September i mockasiner

Nu rinner sista bloggen ur septembers penna, eller hur man ska säga.
Vilken konstig månad det varit!

Dominerad förstås av valet. Som hade ett
l-å-å-å-ångt upplopp mot målsnöret – med partiledare och rör i varje kanal och buske dygnet runt. När sov de? Och när loppet var klart, var det ändå inte klart. Ja, det fortsätter i bloggande stund. Vem pratar med vem för att komma ur den hörna som blockpolitiken målat in oss i? Löpsedlarna vet förstås svaren och trumpetar ut alla lösa spekulationer som sanningar. I vanlig ordning alltså.
Lögn, lögn, bara lögn. Eller lugn, lugn, bara lugn. Oktober får utvisa hur landet kommer att styras.

Och i den mikrovärld som denna bloggare befinner sig har månaden också dominerats av Bokmässan i Göteborg. Där jag alltså blev inbjuden att läsa ur min diktsamling ”Kärleken tar för lång tid”.
I den större världen kan man kanske tycka att det är valet som tar för lång tid, men bokmässan var i alla fall en stor kraftansamling och ett stort äventyr för mig. En obeskrivlig höjdare att få hälsa på poeten Lennart Sjögren.

September, var det höstens första månad? Nja, kan det vara varmt på hösten? Det kändes mer som en förlängning av sommaren, tycker jag. Brittsommar. Eller om det är indiansommar det heter.

Och i septembers sista droppar av blogg morsar vi hejdå till alla indianerna som kom på besök. Henrik Sallander, Lars Gustafsson, Kannberg, Pjalle, Aktuarie-Lasse, Gustav VI Adolf, Harry Martinsson, Kurre, Åsa, Maria Wettexrand , Göran Lägghund och alla de andra som smugit i sina mockasiner längs stigarna här.

Och i kväll ska jag avsluta månaden med att göra en uppläsning på Ny Poesiscen i Skärholmen. Då ska jag även ta någonting som jag aldrig läst, inte ens publicerat. Vända upp ett nytt blad.
.

Kurre och Åsa på besök

Bloggen på söndagen den 12 september stängdes av Kurre och Åsa, som ni kanske minns.
Nu armbågar de sig tillbaka. Och betraktar mig uppfordrande.

Kurre: - Nu tycker jag att du …
Åsa: … berättar om Tarzan.

Jaha, mumlar jag. Visst. Få se. Ja, då ligger jag på sängen i Blackeberg och har en vit bok i händerna …

Åsa: - Bok? Menar du …
Kurre: … inte tidning?

Nej, jag menar bok. Avbryt mig inte, nu när jag börjar minnas. Tarzan som tidning har inte ett skvatt med den riktige Tarzan att göra. Nästan värre än filmerna om honom, där han har en schimpanskompis med namnet Cheeta. Humbug! Någon sådan fanns inte, aporna i hans flock var betydligt större än schimpanser och Sheeta var Tarzans namn på pantern (den svarta leoparden)! Jag fnyser av rättmätig indignation.

Nej, jag läste ursprunget, boken om Tarzan av Edgar Rice Burroughs. Eller böcker, för det var flera stycken. Och de var inbundna och helt vita, minns jag, lånade från Classe förstås. Och hette ”Tarzan – de vita apornas son”, vilket måste vara nån miss i översättningen, för det var ju inte aporna som var vita, bara han själv. Och ”Tarzan” betyder ju ”vitt skinn” på apspråk, som alla vet.

Och det var självfallet på sängen jag låg och läste Tarzanböckerna. Jag minns aldrig att jag någonsin satt vid ett bord och läste nåt förr i världen, det var alltid utstjälpt på sängen i någon halsbrytande ställning.

Jag insåg att det var Tarzan jag skulle bli när jag blev stor! Allt i Tarzans fria liv slog in fönstrena i mitt sinne som en enda storm! Det där med att plugga och sånt kunde jag väl göra för säkerhets skull och så, men den enda kurslitteratur värd namnet hade jag ju redan i händerna, Burroughs vita, inbundna böcker om den fria kejsaren av djungeln.

Kurre : Men du läste ju också mycket om …
Åsa: … Fantomen, ville du inte bli honom också?

