Det pennalistiga förhöret

En enda naken glödlampa i taket. Råttor pilade över det kala cementgolvet. Bloggpennan satt upprätt på en enkel pinnstol – jag höll på att säga pennstol.

”Så, Bloggis, jag hör att du tänker dig ut på en liten … ska vi säga … resa”, började jag förhöret med olycksbådande stämma.

”Ja”, sa, Bloggpennan, ”jag åker på min vanliga resa till-”

”Åhå”, avbröt jag, ”din VANLIGA resa … jag förstår”. Lent, isande lent, föll mina ord. Mina klackar ekade mot de drypande väggarna där jag stegade framför förhörsoffret. Bloggpennan torkade svetten ur pannan – jag höll på att säga pennan.

”Men jag kommer tillbaka så fort våren är här”, sa han, ”och jag tar med mig deras godaste vaniljglass till dig”.

Mina klackar slutade eka. Jag avbröt mig mitt i steget.

”Och Pennsylvania lär ha den bästa vaniljglassen i hela landet”, fortsatte han. ”För att inte tala om deras pennfodral”, tillade han.

”Strunt i fodralen. Menar du glass på riktig vanilj? Med frasiga rån? Och kanske Zabaione också?”

”Visst”, sa Bloggpennan, ”garanterat äkta och hemgjord. De har fantastisk Strachiatella också-”

”Min käre herr Penna, självklart ska ni åka dit! Låt inte mig hindra, för all del. Och våren är här innan man hinner säga blogspot-punkt-com”.
Jag lade landsfaderligt min arm om honom (ja kanske mitt pekfinger mera), kristallkronan lyste ner på oss med sitt varma sken, småfåglarna kvittrade och en munter brasa sprakade i öppna spisen.

”Tänk, vaniljglass med rån”, sa jag.
”Tänk, det senaste i pennfodral”, sa Bloggis.

Och i cyberrymden är han redan på väg. Men vi ser honom åter så fort den första tussilagon rister sitt rufsiga huvud i diket här hemma, så fort det första vårskriket rullar över bergen, ja till och med innan man hinner säga blogspot-punkt-com.

Nån gång i mars alltså.
.

Första med Fatty

Önskar God Jul med mitt första ofattbara mys och mysterium med Fatty i,
här slängande över med ena benet i
Mysteriet med den brunna stugan,
Mysteriet med den lugna fugan,
Mysteriet med den bruna druvan,
Mysteriet med den knutna flugan,
Mysteriet med den tunna luvan,
Mysteriet med den svunna flygarn,
Mysteriet med den sjunkna dykarn,
Mysteriet med den skumma smygarn,
Mysteriet med den bundna kyparn,
Mysteriet med den lumpna stryparn,
Mysteriet med den krumma bugarn,
Mysteriet med den dumma ljugarn,
Mysteriet med den trumpna trugarn,
Mysteriet med den skrumpna kryparn,
Mysteriet med den lummiga luman,
Mysteriet med den blunda blygarn,
Mysteriet med försvunna stuvgarn,
Mysteriet med hundra stugbarn,
Mysteriet med den unga duvan,
Mysteriet med den svultna puman,
Mysteriet med den burna sjukan,
Mysteriet med den runna snuvan,
Mysteriet med den glömda gruvan,
Mysteriet med den tömda krukan,
Mysteriet med den ömma frugan,
Mysteriet med den brunna stugan,
som den första boken heter i Enid Blytons serie Mysterieböcker som var det första glittret av äventyr och sång i den öppna pupill som var jag.
.

En säck under

Jag är i källaren igen för att lägga tillbaka det där häftet "Jullekar och visor" och då faller min blick på ett gammalt tidningsurklipp. Det är antagligen från DN, Namn & Nytt-sidan, författaren är Lotta Olsson. Rubriken ”Nutid är bäst. Efteråt.” Vilken rubrik!
Och en bild, urtavlor som singlar runt i rymden, en text under bilden: ”På en sekund har allt hänt.”

Nåt sånt måste jag ju bara läsa.

Först står det lite om att vi uppfattar tiden olika som gamla och unga, tiden går olika fort. Det håller man ju med om.

Sen går artikeln över till att prata om det euforiska ögonblicket då man står på toppen av Mount Everest, att det då bara är jobbigt. Det euforiska kommer sekunden efteråt – ”livskänslan är som starkast när man tänker tillbaka efteråt”. Det håller man också med om. Den hemska tiden lumpen som är så rolig när man berättar om den. Eller kon som man uppskattar bäst när båset är tomt.

Men så klipper artikeln till med slutklämmen:
"Eller också är det som hunden Joshua tror i Clifford Simaks Science fiction-bok Websters Värld: vi rör oss inte genom tiden, vi färdas inneslutna i en och samma sekund hela livet. Världen en sekund bakom oss är en annan värld i en oändlig räcka stillastående världar. Som en film som uppfattas som rörlig fastän den består av ett antal stillbilder. Det är därför vi betraktar våra minnen utifrån, oförstående. Vi var aldrig med då. Vi är bara med nu. I en sekund som blir allt kortare."

Hjälp, tänker jag, de slutorden tar stryptag på mig, den bloggande resenären i min egen ofattbara existens, innesluten som i en behållare av sekunder och magi, hela tiden en sekund efter mig själv ...

Och runtomkring mig totalt mörker! Som en kolsäck! Blint famlar jag …

Så märker jag att jag är kvar i källaren och ljuset har slocknat. Jag tänder ljuset stilla och smyger snopet tillbaka uppför trapporna igen.

Vilka konstiga saker man hittar i källaren! Nu vet jag inte om jag vågar gå tillbaka dit mer.
.

Kurre & Åsa ska på resa

Jag vände bloggpennan neråt och – plopp – så landade Kurre på tangentbordet, mitt på K:et.
Jag skakade lite till och – plopp plopp – tumlade Åsa efter, rakt ner på Å:et.

(Kurre) - Va ere om? Vi har …
(Åsa) - … ju knappt vaknat.

- Halloj och gomorron. Vad vill ni veta om mig? Bara fråga på vet ja! Det kvittrade som gemytliga fåglar i mitt bröst. Och med fryntliga ögon betraktade jag de två, där de satt på tangentbordet.
(K)- Det här blir ju alldeles …
(Å)- … fel, helt bakvänt är det.
Kurre gnuggade sig i ena ögat. Och Åsa gnuggade sig i det andra.

- Vill ni att jag ska berätta hur jag firade jul när jag var barn? Jag log mitt huldaste leende. Jo det var så här-
(K) - Men det är ju vi som ska fråga ut dig …
(Å) - … och då ska du berätta, fast du inte vill.

- Javisst ja, jag glömde det, men då kan ni väl sätta igång och fråga mig hur jag firade-
Kurre och Åsa ställde sig upp och skakade på huvudet. Kurre på sitt. Och Åsa på sitt.
(K) - Sorry. Hinner inte. Vi håller på att ….
(Å) - … packa. Bloggis ska ju åka på sin …
(K) - … vanliga resa till Pennsylvania och …
(Å) - … vi får följa med den här gången!

Gemytet avkvittrade med ens i mig. Och med ofryntliga ögon betraktade jag de två där de stod med armarna i sidan. Kurre i sin. Och Åsa i sin.
- Åka? Med Bloggis? Vafalls? På hans VANLIGA resa? Det har han inte sagt nåt om. Och sånt bestämmer inte HAN. Bah! Dubbelt bah!
Harmen och förtrytelsen fick mig att uttrycka mig som en serietidning från tiden då det begav sig.
(K) - Just det. Och vi ska uppträda på Pennsylvania …
(Å) - … Club och jag ska rappa loss och ha gul rosett!

- Jaså minsann. Vi får allt se hur det blir med den saken.
Nu tyckte jag att jag började låta som en portvakt i en pilsnerfilm. Under tiden såg jag i ögonvrån att de hade smugit sig av tangentbordet. Åsa först, för Å:et låg närmare kanten.

Jag fortfor dock oförtövat.
- Nu är ni så goda och frågar ut mig om nåt som jag motvilligt måste berätta.
(Å) - Få se … hmmm … men titta! Där kom-
(K) -mer jultomten flygande med gröna vingar!

Jag snodde runt ett kort men dock ögonblick, precis den tidsrymd det tar för en Kurre att hoppa tillbaka in i en bloggpenna och för en Åsa att göra desslikes.

Jag gnuggade mig i ögonen. Tangentbordet var helt tomt, alldeles öde och obefolkat. Hade jag drömt? Så var det nog. Drog mig lite vagt till minnes kvittrande portvakter med gula rosetter. En typisk dröm alltså. Alla bloggtangenter låg stilla och orörda precis som förut. Utom möjligen en liten fläck på K:et bara. Och en likadan på Å:et.
.

Årets julvärd

Nynna på Edvard Perssons
”Kalle på Spången”.
Här kommer en ny text på den,
apropå årets nya julvärd på TV.


(vers)
Vem spelar sin fela så glöden går fram?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.
Och vem fick på TV ett eget program?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.

(refr)
Vem samlar eliten från hela vårt land
till ett litet tält invid Orsasjöns strand
för att måla små dalahästar för hand?
Jo, Kalle. Vilken Kalle? Jo, Kalle. Vilken Kalle?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.

(ny vers)
Vem är jättekort, musikalisk och kul?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.
Och vem tänder ljuset på TV i jul?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.

(ny refr)
Vem lirar med BAO och har gjort det från start
och sjunger sin låt ”Underbart” underbart?
Vem kan nästan leva på charmen enbart?
Jo, Kalle. Vilken Kalle? Jo, Kalle. Vilken Kalle?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.
.

Jullekar 3 - Gömma nyckeln & 20 frågor

När jag tänker på jullekar tänker jag på sällskapslekar överhuvudtaget och då tänker jag på Holbergsgatan 24 där vi bodde när jag var 3, 4, 5 och 6 år.
Det var som ett mörker där. Gården hade tallar och var mörk. Och lägenheten på bara 2 rum och kök var mörk även när man drar upp gardinerna. Pappa spelar Jussi Björling på vevgrammofon. När det var jul var det ljust. Vi var tre barn. I hörnet där mot balkongen stod julgranen. När det var jul skulle det lekas. Eller om det var varje lördag. Nej lördag var lördagsbricka. Sockerkaka med sockerdricka och att vi alla skulle samlas. Allihop och ha lördag.

Så det var nog vid jul. Gömma nyckeln var en lek. Det bubblade i mig som sockerdricka när pappa eller mamma eller någon av syrrorna inte kunde hitta nyckeln, jag brukade gömma den med stor list, bästa gången var nog när jag gömde den i nyckelhålet i dörren, det tog lång lång tid för dem att hitta den där.

Sen var det att en skulle gå ut. De som var kvar sa att psst han är Lennart Hyland. Sen fick personen komma in och gissa vem han var. Svaren fick bara vara ja eller nej. Man hade 20 frågor på sig, inte mer. Den hette nog 20 frågor, när jag tänker efter.

Pappa skulle spela piano också. Nu har vi jul här i vårt hus. Fy skam fy skam för ingen ville ha han. Granen står så grön och grann. Pianot var svart och stod till vänster om granen. Stearinljusen brann i vardagsrummet. Jag hade en glugg framtill och en krickelinfrisyr, en tofs jag aldrig kunde kamma ner.

Oh, mein papa spelade jag när han gått. Då var jag en 8 år tror jag. Jag var väl i en mjuk ålder då. Det som mest liknade döden utan att vara död var det bäst att kapsla in där det gjorde minst skada.

Det är längesen, som man säger. Men tid har inget med gulnade fotografier att göra. Tid är det som bultar som minnen inom en. Att bulta är inte bara det som ett hjärta gör för att leva, det gör man också för att komma in, eller ut. För att leva.

Långt efter att hålet framtill täppts till och det vilda håret kammats ner, kan man låsa upp och dra upp gardinen. Det går, fast tiden har brusat på utom en och inom en. Det gäller bara att hitta nyckeln. Som suttit i låset hela tiden.
.

Jullekar 2 - Ryska posten

"Detta är en öfver hundraårig lek, till hvilken tarvas ett postbud, en spörjare och de öfriga deltagarne som postmottagare.

Ryska posten står utanför dörren och knackar på densamma. Spörjaren säger: Hvem där?
Posten genmäler: Ryska posten.
Spörjaren fortfar: Hvad har han med sig?
Ryska posten replikerar: Ett bref (denne kan äfvenledes replikera två, tre eller flere bref, avhängigt hvad som öfverenskommits därom)
Spörjaren: Hurudant är frimärket?
Posten: Det är skärt.
(Frimärkets färg afspeglar det mottagande som adressaten skall få. Skärt betyder kyss, rött betyder klapp, grönt är stora famnen, vitt är handslag, blått är kindpust och svart är spark)

Spörjaren: (pekar nu på någon af de öfriga deltagarne och säger): Till hvem är brefvet? Är det till denne?

Posten kan ju inte se hvem som blir utpekad, utan får hoppas på att fru Fortuna är honom bevågen. Han genmäler frankt antingen jakande eller nekande. Vid jakande svar, kommer adressaten ut, åtföljd af spörjaren, hvilken skall fungera såsom kontrollant hvid öfverlämnandet af brefvet. Vid nekande, pekar spörjaren å annan af de i leken deltagande. Den som emottagit post blir nästa gång spörjare, hvarvid spörjaren å sin sida ikläder sig Ryska postens roll."

* * * * *

Ytterligare en lek ur ”Julvisor & lekar”, det gulnade häftet från anno jättelängesen. Får mig tänka på när jag en tvärhand hög var med på landet när mina äldre syrror och några andra barn från byn lekte Ryska posten. Fast det här var ju inte på julen, utan sommaren förstås.

Mitt minne vrider sig som en mask när jag tänker på detta. När det blev min tur och reglerna sa att jag var tvungen att pussa en jänta där som hette Anki och var fräknig. Ett öde värre än döden för en fri man som jag.

Grupptrycket … nä men gör det nu då. Och till slut i panik så lutade jag i alla fall fram huvudet mot henne så där snett och bara ”klonkade” med pannan mot hennes. Ja, ”klonkade”, enda sättet att beskriva det. Hjälp, vad händer nu, de låter mig väl inte komma undan med bara detta, virvlade runt, dundrade ner för trappan, kastade mig upp på min lilla röda hoj och trampade iväg.

Byn var ju inte så stor, men jag cyklade nogsamt runt i den, backe upp och backe ner, med mina korta ben, tills jag bedömde att nu var nog faran över, nu vågar jag mig nog tillbaka, men hur ska jag förklara det här för de andra, måste tänka ut nåt.
Slirade in hojen precis intill stenen vid bron som jag brukade och rusade in i köket där alla var. Men ingen hade knappt märkt att jag varit borta! Att jag just klarat livhanken från Ryska posten genom klonkning var det tydligen bara jag i hela världen som kom ihåg! Jag kunde inte ens upptäcka någon fräknig jänta som skallad låg och badade i sitt eget blod, alla hade gått hem som om inget hänt.

En upptäckt för mig. Vi har alla vår egen sol som vi snurrar omkring som planeter. På våra röda cyklar.
.

