Jag tar bladet från munnen

Tänk, nu först börjar jag förstå att hösten är här.

September blev nästan som en liten smygförlängning av sommarn. Och oktober, som nu är närapå tilländalupen vorden, har varit som en slags efterrätt till sommarn också. Måste bero på den ohöstiga värmen.
 
Men nu, alldeles innan november infaller faller löven, måste jag till sist erkänna och det är ofrånkomligen höst. Höst, bron till vinter och allt det där. Men en vacker bro. Löven singlar ner i gula och röda skönheter. Faller till marken för att förverkliga sina öden att bli mull. 

Jag undrar på något sätt hur det första lövet reagerar när det bara faller ner på nåt hårt och svart.
”Hörni grabbar, stanna kvar där, singla tillbaka, vi är felunderrättade, här är bara asfalt!”

Eller om det är nåt blankt och hårt. Räls. Lövhalkan i år är värre än nånsin och SJ, SL och allt vad de heter har fått en ny fin förseningsorsak att skylla på.

Men mina tankar singlar iväg till nästa höst. Då är det ju val. Och en sak tycker jag är konstig. Att eftersnacket i massmedierna efter partiledardebatten bara var att det var hetsigt och att folk avbröt varann och att det annars var samma argument och snack som alltid. Märkte de inte den stora stora nyheten i debatten?

OK, eftersom ingen annan än jag tydligen märkte detta, så får jag väl ta bladet från munnen. 
Under partiledardebatten gjorde S-ledaren oblyga inviter till Centern!

Men tidningar och teve fortsätter glatt att stapla sina blåa staplar och röda staplar efter varje gång någon ny opinionsundersökning hostar till.

S-ledaren tänker antagligen som så, att det är inte på kanterna som man vinner matcherna i svensk politik, det är i mitten målchanserna kommer.

Så om ett år kan det bli sån lövhalka att S och C halkar ihop. Och regeringen faller, när blockpolitiken faller. Alla andra alternativ är bara hård asfalt.

Eller vad tror ni, Lööf och Löfven?
.

Grammatikbyrån

I min ungdom skapade jag grammatikbyrån.

Nej, det var ingen firma eller så. Utan precis som det låter. En byrå. Möbeln alltså. Fast i miniatyr. Helt enkelt nio tändsticksaskar som jag tejpat ihop till en kub, med tre st på längden och tre på höjden. De nio askarna satt fast i varandra, men gick alla att öppna från valfritt håll medelst enkel puttning av finger. Däri låg det listiga. För på askarna skrev jag namnet på ordklasserna på den ena sidan. Och namnet på satsdelarna på den andra. Bådadera är precis 9 st till antalet, hade jag nämligen upptäckt.

Tittade man på kubens ena sida stod det alltså en ordklass på var och en av askarna: substantiv, verb, adverb, adjektiv, pronomen, räkneord, preposition, konjunktion och interjektion.

Och vände man på kuben såg man att på andra sidan stod det en satsdel på varje ask: subjekt, predikat, adverbial, attribut, ackusativobjekt, räkneord, predikatsfyllnad, dativobjekt och agent.

På varje ask stod det alltså en ordklass på ena sidan och en satsdel på den andra. För det var kopplingarna jag ville visa på. Många ord som står som subjekt i en mening är till ordklassen substantiv. Och alla predikat är samtidigt verb. För alla de nio satsdelarna lyckades jag visserligen inte hitta en lämplig room-mate bland ordklasserna. Men för sex av dem i alla fall.
Nämligen subjekt och substantiv, attribut och adjektiv, predikat och verb, adverbial och adverb, ackusativobjekt och pronomen. Och räkneord, som lämpligt nog heter samma sak som satsdel och som ordklass.

Sex av nio. Vackert så, tänkte jag, den stolte uppfinnaren av Grammatikbyrån.

Där stod jag framför cirkustältet och ropade ut till massorna:
"Femton vilda sjörövare vill träffa dig idag".

Folk flockades från när och fjärran för att få se detta spännande. De följde med in i tältet som blev sprängfullt med nyfikna.

Se här, sa jag och svängde med lappen där meddelandet om sjörövarna stod uppskrivet. Med hjälp av den gyllene saxen tog jag ut satsdelar sålunda:
Ett klipp och femton föll i min hand. Räkneord ropade publiken. Varpå jag stoppade in lappen i asken som det stod ”räkneord” på. 
Ett nytt klipp och ordet sjörövare vilade i min hand. Subjekt skallade det från folkhavet. Och lydigt lade jag ordet i asken där det stod ”subjekt”.

Nya klipp från den gyllene saxen och nya ord föll i min hand. Och i samarbete med den grammatiktörstiga publiken stoppades resten av satsdelarna in i rätt ask. Vilda in i asken för attribut. Vill träffa in i predikat. Dig in i pronomen. Och idag in i adverbial.

Alla satsdelarna inlagda i sina askar! Jag svängde nu långsamt på grammatikbyrån.
”Och vilka ordklasser har vi då här” trumpetade jag ut. Folk trampade nästan ner varann för att se.

Och i triumf drog jag ut låda för låda. Femton var förstås räkneord även som satsdel. Men sedan ökade spänningen.
Jag drog ut asken  där attributet vilda låg – det stod adjektiv på asken. Ett sus drog genom  tältet.
Jag drog ut asken där det stod substantiv – låg nu lappen med sjörövare där? JA, det gjorde det!
Jag drog ut verb – låg nu vill träffa där?  JA!!
Jag drog ut pronomen – låg dig där? JA!!!
Och slutligen drog jag, långsamt, ut adverb … och här, gott folk, ska alltså adverbialet ”idag” ligga … ligger det där? … jag tar upp lappen … och läser … och det står mycket riktigt … idag! 
Ett öronbedövande jubel brast nu lös i tältet så det nästan lyfte.

Och medan jag och den kubformade bars runt i tältet på grammatikrusiga armar kunde jag, ehuru i påfallande horisontellt läge, fortsätta lektionen. ”Och, mina vänner, det finns hela tre sorters adverb: tidsadverb, rumsadverb och  sättsadverb …” 

Ja, ungefär så tänkte jag mig själva funktionen.

Det råder i dag en skolkris i vårt avlånga land. Inte ett dugg förvånande. De har ju ingen kubformad grammatikbyrå.
.

En Bildt säger mer än tusen ord

Nya moderaterna har skaffat ny logga. 

Alltså inte den gamla nya loggan, som de skaffade sig när de blev de nya moderaterna till skillnad från de gamla moderaterna. Utan en ännu nyare logga som visar att de är ännu nyare, alltså jättenyare än de var när de bara var nya. Och man tittar på den nya loggan, alltså den jättenya loggan, och man vågar knappt erkänna det men det är lite svårt att se vad som faktiskt är nytt. Ett blått M. Typ.

Men innehållet i politiken är jättenytt. Och deras lösningar på politiska problem är jättenya och jättevarierande.

- Jaha, ni i moderaterna, hur vill ni lösa arbetslösheten?
- Vi sänker skatterna.
- Jaså. Jaha. Och hur vill ni komma åt utanförskapet och de växande klyftorna i samhället?
- Vi sänker skatterna.
- På så sätt. Och här i Sverige går ju skoldebatten het. Jättemycket läxor eller jättelite? Eller inga alls? Betyg jättetidigt eller jättesent? Eller aldrig? Hur ställer ni er där?
- Vi sänker skatterna.
- Men utomlands då. Ta folkmordet i Syrien. Där är ju västvärlden lite delad. Ska man intervenera medan det finns några syrier kvar i livet eller vänta på att FN formulerat klart gemensamma resolutioner? Hur ser moderaterna på den frågan? 
- Ett väldigt svårt problem det där. Som beror på att de inte sänkt skatterna.
- Men det här med att sänka skatterna en massa, det är ju väldigt kostsamt för samhället. Hur har ni tänkt att vi ska ha råd med det?
- Jo, där har har vi en väldigt bra idé. Vi sänker skatterna.

