Jag är inte där jag är. Låter knäppt, men så är det. Jag är nån annanstans. Ibland är det i förr jag är. Nåt dumt som inträffat, av mig eller mot mig. Som jag förstås ältar. Fast jag vet att det är korkat att älta det så ältar jag det. Huvudet, det för tillfället av kork, hänger jag då med, samtidigt som jag blir spänd i kroppen - låter som en knepig kombination, men är fullt möjlig. Är jag väldigt inne i detta så kan jag älta att jag ältar det. För att riktigt ta ut svängarna. Finns det en djävul så flinar han då dubbelt åt mig.
Men jag behöver inte alltid vara i förr. Jag kan ju också vara i sedermera. Något läskigt som ännu inte skett. Det kan ge mig stora skälvan. Inte så att det syns förstås, det förpassas utom synhåll in i magen. Varför magen ska ta hand om både mat och stora skälvor förstår jag inte, but there it is. Men detta - det här med skälvorna alltså, inte maten - omvandlas dessutom till ont och spänt på diverse andra kroppsdelar, för mig oftast rygg och nacke.
En likhet med förr och sedermera är att jag inte vet att det är där jag är, när jag, lättlurad som jag är, tror att jag är där jag är, tar mig bara förvånad åt ömmande ryggar och nackar - vad är nu det här?
Men nu först fattar jag vad jag håller på med. Att jag skjuter upp axlarna t ex, en grottmänniskoreaktion mot nåt inbillat hot eller vad det är. En enkel grej är att jag låter axlarna sjunka ner helt enkelt, att jag tänker på det.
Och långsamt börjar jag avslöja fler och fler förr-saker och sedermera-plågor. En efter en. Typ hållning. Typ bara strunta i att oroa mig.
Så att jag blir mera och mera där jag är. Det där med mindfulness är en sak jag lurar på nu. En fortsättning på axelsänkandet. Och axeltänkandet. Det är alltid det enkla som är det svåra här i livet, när man är en människa och krånglar till det.
vill ha mot förr
en stängbar dörr
och ett lås eller flera
mot sedermera
så att jag är
här där jag är
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar