Den magiske Howard Pyle

”När Henrik II regerade på den gamla goda tiden i England bodde en ryktbar fredlös man djupt inne i de gröna gläntorna i Sherwoods skog utanför Nottinghams stad. Hans namn var Robin Hood. Hans pilar var försedda med grågåsfjädrar, hans båge var gjord av idegransträ och han var den bäste bågskytten i hela England.

Hundrafemtio män strövade omkring med honom i den djupa skogens tystnad och bland trädens skuggor. De var förnöjsamma och glada, led ingen nöd och önskade sig intet utom rättvisa för de fattiga och betryckta. När de inte var ute på äventyr fördrev de tiden med olika tävlingar och idrotter och sjöng ballader och visor och åt stek av kungens hjortar, nedsköljt med öl, bryggt i oktober.

Inte bara Robin Hood utan alla hans män var biltoga eller fredlösa eller kanske fågelfria, vilket du vill, och fastän de var efterlysta av kungens män och bodde långt inne i skogen älskades de av det fattiga folket runtomkring, för ingen kom till dem i tider av nöd och vände tomhänt tillbaka. Robin Hood tog från de rika och gav åt de fattiga.”

Så börjar en underbar liten bok som jag fortfarande har i min bokhylla. Det är ”Robin Hoods glada äventyr” med undertiteln ”så som de berättades och illustrerades av Howard Pyle”. Och som han illustrerade! Titta på bilden här, där Robin Hood bärs över vattendraget av Broder Tuck! Vincent van Gogh lär ha sagt att han var stum av beundran inför Pyles artisteri.

Jag vänder och vrider på boken och ser att den är utgiven av Skattkammarbiblioteket och det står ”redaktör: Annie Löfstedt” (låter som någon från Centerpartiet nästan). Öppnar boken och på insidan står något förbluffande. Att den är ”översatt och bearbetad av Beppe Wolgers”. Det får verkligen tanken att snurra till en smula.

I original av denne vidunderlige Howard Pyle heter boken ”The Merry Adventures of Robin Hood of Great Renown in Nottinghamshire” och kom ut 1883.

Med den här boken rann genom mig den första poesin, humorn, livsåskådningen, musiken, samhällssolidariteten, skönheten och fantasin som en modersmjölk.

Robin Hood. Skapades han alltså av Howard Pyle? Nja, snarare förädlades fram. I de traditionella engelska legender och ballader från medeltiden, som Pyle bygger sin roman på, stavades Robins namn ”Robin Hode” och han hette lika ofta Robin of Locksley. Någon som hört talas om Hode eller Locksley? Nej. Bara Robin Hood levde vidare.
Och Broder Tuck var en uppfinning av Pyle. Han tyckte det behövdes en färgstark munk i storyn.

Robin Hood lever vidare genom Pyles roman, genom alla efterföljande författare, och genom den kongeniala tolkningen på filmduken av Errol Flynn. Och här i Sverige varje julafton genom Tage Danielssons Karl-Bertil Jonsson. ”Att ta från de rika och ge till de fattiga”.

Disneyvarianten av Robin Hood är också särdeles lyckad. Glimtar av den finns ju också på julafton. ”Gud vare tack, här kommer skatteåterbäringen”

Läs bokinledningen ovan igen. Vilket skimmer! Som skummande ”öl bryggt i oktober”. Vill vi brygga hyfsat öl så har vi alltså bara i dag och i morgon på oss ...

Och varifrån i England kom då denne skapare av den urengelske Robin Hood? Ingenstans. Howard Pyle satte aldrig foten i England. Han kom från Wilmington, Delaware. I USA.
.

Ode till Odysseus o dyl

o dystre Odysseus
din gamle snedseglare
målet är en
ursäkt för färden
även för oss
som om vi också
skrivs av en
blind

cyklopen kastar
inte längre någon
stenbumling
hans öga är fyrkantigt och
hypnotiserar var och en
där de bor
tills de utan motstånd låter sig
slukas

och det trånga
sundet går numera
mellan
monstret att vara utan jobb och
monstret att jobba dygnet runt
den som väjer för
mycket för Karybdis får skylla sig
själv

o dystre Odysseus
din gamle snedseglare
vi har
så många hamnar i dag
i etern och cyberrymden
besök oss då och då
och du ser odysséer utan
slut
.

Eckert, Morson och Sondelaar

De tre ryttarna kom sakta ridande uppför gatan. Underligt stilla var det i staden, tänkte Eckert, den första av dem, här borde vara liv och rörelse, folk som gick in och ut ur saloonen, handelsmän på genomfärd, föräldrar som ropade på sina barn, en drös med cowboys förstås. Men inte en människa. Inte ett ljud.

På led red de, efter varann, inte bredvid, som folk gör när de vill prata under färden. Även de tre ryttarna var tysta. När de rundade sista kröken före saloonen glittrade solen till i revolvrarna som gungade på deras höfter.

Ryktet om oss har förekommit oss, även här, tänkte den mellersta ryttaren i den lilla kolonnen, Morson, och vred sitt kortsnaggade huvud lite uppåt och kikade mot fönsterraderna.

Den siste ryttaren, Sondelaar, verkade yngst av dem, var kortast i alla fall. En tändsticka vippade mellan framtänderna. Satt lite snett i sadeln, som om blicken skulle kunna svepa lika mycket bakåt som framåt.

De gjorde halt utanför saloonen och steg av, Eckert först. Hästarna band de snabbt och löst vid tömbommen. Så stod de stilla och lyssnade, tittade mot svängdörren till saloonen. Det var som om även dammet och tystnaden mycket väl kände till att här kom tre som levde på sina revolvrar, tre av de mest omtalade i den här delen av landet.

Eckert var den längste, bar håret långt, som Bill Cody på sin tid. En av hästarna gnäggade bakom dem, lågt som för att inte väcka tystnaden. Mjukt och ledigt utan att se sig om gick de tre nu in i saloonen. Eckert först. Sedan Morson. Och till sist Sondelaar.

Därinne var det tomt. Nästan. Bartendern var kvar, en stor grov karl med polisonger. Han tittade ängsligt upp. "Va … vad vill ni?" frågade han med spänd röst.

Eckert log lyckligt och svarade: ”En sexa Daniel´s skulle sitta fint”.
En öronbedövande smäll hördes, skakade plötsligt rummet, slet sönder tystnaden, ekade vidare över stan.

Eckert böjde sig över spottkoppen, prickade den med en fin brun tobaksstråle.

Sondelaar knäppte bort sin tändsticka och satte en ny in i munnen, rättade till en ostyrig lock i den blonda kalufsen. ”Högra?”

”Vänstra”, svarade Morson, höll en rykande revolver stadigt mot bartendern, som med vänstra handen tyst lade ett gevär på bardisken. Bartenderns ena polisong saknades, annars var han helt oskadd, gick på ostadiga ben ut ur saloonen, stelt som i chock.

”När vi ändå är här, kan vi ta den där sexan", sa Eckert, slog upp tre stadiga glas, som de tre tömde på stående fot där de stod i den tomma saloonen i denna folkrika men spöklikt tysta stad. Deras ryktbarhet skulle efter denna dag knappast bli mindre.

Så nickade de till varandra och anträdde färden ut i den tryckande spökstaden igen. I samma tågordning som när de kom in. Först Monica Eckert. Sedan Linda Morson. Och till sist Patricia Sondelaar.
.

Om löv och liv

Det var ”Svälta Maja” och ”Svarta Räv”. Eller tvärtom. I alla fall kortspel regniga dagar, i olika tider i mitt liv, som barn eller vuxen. ”Skitgubbe” kunde det heta. Eller ”Plump”.

Oftast hade man dåliga kort, det hörde till. Och då kunde man muttra: ”Ser du dessa vissna löv, vissna löv i handen …”. Det hörde också till.

Och det där citatet som åkte in i kortspelet med den envisaste vind som går att fatta, nämligen humorn, var kommer det citatet ursprungligen från? Jo, ingen mindre än Nils Ferlin.

Om Tomas Tranströmer börjar sitt författarskap (första dikten i första diktsamlingen) med stjärnbilder som stampar i spiltor så börjar Ferlin sitt med vissna löv:

SER DU …

Ser du dessa vissna löv,
vissna löv i vinden -
så är jag ett visset löv,
visset löv i vinden -
Döden skall mej fatta
i sin gamla kratta -
… Åh, jag är väl ännu röd,
ännu röd om kinden -
fast jag är ett visset löv,
visset löv i vinden.

(Nils Ferlin, ur En döddansares visor, 1930)

Musikalitet, rim, bibel, död och människoömhet – Ferlins signum.
I går avled han, fast 50 år sen. Den förste poet jag läste. Den musikaliske, rimmande, bibelkunnige, dödviskande, människoömme poeten. För poet ville han kalla sig. Inte skald eller diktare.

Stavade alltid mej, aldrig mig. Och skrev alltid Kristus, aldrig Jesus. "Guds lille joker" kallade han honom. En joker är alltid bra att ha i ett kortspel, det där kortet som man inte alltid tänker på men som plötsligt finns och ändrar hela spelet.

Som varje odödlig poet upptäcks denne Nils av varje ny generation. Det är det som är det odödliga. Vi krattar i oss liv med hans texter. En omvänd kratta mot hans som vi håller i.

Oavsett om det är någon av hans diktsamlingar vi håller i handen (läs Goggles t ex). Eller om det är kort, över vilka vi belåtet muttrar: ”Ser du dessa vissna löv …”.

Medan regnet smattrar mot fönstren omkring oss och tekannan puttrar på spisen. För det tycker jag det ska göra när man spelar Svarta Räv eller Svälta Maja eller vad det heter. Det hör till.
.

Avväpnande leende

Jagad i veckor och till sist framdragen ur avloppet, torterad och ihjälskjuten, medan glädjestrålande medborgare dansar på torgen i hela huvudstaden, ja över hela landet, för att fira att tyrannen är väck.

Håkan Juholt? Nej, Muammar Ghadaffi.

Fast Ghadaffi har förstås gjort sig skyldig till ännu värre brott mot mänskligheten än två missade reseräkningar. Man hinner med mycket tortyr, censur och massavrättningar under 42 år. Nu kan vi bara önska libyerna lycka till i fortsättningen på vägen till demokrati.

Stina Lundberg Dabrowski var på teve i går, hon hade ju den där berömda intervjun med Ghadaffi för länge sedan. Han var helkonstig, tyckte hon, bara skrattade mystiskt när han fick besvärliga frågor. Men jag känner igen det där. Så reagerade Olof Johansson också, den gamle centerledaren, när han fick besvärliga frågor. ”Hur ska du få moderaterna att gå med på att stänga kärnkraftsverk då, Olof?” Och så ett jättegarv från Johansson, så utfrågaren helt kom av sig.

Det var nog därför Annie Johansson snabbt bytte namn innan hon blev ny centerledare. Efternamn förpliktar, manar till efterföljd. Lööf passar bättre.

Det Annie Lööf däremot gör är att hon ler. I den där partiledardebatten häromsistens avvek hon på två sätt från de andra. Hon stormskällde inte på de andra utan berättade i stället om vad hennes eget parti gjorde, tyckte och ville. Och hon log. Båda sakerna var väldigt sympatiska.

Det vanliga i politiken är annars att ha en stenmask på sig, se precis likadan ut oavsett om man pratar om nåt fantastiskt glädjande eller nåt otroligt sorgligt. Lex Reinfeldt.

När man lyssnar och ser på Annie Lööf slås man av tanken att, javisst, de är ju människor, politikerna. De har ingen vev i ryggen eller så. Och leendet från henne säger samtidigt att jag, betraktaren och belyssnaren, först är människa och min egenskap ”väljare av politiskt parti” hamnar en bit rätt långt ner. Så känner man definitivt inte inför de andra orörliga politikeransiktena. Där mal veven.

Lex Wetterstrand, kan man säga. Maria Wetterstrand var också det där undantaget, skiftande anletsdrag och rörligt intellekt. Men hon har ju slutat som språkrör.

Och det där sista får min tanke att halka in på den där översten igen, som slutade i ett rör.

Han som ville bli envåldshärskare över hela Afrika. Med titeln Konungarnas Konung.

Hösten får hjälpa till med att tvätta bort blodet som förryckta människor med makt har spillt. Avväpna de gevär som fortfarande är laddade.

Låta sina leende löv falla.

.

Vindbrygga

med ett knirkande och knakande och med en
tung duns på slutet föll
vindbryggan ner

fåglarna höll andan
och gräset och träden var
en enda lång tystnad
medan dammet
långsamt
la sig

borgen krossades inte

han som upprätthöll borgen
blev inte ivägsläpad till schavotten
och fick inte huvudet skilt
från axlarna med
ett enda
hugg

vallgraven kokade inte
av skam

inget av det hände
som han hade
föreställt sig

och som
byggde murens
tjocka väggar
av år

då han skickade ut
sin människa till skolan
för att leva hans liv
.

Inga kulor från gevär

I det här landet skjuter vi inte politiker med gevär.

Här går saker och ting fredligt till.

Ekan av snidad juholz ligger och flyter i vattnet, sjösatt för ett halvår sedan av en enig hop medborgare.

”Han har tagit emot för mycket i bostadsbidrag”. Det blir den första stenen som kastas i ekan, den sten som är ovedersägligt sann. ”Fuskare”, ropar ena löpsedeln. Andra stenen kastad med ett klonk i ekan. ”Bedragare” ropar den andra löpsedeln. Klonk igen.

Andra media rapporterar vad kvällstidningarna ropar ut.
Sakkunniga i riksdagens bidragsregler säger att reglerna är oklara men detta faktum förtigs eller dränks i nyhetsfloden. Riksdagen har ingen info om reglerna på sin hemsida, men nu lägger de snabbt ut dem där och låtsas som om de fanns där förut.

Det faktum att han självmant betalade tillbaka pengarna så snart felet uppdagades, dränks också i nyhetsfloden.

För nu öser kvällstidningarna på med:
”Han kryssade i att han var singel, fast han var sambo”. Klonk.
Teve och radio och andra media hakar på, ”Medvetet fusk”, Klonk, klonk i ekan. Att inte blanketten innehåller några kryssrutor och att krysshistorien alltså är en ren lögn, den lilla detaljen får inget spaltutrymme.
På lunchrasterna runt om i landet förfasar man sig: ”han är en bedragare”, ”han är korkad”, ”han är både bedragare och korkad”. Det regnar in sten i ekan.

”Förtroendet sjunker”, hojtar ena löpsedeln. ”Hans nya lögner!” hojtar andra löpsedeln. Ny anklagelse: ”Han svek partikamrat!” trumpetas sida upp och sida ner i kvällstidningarna.
”Han stödde i hemlighet Reepalus förslag om utvisning av nya svenskar, sedan kovände han offentligt” påstår en person. Läser man noga ser man att ord står mot ord, men det påstådda sveket tas som en sanning. På förstasidor och ledarsidor i alla rikets tidningar tas de som en sanning. Och i Rapport och Aktuellt. Och i extrainsatta debattprogram. Och i radions utfrågningar.
Och på lunchrasterna runt om i landet, där man nu förstår att ”han både är korkad, bedragare, invandrarfientlig och svikare”. Löpsedlarna kunde inte ha varit svartare och större om det hade varit en massmördare lös eller om tredje världskriget brutit ut.
Ekan nu blytung av sten.

Lösnummerförsäljningen blomstrar och på kvällsredaktionerna gnuggar de händerna. I lugn förvissning om allmänhetens naiva tro att det som står i tidningar är sant. Och att vår reptilhjärna och flockbeteende sedan gör resten.

”Hurra” hoppar då några journalister fram och ropar, viftar med två reseräkningar med fel i. En ny dag och han spikas upp på löpsedeln igen med ny gruvlig anklagelse. Upprördheten är nu en orkan. Polisanmälan! Förundersökning! Att det gäller två fall av reseräkningar bland ett tusental under en femårsperiod hörs inte i orkanen. Att fall 1 handlade om att han inte hunnit avbeställa en hyrbil i tid hörs inte i orkanen.
”Tunga S-män kräver avgång!” Letar man inne i tidningen ser man att det gäller två kommunalråd, som tidningsjournalisterna själva ringt upp.
Och på lynchrasterna runt om i landet skanderas det ”avgå! avgå!”

Alla hämningar och spärrar är nu borta. Kom och stick kniven i honom! Kom och kräks din avsky i ekan! På Svt lanseras ett sällskapsspel, där du kan göra som han, strunta i alla hyror och regler och mygla dig fram överallt precis som han gör! Hä hä hä.

Ekan av snidad juholz ligger och flyter i vattnet, sjösatt för ett halvår sedan av en enig hop medborgare. Fylld till relingen med sten nu. Två små stenar av sanning, visst, han fick för mycket hyresbidrag, visst, han missade i två reseräkningar. Och resten av stenarna lögner, skvaller, okunnighet och ren illvilja från oss.

I det här landet skjuter vi inte politiker med gevär.

Det behövs inte.
.

Trudelutt

fint att ni kom

då om jag får be er
ställa er därborta
i ett enda korus
så kan jag själv
greppa denna lutan
och så kör vi en

T r u d e l u t t


trubaduren:

jag vill vandra i skuggan av hemlösa berg
skriva strimmande rim i ditt knä
så det kittlar din strupe i drömmen om oss
och vi rinner i samma ackord

vad det dignar av alexandriner i träden!

men orden förångas så snart jag ska sjunga ...


korus:

fast tru del i dutten
det har
vi kvar

i en vangelblom
i en endande lej
slår en an i den förstaste versen


trubaduren:

av skyn vill jag forma odödliga sånger
spänna himmelen ny över dej
om kuller om buller går åskan i oss
innan blixten slår ner i vårt blod

se sonetter i guld över jambiska ängar!

men orden förångas så snart på min tunga ...


korus:

fast tru del i dutten
det har
vi kvar

i en vangelblom
i en endande lej
slår en an i den andraste versen


trubaduren:

för sent och förgäves finns inte på kartan
för liv är en grej som är röd
och bom faller ej när vi träffar varandra
såframt vi kan ducka galant

vad hexametern glöder homeriskt i solen!

men orden blir luddiga moln i min lunga ...


korus:

fast tru del i dutten
det har
vi kvar

i en vangelblom
i en endande lej
slår en an i den sistaste versen


trubaduren:

i en vangelblom
vill jag dö in i dej
tills den sistaste versen förkallnar

alla:

i en vangelblom
vill jag du del i dej
tills den sistaste trallen av alla
är all
.

Jaaaaa!

Det var fler än Gert Fylking som ropade Äntligen kl 13 i dag! Alla som läser lyrik här i världen, ja alla som är intresserad av litteratur, hur många är vi, några hundra miljoner människor i alla fall av de drygt 6 miljarder som lever på den här planeten.

Först såg jag det på webben, kl 13 när Peter Englund klev ut genom dörren och hela världen läste hans läppar: Tomas Tranströmer.

Sen knäppte jag på radion när jag kom hem. Då var det bl a Göran Sommerdal som pratade Tranströmer. Röster från Kina och arabvärlden som var överlyckliga över valet. Och studion frågade sig ”hur gör han, varför är det så många som älskar hans dikter, även utomlands?”.

Och jag slog på teven, Aktuellt med Claes Engberg och mer Tomas Tranströmer, med inklipp av hur folk i vanliga svenska bokaffärer hurrade och av lyckliga författarröster från USA och Japan. Och den svårfattliga uppgiften att han är översatt till 60 språk!

Sedan Babel, en lång rad författare och kulturnissar, Peter Englund avslöjade att Tomas hade föreslagits av exempelvis Derek Walcott, Wislawa Szymborska, Seamus Heaney och Adonis m fl kolleger, och studion frågade sig ”hur gör han, varför är det så många som älskar hans dikter, även utomlands?”.

Det enda förslag till svar som hela tiden poppade upp var: ”han är så bra på metaforer”, men det är bara ett sånt där schablonsvar som alla kör med. Som jag pratade om för några dagar sedan här i bloggen handlar det inte ens om metaforer, utan om bildspråk. Jag har ett annat förslag till svar.

Detta: Tomas Tranströmer förkroppsligar själva idén med lyrik; intelligensen, känsligheten, människoinsikten, empatin + förstås språkkänslan. De fem sakerna. Det är stort. Många andra poeter har bara ett av de fem, eller bara lite ytligt av alla fem. Tranströmer är utbildad psykolog + har arbetat som sådan på fängelser + är en fin pianist. Alla de talangerna och erfarenheterna blir en fantastisk smältdegel för en poet. Och världslyrik för en törstig läsare.

Lyssna på honom när han läser sina dikter. Det finns inspelningar, jag har många hemma, han ÄR sina dikter i rösten. Rikard Wolff som läste några Tranströmerdikter i Babel i kväll är bara nästan lika bra, och han är tränad skådis.

En stor dag för världslitteraturen, en stor dag för hela tanken med lyrik, en stor dag för varje liten människa med ett stort hjärta som pickar i bröstet.

I hans dikt "Efter anfall" ur samlingen Hemligheter på vägen finns orden: ... häftigt som när telefonen ringer i mörkret.
När vi läser en dikt av Tomas Tranströmer lyfter vi den luren.
.

Inför valet i morgon

I morgon är det utnämningsdags! De spekuleras vilt om namnen, både bland allmänheten och tidningar, här i Sverige och utomlands, ja i hela världen praktiskt taget, alla har ju sina favoriter som de för fram.
För- och nackdelar stöts och blöts, världen kort sagt håller andan.

Tills i morgon (kl 13 är det väl?) då vi vet. Då Den Ständige stiger fram ur den där dörren. Och under pressblixtar från kameramän och journalister som skockar sig från all världens hörn, meddelar valet och motiveringen. Och med Gert Fylking nånstans i folkhavet som enligt traditionen ropar ”Äntligen”.

Allt avslöjat i morgon, som sagt, när den ständige förbundskaptenen Lagerb-, nävisst ja Erik Hamrén är det numera, alltså meddelar vilka mittfältare han valt till kvalmatchen mot Finland på fredag!

Och vadslagningen är förstås i full gång.

På Ladbrokers vadslagningslista finns namn som Ola Toivonen. Det är ju ett namn som man bara inte kan gå förbi med tanke på motståndarna, är motiveringen.
Och tvåvägsspelaren Emir Bajrami förstås, men namnet kan föra tankarna till Hammarby, vilket i dagsläget inte är så gångbart.
Och Christian ”Kippen” Wilhelmsson – ett smeknamn innebär ju folkkär och vore därmed ett fett poppis val.

Unibet vill ju inte vara sämre. De menar på att geografisk spridning brukar vara tungt vägande och toppar med Pontus Wernbloom från holländska AZ Alkmaar och Sebastian Larsson från engelska Sunderland.
Och de har även med Kim Källström, åtminstone hans vänsterfot.

En bubblare som förs fram av många runt fikaborden i vårt avlånga land är också Samuel Holmén, han har ju inte varit med på ett tag, men var det inte han som var spaningsledare ett tag i Palmeutredningen?

Ja, namnen är många. Men har man svårt att sätta en slant på ett enda namn kan man göra en trippel.
Och gissa på ”Elmanders Svensson”.
Vilket innebär Rasmus Elm, Johan Elmander och Anders Svensson.
Trippeln är mycket populär i vadslagningskretsar så här dan före.

Eller kan man tippa att det blir någon otippad?

Spekulationernas vågor går heta och oenigheten är stor. Det enda som de flesta är överens om är att det inte blir en kvinna.
.

Ya Nan

Röda blommor med gult mitt i, på mörkgröna stänglar som klänger åt vänster och höger, som ville de jubla utanför sin vita målning.

För det är en målning jag betraktar. Inte den du ser här uppe dock. Målningen jag studerar hänger på väggen i restaurangen Golden Duck på Hornsgatan. Och längst till höger på målningen finns en rad kinesiska tecken.

På en impuls frågar jag den unga svenska servitrisen när hon just passerar, om hon vet vad tecknen betyder. Hon kan inte kinesiska, säger hon, men lovar att hämta en som kan.

Ganska snart dyker en äldre kinesiska upp. Jag ställer frågan igen och hon går fram till målningen, pekar och förklarar, medan jag försöker förstå. Hon säger nåt som låter som almanacka. De översta tecknen handlar om datumet tydligen, de mellersta är något jag inte uppfattar och tecknen längst ner är hennes namn.

Så det finns en henne ...
- Vad heter hon? frågar jag.
- Ya Nan, tycker jag att hon svarar.
- Ya Nan, upprepar jag med lite halvt frågande tonfall.

Jag tror jag uppfattat namnet hyfsat riktigt i alla fall och tackar henne.

Episoden över, rätt kort som den var. Men jag får en skön känsla av att ha fått en strimma av inblick i något för mig helt främmande. Och kinesiskan måtte väl ha uppfattat det som rätt kul att ha fått förklara. Inbillar jag mig åtminstone.

Tänk om jag hade jobbat på en restaurang, t ex Gyllene Köttbullen i Nanking eller Shanghai, och en av gästerna hade frågat mig:
- Säg, den där tavlan på väggen, vad betyder de svenska tecknen där till höger?
Och jag svarar som det är:
- Det står "Sången om Elin".
- Song Eno Mei Lin?
- Ja, Sången om Elin. Hon heter så, Elin.
- På så sätt ... så vackert ... Mei Lin.

Han tackar och jag går därifrån. Men innan jag hinner ur hörhåll låter det som om han säger:
- Tänk om jag skulle skriva om Mei Lin i min blogg ...

Fast det där sista är nog bara som jag inbillar mig.
.

Blädder och bladder

Läser tidningen. Den 1 oktober. Försöker komma över den illamående känslan när jag vänder bladen i DN. För Dagens Nyheter har en ny layout. Men jag tycker tidningen bara har blivit fulare. Tyvärr måste jag säga så.

Allt har blivit mindre och flyter ihop mer. Pyttesmå mellanrum mellan orden. ”Utför” och ”ut för” ser lika ut. Och serierutorna har krympt. Så att största anledningen till att ha DN, "Medelålders Plus", ser ut som frimärken. De två alternativen ”byta till Svenskan” och ”strunta i tidning” närmar sig.

Så ser jag Ulf Lundell på en sida. Han intervjuas. Jag läser men tänker på hans bild. Vänder tillbaka dit. Jo. Han ser ut precis som Benny Andersson. Ni vet han som ser ut som Björn Ulvaeus. Hmm, varför det?

En första tanke: alla medelålders med gråsprängt skägg ser likadana ut. En följdtanke till det: ska jag gå in i badrummet och titta mig i spegeln?

Men så en roligare tanke: nä, det beror på namnen.
Ulf är varg. Ulvaeus är varg. Och ”En varg söker sin flock” hette väl en av Lundells böcker? Det är nog därför. Ren magi.
Djurnamn på människor är egentligen inte så vanliga. Fast Björn Ulvaeus är ju dubbelt försedd här. Och så har vi Tiger Woods. Det verkar vara begränsat till rovdjur detta.

Men fåglar finns väl också? Loa Falkman. Och hade jag inte en klasskamrat i ettan som hette Örneklint? Bara rovfåglar också. Gråsparv Eriksson är det ingen som heter. Det tycker jag är synd.

I alla fall har DN behållit punkten efter namnet. Alltid något. Jag gillar punkter. Precis som mellanrum.

Lägger ner blaskan och tittar ut. Septembersolen flödar över i oktober. Och träden är kvar i sin sommarlayout. Det är bara lönnen som börjat skifta i rött. Som rodnade den för att anträda färden in i förvandlingen.
.