Jullekar 1 - Fria på Narri

”Jularne få oss alla unga ånyo och vi hvilja återupplifva alla de gamla sederna från barndomshemmet. Ungdomarne öfvergifva saxofonskrålet till förmån för de gamla folkvisorna, hvarvid lekarne, så som de lektes af morfar och farmor, åter komma till heders.
Vi antaga, att de fleste minnes dem, men till tjänst för dem, hvilka till äventyrs glömt desamma, gifva vi nedan en kort beskrifvning på en af de populäraste.

Fria på narri

Till denna lek tarfvas jämna par, hvilka uppdela sig i två partier. Damerna stanna inne första omgången och öfverenskomma sins emellan hvilken herre hvar och en skall gynna vid frieriet.
Herrarna vänta i rummet utanför och insläppas en och en. Friaren går fram till den dam han förmodar skall bli hans livs utvalda, och hon begynner sålunda spörja honom beträffande hans lifv och lefverne.

Hvad heter ni? Hvad gör ni? Hvar bor ni? Hvilken mat är er favoriträtt? Hvad sover ni på? etc.
Kavaljeren replikerar på hennes frågor så lite sanningsenligt som möjligt, till exempel sålunda: Emandus Giljare. Swingpjatt. På Droskförarevägen. Vattgröt. På stampat jordgolv.

Är han den rätte får han sitta ned, dock inte bredvid den utvalda, utan för sig själv, så att nästkommande friare inte hvet hvem av de sköna som är ledig. Har han friat till fel flicka, så får han afsked på grått papper. Han går då ut igen och får vänta tills det blir hans tur härnäst.
När alla funnit hvarandra, är det flickornas tur att gå ut, medan de unga männen sörja för frågorna.”

* * * * *

Så långt ”Julvisor & lekar”, ett gulnat häfte från anno dazumal, som jag oförhappandes påträffar i det att jag bevistar källarlokaliteten å min bostadsfastighet i det egentliga ärendet att därifrån upptaga tvenne par utmärkta skodon inför den stundande hvinterperioden.

Tårar af kär hågkomst uppstiga i mine ögon hvid skildringen af den ofvan återgifvna muntra leken, lifvligt åminnandes de hjular då undertecknad såsom ung spoling med lifv och lust tog del i densamma.
.

Förlorade ägg

Expediten: - Jaha nästa. Nummer 319 ...

Kunden (K): - Jag skulle vilja ha ägg.
- Ja, här har vi ägg. Hur många får det vara?

K: - Nja, är det ägg av sprätthönor?
- Javisst.

K: - Frigående sprätthönor?
- Ja, det också.

K: - Alltså ekologiska ägg?
- Om de är ekologiska?

K: - Ja, ekologiska ägg av frigående sprätthönor?
- Javisst, synnerligen ekologiska är de. Hur många får det vara?

K: - Men är de tvättade?
- Tvättade?

K: - Ja, tvättade ekologiska ägg av -
- Absolut är de det. Mycket tvättade. Hur må-

K: - Kravmärkta?
- Förlåt?

K: - Är det kravmärkta ägg?
- Visst, visst. De mest kravmärkta ägg man kan tänka sig. Ska vi slå till med ett tjog?

Möjligheten av en affär låg nu och dallrade i luften, den växande kön bakom kunden började känna strimman av ett hopp, men kunden som hade gungat till för ett ögonblick hämtade sig nu snabbt.

K: - Men svenska då? Är de svenska kravmärkta tvättade ekologiska ägg av frigående sprätthönor?
- Nej, de är utomordentligt lortiga ägg ploppade ur ändalykten på en trött och sur gammal höna som suttit och häckat på en gammal pinne hela sitt liv tills hon släpade sig illegalt över gränsen från Norge. Nästa! Nummer 320 …
.

De e gott me te

Thomas Lipton blev adlad på kuppen
och Charles Grey, den andre earl Grey,
avskaffade slaveriet 1833.

Sämre sällskap kan man ha.



de e gott me te
de e te som e gott

men ett magplågarstraff e
att påtvingas kaffe

för te en en smekning och hammock och sång
medan kaffe e tjära och beck och betong
och te kan va grönt, rött och vitt eller svart
medan kaffe e antingen svart eller svart

de e nåt me te
de e te som e nåt

den dryck jag vill hava
som utklassar java

för te vill jag lyfta min keps till honnör
fast jag vet att det har jag väl ingenting för
för så fort de e dags för en fika så e
jag alltid den ende som tar en kopp te

jag har fått mitt te
mitt te har jag fått

and my inside is cheering a soft hurray
for sir Thomas Lipton and the second earl Grey

du tycker jag ser snäll ut
men så här ser en rebell ut
jag hör till en underjordisk minoritet
där jag sitter och doppar min påse i téet.
.

Sagan om Silly Rama

Det var en gång en familj som bodde högst upp i ett hyreshus. En pappa och en mamma och en liten dotter. Ja, liten var hon, men lång. Lång och smal. Och väldigt vacker och stillsam. Ja kanske stillsam är fel ord, för hon gjorde ofta så konstiga saker.

När mamma sa till henne att hon skulle tvätta kläder, satte dottern på dammsugarn och drog med munstycket över kläderna, fram och tillbaka. Inte för att hon var skämtsam eller ville vara olydig, utan för att hon inte förstod bättre. Och när pappan bad henne gå och ta ett bad, kröp hon in i tvättmaskinen och skulle ha satt på den inifrån om hon hittat någon knapp där. Som tur är gjorde hon inte det.

Hon var helt enkelt inte tillräckligt klok för att göra sådana saker, som andra tyckte var vanliga saker. Och därför kallades hon Silly Rama. Alla kallade henne så. Vad hon egentligen hette hade föräldrarna glömt vid det här laget. Det hade alla andra också. För henne var det inte så konstigt. När hon stod utanför familjens dörr, så stavade hon R-A-M-A, långsamt, men till slut gick det. Så vi heter Rama, tänkte hon. Och jag är Silly Rama då förstås. Jag gör ju allt så bakvänt och tokigt.

Men hon var bra på andra saker. Hon förstod sig på musik. Och hon förstod blommor. När hon gick längs gatan därhemma och kände sig lite ledsen brukade hon stanna till utanför blomsteraffären. Där kunde hon stå i timmar och bara titta på de vackra blommorna. När hon stod där alldeles stilla kunde man ta henne för en blomma hela hon, en blomma med människokläder.

Men hemma gick allt på tok för henne. Neeej, man stoppar inte ner baskern i gröten när man äter, ropade pappa. Iiiiih, kamma dig inte med gaffeln i håret, skrek mamma.
Jaha, nu är Silly Rama i farten igen, sa man då i huset. Och alla ropen från mamman och pappan började man kalla Rama-skrin. Ja, det gör man än i dag förresten.

Men en dag försvann Silly Rama. På sätt och vis i alla fall. Så här gick det till.

Hon hade stått vid skyltfönstret till den där blomsterhandeln extra länge och tittat en dag, då dörren öppnades och blomsterhandlarn sa: nä men kom in vet ja.
Och hon gjorde så och blomsterhandlarn tittade forskande på henne.
Jag bara tittade, sa hon, jag menade inget illa, jag är Silly Rama, den där som gör allt så dumt och bakvänt.

Du är absolut inte dum, sa blomsterhandlarn, du är väldigt vacker, det är allt, du har bara hamnat lite konstigt här i världen, men bakvänd är du. Så är ju hela ditt namn. Jag ska skriva det rätt. Och bokhandlarn skrev ner hennes namn från andra hållet.
Men hon kunde förstås inte läsa det, tackade i alla fall den hyggliga blomsterhandlarn och gick hem i djupa tankar.