Så själva innehållet i politiken är nytt. För att inte säga jättenytt. Ja, det är t o m själva ordet innehållet som är det nya. Det märktes med tydlighet i söndags när utrikesministern intervjuades i Svenska Dagbladet.

Utrikesdepartementet sköter en tredjedel av det svenska biståndet, nära 12 miljarder år 2012. En intern UD-rapport visar på grova och systematiska brister i UDs hantering av biståndsmiljarderna. D v s ”var är pengarna? Krav från många biståndsorganisationer att UD fråntas ansvaret för detta som de uppenbarligen inte klarar av. Chef för UD är utrikesministern. På fråga från en SvD-journalist om utrikesministerns ansvar, svarar utrikesministern:

- Jag har ansvar för personalpolitik och sådant, men inte för innehållet.

Inte för innehållet alltså. Ordet ”chef” får här ett nytt innehåll. Jag är inte helt klar över vad utrikesministern menar han ansvarar för. UD-personalens tjänstebilar? Deras rikskuponger? Något ansvar för hur de sitter och dribblar med miljarderna har han dock inte. Eftersom han är chef.

Ja, utrikesministern och chefen för UD bedyrar att han inte har mer ansvar för UDs verksamhet än "vem som helst i regeringen". Den pompöse besserwissern blir här plötsligt till en blyg viol. Ansvar? Moi?
Kanske är det helt enkelt det som den nya loggan ska föreställa. Blott en viol. Typ.

Fast man kan inte låta bli att undra lite vart de där 12 miljarderna tog vägen.

Hur många miljarder har förresten regeringen använt för skattesänkningar? Vad ska man tippa? Tolv?
.

I Edith Södergrans fönster

jag såg en mörk kvinna i ett fönster

hon skrattade högt, halvt in mot rummet, halvt ut mot mig;

jag såg sedan en mamma helt upptagen

med att stoppa in byxbenen i stövlarna på ett barn;

jag såg därefter en flicka på en trappa, 

hon satt och målade vinröda ränder, tittade hastigt upp;




det tog så kort

tid för mig

att gå den sträckan

under så många år
.

Den svagrosa tunneln

Vem och varför vet jag inte. Men klart är att jag är en mördare.

Eller åtminstone undanskaffare av kroppen. Varför skulle jag annars släpa den genom skogen i långa uppförsbackar endast gömd i mörkret? Fy vad långt det tog och snårigt det var och vad livrädd för upptäckt jag var hela tiden. Gömd under nåt buskage sen? Tippad i nån flod? Vet inte det heller. Men nåt av det var det. Dådet, vad det nu var, var fullbordat.

Sen var jag väl i nån klass, ja jag var en skolelev. Och nästa dag kom förstås polisen, stort pådrag, massa schäferhundar. Intalade mig lugn, jag fick inte dra nån uppmärksamhet till mig. Polisen skulle naturligtvis förhöra mig, precis som med alla på skolan. De bara fick inte ana något om att det var jag, att jag hade nåt med det här att göra. Hur drar man lugn över sig som en skyddande filt?

Och så satt jag där och schäfrarna snodde runt och luktade och jag upptäckte att en av dem hade lagt nosen i mitt knä där jag satt, och en mullrande morrning det enda jag hörde och jag visste att om jag rör mig det minsta nu, biter han. Hundens envisa huvud i mitt knä, allt var en enda tyst skräck för att bli attackerad och biten av bestarna och det djävulska i detta var att något bett aldrig skedde, jag minns inte att jag blev biten, det var den förlamande skräcken för att bli biten som höll mig i sitt grepp och torterade mig i min tystnad.

När som helst nu, när som helst, om jag rör mig det minsta så kommer de.

Det exakta vad man kan säga hände och varför det hände låg gömt i den svagrosa tunneln som verkligheten blev, så någon rapport från det här stället går inte att göra, enda utvägen var att tumla ut ur det och vakna. Och gjorde det. 
Med händerna om magen och enda känslan i huvudet att jag klarat mig igen och morgonen började inte med frukost, utan med att jag skrev ner det här innan minnet rann ut även ur fingrarna.
.

Muchacha en la ventana

i hallen

därnere

har vi en tavla av

Salvador Dali



den gröna flickan

vid fönstret



hon tittar

rätt in

mot vattnet

i väggen



om hon 

vänder sig om

ser hon vattnet

i våra ögon

hur blått det är

.

Novellpriset i litteratur

Kattungen Abbe fick rätt. Även om det tog två år. Och för lemurerna ett år längre.

De tippade Alice Munro. Abbe hade ett antal matskålar att välja på 2011 och slickade sig om munnen över den som det stod Alice Munro på. Och lemurerna hade väl lappar att välja mellan 2010 och höll upp rätt lapp med rätt namn. Fast fel år. Men What´s another year, som Johnny Logan sjöng 1980.

I år trodde delfinerna på Assia Djebar. Och surikaterna lutade för sin del åt Mircea Cartarescu. Ett tips för vadhållningsföretag nästa år. Eller bettingfirmor, som vi oftare säger. För vi kör oftast med engelska namn på saker, vi tror att det är enklare att lura av folk pengar då.

Både djur och bettingstrateger är alltså djupt engagerade i att tippa litteraturpriser. Vilka av dem ger bäst fingervisning? Det borde vara hugget som stucket, de läser ungefär lika mycket litteratur. 
Skulle jag tippa vilka som tippar bäst blir det nog djuren. Någon skämtare hade satsat en stor slant på ett udda författarnamn och bettingfirmorna reagerade direkt med att kraftigt sänka oddset för den författaren, obekymrade av att författaren varit död sen många år. Det skulle aldrig Abbe gått på.

Många människor, av den typen som öppnar böcker och till och med läser i dem, slickade sig dock om munnen när Alice Munro vann i år. Hon är läst och älskad över hela världen. 
Ett val helt i linje med Akademins varannat-år-princip. 2011 Tomas Tranströmer hurra, 2012 Mo Yan vem då?, 2013 Alice Munro hurra. Nästa år är således vikt för en långskäggig bard i Tibets bortersta bergsby, som gett ut ett tunnt häfte dialektik i ett exemplar som åts upp av en kringströvande get.

Med tanke på vad Akademin åstadkommit tidigare i historien så har de med årets val tydligen också gjort tre nya upptäckter: 1) en ny kontinent – Kanada, 2) en ny litterär form – novellen, 3) ett nytt kön – det kvinnliga.

Ett favoritepitet i pressen är att kalla Alice Munro "skygg". Vad som ligger bakom det är att hon inte vräker sig i tyckarsoffor i teve och uttalar sig om favoritstickning, pensionssparande och månlandningar. Som om det vore något skumt med en författare som bara författar. 
Själv har jag svårt att harmas över detta. Jag tycker att det är OK att solen skiner på himlen och bara gör det. Och att vi har en nobelprisvinnare med penn-glöd och mun-ro. Lys på, båda.

Och tippa på, kattungar, lemurer, delfiner och surikater. Det där kommer nog att sprida sig. Vad blir nästa? Daggmaskar?

Jag har förresten själv en daggmask. Hon kan tippa vem som vinner riksdagsvalet  i Sverige nästa år. Kom fram, Dagmar. Ja, där är du ju. Välj nu. Bra. Vem blev det? Vad står det på lappen? Få se. Zlatan? Ja, visserligen sköt han Sverige till VM-playoff i går, men ändå. Skärpning, Dagmar. Det var nån av Stefan och Fredrik, det var vi ju överens om. Nu får du inte slingra dig undan din plikt. 
Jahapp. Då gjorde hon det. Puts väck. Blev hon stött nu? Då får jag söka blidka henne lite med hennes favoritdikt:  

Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom, den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.

(Harry Martinsson, ur Passad, 1945)

.

Samtidigt någon annanstans i Syrien

Tur att jag hittade kritan. Först en
rund ring så här. Men ingen hage ska
det bli. Två ögon så. Och en mun som
måste vara glad. Oftast var hon det. Och
hucklet. Hur ritar man. Streck runt om
huvudet. Som en sån där gloria nästan.

Och knuten under hakan. Två streck så
och så. Blev bra. Ingen hals syns. Han
med långa halsen, varför är han så arg
på oss. Nu stor snäll kropp. Och en arm
där och en där. Som välkommen, ser det
ut. Två armar rätt i luften. Gas, det är väl
som luft, hur kan luften vara farlig. Bara
fötterna kvar. Skor i stället. Lättare att rita.

Ställer mina skor bredvid dina, mamma. Så
här. Nu blir du inte smutsig när jag ligger
så här. Jag är här nu, mamma. Du behöver
inte vara rädd längre. Det finns inget farligt
mer. Nu är jag här hos dig, mamma. Tycker
om dig så mycket. Nu är vi trygga hos
varann.


* * * * *


Bilden publicerad med tillstånd av Facebook-gruppen "Syrien blöder".

Dikten tilldelades i dag hederspris i Skrivarsidans "Dikttävling 2013". 

.

Ön i Atlanten

det finns i Atlanten
en ö av snö och sand
där tiden är en ro
i solens brand

jag kan gå längs havet och bli varm och ung
hänga upp mina trasor på en vänlig krok
och när sången i mig sjunger mig tung
väntar skuggor där på mig och min bok

det finns i Atlanten en ö av snö och sand
det händer att jag längtar dit ibland


.

I dag har Jenny namnsdag

- Ring, ring, bara du slog en signal. Hej, doktorn! Tur att jag kom fram. Jag har en pinsam åkomma, som jag måste söka hjälp för. Jag hör mycket på sån där musik från, ja helt enkelt Schlagerfestivalen måste jag erkänna, alltså Melodifestivalen. Eller Jorå Vitjen, som det heter nuföriden.
- Jaså, låter inte så farligt.

- Men jag gör listor på Spotify på alla låtar som jag gillar. Och gör tio-i-topp-listor. Och jag forskar i historien, har t o m köpt en bok om alla låtar från starten 1956 till 1999.
- Mnja, låter väl fortfarande inte direkt alarmerande, tycker jag.

- Och så har jag tänkt att lägga ut en massa om Jorå Vitjen-historiken, jag menar här på bloggen. Och det är ju bara jag som gillar sånt här, så jag kommer att förlora alla mina läsare!
- Oj då! Alla tre, menar du? Illa. Det får inte ske! Måste hitta ett botemedel. Hur yttrar sig symptomen?

- I morse sjöng jag när jag borsta´tänderna. Och så fick jag arbetsdille.
- Hmm. Hmm. Några fler symptom?

-Ja, det känns som, hur ska jag säga … som en dröm. Fångad i en dröm. Eller, typ, som en vind. Fångad av en stormvind. Like a Euphoria. I´m going up up up. Som en sattelit. Högt över havet och bort emot land. Se på mig. Waterloo, water-ley, alla tittar på mig. Som svalor som häckar någonstans emellan Dover och Calais.
- Jag säger då det. Det där är inte att leka med.

