Språket förändras. En väldigt konkret effekt av det, är att en av mina allra största bokfavoriter som jag hade som liten, kan bli konstig att läsa för en ung person idag. Då menar jag inte själva språket i sig, för boken är skriven 1954 av en av våra största författare med modern stil, utan det handlar om ett enda ord. Ett ord som glidit så i betydelse att det för många unga idag betyder motsatsen till det som det betydde, när jag låg och slukade boken på min barndoms säng i Blackeberg.
Författaren är Astrid Lindgren. Boken är Mio, min Mio. Ordet är ”grym”.
Boven i boken är riddar Kato. Och Astrid Lindgren beskriver honom som ”grym”. Det är något som går utanpå ”ond”. Att vara ond är att begå hemska handlingar, att vara grym är att begå hemska handlingar och njuta av det. Så resonerade jag där jag låg på sängen och rysande vände blad i boken.
Hur som helst. I dag säger många (= de unga + de äldre som vill verka unga) uppskattande ”det där var grymt” (= bra gjort). Hur var filmen? Den var grym (=bra. väldigt bra). Ordet har sedan mitten på 50-talet gjort en kovändning i 180 grader och fått en motsatt betydelse för många.
”Riddar Kato är verkligen grym” - jaha, skulle många tänka som läste en sådan rad i Mio, min Mio, vad bra att den där riddaren verkar vara en sån trevlig prick.
En konstighet alltså. Och att komma förbi den konstigheten genom att bränna alla gamla Mioböcker och trycka upp nya där ”grym” på alla ställen ersatts med ”ond”, hjälper inte. ”Ond” har inte det där sadistiska i sig och den som ligger på sin säng och läser vänder inte längre blad med en rysning.
För riddar Kato hade inte ihjäl folk, han förvandlade dem till något annat. Så att de var fängslade i ett annat väsen och riddar Kato kunde varje dag flina åt deras förnedring. Lite grand som i Sagan om Ringen, där orcherna egentligen är förvandlade alver.
Men när Sauron störtas förvandlas inte orcherna till alver igen. Hos Astrid Lindgren förvandlas de förtrollade tillbaka igen till sina ursprungliga gestalter, när riddar Kato störtas. Och i slutet låter hon riddar Kato säga att att den som hatar honom mest är han själv. På så sätt tar hon också bort mycket av det hat som läsaren känt för honom.
För mig var dock riddar Kato en bisak. Bara en bakgrundsfond för det goda. Den faderlösa yngling som var jag, läste med stora ögon om Mios fader konungen som bodde i Landet Fjärran. Framför allt var det så det var, där jag låg på sängen och läste. Och vände bladen i boken i en stor tröst.
Författaren är Astrid Lindgren. Boken är Mio, min Mio. Ordet är ”grym”.
Boven i boken är riddar Kato. Och Astrid Lindgren beskriver honom som ”grym”. Det är något som går utanpå ”ond”. Att vara ond är att begå hemska handlingar, att vara grym är att begå hemska handlingar och njuta av det. Så resonerade jag där jag låg på sängen och rysande vände blad i boken.
Hur som helst. I dag säger många (= de unga + de äldre som vill verka unga) uppskattande ”det där var grymt” (= bra gjort). Hur var filmen? Den var grym (=bra. väldigt bra). Ordet har sedan mitten på 50-talet gjort en kovändning i 180 grader och fått en motsatt betydelse för många.
”Riddar Kato är verkligen grym” - jaha, skulle många tänka som läste en sådan rad i Mio, min Mio, vad bra att den där riddaren verkar vara en sån trevlig prick.
En konstighet alltså. Och att komma förbi den konstigheten genom att bränna alla gamla Mioböcker och trycka upp nya där ”grym” på alla ställen ersatts med ”ond”, hjälper inte. ”Ond” har inte det där sadistiska i sig och den som ligger på sin säng och läser vänder inte längre blad med en rysning.
För riddar Kato hade inte ihjäl folk, han förvandlade dem till något annat. Så att de var fängslade i ett annat väsen och riddar Kato kunde varje dag flina åt deras förnedring. Lite grand som i Sagan om Ringen, där orcherna egentligen är förvandlade alver.
Men när Sauron störtas förvandlas inte orcherna till alver igen. Hos Astrid Lindgren förvandlas de förtrollade tillbaka igen till sina ursprungliga gestalter, när riddar Kato störtas. Och i slutet låter hon riddar Kato säga att att den som hatar honom mest är han själv. På så sätt tar hon också bort mycket av det hat som läsaren känt för honom.
För mig var dock riddar Kato en bisak. Bara en bakgrundsfond för det goda. Den faderlösa yngling som var jag, läste med stora ögon om Mios fader konungen som bodde i Landet Fjärran. Framför allt var det så det var, där jag låg på sängen och läste. Och vände bladen i boken i en stor tröst.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar