Liten paus vid milstolpe

Det första inlägget i Görans Penna var det här:

Inre Mona-monolog före första-maj-tåget

Jahapp, då var det maj och dags att tala
precis när våra siffror börjat dala.

Och jag som varit så glad
när dom äntligen glömt min choklad.

Nu har vi skralaste stödet i modern tid.
Men det är väl nåt man får Wanja sig vid.

---

Det var den 5 maj 2009 som jag skrev det, efter att ha stått i publikhavet på Norra Bantorget några dagar tidigare. Som inlägg nr 1 här i bloggen. Detta du läser nu är inlägg nr 1000.

Så det har blivit några inlägg genom åren. Vad i all sin dar har jag då skrivit om här? Ja, titta i arkivet så ser du. Bara tre små steg dit:

1. Klicka på valfritt år.
2. Klicka på valfri månad.
3. Klicka på nåt inlägg som låter coolt.

Jahapp. 1000 är ju en rund siffra. Kanske bäst att lämna det så? Och övergå till andra projekt som behöver luftas? De 1000 ligger ju kvar. Och väntar på vem som än vill ta de där tre små stegen.

Det får mig att tänka på Rolf på landet när vi spelade badminton. Och gjorde nåt vi kallade Slå Rekord. D v s slog badmintonbollen till varandra och kollade hur många gånger det gick att hålla den så i luften. Det blev en grej att komma ihåg vilka tre bästa vi hade. Som hela tiden blev högre för varje gång vi spelade.

Och när det blir så där jättelänge man bara slår och slår, så förvandlas man långsamt till en badmintonarm med vidhängande kropp och till slut är det bollen som söker sig till racketen, själv räknar man bara. Tills en dag vi kom till 1000. Ett tusen slag. Då kändes det som game over och det blev inte av att vi spelade Slå Rekord mer.

Som sagt. 1000 är en rund siffra. Men jag återkommer hit, när-det-nu-blir. Ville bara stanna till en stund vid den här milstolpen och säga tack för att du läser detta. Och kanske även något av de andra 999 inläggen.

Så tack!

Tusen tack!

Vagabond

inte ens morgon
och många gula timmar kvar

det glittrar av trasigt regn

men solen har aldrig
piskats till att brinna för den här planeten

genom en rökring begrundar luffaren
och himlen varann

hans hjärta är en fågelskrämma där alla svaga bor

en flicka står under en gatlykta och läser Howl
balkongens underkläder lyser

Rambling on a mid day night

jag känner mig oändlig i dag
så oändligt trött

jag har alla mina sånger i mig
men inte vet jag

sätta sig högst upp i sig själv
och rutscha ner

i flyende glitter
som en flaska

en balkong var där
som lutade bakåt

pyttebatongen och låga galler
värme och tresmaksglass

hem kunde jag bärga
en fyrkantig sten det sken om

det växte sockerbitar
i skogen

naturen var lättare
än människor att bläddra i

i trappen ringde jag på

och väntade illamående

det var många människor
i min ensamhet

jag hade ögonen öppna
bakom stängda ögonlock

skrev listor
på allt jag såg

minnen med isbitar
och en skvätt angostura

över gården skulle jag gå
lego eller nåt som en stor yxa

jag höll aldrig på med lego
jag höll andan när jag var där

Söderberg hette han
är det enda som spricker fram

tallarna kan fortsätta susa
men plitarnas namn glömmer man aldrig

när folklivet kom till mig
i form av formlösa land

var det enda naturliga att
sjunka ner på golvet

och föra små människor
med handen över mattan

liten droppe rymmer där
torkar upp den med fingret

en gång skulle man stå bredbent
och kasta en kniv i marken

nära men inte för nära den andres fot
sen gav jag kniven till honom

förstod inte riktigt varför
men det gällde väl bli vuxen

och för sånt fick man
riskera lite blod

tänk om jag vetat att det var
här vampyren bodde

och skrika var det ingen
större idé med

under viadukten med det
öronbedövande tåget

överlämnade jag mig
åt lungorna

tog mig därifrån
mer hes än befriad

lite knäsvag kunde jag
dock konstatera

mjuk och svag i knäna
och i hjärtat en stor skuld

det var så det kunde vara
mitt inne i livet

men det
visste jag inte då

vackraste urnan kan bara det
nedtrampade gruset bygga upp

den längsta armen ut över vattnet
är från den som själv har drunknat

djävulen sitter i allt som har allt
mindre och mindre speglar

brer ut mina papper
hyfsar det som rinner

en bucket list för att börja
inte sluta

allt som äntligen
slutat rimma

allt värdeont
denna lallande natt

allt som sjöng mina sånger i mig
när jag inte var hemma

ofta gick den långt i förväg
min penna

med mitt livrädda
hjärta i munnen

Ute på Jabba Point

Det var en gång en liten huggorm som hette Enoksson. Han var alldeles blå och hade fina stjärtfjädrar. Inte så värst vanligt för huggormar kanske men å andra sidan var det inte så många som hette Enoksson heller, så det kan komma på ett ut.

Hans mamma och pappa sa att han inte fick gå till havet, det är farligt där. Jaha, då var han tvungen att ringla dit för att se själv. Vad var farligt? Vattnet? Nej i vattnet kan man ju simma, märkte han. Det gick bra. Bara vricka sig ljudlöst genom vattnet och ingen som kunde se honom, hans ögon det enda över vattenytan.

En hemlighet som Enoksson hade vara att han tyckte om böcker. Dem kunde han nu ägna sig åt på Jabba Point - en bergsklippa i havsbandet som han hittat redan den första dagen. Där låg han ofta på rygg och solade och kunde samtidigt läsa. Han hade visserligen inte några händer men det vara bara att korva upp halsen i några veck så gick det bra att hålla.

Jabba Point var en idealisk klippa för bokläsning. En utskjutande del över klippan blev som ett litet tak. Om det regnade drog han sig in under skydd med sin bok. Men bara tills solen kom fram igen, då ringlade han tillbaka. Det var för värmens skull. Som alla ormar var Enoksson kallblodig, att tanka solsken var ett måste för honom. Lika viktigt som att läsa en god bok.

Böckerna, ja det blev lite blandad kompott. Här var en med bara ormar i. På bilderna såg han inga som läste böcker, men det fanns några som hette glasögonormar. Ja, då kanske han inte var helt ensam i alla fall. Även om glasögon inte var något han tyckte han behövde. Men han var ju rätt liten än.

Hur fick han tag i böckerna? Köpte han dem? Nej. De fanns i containrar. Folk slängde saker hejvilt. Martinsson, Gordimer och Rosling. Data för dummies, Trädgårds-Nytt och Så klarar du livspusslet. Det var en enkel sak att balansera dem på ryggen när han simmade tillbaka till Jabba.

