det finns inget som tyder på att hon hade någon kontakt med någon i sin familj från Torslanda efter sin emigration till London. Ett ensamt, strävsamt liv på samhällets botten som fick ett så tragiskt slut. Men någon måste ha satt dit de där blommorna vid graven. Någon ville henne väl.

.