Men det tog tid, för hon gick baklänges hela vägen hem. Och där hemma fortsatte hon att gå baklänges och både mamma och pappa grälade på henne. Då brast det för henne och hon sjönk ihop totalt och blev, hur ska man säga, bara lång och grön och smal. Föräldrarna blev förstås förtvivlade, men såg ingen råd att hjälpa henne.

Tills nästa dag då de råkade lägga en Bellmanvisa på skivtallriken, Fredmans Sång nr 31.
Ut strömmade ”Opp, Amaryllis, vakna min lilla …” och då inträffade undret att deras dotter kvicknade till och blommade upp till den vackra stolta blomma hon alltid varit.
Mamman och pappan accepterade detta märkliga utan vidare, för nu kom de ihåg hennes riktiga namn igen. De ropade namnet till henne. Och dottern log, som bara en blomma med rent hjärta kan göra.

När musiken tystnade, vissnade hon visserligen igen. Men kvicknade till så snart de satte på skivan igen och samma under inträffade. De märkte att det behövde inte ens vara Fredmans Sång nr 31, det räckte med att det var Bellman. Om dottern längtade extra mycket efter att se föräldrarna nån gång så funkade det t o m med Gubben Noak, som pappan kunde med pekfingret på pianot.

Nu fanns det ingen Silly längre i familjen högst upp i hyreshuset. Men Rama-skrin kunde man fortfarande höra genom huset då och då. Men inte av ilska eller uppgivenhet längre. Utan av pur glädje.
.

Tankar den andra advent

När jag letar efter tändstickorna tänker jag på att hon är ju jättebra i den där serien om den stöddige kommunalpolitikern vad-den-nu-heter, hon ni vet, rätt ung, spelade dottern också i den där förra serien där Susanne Reuter var mamman och han var pappan, ni vet han som har samma efternamn som serien, ett jättevanligt efternamn, för att inte säga det vanligaste, han alltså vad-han-heter-nu-igen som spelar en pjäs just nu tillsammans med Pia Johansson, en riktig tragedipjäs som jag inte riktigt kommer på just nu vad vad den heter men är skriven av vår store dramatiker, ni vet han med den borstiga mustaschen och stormhatten, han ni vet, med ett förnamn som en månad, nej inte Maj, det låter ju som Maj på Malö vackra Maj, som han skrev vad-han-heter-nu-igen han med lutan och den chevalerska hatten som han svepte av sig när han gav en röd ros till hustru Astri, alltså vad heter hon, nej inte Astri, hon heter ju förstås Astri, utan hon i serien med kommunalpolitikern …

Men så hittar jag tändstickorna, repar eld på en och sätter till det andra ljuset, vars vita veke plötsligt flammar till i en rödgul klar låga.

Fin låga. Men vad konstigt jag tänkte nyss när jag letade i minnet och inte fick tag i namnet ja jösses vilken gallimattias-

Och när jag kommer till det ordet händer det - en osynlig tändsticka träffar ett ljus i mig, vars vita veke plötsligt flammar till i en rödgul klar låga:
Claudia Galli - Starke man - Svensson Svensson - Allan Svensson – Dödsdansen - August Strindberg- augusti - Evert Taube.

Precis. Det var det jag ville säga. Att vad bra hon är Claudia Galli i Starke man.
Och säga vad man vill, men ett lysande minne har jag.

Med rätt tändsticka.

Trevlig andra advent!
.

Som av en händelse

Vad hände i november?

November, den där transportmånaden mellan kräftorna och julskinkan, där inget händer. Hände nåt?

Jo, den mångstavade tyrannen grävdes fram ur ett rör och sköts. Det kan man kalla en händelse.

Och Tomas Tranströmer hann få Nobelpriset i litteratur precis innan Zlatan kom ut med sin bok. Men Zlatan får trösta sig med att Tranströmer inte fick guldbollen också. Och tänker jag efter inträffade Nobelprisbeslutet redan i oktober, men ändå.

Vad mer? Jo, kvällsblaskorna visade hur man kan fortsätta att få oss att tro att händelser som inte hände hände, genom att korsfästa samme man på nytt varje dag under hurrarop från större delen av det fredsälskande svenska folket varje gång en ny spik drevs in i mannen.

Apropå det: av de 8 partierna i riksdagen är det bara de tre längst ut på högerkanten som inte figurerat i diskussioner om att byta ut partiledaren. Alla de fem till vänster om dessa har antingen fått ny ledare (S, M och C) eller kommer att få det inom kort (V och KD).
Vänsterpartiet tvekar dock att föreslå den begåvade, karismatiske röstfångaren Jonas Sjöstedt som ny partiledare i stället för den nuvarande som är hans motsats på alla tre punkterna. En intressant hållning.
Och Krisdemokraterna löser sin föryngring genom att byta ut sin partiledare mot en som är tolv år äldre.

Sveriges stolta fotbollslandslag åkte på däng mot både Danmark och England. Men det var en icke-händelse och gjorde inget. Den riktiga händelsen var i oktober då både Finland och Holland åkte på däng mot Sverige, som då gick till VM (eller är det EM?).
Man undrar lite om vårt deltagande i VM:et (eller om jag menar EM:et), denna upphaussade händelse. Om de andra nationerna där inte förstår att vi är bäst, utan ger oss lika mycket däng som danskarna och engelsmännen gjorde. I så fall har vårt stora deltagande vårt stora deltagande.

Apropå det: deltagarna i nästa års Melodifestival släpptes. Det låter som om de hade satt i finkan allihop, men man säger ”släpptes” om sådant avslöjande som inte är någon händelse för att det ska låta som en händelse.
Ett av namnen på listan var ju intressant och får mig att undra om man inte kan göra en ny triathlon av det hela; bli världsmästare på att skriva och världsmästare på att dansa och världsmästare på att sjunga? Samtidigt? Fast då förstås i 23 deltävlingar.
Jag tror jag ska skicka det förslaget till teves programplanerare som julklapp.

Ja, en del verkar trots allt ha hänt under månaden då inget händer.

En sak som inte hänt är dock snö. På ”Godmorgon Sverige” i går rapporterade en reporter om den rådande värmeböljan och hade hittat svamp! I slutet av november! Vad är det som händer?
Helt små svampar visserligen, men många, zoomade kameran in, och flera av våra matsvampar. Karl-Johan stod där så kort och tjock, så kort och tjock.

Jag tycker det gott räcker med snö på tre dagar: julafton, nyårsafton och Vasaloppet. Och då djup snö. I övrigt barmark. Kort och tjock snö alltså. Kort och tjock.
.

Södra Ängby skolgård

I skolan spelade vi nigger. På mellanstadiet var det väl, framför allt. Ja, namnet tyckte vi inte att det var något konstigt med, visste inte var det kom ifrån. Det hette bara så.
Lika självklart som att hoppa hage hette hoppa hage. Och pingis pingis. Och vaniljglass vaniljglass.

Så fort det ringde för rast sprang vi ut på skolgården och spelade nigger. En jättestor fyrkant uppritad och uppkritad i fyra mindre rutor med en liten cirkel i mitten. Sedan var reglerna ungefär som pingis. Fast med fyra deltagare.

Man servade med bollen i mittcirkeln och till någon av de tre spelarna som stod i de andra rutorna. Slog man ut bollen var man ute. Hann man inte slå bollen när den studsat en gång i ens ruta, var man också ute. Precis som i pingis. Ett genialiskt spel i all sin enkelhet.

När de första två åkt ut blev det final mellan de två som var kvar. Vinnaren fick guld och förloraren silver. Man kunde tävla först till 3 guld eller kanske 5-6 guld beroende på om det var vanlig rast eller frukostrasten, som var längre (och inte inföll på frukosten utan på lunchen och därför kallades frukostrast).
Eller först till t ex 10 poäng, om man räknade guld som 2 poäng, silver som 1.
Boll på linjen gick oftast om, fast ibland räknades det som inne, precis som i tennis. Det var lite olika regler i olika skolor.

Ibland kunde diskussioner bli heta om hur bollen skulle räknas. Det fanns ju inget skolgårds-presidium på övergripande nivå för oss att hänskjuta kvistiga domarfrågor till. Men majoritetsbeslut gick vi oftare på än nävrätten, i alla fall på vår skolgård.
Framför allt gick jag fri från bråk, för jag hade en särställning. Det var min boll vi spelade med. Det var nämligen en idealisk boll för att spela nigger med, lagom stor och med lagom studs.

Ibland spelade vi med bara handen men oftast med en skolbok som racket, för ”med handen” var det risk för att beskyllas för ”fösning” och sådant var strängeligen förbjudet.
Jag hade alltid joggeboken, den var hårdast. Med tiden blev den väldigt ”genomläst”. Jogge-majjen sa en gång till mig ”du var mig en flitig elev, se hur välanvänd din bok är!”
Då log jag i mjugg inombords.

En lektionstimme började alltid på slaget hel timme och varade i tre kvart, sedan en kvart rast, sedan började nästa timme i tre kvart osv. Nästan lika inrutat som niggerrutan på skolgården. Och lätt att minnas. Livet var enkelt: en kvarts niggerspel, sedan tre kvarts väntande i skolbänken på nästa rast, sedan ytterligare en kvarts niggerspel.

Så kom plötsligt den uppskakande upptäckten då fröken på en lektion pratade om USA och rasförtrycket och nämnde att många vita amerikaner bland annat använde skällsord som ”nigger” om svarta amerikaner.

På rasten tittade vi förbluffade på varandra.
- Hörde ni, sa en av oss, att de har tagit vårt spel och använder som skällsord mot folk i Amerika!
- Fast det kanske var ”migger” fröken sa, sa en annan.
- Eller ”nicker”, trodde en tredje.
Men så tystnade vi. För nu var det spännande. Jag hade just skruvat bort Svanis och var i final mot Benke Larsson, en svår uppgift, men jag hade i alla fall silvret i hamn.

Och oskuldsfullheten fortsatte att lysa sitt lätta och bleka sken över Södra Ängby skolgård.
.

Vinden är du

dom går in i våra munnar nu
och deras fingrar dryper som rovrök ner i oss
där finns det fortfarande ekande valv
som skrämmer dom
999 av mina utgångar har dom stenat och snört av
den tusende är du

varför skulle dom inte det
förflackningsåsnorna! elefanthälarna! självgudarna!
när mina snötoppsbranter och dalkjusor
asfalterats
999 av mina fåglar är ringar på deras radarskärmar
den tusende är du

alla mina sånger kan dom mala ner till fruset blänk
utom den du sjunger nu
dom tror att döden kan hjälpa dom
dom förstår inte det här
mitt tusende sista liv kan dom spåra, fånga, slå ihjäl, bränna och strö för vinden
men vinden är du
.

Och titta, den flyter!

Tänker på Kurt Olsson. Hans skapare Lasse Brandeby har gått ur tiden, läser jag i tidningen, men självklart inte Kurtan. Inte han.
Min relation till Kurtan är mycket speciell. Jag var den som upptäckte honom. Känner jag. Den första i det blaserade noll-åtta-området i alla fall.

Det var så, att jag av en slump zappade in programmet ”Kurt Olssons Television”. Sent på kvällen gick det. Jag bubblade över av skratt över den gravallvarlige mannen i hisklig kavaj. Lustmord på programledare. Lustmord på knep och knåp. Så ska vi göra en tvålkopp. Se, en tom bregott-ask. Först cellofan omkring den överallt. Så här. Och nu ska vi se om den fungerar. Varpå han häller upp vatten i en stor balja, tar av sig alla kläder utom möjligen underkläderna, sätter sig i baljan, lägger asken i vattnet med en tvål i och vrålar upphetsat in i kameran: Och titta, den flyter! Varpå han drypande reser sig ur baljan, klär på sig och fortsätter programmet som om inget hade hänt.

Det var en ny komisk figur av Chaplin-format. Eller Mr Bean, eller vad man ska jämföra med. Och jag frågade folk dagen efter: Såg ni Kurt Olsson på TV i går? Och folk: Kurt vem då?

Jag var den ende i universum, som såg detta geni. Åtminstone i nollåttaområdet. Åtminstone till en början. Till sist föll polletten i hela vårt avlånga land.

Och sen kom pärlorna på rad som inte bara jag älskade. Sidekicken med Arne. Damorkestern. Siw Malmqvist. Sanslösa intervjuer med kändisar. Långfilmen. Kurt Olssons Julkalender.

Arne, det var studiomannen från Ludvika, spelad av Hans Wiktorsson, en följsam vägg för Kurtan att spela mot. Ofelbart tänker jag på min frågesport på jularna, då en fråga var: ”En svensk komediserie just nu med två personer, där en är från Dalarna och en från Göteborg, varav den ena heter Arne”.
Svaret stämde in på såväl Kurt Olssons Television som Kryzz (bildfrågelek med Arne Hegerfors och Björn Skifs).

Långfilmen med Kurt Olsson, Filmen om mitt liv som mig själv, är en bortglömd diamant, den kommer bli en klassiker, you mark my words. Slutet är ett under av listighet.

Siw Malmqvist och hennes sånger fick ett uppsving pga Kurt Olsson. Sångerna var egentligen parodier, men gjorda så musikaliskt och med sån kärlek att inspelningarna höll även som låtar.

Precis som Kurt Olssons Julkalender. Varje avsnitt avslutades alltid med en julsång exikverad av Kurtan och Damorkestern. Helt underbara! Jag spelade in alla de sångerna på VHS-kassetter. De är alltså borta nu i gammal teknik. Håller tummarna för att nån vänlig själ vill trolla över dem till DVD.

Och jag, som både är med i facket och har koskräck, klär under tiden in en bregottask i cellofan, kliver ner i en vattenbalja, puttar till tvålkoppen med bloggpennan och utbrister i triumf: och titta, den flyter!

Varpå jag drypande av blogg kliver ur inlägget som om inget hade hänt.
.

Al Capone och rullgardinen

Apropå namn så har jag sex kusiner. Har/hade, vet inte vilket tempus som är det rätta. För fyra av dem är i Amerika. Ja, det var så man kallade USA förr. Amerika. Obekymrad om att kontinenten består av mer än en stat.

Karen och Brian är två av dem, tvillingar. En märklig sak. Inte det där med tvillingar, utan namnen. Mina två svenska kusiner heter nämligen Karin och Björn. En namnkonstighet som förbryllade mig mycket när jag var liten. (En hemlig pakt över Atlanten mellan mostrarna i barnnamnsfrågan?)

Vad som inte var ett dugg konstigt var dock namnen på mina två äldsta kusiner i USA, Rani och Radjer. För så hette de. Rani var den äldste av dem och båda var pojkar. Det var först när jag började skolan och läste mer om Amerika som jag förstod att namnen var lite märkliga, så heter inga amerikaner. Men min amerikanska moster hade dessa fyra barn: Karen och Brian, som man alltid nämnde ihop, för att de var tvillingar, och de två äldre pojkarna Rani och Radjer, som också alltid nämndes ihop.

Det var bara så. Fact of life. Ingen fundering över de konstiga namnen, att de kanske lät mer indiska än engelska eller så. Alla sex namnen lika självklara som att solen gick upp varje morgon när man drog upp rullgardinen.
”Rani och Radjer, kusin Vitamin
hänger och slänger i en rullgardin”, kunde Lennart Hellsing ha nynnat om han varit jag.

Det var så mycket annat med min mors familjs emigration till Chicago när hon var 6 år som var konstigare, så vad folk hette accepterade jag bara. Mycket lite berättades för mig men lite sipprade ut droppvis, som Al Capone och nåt garage med kulhål som min mamma och hennes två systrar hade sett. Och namnet på en gata: Clark Street. Och att familjen emigrerade tillbaka (heter det så?) till Sverige när mamma var 16 år och att mellansystern gifte sig med en amerikan och åkte tillbaka ”over there”.

Inte till Chicago dock, utan till Long Island. Men Amerika var ju Chicago för mig och jag föreställde mig att när de fyra barnen väl anlänt så åkte de på ledigheter till Chicago och besökte Clark Street och det där garaget och att de alla kunde sticka fingrarna i kulhålen. Två små men lika stora för Karen och Brian och två större för Rani och Radjer.

Jag var nog lite stolt över det här. Det var ju definitivt ingen annan i klassen som hade kusiner i Amerika som hette Rani och Radjer och som stuckit fingrarna i Al Capones kulhål.

Jag vet inte när polletten föll ner och fjällen föll från mina ögon (jag har alltid undrat över det uttrycket förresten, har man Kebnekajse på ögonlocken?). Pinsamt lång tid tog det i alla fall för mig att dechiffrera bakåt i tiden min mormors fonetiska amerikanska uttal av Ronnie och Roger.

Mysteriet som aldrig var något mysterium var löst. Måste jag motvilligt medge. Mycket motvilligt. För det lät inte som mina kussar.
Ronnie? Som Ronnie Reagan eller? Och Roger? Som ”jag säger-bara-en-sak-Roger Moore?”

No sir, säger jag på ren svenska. I min rullgardin av kusiner är det evigt bara Rani och Radjer som hänger och slänger. Tillsammans med fyra barn från den där pakten över Atlanten.
.

Bara förnamnet

Det finns bara två människor i Sverige som är så kända att det räcker med bara förnamnet. Alla vet vem man menar.

Ungefär som med den här mannen, när det gäller den stora vida världen. Om hans förnamn nämns så är det ju t ex ingen som får för sig att det är Costello man tänker på.

Och här i Sverige har vi två sådana megakändisar. Förnamnsmegisar skulle man kunna kalla dem.

Den första är Carola. Även om det var länge sen hon fick rubriker. Det senaste var väl att hon slängde blomkrukor på allsången på Skansen. Det krävs skandaler för att synas i mediebruset i dag.

Hon var min idol när hon kom fram med ”Främling” och det där. Hennes tolkning av ”O helga natt” var länge en av mina favvisar. Och hon hade ett så intressant tonfall när hon talade, som om hon vore fem år eller pratade med en som var fem år. Det hade jag aldrig hört förr. Stor charmfaktor. I dag är tonfallet mer 40-årigt.

Den andra är Zlatan. Men han är mitt uppe i rubrikgörandet. Zlatan fick guldbollen, men det är en icke-nyhet, han prenumererar ju på den varje år. Nej, snackisen är hans bok. Förlagets propagandamaskin har varit väloljad, i alla sammanhang har den nämnts och småbitar har släppts här och där för att väta aptiten på oss, boken slutsåldes innan den släpptes, nya upplagor utlovas, tryckpressarna går på högvarv etc etc. Snart dyker han väl upp i Babel också. Jättehajp är bara förnamnet.

Och den som läst boken säger gäsp, allt har man hört förr, och han har inte skrivit en rad i den själv, och den är inte ens välskriven. Kejsarens nya kläder.

Kanske Carola skulle skriva en bok hon också? Där finns ju Runars rådjursjakt från sovrumsfönstret. Förutom blomkrukor på allsången.

Men det verkar som om många tror dom är Zlatan eller Carola och använder bara förnamnet i alla sammanhang. Man ringer sin telefonleverantör, elleverantör eller leveransleverantör eller nån annan på –tör, vilken som helst, i något ärende och frågar till sist om namnet på den man pratar med. ”Det är Bosse. Tjing! Ha en bra da´!”

Och när man söker samma person några dagar efteråt: ”Jo, hej, finns det någon Bosse där?”
”Vi har 5 stycken. Vem av dom vill du tala med?”.

Förnamnsfegisar skulle man kunna kalla dem.

Någon sa (var det Ehrenmark?) att man nuförtiden måste vara väldigt nära bekant med en person för att få reda på vad hon eller han heter i efternamn.

Själv heter jag Pettersson Rödholm. Utan bindestreck. Tjing och ha en bra da´!
.

Hararnas gärde

på gärdet där
hararna höll till
byggde man husen

nu är det åratal sen

men ännu ser man rätt ofta
en hare korsa gärdet
där gärdet var

de lär sig aldrig ta bussen

ibland kommer det två åt
gången och stannar upp
en bit från busskön

och tittar länge på oss
under lugg
.

Samlad dalmas

I Leksand säger man gattu för ”gata”.

Den första gata i Leksand som man kommer till när man korsat Dalälven är Norsgattu. Stannar man till vid en bankomat på den gatan så utför man en intressant handling, för ”gattu” är detsamma som uttag, om man läser det baklänges.

På tal om Leksand, hade jag i byn därutanför en barndomskompis med det vidunderliga namnet Sesam Flor. Tänk vilken lycka att få byta till sig ett sånt namn! Det önskade sig ofta den mera klent namnutrustade Nossrettep Narög.

Jag har så länge jag kan minnas haft såna här tvärtom-ögon och läst orden från andra hållet.

Ej att förväxla med att läsa spegelvänt. För då vänder sig varje bokstav om. Nästan hälften av alfabetets bokstäver, 13 st av 28, blir lika om man läser dem baklänges. Det använde sig Agatha Christie av i The Mirror Cracked From Side To Side – det namn som man såg i spegeln blev ett annat.

Som när man ligger på rygg och tittar upp i taket. Och tänker sig att det är golvet man ser, det är i taket man själv är, man tittar ner, inte upp. Gravitationen vänd, bara genom sina ögon.

Namnet vänt i luften innan det når mig via spegeln.

Sånt här fascinerar mig. Som att man utvinner mer av samma sak.
Som att det rasslar dubbelt så mycket ur bankomaten i Leksand.

Det är på något sätt roligare att sitta i en lastnäv i Ömlam än i en väntsal i Malmö.

Ett steg till i detta är palindromen. Hela meningar som är samma åt båda hållen. Klassikern är förstås Ni talar bra latin. Den palindromen är oöverträffad. Min hemsnickrade variant är Alla Karlfeldts dikter: Samlad dalmas. Karlfeldt är förresten onödigt bortglömd. Måste avsluta med en fin dikt av honom.

Sub luna amo.
Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar,
dansar i månglitterskrud,
doftar som nattglim
under en kornblixtsky,
svalkar som morgondaggen,
växlar som nedan och ny.

Sub luna bibo.
Mörkt är mitt öl,
svartmältat korn dess kärna,
skummet som månglittermjöl.
Tankar och löjen
sväva kring kannans rund,
sväva som läderlappar,
sväva som guldlöv i lund.

Sub luna canto.
Mörk är min sång,
suckar som vågor i vassen,
rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig,
sjunker tillbaka tung,
ebbar sin tid och flödar,
gammal och kvalfullt ung.

Sub luna vivo.
Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
jordelivets fulla mått.

Sub luna morior.
Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
eller åt vind och hav:
vilan i mullen,
eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
fladdrat mot månklara loft.

(Sub luna, ur Hösthorn, 1927, av Erik Axel Karlfeldt)

Det var ju Karlfeldts Fridolin som "talade med bönder på böndernas sätt och med lärde män på latin". Sub luna amo, under månen älskar jag. Så man kunde nog med fog säga till Karlfeldt, denne samlade dalmas: ni talar bra latin.
.

Fyrklöver

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som viljesnö på min tunga

vårt liv tänker
vi oss bor i
en stad bakom teven


vår lov till den
som snickrade ihop
hoppet mellan oss

our love falls
faltering and heavy
like fist flakes on my tounge

*

vårt liv tänker
vi oss bor i
en cirkel runt ett finger

our love falls
faltering and heavy
like wedlock on my doorstep

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som smaken av ris

vår lov till den
som snickrade ihop
korset framför oss

*

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som läppar mot tidsfördriv

vår lov till den
som snickrade ihop
huset vi drömmer i

our love falls
faltering and heavy
like kisses of wasted time

vårt liv tänker
vi oss bor i
löpsedelns mörker

*

our love falls
faltering and heavy
like fist flakes on my tounge

vår lov till den
som snickrade ihop
hoppet mellan oss

vårt liv tänker
vi oss bor i
en stad bakom teven

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som viljesnö på min tunga
.

Emancipationen i två årtag

1

Far ror.
Mor är rar.




2

Upp ror mor.
Kvar var far.
.

Pienza

Ecco, sa kvinnokarlen och påven Pius II en dag i bergen. Ecco qui. Hans gyllene bärstol sattes långsamt ner. Så slog han ut med handen över Val d´Orcia. Här är platsen, här vill jag ha den!

På rekordtiden tre år restes en katedral här. Och runt katedralen kom ett torg att växa upp. Som med tiden blev en liten stad. En murad stad som på en kornisch över dalen.

Femhundrafemtio år senare ses Orciadalen bäst från Latte di Luna, restaurangen med den talande staren. Genom stadens obetydligaste gränd Via del Casello kommer då dalen till dig röd grön blå och gul och låter dina tankar gyllene långsamt sättas ner på marken.
.

Tolv runt ett bord

En aktuell
favorit i repris
på nå´ vis,
från inlägget
den 2 nov i fjol ...

Sex kvinnor och sex män kring ett alldeles runt bord. Dessie reser sig och håller ut sin hand mot de andra. Sluten hand. Hon blundar och läser:
Så samlar vi oss gärna
kring största mörkrets stjärna.
Och så öppnar hon handen och visar en liten gran med kulörta kulor. Och med en stor gnistrande stjärna i toppen. Ett förtjust åååh hörs runt bordet.

Hon sätter sig och i stället reser sig Janne bredvid. Han sträcker ut handen på samma sätt, lägger huvudet på sned och läser:
Vad har jag i denna?
Jo, Görans Penna.
Handen öppnas och en blyertspenna ligger där. Ååået är nu förvånat. ”Tja, bloggarens födelsedag”, säger han bara. Ingen vet om de vågar skratta. Det är bara Janne som kan komma undan med något sådant. Han kan vara kall som is, Janne. Han sätter sig.

Det verkar vara en ceremoni vi ramlat rakt in i.

Nu reser sig flickan bredvid, Febbie. Hon sträcker på sig för att nå upp och synas. Men den slutna handen håller hon stadigt över bordet. Läser:
I mödrars spår får vi alla glida
mot framtids segrar på denna skida.
Handen avslöjar en vacker längdskida av rustikt trä. Applåder runt bordet. Hon sätter sig med rosiga kinder.

Det är hela tiden den näste bredvid som reser sig. Nu står Marre där. Handen sluten. Samlar sig lite och deklamerar sedan högtidligt:
Och ett vårskrik går genom riket
när den här dyker upp i diket.
Små skratt och lyckliga applåder möter den öppna handen, när den avslöjar en gulrufsig tussilago.

Nästa man till rakning är en kvinna. Aprilia. Står redan med den slutna handen ut mot bordet och med ett lätt leende läser hon snabbt:
April april din dumma sill
jag kan lura dig vart jag vill.
Och – boink – en burk inlagd sill i handen. Stora rungande skratt och några spridda kommentarer om nätstrumpan och färgteven och det där. Aprilia småler och sätter sig kvickt.

Majje reser sig nu, borstar bort lite matjord från kavajärmen, tittar sig runt sällskapet och håller stolt ut handen.
Det vackraste i världen är
en äng med massor av den här.
I hans öppna hand nu en enda spröd vitsippa. Ett åååh och flera aaah runt bordet och igenkännande nickningar.

Nästan som drottningen av dem alla ställer sig nästa person upp. Med en krans i håret håller hon ut sin knutna brunbrända hand. Det är Juno. Läser kort och klart:
Sju blommor i hagen
plockar den längsta dagen.
Förväntan. Handen öppnas och en majstång fjädrar upp. Spridda hurrarop och någon börjar nynna ”Du ska inte tro …”

Med uppknäppt skjorta och lila shorts står Julius beredd. Kortärmad arm ut. Sätter solglasögonen i pannan och läser så betoningen går fram:
Något att ligga i
när man inte ligger i.
Konfunderade miner. "Vad kan det … " Och så mellan Julius´ tumme och långfinger gungar en hängmatta. Gapskratt som startar i intervaller beroende på när rimskämtet sjunker ner i var och en. Julius sätter sig, belåten som en katt efter ett stort fat grädde.

Som en riktig matmor ser hon ut, som nu reser sig. Det är Augusta. Hon nöjer sig inte med ena, hon håller ut båda händerna, ihop som en skål. Så läser hon:
Frusen. Färsk. Och havs-. Och flod.
Varje form av den är god.
På minerna förstår man att många redan inser vad det är hon dillar om, redan innan ”skålen” öppnas om den kloförsedda kräftan, som tydligt hör till den svarta okokta sorten.

Det är dags för Seppo nu. Vad döljer han i handen? Gummistövlarna knirrar lite när han står vid bordet och läser över sin ihophållna näve:
Skogens hemligaste ställen
är ett hem för kantarellen.
Mjuk och vackert veckad i stor triumfhatt ligger den där i Seppos hand, som en framvaskad bit guld. Allas ögon lyser runt bordet.

När Seppo satt sig reser sig så en stor kraftig karl med storburrigt hår. Octopus. En väldig näve håller han ut. Och läser med dånande röst:
Humle, skum och lite söl
brygger idel ädel öl.
Pang! Där sitter en sejdel i hans näve, med sin bärnstensfärgade fluid. Stormande applåder, skratt och till och med dunkningar i bordsskivan.

Larmet dör undan lite. Några skrapningar av stolar. "Showen är väl över ..."
Men det finns en kvar.

En helt alldaglig kvinna reser sig. Och väntar tills sorlet upphört och det är tyst. Då sträcker hon ut sin knutna hand. Läser ingenting. Öppnar handen. Den är tom.

Nästan några flin skymtar nu. "Det visste vi väl att ..."

Ja, säger hon, jag har ingenting att visa upp, i mig finns ingenting klart för människorna. Jag är som livet självt. Jag är grå och tom tills människorna själva skapar sina olika drömmar och liv i mig.

Nu är det alldeles knäpptyst.

Jag heter Novis. Den runt det här bordet som man glömmer. Men det är i mitt mörker människan drömmer sina ljus.

Alla tittar ner i bordet.

Det sista säger hon nästan viskande, men det är så tyst att alla hör.
Nu är det jag. Och allting börjar nu .....
.

Den magiske Howard Pyle

”När Henrik II regerade på den gamla goda tiden i England bodde en ryktbar fredlös man djupt inne i de gröna gläntorna i Sherwoods skog utanför Nottinghams stad. Hans namn var Robin Hood. Hans pilar var försedda med grågåsfjädrar, hans båge var gjord av idegransträ och han var den bäste bågskytten i hela England.