Han var allätare, läste allt som han tog hem. Han gjorde på det sättet att först läste han boken eller tidskriften. Sen pausade han lite och tänkte på den. Först därefter tog han nästa. Som orm var han van att ligga still och smälta det han konsumerat.

Mamma och pappa hade börjat blekna bort i minnet. Han kände att hemma var här på hans klippa. Och han slapp det tröttsamma väsandet från allehanda släktingar för att hans färg råkade avvika lite. Med en belåten suck fladdrade han lite med fjädrarna längst nere på stjärten, tittade upp i den molnflyende himlen och sträckte sig efter nästa bok.

Med tiden blev Enoksson den mest allmänbildade huggorm någon skådat. Fast det var ju inte så många som skådat honom. Till Jabba Point kom ingen, vilket passade honom fint. Folk som var på väg att lägga till där, ändrade sig gärna när de såg den numera fullvuxna huggormen. Ibland kunde förstås en lunch komma simmande mot klippan och då var det ju bara att hastigt ringla in bakom ryggen på Svea Rikes Lag. Det brukade fungera smaskens.

                                             *

Framförallt var det dock en massa bråte och grejer som med jämna mellanrum sköljde in mot klippan. Flaskor. Cykeldäck. Gummistövlar. Åror. Tomma lådor. Folk slängde ju saker hejvilt. En dag kom det in en nästan ny dator guppande i sin kartong. En laptop hette väl det här. Roligt att se en i verkligheten och inte bara på bild. Var hade han den där som beskrev det här så bra? Enoksson snodde in mellan andra och tredje bokstapeln och kom ut med en volym i munnen. "IT för avancerade, volym VIII". Javisst, den var det. Och de andra sju hade han väl? Jo, han rotade fram dem också.

Det började regna så han drog in allt under taket. Han tittade på vad som låg framför honom. Till höger en kartong med laptop. Till vänster åtta böcker om hur man gör med laptopen. Packa upp ur lådan, ladda med ström, koppla upp sig, ladda ner operativsystem, använda mus, tangentbord, fönster, verktyg, webbläsare, sökmotorer, hemsidor, bloggar, vloggar, appar, mappar och pappar och allt vad det hette.

Kunde man ...? Skulle det gå att ...?

Ja, den första punkten uppackning gick galant. Sen stötte han på problem. Ladda med ström? Han såg sig hjälplöst omkring. Då - woosh - knastrade en blixt över himlen och laptopen laddades med ström! Enoksson visste inte hur det gick till, men han kände igen sitt eget zick-zack-mönster. En hälsning från himlen helt enkelt, tänkte han. Resten av arbetet med laptopen lyckades också, även om det inte gick så där jättefort. Åtta volymer är ju ändå åtta volymer.

Han fick klicka med musen och samtidigt skriva med tangentbordet medan han bläddrade i något kapitel. Tur han hade sina yviga stjärtfjädrar. Annars skulle det inte ha gått. Fler och fler funktioner lärde han sig, mer och mer skicklig blev han. Av bara farten kom han på hur han skulle göra så att laptopen laddade upp sig själv när batteriet sjönk ihop. Bra. För han kunde ju inte räkna med att blixten skulle slå ner hela tiden.

Över Jabba Point seglade fiskmås och labb i vida svängar medan en huggorm låg stilla nere på klippan och tittade in i en laptops ruta av glas.

Enoksson var lycklig. Här fick han användning för alla böcker han läst, alla tankar han tänkt, han förstod vad människorna skrev och gjorde. Det var som att vricka sig ljudlöst genom människornas värld därute och ingen som kunde se honom. Han besökte tidningar, hemsidor, bloggar, facebook, instagram. Vad folk skrev! Vilka bilder de lade ut! Alla människor som älskade varandra och värnade om jorden och alla deras uppmuntrande ord i trådarna överallt.

Han fick ta sig ett dopp. Svalka sig och smälta. Av och an simmade han och ... nej, det var något ...

Uppe vid laptopen igen. Nu såg han bara motsatsen till allt detta! Stora vuxna karlar som gav sig på unga kvinnor med ord som var som spottloskor, kallade dem fruktansvärda saker, hånade deras ursprung och utseende med lögner och hat som om det hade vällt upp ur helvetet självt!

Varför hade han inte sett detta förut? Ser man bara det man själv har lust att se? Hela hans avlånga kropp fylldes av avsky, giftet steg i hans tänder, han ville sänka dem i deras nackar, fylla hela kommentarfältet med samma dynga tillbaka till dessa hatfulla kräk, han skulle kalla dem ...

... så sjönk giftet tillbaka i hans tänder och han gjorde så som han alltid gjort förut. Han smälte.

Och vad hände om han skulle ge efter för sin ilska? Han skulle få hat tillbaka i dessa oändliga trådar och vad gjorde han då? Gav tillbaka med samma valuta? På det här sättet skulle kommentarfälten och människorna som skrev dem bara fyllas med mer och mer hat. Något annat skulle inte hända.
Han smälte, funderade, tänkte på allt han läst i sina böcker. Vad möter man hat med? Vad möter man mörker med? Vad möter man kyla med?

Svaren på de frågorna kunde han direkt. Kärlek, Ljus respektive Värme. Men de är bara ord, tänkte han, tills man tankar ner dem i sin kropp. Otroligt långsamt går det att komma dit. Men så får det bli i alla fall. Det är åt rätt håll.

Och så krälade Enoksson ut igen mot solskenet på Jabba Point. För att tanka ner det där första. Värmen. 

Besök i Shakespeare-land 2

(forts från förra inlägget i nov)

Teatersalongen var så lik det jag sett på bilder och läst om! Rund som på Shakespeares tid, scenen i mitten, publik och skådespelare nästan ihopblandade, entréer och sortier genom publikhavet.

Och kung John spelad av en kvinna! På gamle Willes tid spelades ju alla kvinnoroller av pojkar. Flera av kvinnorollerna i hans pjäser hade också den twisten att de i pjäsen klädde ut sig till män, för att i slutet av pjäsen demaskera sig och visa att de - tada! - hela tiden varit kvinnor. Fast de alltså hela tiden varit pojkar.

Pojkar blir kvinnor som blir män som blir kvinnor. Så det var rätt logiskt att krigshetsar-John porträtterades av en kvinna. Hon var bra också. Den ballaste rollen med de coolaste texterna i pjäsen är enligt förståsigpåarna Bastarden. Han var sevärd, fick igång publiken som om det vore ståplatsläktaren på ett fotbollsderby. Min favorit var ändå emissarien från påven. Få repliker med små, små medel och eleganta ansiktsuttryck. Av en händelse spelades också han av en kvinna. Shakespeare måtte ha skrattat gott i sin himmel.

Hela Stratford-upon-Aven var pimpad med Shakesperiana. Man lyckliggjordes av att marineras i detta. Sådana otroliga böcker och grejer av olika saker i butikerna. Och dessa fyra väldiga statyer vid floden Avon. Först en rundmagad en. Falstaff, förstås. Han som dyker upp både i Henrik IV och The Merry Wives of Windsor. Sen en med kungakrona i handen, kunde vara från vilken som helst av krönikespelen. Den tredje statyn en grubblare med dödskalle i handen. Hamlet. Och den sista statyn var Lady Macbeth.

Han skrev ca 37 pjäser. Att man inte kan säga exakt, beror på att man tror att han i några av pjäserna tog med en annan som delförfattare (inte helt ovanligt på den tiden). Hur räknar man det? Och kung Henry IV fanns det så mycket att skriva om att det blev tre pjäser, del 1, 2 och 3, och Henry VI finns som del 1 och del 2. Så hur räknar man Henrypjäserna? Som 2 eller 5 st?

Den storm av inspiration jag fick av vår tripp till Stratford-upon-Avon resulterade att jag ville lära mig mer om alla pjäserna, så jag började på en story där jag tar med en person från var och en av alla hans pjäser. Vilket innebär att jag måste göra en research. Den rollfigur jag valt hissar ner mig lite grand i pjäsen i fråga. Väldigt roligt att vara med i den hissen, en hiss för varje pjäs, och skapa något eget av detta. Förhoppningsvis. Kul att göra försöket i alla fall.

Och ger mig en ursäkt att ta ner Harold Blooms tegelsten om Shakespeare ur bokhyllan, försiktigt blåsa bort dammet och sätta mig och läsa.

Besök i Shakespeare-land 1

Tänk att jag, lilla jag, och Fritjof Andersson. Eller snarare jag, lilla jag och William Shakespeare. Det var förstås stort att vara i Stratford-upon-Avon på ett fyradagarsbesök. Erkännes.

Fast vädergudarna tyckte inte om att jag var där. Regnet öste ner. Inte hela tiden dock. Varannan dag var paraplydag och varannan dag uppehåll, snudd på sol. Det var bra. På paraplydagarna kunde jag smälta det jag upplevde på soldagarna. För det var omtumlande.

Hotellrummet var Macbeth-inrett. Himmelssäng och Banquos vålnad gnisslade i vattenkranen varje gång jag tvättade mig. Och tvätta sig måste man förstås ofta i ett Macbethrum. "Bort, bort, jxvla fläck". Även om det var Lady Macbeth som mest hade det där blodproblemet på händerna. Utanför dörren fanns en mässingskylt med "Double, double toil and trouble, fire burn and cauldron bubble".

Mellan skurarna gick vi ut på stan. Eller byn. En sak med gatorna är att de har väldigt korta namn. Det är Sheep Street, Church Lane, Bridge Street osv. Gatan där han föddes hade det jättelånga namnet Henley Street. Hans hus såg ut precis som på alla bilder jag sett, det där zebrarandiga och med all snickarglädje. Lycklig tog jag bild på bild.

Födelsehuset var omgjort till ett museum nu. Inte på ett töntigt sätt, mer coolt. I en sal fanns två skådisar och de deklamerade gärna monologer, välj vilken ni vill höra! En av dem framförde den där från Köpmannen i Venedig, "If you prick us, do we not bleed?"

Vad vill ni höra mer, frågade de. Och jag tog mod till mig och bad dem ta den där som jag själv kunde utantill, alltså monologen att-vara-eller-inte-vara. Den som jag stått och mumlat så många gånger när jag väntat på bussar och sånt. Och en av dem körde igång direkt. Underbart att höra. Och hur skulle han säga det när han kom till "the native hue of resolution is sicklied over with the pale cast of thought"- Sicklajd eller sicklid? Det har jag alltid undrat över. Han sa "sicklid". Då vet jag det. Ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag väntar på en buss.

Kan ni alla monologer utantill från alla pjäserna, frågade någon. Nästan, svarade de. Ibland försökte någon sätta dem på pottkanten med något superovanligt, men det hände ytterligt sällan. De kunde sin Shakespeare.

En av kvällarna gick vi på en föreställning med Royal Shakespeare Company som uppförde King John. En pjäs av Shakespeare alltså, framförd av just det teatersällskapet och i Shakespeares hemstad. Kan det bli bättre? En stor upplevelse för mig. Bara en sån sak som den som spelade kung John, det var en överraskning!

Men nu känner jag att den här bloggen börjar rinna ut, som november ungefär. Fortsättning följer nästa månad. Det vill säga i morgon. 

Korv med mås

Jag måste berätta en sak. Du vet grillkiosken vid torget. När de lämnar tillbaka växeln lägger de alltid till ”och se upp för fåglarna när du äter!” Detsamma står på en handskriven skylt på kiosken: ”Se upp för fåglarna!”
Måste de verkligen göra sånt väsen av att det finns fåglar på torget? Lite duvor och kråkor och måsar. Vilket torg har inte det? Ja, duvor och kråkor i alla fall. 

Oavsett vilket så är väl människor stora och fåglar små. Det kan man inte komma ifrån. Låter som om stan vore tillhåll för sydamerikanska kondorer eller nåt.

Var var jag nånstans? Jo, jag hade just fått min korv med bröd och ketchup med stark senap och stod lite förstrött och tittade ut över torget. Två unga tjejer gick där och pratade med varann, den ena underströk vad hon sa med gester, den hand som hon höll sin korv med bröd i. Och det var inte bara jag som såg det.

För det tjongade bara till på nåt sätt. Och hon skrek till i panik och rusade därifrån med väninnan springande bredvid. Det såg ut som nåt från en film med Hitchcock. Korven och brödet låg på marken och måsen landade bredvid, gick lugnt och värdigt fram och började äta. En vanlig dag på jobbet.

Och jag bara tittade på scenen och fick snurriga tankar. Skulle jag inte gå fram och schasa bort fågeln? Den var ju ändå en tjuv och sånt ska väl inte uppmuntras? Överfalla någon bakifrån, eller som det nu var uppifrån! 

Å andra sidan hade den ju ändå vunnit korven på ärligt sätt får man väl säga, i kamp för brödfödan. Dykningen hade nog bara snuddat vid flickans huvud eller hand, mer behövdes inte för att fälla bytet till marken. 

Medan jag funderade på hur jag skulle göra, åt tjuven helt enkelt upp tjuvgodset och lyfte på belåtna vingar från Varbergs torg. 

Fröding i Societetsparken

Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam promenerade här i parken på sommaren det år Societetshuset bara var sex år gammalt. Men de träffades inte.

Heidenstam hade slagit igenom som skald med dunder och brak året innan, var en av de klarast lysande stjärnorna i den litterära världen och beundrad av de flesta. Inklusive Gustaf Fröding själv.        

Fröding var ännu outgiven, världsvan på utsidan i monokel och knävelborrar, men inuti skör. Om han hade fått se Heidenstam gående emot sig i parken skulle Fröding, star-struck, ha vikit av in på en annan stig.

En park har funnits här sedan 1856, en badhuspark för kurortens gäster. Det låg sedan länge ett varmbadhus i hamnen.        

En gång vart hundrade år har Varberg drabbats av stadsbränder. I november 1863 var det dags igen. I stort sett allting söder om torget lades i aska och tusentals blev hemlösa. Varberg valde då att investera sig ur krisen och 1866 byggdes två nya badhus för att locka till sig sommargäster. Ett kallbadhus och ett nytt varmbadhus. Med 140 fot emellan. Den ena i havet och den andra på stranden. 

Men det fanns konkurrens från andra kurorter. Strömstad, Särö och Marstrand började flåsa Varberg i nacken. Det var då man gjorde storsatsningen, det jag står och tittar på nu: Societetshuset. 

Alhambra kallas den här stilen. Snickarglädje kan man också säga. Titta bara på verandorna! På en lista över vykort som turister genom åren skickat från Varberg kommer Societetshuset högt upp. 

Den stod på plats 1883. Med festlokaler, restaurang i två matsalar, rökrum och spelsal. Och med svensk-norska unionsflaggan vajande från högsta tornet. Efter att ha fått tångmassage i badhusen, inknådats med gyttja och avspolats av baderskorna, kunde kurortsgästen nu fortsätta behandlingen med att dricka brunn i en ståndsmässig byggnad. 

Eller promenadgå i parken. 

Societetsparken hette den nu. Och här fanns nya planteringar, musik, dans, gungor, karuseller och kägelbana. Vad kägelbana är vet jag inte, men det skulle man ha på den här tiden. I dag finns minigolf i parken, en tennisbana och en jättestor lekpark. Och många konserter från den numera lite enklare scenen. 

Två år efter den sommar som Fröding var här debuterade han som poet. Han fick direkt ett stort erkännande från kritiker och läsarna var hänförda! En ny stjärna hade tänts.        

Jag undrar just … kan det ha varit i Varberg som Gustaf Fröding fick första idén till dikten Gitarr och dragharmonika? Den som vandrade i Societetsparken hörde ju från ena hållet musikkåren från utomhusscenen här och från andra hållet tutade man på från Pehrssonska Trädgården alldeles intill. Och i dikten får vi veta: 

” … att gitarrsång / och dragharmonikesång / stämts upp från höger och vänster / ibland på samma gång”.

Att gå omkring fritt så här i parken har man bara kunnat sedan början av 20-talet. Samtidigt med att Societetshuset uppfördes 1883 satte man upp staket runt parken. Den som ville in och ta del av nöjena fick betala 10 öre.        

Och den avgiften låter ju inte så mycket att bråka om. Men vad kunde en årslön vara för en piga eller dräng på 1880-talet? En hundring eller så? 
För barfotabarnen från Platsarna var entrébiljetten på 10 öre bara nåt de kunde drömma om.

Drottning Blankas plats

Under en promenad i Varberg kommer jag till Drottning Blankas plats. Det är en liten trekant med gräsmatta på, några bänkar och några buskar. Inklämd mellan Ringvägen på ena sidan och ett stort hål i marken på andra sidan. I hålet kommer det att byggas hus med hyreslägenheter.

Eftersom ingen är och jobbar i byggarbetsplatsen nu är det stilla och tyst här så jag sätter mig på en av bänkarna som finns i buskarna. Där är också en liten skulptur av en sittande kvinnofigur. Vad är det? Drottning Blanka själv? Jag läser på sockeln, lite bortnött är texten men det står "Askungen". Jaha. Vem kan ha gjort den? Namnet står nog under, men svårt att se, jag får nästan gå in i busken och böja mig så ryggen knakar. "Stig Blomberg" står det.

Sitter man på en bänk med lite fåglar kvittrande runt en och man har namnet på en skulptör, ja då tar man fram mobilen och googlar. Ja, säger nätet, en skulptör med det namnet har gjort en staty med det namnet. Nej, den står inte här i Varberg, utan i Skövde, närmare bestämt Barrstigen 2, sedan 1951-52. Jo, säger ett annat ställe på nätet, den står på Drottning Blankas plats i Varberg sedan 1950. Vilket låter sannolikt, eftersom det är där den står.

Skumt. Det där med Skövde. Och årtalen. Men det är ju också lite skumt med statyn. Varför Askungen? Lite ologiskt. Att drottningen Blanka har en plats här är dock helt logiskt. Hon var gift med kungen Magnus Eriksson på den tid då Varbergs fästning var ett slott. Då snackar vi mitten av 1300-talet.

Askungen hittade ju också ett slott i och för sig, men hon har ju nackdelen att hon aldrig funnits.

En människa som går förbi här och ser vad platsen heter och ser en liten staty tror ju förstås att statyn föreställer just Drottning Blanka.
Så jag tycker att någon duktig skulptör gör en sådan staty och ställer här. Askungen kan man väl frakta tillbaka till Barrstigen i Skövde.

Bredvid den statyn av drottning Blanka tycker jag samtidigt att man kan sätta en skylt med den där dikten jag skrev om henne för något år sedan. Den går så här.

Drottning Blankas plats

rida rida ranka
till Belgien och Blanka
och friaren var trevlig
för hon var söt och grevlig

i Norden är vi panka
som Magnus sa till Blanka
men kungen fick sin maka

och bjöd på pepparkaka

            *

bara 15 år ung
var hon gift med en kung
och rätt ofta vad vi förstått
höll de hov på Varbergs slott

kylan förmodligen jättesvår
men hon var drottning 30 år
och kultiverad och vaken
regerade hon med maken

            *

hon lever kvar i namnen
gymnasiet i hamnen
och denna lilla park
vårt hej till en monark

det sägs hon går igen
ibland på fästningen
en grå men skön gestalt
från 1300 kallt

Sång efter Tage och Tegnér

Det var ju på det sättet att Esaias Tegnér skrev en 22 strofer lång dikt "Sång den 5 april 1836 (om den gustavianska tiden) och Tage Danielsson gjorde 1967 ett slags pastisch på den i "Det eviga" (om Rydbecks tid, radiochefen på 50- och 60-talet).

Nu har jag tagit stafetten vidare och skrivit en liten nutidshistoria på motsvarande sätt. Både Tage och jag använder Tegnérs rimmönster, men dikterna är kortare, Tages har 13 strofer och min har 12:


Sång efter Tage och Tegnér

Först var det en sång av Esaias Tegnér.
Så fortsatte Tage Danielsson detta.
Sen dess är det klart att det hänt lite mer
som jag tycker det vore idé att berätta.
Två bakelser var de, med ros och extra allt på.
Och rimflätning också. Finfina grejer.
Tegnérs kom 36. 1800 alltså.
Sen Tages 67. Ja, 1900 alltså.
Och det här plitas ner typ nu om man säger.

Han är kameleonten i popens historia.
För hans ombytlighet vill man bara tacka.
Både sammetsstrupen som sjöng för Victoria
och Masen av ooga ooga tjacka.
Svepte badrockar om oss i sommarens hetta
och var knappt 27 när han fick sitt livs
stora låtgenombrott med en Billboard-etta.
Även andra från Sverige har lyckats med detta.
Som Roxette och ABBA. Men först var Skifs.

Andlöst vi ser hur den bilder förmedlar,
en blänkande televisionsapparat.
Musiken är skivor man köper med sedlar,
i svang är nu vajert, frisörska, kamrat
och Beatles är förband till Trio me´ Bumba.
Alla barnen på lekis heter Karin och Anders,
i Engelska parken dansar Thörnqvist rumba
och kungen får puss mitt på munnen av Tumba.
I den folkhemsepok som är Tage Erlanders.

Två sporter som vi var bäst i. Fordom.
Han slog mot garageport och blev nr 1,
fick McEnroe till en och annan svordom
och Wimbledontjejer att tjuta i falsett.
En tennisgud med Buster och pannbandfrilla.
Sen kom Tärnabysfinxen i luva och pjäxor.
”Där startar Ingemar! Inte grensla! Inte trilla!”
Under andra åket stod Sverige stilla.
Björn Borg och Stenmark. Våra stora 56:or.

Det svenska språket! Du ärans och hjältars tunga!
Obönhörligt ser vi dig utvecklas,
slurpa i dig influenser från de unga.
Språkpoliser står inte ut. Äcklas.
Men språkets jobb är riva ner fördämningar.
Grymt är ju fett och sjukt nu. Liksom najs.
Jag minns det steg ur skiffelns lämningar
en ordkonstnär renons på hämningar.
Robban. Som ensam fyllde Globen. Twice.

Säg VM 94 och alla skiner upp.
Vilken sommar! En magisk och het en,
när Tommy lät hela sin landslagstrupp
ladda upp med Boye, poeten.
Och länge får det letas
för att hitta större succé.
Förutom när det nätas
från halva plan med bicicletas
utav Zlatan, Sveriges Pelé.

Det osvenska, hör vi dem ropa,
måste vi ta itu me´.
Men invandrare är vi allihopa,
ja´ me´ och du me´.
Fast storsvenska slagord är opportuna
blott Sapmi var en gång fosterländskt.
Befolkningens ögon var arabiskt bruna
och långt innan stenarna fått en runa
var samiskt ett annat ord för svenskt.

Me too är skylten att nu är det stopp
för inställningen sedan urminnes tid
att bara ta för sig för den som har snopp.
Firma Snille & Smak drogs nu med härvid.
”Va? Ska pöbeln få smäda en kumpan till oss!”
Då vällde kritik in från stora och små.
Stol 17 knarrade ”ge f-n i oss”,
gick till pressen och stack kniven i Danius.
Ack ademien bara dog där och då.

Du är den ende som tappade kjolen
och Europa tappade hakan, Lill.
Håkan H trollar fram ur sin hatt i solen
Sven-Ingvars, Jerka och Veranda-Jill.
En sång kan få sorgen att släppa sin lie,
i stämmorna ligger vår demokrati,
kanske slagen till marken men uppe på nie.
Fråga Hasse & Tage och Mikael Wiehe.
Och i regnbågen står Tomas Andersson Wij.

Där ligger ett skimmer över internet,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men när allt står på spel är det inte lätt
att förstå vad kanalen ska tjäna till.
Alarmerande bilder betraktas som tjat.
Det går en gäspning runt sammanträdesborden.
Då satte sig en flicka vid ett plakat
och uppmärksammade vårt döende klimat.
Det var med Greta vårt namn flög över jorden.

Här är studiopublik och ett nyinsatt program
som handlar om nationens gamla plåga.
För nya krya vittnen har nu åter dragits fram
och journalisten Kvartoft har en fråga
till Professorn av buset och batongerna.
”Vad tror du mordet får för lösning, GW?”
”Det är väl att den göken känner ånger, va
och hoppar själv ur Palmegruppskartongerna”.
Då vaknar jag och knäpper av min teve.

Idyllen som kom av sig. Nu ser tyvärr jag ett
land som av det öppna bittra hatet bombarderas.
Sverige är inte avlångt, det är isärdraget.
Sökes: en som inte skiljer mellan vårt och deras.
Det finns en sån. Som visat tusenfalt
att inkluderande gör själen evig.
Ur vår historia träder en samlande gestalt.
Ett hjärta som hette Lill-Babs gick igenom allt.
Är du kär i mig än? Ja de e vi.

Lätt regn över torget

Sista dagen i denna stekheta månad juli är jag på torget när det duggar lite lätt. Underbart. Torget här i Varberg heter bara så. Torget.

Varje onsdag och lördag året om är det marknad här. Där till höger intill kyrkan är det kläder, till vänster är det böcker och tidningar, rakt fram breder alla handlare ut sig med frukt, bär, grönsaker, potatis, svamp, tomater, ost med mera och längst bort mot Statt är det blommor. Vid blommorna är det längst köer.

På ett ställe kan det sitta en som flätar korgar. På en annan kan det stå en snickare med sina verk. Sittbänken som står i hallen därhemma kommer från honom. Om det inte regnar som idag kan det stå en skolflicka på torget och spela saxofon och Frälsis brukar stå och sjunga sina mjuka psalmer mellan Kassetten och Lollos i östra ändan på torget.

Jag har just köpt två liter Långås. Det är den bästa sorten jordgubbar. De har sitt stånd precis på minnesplattan av Pechlin. Att det finns en minnesplatta på torget av Carl Fredrik Pechlin kan tyckas lite märkligt, han som sades vara inblandad i mordet på Gustav III den där maskeradbalen 1792. Men Pechlin satt på Varbergs fästning vid slutet av sitt liv, där han även dog. Så det kanske är därför, att hålla historien levande ...

Men då tycker jag att de också skulle kunna sätta upp en minnesplatta över karamellkokerskan Adelina Johansson. Så där i början på 1900-talet var det inte så vanligt med godis, om man inte var speciellt stadd i kassa. Adelina stod på torget och sålde i 50 år. En legend.

Jag mumsar på en lammkorv från charkuteristen här. Perfekt lunch för 25 spänn, som jag betalade med klirrande mynt. Speciellt idag när hon la två korvar mellan brödskivorna. Med ett tillägg att hon ändå skulle börja på en ny omgång.

Eller också tyckte hon bara att jag såg extra hungrig ut. Och kanske inte speciellt stadd i kassa.

En stock i min famn innan rötmånaden kommer

Jag måste göra en liten avstämning nu. Take stock, som engelskvinnorna och engelsmännen säger. Den stock jag ser är den här.

Nu har jag skrivit klart dikten Sång efter Tage Tegnér. Den började jag med som ett avbrott i skrivandet av Appendix 1-12, som ska vara en fortsättning på Genesis 2.0, som är klar.

Och den skrev jag som ett avbrott i min barn- och ungdomsskildring från Hästberg och Blackeberg, som även blev avbruten av en dikt- och prosabok om Varberg, som är klar.

Varbergboken blev i sin tur ett avbrott av min skildring av kabarélivet på jobbet. Som avbröt skrivandet av Dagboken från Mars, som var en fortsättning på några inlägg här i bloggen.

En massa skrivprojekt alltså, de flesta oavslutade. Hoppjerka? Nej, mer som en bukett som jag har i famnen, vissa blommor i blom -  såsom Tageochtegnér, Genesis och Varberg - och vissa i olika stadier av knopp och förpuppning - såsom Appendix, Hästbergochblackeberg, kabarén och dagboken. Så länge jag håller i dem kan jag se till att de oblommade bevattnas och såsmåningom blommar.

Så ser min stock ut. Bra att titta lite på den innan rötmånaden kommer, innan juni övergår till juli.

Nä mina armar är inte tomma.
Där finns en och annan blomma.
Och
stock.

Jovisst ja, en grej till. På Skrivarsidan på Facebook deltog jag för första gången på länge. Det gällde att göra en dikt på sju rader där alla ord skulle börja på M.

Min blev så här.

Matjessill. Mariestads mellanöl med mera.
Majstång med många midsommarblommor.
Mycket mygg (mestadels).
Minsta möjliga mörker ...
Midsommarnattens magiska måndopp
misslyckas måhända medan molnen mullrar.
Men mormor minns.

Jag är Robert Gustafsson

Eftersom Robert Gustafsson gjort så många roller att han ibland inte vet vem han är, tror jag att jag är Robert Gustafsson, skyndar mig att vara han innan han kommer på vem han är.

Jag är mest Robert Gustafsson när han är försäljaren av miljoner skruvar och grejer som han skulle vilja vara om han inte var skådespelare, jaha en x25 h4 med nedsänkt försilvring ja dom har vi just fått in, finns här borta i gången till vänster, tredje hyllan, gult fack nr 24. Då är jag Robert Gustafsson med penna bakom örat jaha fru Andersson vad får det lov att vara i dag då?

Men inte när han gör alla de andra rollerna han gör, nåt får han väl göra själv. 

Och jag vägrar halsstarrigt att låta mig övertalas till stöttande biroller i hans föreställningar. Nånstans får man sätta gränsen. Det får räcka med den där illern.

Blackeberg har tre fontäner

     

                  1

nästan prick halv sex

anlände jag och steg

upp ur det höjda böjda

tunnelbanetaket och

jaha de tre 

fontänerna på torget

minns och gick nerför 

trappan under bågen 

där Ajvides vampyr hoppade

och kom ner till

Wergelandsgatan

här gick skorna av sig själva

resten av vägen 

med mig i

medan jag

dum-de-dum

försvann nånstans 

i huvet

eller om det var

torget som

avlossade sin första

fontän i mig

               2

så jag hade inga

förväntningar 

när jag kom hit

till Blackebergs H.A.L

igen

efter ett halvt liv

alla ensamma människor

som blödde sig tillsammans

in i ingången vid matan 

men Gunnar fick våra ögon

att titta in i våra ögon

och min 

diktsamling tog mig med

den ställde mig upp och

inför alla läste den mig och

satte mig ner

jag hajade liksom aldrig detta

inte längre osynlig 

inte stum

när en blyghet dör i applåder   

sprutar den andra

fontänen av mod

               3

Arne Andersson, Ola Brunkert,  Ulf Brunnberg, 

Mats Hulth, Knut Ljunglöf, Anna-Lena Löfgren,

Bodil Malmsten, Janne Schaffer, Gun-Britt Sundström, 

Tommy Söderberg, Bruno Wintzell och Ted Åström

de sorlar stilla nätter i de

tre fontänerna som

oblygt fläker upp sig i en

krater av tid och guld

och jag tänker mycket på

de sexton 

de som inte 

hade liv att stanna så länge

om ögonen kunde

titta in i ögonen på dem

och öppna dammluckorna

av läkande gråt

tills minnet fyller våra hål  

så sjung, syster, bror, för liv och tid

och ni som arrade dagen

och skapade återföreningen

dessa rader är till er mitt

tack

Genesis 2.0 - det femte quintiliet

(den femte och avslutande delen)

Risfälten slokade, jorden var torr och hade börjat spricka upp. Dido kunde inte vänta längre. Hon måste till Ananse, så han kunde klättra uppför tråden. Till gubben Davidsson.

Men först Tane. Där måste hon ju börja. Hon letade men kunde inte hitta skogsherden någonstans, hur många gropar hon än tittade ner i. Långa djupa sprickor löpte i marken överallt. Dido följde en av dem med blicken. Långt därborta låg ett föremål. När hon kom fram, såg hon det. Det gyllene skrinet! Lite skamfilat, men ännu helt. Utan att tänka hoppade hon in i det, föll.

Båda två var därnere i labyrintgången. Den lilla skogsherden Tane och den stora spindeln Ananse. 

Dido höll inne med sitt ärende. För något var på färde. Ananse såg orolig ut i alla sina ögon.

”Silkestråden upp till gubben Davidsson är bortriven”, förklarade Tane, ”jag kom hit så fort Ananse slog larm”. Spindeln nickade. ”Något är helt åt skogen”, fortsatte skogsherden, ”den där flugan har den senaste timmen surrat omkring helt orädd alldeles ovanför oss. Ananse nickade igen. ”Spyflugan Oshe”, sa han.

Då hände något. Som på en signal dök ett väldigt antal odjur och bestar upp framför och över dem. Ondskans alla kreatur. Himlen förmörkades av dem. 

Dido såg Ab’hwat, gamen med två huvuden, Garuda, besten som hade fötter av krokodilkäftar, Ozk med sina tretton slingrande ormar till armar och den bevingade skorpionen X’a. 
Och där var jättarna Grid och Masluk och allehanda odjur och väsen och egon med glupande makthunger som Tsimorgh, Klant-Rump, Klan-Trump och Nidhugg. Allt orkestrerat av Ur’glu från Tantalus.

Och - till sin stora sorg - i bakgrunden såg Dido ett stoltserande vildsvin hon kände igen.

De bevittnade historiens första kraftmätning mellan ont och gott.

”Men de här får inte ta över jorden!” sa Ananse. Det var det längsta Dido hört honom säga. Och han var redan uppe i luften, började spinna en ny tråd, rakt upp, vad tänkte han, han var ju chanslös att ta sig till gubben Davidsson förbi alla dessa odjur, spindeln parerade deras attacker så gott det gick, svängde undan, tråden glittrade högre och högre. 

En rörelse i jorden och labyrintens alla gångar följde med tråden uppåt, samlade sig högt däruppe, först till stora tussar av bomull, sen mer och mer svarta, sen sprack de och som en väldig sorg, som äntligen brister, föll tårar ur dem ner på jorden, som droppar, och till sist bara forsade allt ner i ofattbara mängder. 

När Ananselabyrinten tömde sina tårar över jorden kom de inte bara risfälten till del, de samlade sig till åar, floder, hav och oceaner. Över större delen av jorden bredde nu vatten ut sig.

Och ondskans anhang?

En del spolades bort. En del flydde tillbaka till sitt högkvarter i Tantalus. Och en del försvann ner i olika hålor och skrymslen, ditjagade av Machai-Rod, föregångaren till den sabeltandade tigern.

I det som varit Ananses labyrint satt Tane och Dido kvar, när regnet plötsligt upphörde och solen kom fram. De sjöng, nynnade och viskade en formel om klättring uppför en tråd, regn som faller, allt som spolas bort. ”Upp stiger solen, torkar bort allt regn”. Men spindeln klättrade inte upp igen.

Ett gammalt ordstäv säger att det börjar regna när en spindel dör. Det kan ligga nåt i det.

                                              *                                             

- Ja, jag kände mig hela tiden iakttagen den där gången när vi ordnade vind på jorden. Demon måste ha spanat på oss och sålt ut oss till dom där hemska. Varför gjorde han det?

Dido satt och berättade för De Tre Vishetskvinnorna. Länge hade hon suttit där.

- För hämnd, sa Ma’at direkt.

- Och nu är han lierad med det ondas makter, sa Neftys.

- Vi måste få hem honom på något sätt, sa Lonkundo. Vet du var han finns nu, Dido?

- Jag har en liten gissning, svarade Dido. Om ni har en bit snöre så går jag och hämtar honom.

Och med ett snöre i fickan gick hon till Tantalus. Chepri behövde hon inte bry sig om, han vände ju den utspärrade nackskölden mot henne och tittade mot ingången, så hon gick bara förbi ormen. In i Tantalus. 

Hemlöshetens salar, tänkte hon, där kan han vara. Och hur hon hittade dit oupptäckt och fann Demon där, om det går det många sägner om på jorden. Han blev skräckslagen när Dido uppenbarade sig, vågade varken använda betar eller klövar, och hon band honom i snöret och tvingade honom med. Vid utgången vaktade Chepri, omöjlig att ta sig förbi. 

Dido använde nu snöret på annat sätt. Knöt det till en lasso och kastade det runt Chepri. Så enkelt fångar man förstås inte en kobra, den slingrade sig snabbt ur, men öglan fick tag i stjärten och Dido knyckte till lite, så Chepri snurrades runt ett halvt varv. Dido och Demon kunde nu enkelt gå förbi den dödliga kobran, för i Chepris hjärna gick de två IN I Tantalus, inte UT UR. 

När Ur’glu blev varse vad som hänt, såg han till - när hans raserianfall väl ebbat ut - att kobran för all framtid blev försedd med ett extra par glasögon.

Dido och Demon pratade mycket på vägen hem. Demon återtog steg för steg mänsklig skepnad. Någon större ånger verkade han dock inte ansättas av. ”Bra att komma hem nu, så vi kan reda ut det här missförståndet”, sa han bara. Det glimmade om betarna när han talade. Hans hörntänder vägrade tillbakabildas.

I Rådslaget sedan med De Tre Vishetskvinnorna var det inte självklart vad som nu skulle hända.

- Lyssna, Demon”, sa Ma’at.

- Du hör ju till oss, så vi kan ju inte bara ..., sa Neftys.

- Men om du fått råda hade vi alla slagits ihjäl, sa Lonkundo. Så vi kan ju inte bara ...

De tre drog sig tillbaka för att grunna en stund. 

Demon fick vänta i botten på en av Tanes gropar med Dido och Tane på vakt ovanför. Det var en fin dag för de två att språkas vid om allt som hänt, medan vishetskvinnorna höll på med att grunna.

Grunningen tog sin tid. On gick lots och eldkulan hann gå ner i horisonten och Moshambwoos måne dök upp och stänkte silver bland trädens blad och To hann komma med eldkulan igen som ändrade bladens silver till guld.

- Det är som färger, sa Tane.

- Färger?

- Ja, vi pratade ju om varför himlen låter de onda finnas och inte bara mosar dem under hälen. 

Det kanske är för att färgerna Hat, Vedergällning och Utrotning inte existerar på det godas palett, men att de finns hur mycket som helst på det ondas palett. Nästan så de rinner över kanten. 

Ma´at, Neftys och Lonkundo återvände nu. Och de hade beslutat att Demon skulle transporteras till Tir na n’Og, landet där (närapå) ingen åldras, ingen blir sjuk och åren passerar som minuter.

Det var bara att vänta på att Ummrild skulle ta honom dit. Ummrild som bodde i regnbågen.

De tittade alla bort mot regnbågen. Först såg de inget, men sedan lösgjordes något. En stor fågel i alla färger som finns kom flygande mot dem. Demon såg nöjd ut, nästan uppspelt, verkade se det hela som en belöning. Tänk, aldrig åldras! Han gjorde sig beredd att få åka bekvämt på fågelns rygg, men Ummrild grep helt sonika tag med näbben i Demons byxbak och flög iväg med honom.

Mot Tir na n’Og, landet där (närapå) ingen åldras, ingen blir sjuk och åren passerar som minuter.

Förmodligen på andra sidan regnbågen nånstans, tänkte Dido. Det är som det är.

Dido tittade nu på de andra och såg sig omkring. Risstråna stod tvåmetershöga på fälten.

- Vad fina de är, sa hon. Nu är det väl dags för mig att börja jobba på risfälten?

- Nja, sa Ma´at.

- Du får nog vänta något år, sa Neftys.

- Tills du är lite större, sa Lonkundo. Vi måste ju veta att du klarar av det.

Det är som det är.

Och en bris från Bestla och Zhivlat sisslade genom risfälten. 

Och gubben Davidsson strök sig över skägget och lade in ett nytt vedträ i den brinnande elden.

(slut)

Genesis 2.0 - det fjärde quintiliet

(fjärde delen)

Eldkulan stod högt på himlen och det var dallrande varmt. 

Dido strövade i skogen. Vände på huvudet när hon såg något glimma mellan träden och höll på att ramla rakt ner i en grop! Inte nog med det. I botten på gropen låg någon. Tane, skogsherden! Igen! Inget rep fanns den här gången. Dido höll sig då i en rot och hängde ner i gropen, så Tane kunde ta sig upp. Han var ju inte så tung.

- Det är de där rötterna, klagade han och borstade av sig. Så illans lätt att snava.

- Men bra att ha när man ska dra upp folk, sa Dido.

- Du är en listig och modig flicka, du. Och alltid beredd att räcka en hjälpande hand. Eller fot. Vill du önska dig nåt?

- Ja, lite svalka skulle vara bra.

- Jaha. Ja, gå då till din labyrint-vän med de åtta benen, så hjälper han dig.

- Några jättar som jag först ska passera?

- Nejdå. Inget sånt. Några gåtor bara.

Och så blev det. Oraklios, gåtornas beskyddarinna, stod framför Dido i sin långa gröna mantel.

Första gåtan löd ”Hur såg ur-trädet Jades barr och taggar ut? Och varför?”

Dido funderade, tittade upp mot himlen, så vacker världen var. Då kom hon på det. ”Jade hade inga. Den behövde varken bark för att skydda sina grenar eller taggar för att försvara sin frukt”.

Svaret var rätt. Andra och sista gåtan från Oraklios: ”Därborta är en sten, ett ägg och ett gyllene skrin. Du ska skala stenen och hamra med ägget så att det gyllene skrinet öppnar sig. Till din hjälp får du byta skepnad men bara en gång.” 
Dido tänkte att här spelar det ingen roll hur hon förvandlar sig. Så hon bytte skepnad. Inte på sig själv utan mellan föremålen. Så att de fick varandras skepnad, stenen fick äggets och ägget fick stenens. Då var det gjort på ett ögonblick för Dido att skala stenen. Och därefter började hon hamra med ägget på det gyllene skrinet. 

Fast hon jobbade snabbt hördes klövar bakom henne, hon hann inte vända sig om, hamrade ett sista hårt slag med ägget, där öppnade sig skrinet och hon slank ner i det. Det gyllene skrinet hade ingen botten. Dido föll. Till sin glädje rakt ner i en mörk labyrint. Nu visste hon precis, behövde bara peta på tråden längst därnere och så dök den åttafotade spindeln Ananse upp framför henne. 

Hon förklarade att jorden däruppe behövde svalka. Kunde han? Det kunde han. Och började spinna en tråd rakt upp, högre och högre. Varför tog han inte den tråd som redan fanns där och som ledde till gubben Davidsson, undrade hon. ”Inte dit nu. Ska långt, men inte så långt”. 

Ananses nya tråd spanns upp till Tromb, det allra högsta berg som skapades under det tredje quintiliet. Berget var hemvist för Bestla, den jättelika vilda draken. 
Spindeln anlände till Tromb men tittade inte på draken, det vore en säker död. Ananse tittade på den späda varelse som satt på drakens axlar, den enda som hade lite hand med besten. Drakprinsessan Zhivlat. Till henne talade nu Ananse. Helt kort. Och så försvann spindeln snabbt ner från den farliga platsen. 

Zhivlat hetsade nu in i ena örat på draken, ”Bestla, Bestla”, och draken slog sina väldiga vingar och luften blev vindar som blåste över jorden, först i svalka, sedan tilltagande i styrka. Innan det blev till en orkan, viskade hon in i drakens andra öra, ”betsla, betsla” och vingslagen lugnade sig tills vingarna slutligen låg stilla ...

Med en enkel tungvrickningsövning kunde den lilla drakprinsessan styra all världens vindar.

Och människorna på jorden fröjdade sig. Ahh! Lite svalka! Och vinden sisslade sig mjukt genom risfälten.

Samtidigt, det måste nu också sägas, hade ondska byggts upp i Underjorden. Där i Tantalus härskade Ur´glu. Den som han släpade in dit ställde han inför ett val, när gången delades i två.

Över ena gången stod skrivet ”Fruktan”, över den andra stod det ”Frukten”. De flesta valde den senare. Då blev man ställd till midjan i friskt vatten och grenar med mogna frukter hängde ut nära ens huvud. När man böjde sig ner för att dricka, sjönk vattnet undan och kom retsamt tillbaka först när man rätade på ryggen. Och när man lyfte armarna för att plocka frukter att äta, drog grenarna undan frukterna precis utom räckhåll tills man sänkte armarna igen. Många gånger hann man ångra att man inte valt Fruktan i stället.

Vad man utsattes för i Fruktans grottor kan man föreställa sig. Eller rättare sagt, det kan man inte föreställa sig. Det enda sätt att få slut på´t var att hugga av sin egen skugga. Det kunde man bara själv göra, med den yxa som som fanns inom en. Och då var man avskild från allt mänskligt. Den sista och största rädslan i Fruktans grottor var skräcken för den yxan. Rädslan för en själv.

Klövar klapprade i hemlöshetens salar, där en rutig fluga surrade i taket. Och det sägs att trollkarlen Pwyll stod i ett hörn och mumlade sina formler. Fullt möjligt i så fall, då det här var under jordens yta. Men det kunde aldrig bekräftas, han var ju fortfarande osynlig.

Tantalus vaktades av Chepri, kobran. Ingen kunde komma ut utan tillstånd av Ur´glu själv. Att smita förbi den blixtsnabba kobran var det inte tal om. Chepri höll stint uppsikt mot ingången och vände ryggen mot andra hållet. För in fick man ju komma. Kliv på bara. Tantalus välkomnade alla. 

På bänken däruppe satt gubben Davidsson och lade in ett nytt vedträ av tanke i den eviga elden. Små gnistor yrde ut över världen till vem som än ville värma sig med ett grand kunskap. 

På nätterna var det ängeln Amaterasu som höll honom sällskap på bänken och på dagarna mockasinflickan Moshambwoo. Själv lämnade han aldrig sin post framför brasan.

Gubben Davidsson kan vara en smula omständligt att säga, så ibland förkortar folk det till guD. 

Men det låter lite svävande, tycker jag. Bättre att köra med hela namnet. Säger man gubben Davidsson så vet man ju vem man menar.