- Nä. Och det blir alltid värre framåt natten. Doktorn, kan du komma hit och ta med stafflit, jag menar receptet. Ont, det gör ont, men det räcker nog om du skriver ut fyra bugg och en coca cola.
- Nej, det förvärrar bara sjukdomsbilden. Jag förskriver en kapsel tystnad, inget Jorå Vitjen mer för dig. Du fixar det inte.

- Inget? Inte en gnutta? Fastän ung? Fastän kung? Fastän grann och populär?
- Nej. Inget. Nada. Nolltolerans. Inte ens den lilla snabbreprisen.

- OK. Du har väl rätt. När det är sol och vår och man är 19 år är det så lite man förstår.
- Vår? Det var länge sen det. Är ju höst nu. Du låter illa däran. Kanske inte ens vet vad det är för dag i dag?

- I dag är det Jennie, Jennie. I morgon är en annan dag.
- Det stämmer förvisso. Men förordar ändå att du intar en kapsel Anti-Jorå-Vitjen. Morgon och kväll, till att börja med.

- Tack, doktorn. Jag förstår, doktorn. Ska de va, ska de va 100 procent. En kapsel. Om igen. Och om igen. Dag efter dag. Tills jag blir en främling för varje tonartshöjning och alla Inger ”Pling” Forsman som varar i max tre minuter. På det att jag slutligen undfår ein bischen Frieden.
.

Tröstparadoxen

om du är ensam
är du inte ensam
för det är du inte

ensam om

Om slipsar och speglar

Jag sitter på min sten. 

Samma sten som jag satt på vid förra skrivomgången. Där pilar en katt omkring i trädgården, den vita och röda katten. 



Jag ska skriva om dig nu och jag har redan börjat, jag har börjat på det där osynliga sättet. Pratar om annat innan jag börjar på riktigt. Jag är glad att du hette Sten, för då kan jag börja med det, nåt konkret. En sten är konkret. Det som inte är konkret är minnena. För de böljar i mig, står inte stilla. 



I hallen på Holbergsgatan, framför spegeln och svordomar när slipsen skulle knytas. Du var ju säljare och hade alltid slips. Förmodar jag i alla fall. Och rödlätta anletsdrag. Och näsvingar. Och bestämd haka. Jag kände alltid obehag av det, ville inte ha liksom rött ansikte. Och över hakan lät jag bestämt skägget växa. Näsvingarna kunde jag inte göra något åt. 



När du försvunnit från oss, öppnade jag min garderob en dag, jag var väl 8 eller var jag 9. Där såg jag att du hade varit där, för där hängde alla mina slipsar färdigknutna. Om jag inte förstått det tidigare, så förstod jag det då. Att du aldrig skulle komma tillbaka. 







PERSPEKTIVBYTE

Vid spegeln:
Inte så mycket tid kvar. Bara slipsen kvar. Att den aldrig vill sitta som man vill. Usch vad snett. Är det grabben där borta? Begriper mig inte på honom. Vad kan han bli när han blir stor. Lite väl mjuk, är han inte det. Men det är klart, stolt är jag man ju. Son och allt. Måste skynda mig nu. Har Gulli kaffet klart? Portföljen, portföljen, var är den? 



Några år senare, avfärden till Göteborg: 
Jag visste inte att jag kunde gråta så mycket. Jag stora karln. Men mycket har jag fått stå ut med. Det ska Gud veta. Men jag är väl fortfarande ung. Har ju mitt vågade hår och är bra på att ta folk. Blir bra. Blir natutvis bra det här. 

Och pojken har jag tänkt på. Kan förstås inte ta farväl på vanligt sätt. Går ju inte. För hans egen skull. Men honom har jag tänkt på. Min son och allt. Behöver inte ens lära sig knyta slipsen själv. Tänk om man fick se när han öppnade garderoben. Hälsningen från mig. Hänger där i långa rader. Och ingen av dem blev sned. Men det får man förstås inte vara med om. När han öppnar garderoben och ser det, då är jag långt härifrån. 

.