Den? Ja, det var ju kul att läsa om honom förstås med sina blåa trikåer och dödskalle-ringar, men honom skulle jag aldrig vilja bli, förstår ni väl? Han var ju bara en seriefigur!

Jag ser hur Kurre och Åsa öppnar mun för att säga nåt, men innan de hinner, kastar jag mig snabbt över tangenterna och bloggar ut.
.

Tankar efter feber

bokmässa
bokmassa
bokmissa
boknissar
bökmässa
bokmossa
bokvässa
bokväsa
bokläsa
bokluska
bokviska
bokvaska
bokvasker
pojkvasker
pojkmorsa
pocketmässa
plockmässa
bloggmässa
boknästan
boknystan
bukmosa
bukglosa
kockmössa
klokväxa
bokhäxa
bakläxa
tokmessa
tolkmässa
folkmassa
folkfesta
boktesta
bokmesta
bokmässa
.

Tankar före feber

ja, jag sittar här och ska snart packa för att resa till Bokmässan i Göteborg där jag ska läsa ur min diktsamling på lördag förmiddag passet innan Lennart Sjögren ska upp och läsa sina dikter, han som för mig är lika stor som poet som Fröding och Ferlin, och det ska bli så oerhört skimrande kul att få vara en del av det, typ mindfulness, typ när jag en gång såg Harry Martinsson uppträda på en scen vad-det-nu-var-nånstans och säga som inledning till en dikt att det politiskt viktigaste är inte frågan om vilken samhällsordning vi ska ha utan frågan om miljön, för utan den har vi ingen jord och ingenstans att ordna ett samhälle, och jag minns känslan när jag satt där bland de andra åhörarna att oj nu lever jag, hela jag fylld av mig själv som en nöjd feber tillsammans med de andra som var där ... ja och nu Lennart Sjögren på lördag och undertecknad dessförinnan, nej nu måste jag packa ner grejerna, sitter med pennan och låter den prata högt, får börja med den, därmed bloggandes ut för nu ...
. 


Jag är inte där jag är

Jag är inte där jag är. Låter knäppt, men så är det. Jag är nån annanstans.

Ibland är det i förr jag är. Nåt dumt som inträffat, av mig eller mot mig. Som jag förstås ältar. Fast jag vet att det är korkat att älta det så ältar jag det. Huvudet, det för tillfället av kork, hänger jag då med, samtidigt som jag blir spänd i kroppen - låter som en knepig kombination, men är fullt möjlig. Är jag väldigt inne i detta så kan jag älta att jag ältar det. För att riktigt ta ut svängarna. Finns det en djävul så flinar han då dubbelt åt mig.

Men jag behöver inte alltid vara i förr. Jag kan ju också vara i sedermera. Något läskigt som ännu inte skett. Det kan ge mig stora skälvan. Inte så att det syns förstås, det förpassas utom synhåll in i magen. Varför magen ska ta hand om både mat och stora skälvor förstår jag inte, but there it is. Men detta - det här med skälvorna alltså, inte maten - omvandlas dessutom till ont och spänt på diverse andra kroppsdelar, för mig oftast rygg och nacke.

En likhet med förr och sedermera är att jag inte vet att det är där jag är, när jag, lättlurad som jag är, tror att jag är där jag är, tar mig bara förvånad åt ömmande ryggar och nackar - vad är nu det här?



Men nu först fattar jag vad jag håller på med. Att jag skjuter upp axlarna t ex, en grottmänniskoreaktion mot nåt inbillat hot eller vad det är. En enkel grej är att jag låter axlarna sjunka ner helt enkelt, att jag tänker på det.

Och långsamt börjar jag avslöja fler och fler förr-saker och sedermera-plågor. En efter en. Typ hållning. Typ bara strunta i att oroa mig.



Så att jag blir mera och mera där jag är. Det där med mindfulness är en sak jag lurar på nu.
En fortsättning på axelsänkandet. Och axeltänkandet. Det är alltid det enkla som är det svåra här i livet, när man är en människa och krånglar till det.

vill ha mot förr
en stängbar dörr
och ett lås eller flera
mot sedermera
så att jag är
här där jag är
.

Spaning i Sjuväljarskogen del 2

.
Blott blått är det, som sagt, i det andra trädet: Arrogansen.

Mård Olofsson såg vi ju redan sno förbi som hastigast i del 1. Hon har en av de fyra grenarna i det här trädet, fast grenen knakar lite oroväckande. Mård är den minsta av alla till växten och är därför grannast utstyrd av alla. Ibland kan man nästan misstänka att hon flörtar med De Gröda när hon svischar omkring med en lång illröd sjal efter sig.

På den största grenen ståtar Friederich von Rheinfeldt, den tyskt grundlige generalen av Arrogansens träd. Han är en sparsam general. Även när han pratar. Då rör han inte en muskel i ansiktet, utom de läpprörelser som krävs för att pratet ska höras, såsom "skattesänkning" och sådant. Om man tittar bakom ryggen på honom blir man dock förvånad; där finns ingen vev.

Den tredje grenen i trädet har tidigare varit liberalt ljusblå men är numera mörkblå även den. Lillgeneral för den grenen är Jan Björkris, men han är inte där nu, jobbar extra som inpiskare på en skola i närheten. Jan är väldigt duktig. På att spotta prick på burkar. För han har ett så fint mellanrum mellan tänderna.

På den fjärde grenen hittar vi Göran Lägghund. Det är tur för honom det. För han hittas inte av många, bland alla dessa grenar. Annat var det på hans husses tid: Alf Svenskson. Han var populär han, för han var som folk är mest, han t o m spelade saxofon. Göran gnyr ofta omkring på sin gren där små dofter av saxsolon dröjer sig kvar.

- - -

Sju grenar på två träd. Som gafflar i munnen på varann. En 8-9 miljoner som ska välja. Hur lätt är det inte att få grenar i ansiktet! Att ha svårt att sålla och värdera! Men finns det inte några stora linjer som skiljer de två åt? Finns det någon ödesfråga i allt detta kvistiga?

Ja. Utförsäljningen.

Alliansen misstror allt statligt ägande och vill fortsätta privatisera hyreshus och företag. De fyra är helt överens om detta. Nästa område i stöpsleven är sjukvården.

De rödgröna tror att det som skapar ansvar och kvalitet är att alla svenskar äger det. När vinstpengar hamnar i privata fickor styrs verksamheten dit där det går att tjäna mest pengar.

På dagis, på BB, i skolor, i operationssalar på sjukhus ...

Om man känner sig osäker, inte är bergis på att det är bra att vår allmänna egendom fortsätter att säljas ut, då finns det bara en sak att göra: rösta rödgrönt. För det går inte att backa, att rättas till i efterhand. Bytt är bytt.
Och på fyra år kan en regering hinna med mycket ...

På söndag har vi chansen. På måndag är det för sent.
.

Spaning i Sjuväljarskogen del 1

Samling runt mig här. Och titta er omkring. Mitt inne i Sjuväljarskogen befinner vi oss.
Och där står de, de Två Stora Träden mitt emot varandra.

Det vänstra har tre grenar. På den största av dem sitter Mona-Li Sahlin. Eller Mona Lisa som hon kallas. Inte pga något outgrundligt leende eller så. Utan för att hon kan prata så outgrundligt lugnt och pedagogiskt.
Nu Fredrik måste du förstå att det är dumt att gå utan mössa och leka med de andra, om det är kallt ute.

Den andra grenen är så fin och putsad. Här ska då inte ligga nåt skräp och skräpa ner. Och så torkar Maria Wettexrand lite extra längst ute på en kvist där nån har tappat ett bananskal.

Det var på ett sådant han hade kommit dit, han som sitter på den tredje grenen, det var bara de andra två som fanns i trädet tidigare. Men så hade de sett att de behövde hjälp med kottinsamlingen. Först hade Mona Lisa velat fråga Mård Olofsson, men hon var redan tingad.
Så då bjöds Lars Ohlycklig in. Nu sitter han där och gömmer nåt under rocken. Det är ett stort K han har där, som ingen får se, för det droppar fortfarande mörkrött från den.

Trädet kallas De Gröda, som det blir när man försöker säga Röda och Gröna samtidigt. För båda färgerna försöker samsas i trädet.

Blott blått är det däremot i det andra trädet: Arrogansen.

(och om det trädet och dess invånare kan du läsa mer i del 2 av denna spännande och sedelärande story ...)
.

Lite kuriosa om mig

Tänkte berätta lite kuriosa om mig.



Det första är väl det att jag tycker kuriosa är ett mystiskt ord, jag kan inte se varifrån ordet kommer och jag får för mig att det bor två människor däri, en Kurre och en Åsa. Jag vågar ju inte erkänna det högt, men det är så det känns inuti i min ordkropp. För mellan alla organ som lungor och njurar och sånt bor det en massa ord i mig. Det är de som hjälper blodet att flyta runt.



När jag skulle börja i första klass vågade jag inte gå in. Det är en annan kuriosasak om mig. Första skoldagen och alla förväntansfulla sjuårsglin och de ställde sig i en sån där kö två och två och så började de marschera in. Utom jag. Stod kvar där. Ingen hade ju sagt att det gällde mig också. Så var det nåt barn som ropade Ska inte du med också? Och då vaknade jag ur förlamningen och anslöt i kön. Tur det. Annars hade jag aldrig lärt mig skriva och alltså inte kunnat blogga nu. 



Sen kan jag berätta att jag är tuggummituggare. Då tänker man förstås på unga som blåser bubbelgumbubblor eller fyrkantiga jänkare. Men vi är bra på det i det här landet också. Lars Lagerbäck t ex. Han är en känd tuggummituggare. Jag hörde aldrig vad han sa när han intervjuades, tittade bara förhäxat på käkarnas upp- och nergång. Själv tuggar jag tuggummi för att jag snusade, this was way back, tusen år sen, bytte ut prillan mot tuggummi. Temporärt. Som därför förstås blev konstant.

Jag hinner berätta ett fjärde och sista kuriosum innan bloggen torkar på min penna för denna gång. Jag lärde mig att tvätta händerna av kungens farfar. Han hette Gustav VI Adolf. Det var han som var kung då. Han sa att han alltid tvättade händerna innan han började laga mat. Lät klokt. Så jag började med det också. Och gör fortfarande. Jag kanske inte är så där vidare fantastisk bland byttorna och pannorna i köket, men jag vet i alla fall alltid hur jag ska börja det hela.



Vid tillagningstvagningarna tänker jag dessutom på Bröderna Marx i nån film. Kanske för att jag ibland när jag är klar med handtvätten inte riktigt minns hur var det nu, har jag tvättat eller är jag på väg att tvätta? Och så gör jag det en gång till. Man kanske då kan fråga sig om jag i det läget kan få samma tanke ytterligare en gång. Ja, det händer. Det är det som är det marxiga. Men Kurre och Åsa ser ut att vilja att jag bloggar av nu. Så då gör jag väl det.
.

Siffror har inget minne

Senaste opinionsundersökningen dundrar ut i morgontidningen - över 50 procent för alliansen! Segern är vunnen (om man är allians-anhängare)! Alternativt: Loppet är kört (om man är rödgrön-anhängare)!

 Ja, det är ungefär så som man känner.

Men segern? Loppet? Det är nåt konstigt med det här. Media vill få oss att tro att om De Fyra leder stort i en sån här undersökning så är det jättesvårt för De Tre att orka ikapp. Ungefär som om det vore ett långlopp. Och hade det varit ett lopp så hade jag hållit med, då är det både praktiskt och teoretiskt omöjligt att springa ikapp en stor ledning.

Men det som avgör är inte flåsande politiker, för det existerar inget lopp. Det som avgör är vad du och jag tycker, vi individer, när vi står där i valbåset med valsedlarna i handen. På sin höjd är det i det ögonblicket som det är en tävling, i var och ens hjärna, få se nu: välja De Tre eller välja De Fyra? 



Men någon ledning kan ingen av dem ha. För vi kan ju alla, teoretiskt sett, bestämma oss för exempelvis Miljöpartiet när vi står där i avgörandets stund i valbåset. I så fall får Miljöpartiet 100 procent och alla de andra noll procent. Men hur gick det till? Hur kunde de hämta upp försprånget så? Därför att inget försprång fanns, inget lopp fanns, därför att valet avgörs av ditt och mitt tänkande, på en sekund, inne i ditt och mitt huvud.



Men hajar jag då inte att opionionsundersökningarna är statistiskt säkerställda? Kristallkulan funkar ju för bövelen! Jo, jag hajar. Men det är ett korthus av tunt papper på ett öppet fält. Det håller om det inte blåser. Men om det blåser, alltså om du och jag och en drös andra bestämmer oss för exempelvis Miljöpartiet där i valbåset, då blåser det där korthuset ömkligen omkull. Som om det aldrig funnits. Vilket det ju inte heller har gjort.



Men spelar inte opinionsundersökningarna någon roll då? Jo, om man tror på dem och det där mystiska loppet. Den här senaste undersökningen kan ju i så fall verka peppande för De Fyra. Och deppande för De Tre. Och på så sätt påverka valutgången. Om de alltså låter sig styras på det sättet. Annars inte.



För siffror finns inte. Det är bara våra hjärnor som finns.



Och jag tänker på Aktuarie-Lasse på mitt jobb, företagets matematiker, vad han sa en gång. Jag hade sagt nåt om att jag vann i konstlotteriet förra gången, så då kan jag väl inte vinna nästa gång igen. Jodå, sa han. Siffror har inget minne.
.

Kannberg och Pjalle i Kungsan

När jag jobbade på Handelsbanken förr i världen sneddade jag över Kungsträdgården på vägen hem. Det var oemotståndligt att stanna till ett tag och titta på schackspelarna. Framför allt det där stora schackspelet där pjäserna var halvmeterhöga. Det samlade alltid en stor publik.

Den bäste av schackspelarna var en rätt liten man i ovårdade kläder och skäggstubb men det lyste ett så självklart lugn över honom. Det sas att han spelat mycket med svenska eliten innan han hamnade lite på dekis. Det kan ha varit nåt i stil med Kannberg han hette.

Jag minns ett parti när hans springare stod i slagläge mot motståndarens dam. Men han rörde i stället vid en av sina bönder.
- Men Kannberg! Damen då! Någon av åskådarna slapp ifrån sig ett rop.
– I din bok kanske, inte i min, sa Kannberg och flyttade bonden, ignorerande damen helt. Och fem drag därefter hade han gjort motståndaren matt i nån konstig kombination som det bara var han som upptäckt.

Jag såg honom aldrig förlora något parti. Men några oavgjorda dock. För han kunde avbryta spelet och fråga vad klockan var. Kvart i 3? Ska vi säga remi? Systemet stänger … Och så gick han bara iväg i sin lufsande gång, Kannberg, med ett hov av törstiga bröder i släptåg.

Kannberg var kungen. Men det fanns också en annan fascinerande spelare. Liten som Kannberg men kraftigare, försynt och med en slags ensamhet omkring sig, alltid med en gråvit påse i handen. Han såg ut att kunna heta Pjalle.

Stod där helt tyst, bara ögonen rörde sig, så gjorde han en liten sidoförflyttning av tornet och motståndaren skakade på huvudet och gav upp. Jag tittade mot Pjalle och då var han inte där, hade försvunnit in bland åskådarna och uppslukats, som om han inte ville synas mer än som var tvunget.

... i din bok kanske, inte i min ...
... verka utan att synas ...

Luncherna kunde man också vika åt dem. Sämre kunde man ha än att stå där med en choritzo med stark senap och titta på Kannberg och Pjalle och dom andra schackmatadorerna i Kungsan.
.

Hör mig på Bokmässan

Jag hade genrep i dag. Gick till en Öppen Scen och läste dikter ur min diktbok Kärleken tar för lång tid. Jag ville känna hur det kändes att stå på scenen och framföra dikterna.

Scenen var Folkkulturcentrums Öppna Scen i Hjorthagens Medborgarhus i Ropsten. "Öppen" innebär att man anmäler sig när man kommer dit, om man vill framträda på scenen. Vilket jag gjorde, först av alla. Det var så få där, ett dussintal bara, men det blev bra övning för mig ändå. Jag fick 10 minuter på mig, precis som jag kommer att få på Bokmässan i Göteborg senare i september.

Då får jag nämligen läsa mina dikter i något som heter Rum för poesi. Den 25 september kl 11:00. Under hela bokmässan går det att köpa min bok i Bokförlaget Myntas monter, som har nummer B02:28.

Varför behov av genrep? Är jag en amatör på det här med dikter? Nja, för dikternas innehåll och kvalitet känner jag numera lugn. Och boken är jag omåttligt nöjd med, den är så vacker och proffsig, formgiven som den är av Boel Algulin. Och när jag läser dikterna tyst, inom mig, vet jag hur jag ska läsa dem för att de ska gå fram.

Men när jag ska läsa upp dem högt, på en scen, framför en publik, får jag ibland fatt i fel nervositet. Hör min egen röst som ur en tunnel ungefär. Och torr i munnen. Och glömmer att titta på publiken.

Men för varje gång jag gör en uppläsning, minskar den där konstiga felaktiga nervositeten. Och ökar gör då i stället den rätta nervositeten, att jag är där, att rösten går ihop med texten, att jag ser publiken.

Då kan det bli så att jag njuter lika mycket av att läsa dikten, som jag gjorde när jag skrev den. Ja, som om den skrivs när jag läser den - och med publiken som jag vågar möta med mina blickar skriver vi tillsammans dikten där och då.

Genomborrade av mörkret bakom människan, eller hur Lars Gustafsson fick till det. Det är förstås lång väg dit, men att jag anträtt resan är otroligt roligt. Ett äventyr.

Festligt om vi skulle ses där!

Visst ja, det höll jag på att glömma bort att säga. Det går numera bra att köpa min bok även i den vanliga fysiska bokhandeln i Stockholm. Boken finns i Hedengrens Bokhandel vid Stureplan, S:t Paulsgatans Pappers- och Bokhandel vid Mariatorget, och Söderbokhandeln på Götgatan.
.

Mina hundar och lejon

Det var på en skoldans i Södra Ängby Skola på
60-talet. Skoldans var något stort. Pirrighetsfaktorn var 11 på en skala från 1 till 10. Alla elever gick dit och gråa tråk-och lunkskolan klädde sig till fest.


Jag minns Heintz ”Just like Eddy” ...
När jag hör den idag är jag tillbaka på skoldansen. Men det var ju på skiva, som man lika gärna kunde lyssna på hemma. På skoldansen fick man ju se och höra band livs levande.

Det var framför allt ett band som fick blodet att rusa extra bubbligt i mig.



Den här gången jag tänker på var första gången jag hörde dem. Och såg dem, förståss. En på trummor. En på sologitarr. En på kompgitarr. Och den fjärde tror jag bara sjöng. Fyra st precis som the Beatles.



Fast de var bara 3 st först på scenen, Henrik Sallander kom först senare. Jag var tvungen att gå på syrrans studentskiva först, sa han. Jag tänkte ”vad schysst att tänka på sin syster när man hade en spelning". Han plockade upp kompgitarren och nu började de spela på allvar. 



De var tajta, de sjöng allihop, de sjöng en blandning av kända låtar men också många jag aldrig hört, de sjöng och spelade live mitt framför mina ögon och de - vilket väl var det bubbligaste av allt - var också från Blackeberg eller möjligen Södra Ängby. 


Och de var inget rövar- och röjarband. De var propra och de sjöng stämsång som Beatles och Hollies. Skoldansen kom av sig, ingen liksom dansade, vi blev publik, alla flockades framme vid scenen och bara lyssnade, längst fram jag med stora ögon och öron.

Sealed with a kiss var en höjdarlåt förstås. Och den verkliga höjdpunkten kom när de sjöng The lion sleeps tonight. In the jungle the mighty jungle the lion sleeps tonight, det var trummisen Janne Ö som sjöng ledstämman, Janne A och Janne B och Henke på stämsång och alla i falsett, sången ringlade sig runt aulan och kvällen var magisk.

The Hounds hette de. Och nästan direkt efter den här kvällen kom de in på Tio i topp och låg där med många låtar i flera år, precis som Shanes, Tages och Hep Stars och de andra stora.

Och två listettor hade de, om jag inte minns fel, de två som jag nämnt här, Kyssen och Lejonet ... som jag kände liksom föddes och kom till under den där bubbliga aftonen i aulan med den här bloggaren tonårigt andäktig längst fram vid scenen.
.

I DN i morse

Något väldigt omvälvande i morgontidningen i dag. Jag hittade nåt jag funderat på om mig själv. Det jag hittade var en artikel om Lars Gustafsson, där han intervjuades. Kanske inte låter så spännande?
Och det där jag funderat på om mig själv är varför jag skriver. Kanske låter lite beigt och knäppt? Needs explaining.

Så jag skyndar mig att förklara. Lars Gustafsson har jag inte läst så himla mycket av. Några dikter (fina) i nån antologi. Och - framför allt - hans bok "Strandhugg i svensk poesi", där han analyserar ett antal dikter som han själv gillar. En underbar bok i mitt tycke, så välskriven. Men inte så mycket mer av honom har jag läst. Tillräckligt dock för att ha en sån där lite lagom positiv bild av honom.

När jag får frågan - från andra eller från mig själv - om varför jag skriver, brukar jag oftast bli svaret skyldig. För att jag gillar det, för att det bara är ett behov jag har ... nåt sånt brukar jag mumla. Eller för att förverkliga mig själv kan jag dra till med, men det låter så slarvigt och slitet att jag känner mig som en tönt då. Jag bara känner varför jag skriver, kan inte förklara varför. Och den har irriterat mig en del, min oförmåga att förstå och att beskriva.

I delen Boklördag var det ... få se ... jo på sidan 10. Och 11 också, faktiskt. Hela uppslaget. Och en stor bild av honom iklädd grå keps. Ser lite ledsen ut. Men oj vilken skärpa i det han säger i artikeln!

Något om vad som kännetecknar en bra dikt ... att du som läsare inte undgår dikten, du kommer aldrig ifrån den om du en gång har stött på den. När jag läste de orden började nåt röra sig inom mig. Och hans din bild av livet får sig en elektrisk stöt lät också bra, jag nickade inom mig.

Men så läste jag vad han sa om de zenbuddistiska bågskyttarna, att de gör sig alldeles tomma och så tänker de sig att målet drar pilen till sig. Och så säger han:
Det finns ett mörker bakom människan och du tar fram det perfekta bågskottet ur detta mörker bakom människan.

Ja, där genomborrades i alla fall jag. Så nu vet jag.
.

Sverige-Ungern

Har just sett Sverige-Ungern på teve. Fotbollsmatch, alltså. Vi vann med 2-0. Ja, man brukar ju säga "vi" fast det bara är de där elva på planen som gör´et. Det får mig att prata lite om fotboll.

Fotboll för mig går ut på två saker. Ett: att göra fler mål än motståndarna. Två: att spela snyggt. Fast kanske i omvänd ordning: det viktigaste är att spela snyggt. Om man dessutom vinner, gör det inget.

Lagerbäckeran var tråkig, egentligen. Vi lyckades vinna tillräckligt mycket för att kvalificera oss för slutspelet i jättemånga EM och VM, men väl där var vi chanslösa. I could have told you so. För vi tråkspelade.

När vi var i trängt läge i försvaret så tjongade vi bort bollen bara. När vi skulle anfalla tjongade vi upp en långboll på vinst och förlust. G-ä-ä-ä-äsp. När vi sedan kom till slutspelet hade vi inget där att göra för mot de bästa lagen måste man kunna spela, inte bara tjonga, fotboll.

I dag när en svensk bröt i försvaret SPELADE han bollen kvickt till en annan svensk som SPELADE den vidare till en tredje, ofta med bara ett tillslag. Och jag såg inga fantasilösa luftpastejer utan spel efter marken genom PASSNINGAR. Om ett lag består av elva spelare är det nämligen meningen att de ska spela bollen till varandra.

Gör de det, blir fotboll vackert. Jag såg i dag en vacker fotbollsmatch.

I senaste VMet var Brasilien bäst. De vann visserligen inte hela turneringen, men de matcher de var med i utförde de skönhetskonstverk med sina passningar.

Å andra sidan tänker jag samtidigt tvärtom. Det måste bli mer mål i matcherna. Vi måste ändra reglerna.

Förslag 1: En match som slutar 0-0 är inte oavgjord, ger inte 1 poäng åt vardera laget. Nej, båda förlorar och får 0 poäng. Gör man inget mål ska man inte få någon poäng.

Förslag 2: Varje halvlek börjar med en straffspark, en per lag. Sen kan man också tänka sig att i stället för att kruta på från straffpunkten får man stå vid mittlinjen, fast i så fall med med två anfallare. Och att då försvarande lag har 1 målvakt och 1 back. Och man har en viss tid på sig att göra mål. Eller kanske att bollen bara får spelas framåt mot målet och inte bakåt. Fast då måste linjedomarna avgöra när det blir gränsfall ...

Det är nog tur att jag inte får bestämma sånt här.
.