Besök i Shakespeare-land 1

Tänk att jag, lilla jag, och Fritjof Andersson. Eller snarare jag, lilla jag och William Shakespeare. Det var förstås stort att vara i Stratford-upon-Avon på ett fyradagarsbesök. Erkännes.

Fast vädergudarna tyckte inte om att jag var där. Regnet öste ner. Inte hela tiden dock. Varannan dag var paraplydag och varannan dag uppehåll, snudd på sol. Det var bra. På paraplydagarna kunde jag smälta det jag upplevde på soldagarna. För det var omtumlande.

Hotellrummet var Macbeth-inrett. Himmelssäng och Banquos vålnad gnisslade i vattenkranen varje gång jag tvättade mig. Och tvätta sig måste man förstås ofta i ett Macbethrum. "Bort, bort, jxvla fläck". Även om det var Lady Macbeth som mest hade det där blodproblemet på händerna. Utanför dörren fanns en mässingskylt med "Double, double toil and trouble, fire burn and cauldron bubble".

Mellan skurarna gick vi ut på stan. Eller byn. En sak med gatorna är att de har väldigt korta namn. Det är Sheep Street, Church Lane, Bridge Street osv. Gatan där han föddes hade det jättelånga namnet Henley Street. Hans hus såg ut precis som på alla bilder jag sett, det där zebrarandiga och med all snickarglädje. Lycklig tog jag bild på bild.

Födelsehuset var omgjort till ett museum nu. Inte på ett töntigt sätt, mer coolt. I en sal fanns två skådisar och de deklamerade gärna monologer, välj vilken ni vill höra! En av dem framförde den där från Köpmannen i Venedig, "If you prick us, do we not bleed?"

Vad vill ni höra mer, frågade de. Och jag tog mod till mig och bad dem ta den där som jag själv kunde utantill, alltså monologen att-vara-eller-inte-vara. Den som jag stått och mumlat så många gånger när jag väntat på bussar och sånt. Och en av dem körde igång direkt. Underbart att höra. Och hur skulle han säga det när han kom till "the native hue of resolution is sicklied over with the pale cast of thought"- Sicklajd eller sicklid? Det har jag alltid undrat över. Han sa "sicklid". Då vet jag det. Ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag väntar på en buss.

Kan ni alla monologer utantill från alla pjäserna, frågade någon. Nästan, svarade de. Ibland försökte någon sätta dem på pottkanten med något superovanligt, men det hände ytterligt sällan. De kunde sin Shakespeare.

En av kvällarna gick vi på en föreställning med Royal Shakespeare Company som uppförde King John. En pjäs av Shakespeare alltså, framförd av just det teatersällskapet och i Shakespeares hemstad. Kan det bli bättre? En stor upplevelse för mig. Bara en sån sak som den som spelade kung John, det var en överraskning!

Men nu känner jag att den här bloggen börjar rinna ut, som november ungefär. Fortsättning följer nästa månad. Det vill säga i morgon. 

Korv med mås

Jag måste berätta en sak. Du vet grillkiosken vid torget. När de lämnar tillbaka växeln lägger de alltid till ”och se upp för fåglarna när du äter!” Detsamma står på en handskriven skylt på kiosken: ”Se upp för fåglarna!”
Måste de verkligen göra sånt väsen av att det finns fåglar på torget? Lite duvor och kråkor och måsar. Vilket torg har inte det? Ja, duvor och kråkor i alla fall. 

Oavsett vilket så är väl människor stora och fåglar små. Det kan man inte komma ifrån. Låter som om stan vore tillhåll för sydamerikanska kondorer eller nåt.

Var var jag nånstans? Jo, jag hade just fått min korv med bröd och ketchup med stark senap och stod lite förstrött och tittade ut över torget. Två unga tjejer gick där och pratade med varann, den ena underströk vad hon sa med gester, den hand som hon höll sin korv med bröd i. Och det var inte bara jag som såg det.

För det tjongade bara till på nåt sätt. Och hon skrek till i panik och rusade därifrån med väninnan springande bredvid. Det såg ut som nåt från en film med Hitchcock. Korven och brödet låg på marken och måsen landade bredvid, gick lugnt och värdigt fram och började äta. En vanlig dag på jobbet.

Och jag bara tittade på scenen och fick snurriga tankar. Skulle jag inte gå fram och schasa bort fågeln? Den var ju ändå en tjuv och sånt ska väl inte uppmuntras? Överfalla någon bakifrån, eller som det nu var uppifrån! 

Å andra sidan hade den ju ändå vunnit korven på ärligt sätt får man väl säga, i kamp för brödfödan. Dykningen hade nog bara snuddat vid flickans huvud eller hand, mer behövdes inte för att fälla bytet till marken. 

Medan jag funderade på hur jag skulle göra, åt tjuven helt enkelt upp tjuvgodset och lyfte på belåtna vingar från Varbergs torg.