Hundrafemtio män strövade omkring med honom i den djupa skogens tystnad och bland trädens skuggor. De var förnöjsamma och glada, led ingen nöd och önskade sig intet utom rättvisa för de fattiga och betryckta. När de inte var ute på äventyr fördrev de tiden med olika tävlingar och idrotter och sjöng ballader och visor och åt stek av kungens hjortar, nedsköljt med öl, bryggt i oktober.

Inte bara Robin Hood utan alla hans män var biltoga eller fredlösa eller kanske fågelfria, vilket du vill, och fastän de var efterlysta av kungens män och bodde långt inne i skogen älskades de av det fattiga folket runtomkring, för ingen kom till dem i tider av nöd och vände tomhänt tillbaka. Robin Hood tog från de rika och gav åt de fattiga.”

Så börjar en underbar liten bok som jag fortfarande har i min bokhylla. Det är ”Robin Hoods glada äventyr” med undertiteln ”så som de berättades och illustrerades av Howard Pyle”. Och som han illustrerade! Titta på bilden här, där Robin Hood bärs över vattendraget av Broder Tuck! Vincent van Gogh lär ha sagt att han var stum av beundran inför Pyles artisteri.

Jag vänder och vrider på boken och ser att den är utgiven av Skattkammarbiblioteket och det står ”redaktör: Annie Löfstedt” (låter som någon från Centerpartiet nästan). Öppnar boken och på insidan står något förbluffande. Att den är ”översatt och bearbetad av Beppe Wolgers”. Det får verkligen tanken att snurra till en smula.

I original av denne vidunderlige Howard Pyle heter boken ”The Merry Adventures of Robin Hood of Great Renown in Nottinghamshire” och kom ut 1883.

Med den här boken rann genom mig den första poesin, humorn, livsåskådningen, musiken, samhällssolidariteten, skönheten och fantasin som en modersmjölk.

Robin Hood. Skapades han alltså av Howard Pyle? Nja, snarare förädlades fram. I de traditionella engelska legender och ballader från medeltiden, som Pyle bygger sin roman på, stavades Robins namn ”Robin Hode” och han hette lika ofta Robin of Locksley. Någon som hört talas om Hode eller Locksley? Nej. Bara Robin Hood levde vidare.
Och Broder Tuck var en uppfinning av Pyle. Han tyckte det behövdes en färgstark munk i storyn.

Robin Hood lever vidare genom Pyles roman, genom alla efterföljande författare, och genom den kongeniala tolkningen på filmduken av Errol Flynn. Och här i Sverige varje julafton genom Tage Danielssons Karl-Bertil Jonsson. ”Att ta från de rika och ge till de fattiga”.

Disneyvarianten av Robin Hood är också särdeles lyckad. Glimtar av den finns ju också på julafton. ”Gud vare tack, här kommer skatteåterbäringen”

Läs bokinledningen ovan igen. Vilket skimmer! Som skummande ”öl bryggt i oktober”. Vill vi brygga hyfsat öl så har vi alltså bara i dag och i morgon på oss ...

Och varifrån i England kom då denne skapare av den urengelske Robin Hood? Ingenstans. Howard Pyle satte aldrig foten i England. Han kom från Wilmington, Delaware. I USA.
.

Ode till Odysseus o dyl

o dystre Odysseus
din gamle snedseglare
målet är en
ursäkt för färden
även för oss
som om vi också
skrivs av en
blind

cyklopen kastar
inte längre någon
stenbumling
hans öga är fyrkantigt och
hypnotiserar var och en
där de bor
tills de utan motstånd låter sig
slukas

och det trånga
sundet går numera
mellan
monstret att vara utan jobb och
monstret att jobba dygnet runt
den som väjer för
mycket för Karybdis får skylla sig
själv

o dystre Odysseus
din gamle snedseglare
vi har
så många hamnar i dag
i etern och cyberrymden
besök oss då och då
och du ser odysséer utan
slut
.

Eckert, Morson och Sondelaar

De tre ryttarna kom sakta ridande uppför gatan. Underligt stilla var det i staden, tänkte Eckert, den första av dem, här borde vara liv och rörelse, folk som gick in och ut ur saloonen, handelsmän på genomfärd, föräldrar som ropade på sina barn, en drös med cowboys förstås. Men inte en människa. Inte ett ljud.

På led red de, efter varann, inte bredvid, som folk gör när de vill prata under färden. Även de tre ryttarna var tysta. När de rundade sista kröken före saloonen glittrade solen till i revolvrarna som gungade på deras höfter.

Ryktet om oss har förekommit oss, även här, tänkte den mellersta ryttaren i den lilla kolonnen, Morson, och vred sitt kortsnaggade huvud lite uppåt och kikade mot fönsterraderna.

Den siste ryttaren, Sondelaar, verkade yngst av dem, var kortast i alla fall. En tändsticka vippade mellan framtänderna. Satt lite snett i sadeln, som om blicken skulle kunna svepa lika mycket bakåt som framåt.

De gjorde halt utanför saloonen och steg av, Eckert först. Hästarna band de snabbt och löst vid tömbommen. Så stod de stilla och lyssnade, tittade mot svängdörren till saloonen. Det var som om även dammet och tystnaden mycket väl kände till att här kom tre som levde på sina revolvrar, tre av de mest omtalade i den här delen av landet.

Eckert var den längste, bar håret långt, som Bill Cody på sin tid. En av hästarna gnäggade bakom dem, lågt som för att inte väcka tystnaden. Mjukt och ledigt utan att se sig om gick de tre nu in i saloonen. Eckert först. Sedan Morson. Och till sist Sondelaar.

Därinne var det tomt. Nästan. Bartendern var kvar, en stor grov karl med polisonger. Han tittade ängsligt upp. "Va … vad vill ni?" frågade han med spänd röst.

Eckert log lyckligt och svarade: ”En sexa Daniel´s skulle sitta fint”.
En öronbedövande smäll hördes, skakade plötsligt rummet, slet sönder tystnaden, ekade vidare över stan.

Eckert böjde sig över spottkoppen, prickade den med en fin brun tobaksstråle.

Sondelaar knäppte bort sin tändsticka och satte en ny in i munnen, rättade till en ostyrig lock i den blonda kalufsen. ”Högra?”

”Vänstra”, svarade Morson, höll en rykande revolver stadigt mot bartendern, som med vänstra handen tyst lade ett gevär på bardisken. Bartenderns ena polisong saknades, annars var han helt oskadd, gick på ostadiga ben ut ur saloonen, stelt som i chock.

”När vi ändå är här, kan vi ta den där sexan", sa Eckert, slog upp tre stadiga glas, som de tre tömde på stående fot där de stod i den tomma saloonen i denna folkrika men spöklikt tysta stad. Deras ryktbarhet skulle efter denna dag knappast bli mindre.

Så nickade de till varandra och anträdde färden ut i den tryckande spökstaden igen. I samma tågordning som när de kom in. Först Monica Eckert. Sedan Linda Morson. Och till sist Patricia Sondelaar.
.

Om löv och liv

Det var ”Svälta Maja” och ”Svarta Räv”. Eller tvärtom. I alla fall kortspel regniga dagar, i olika tider i mitt liv, som barn eller vuxen. ”Skitgubbe” kunde det heta. Eller ”Plump”.

Oftast hade man dåliga kort, det hörde till. Och då kunde man muttra: ”Ser du dessa vissna löv, vissna löv i handen …”. Det hörde också till.

Och det där citatet som åkte in i kortspelet med den envisaste vind som går att fatta, nämligen humorn, var kommer det citatet ursprungligen från? Jo, ingen mindre än Nils Ferlin.

Om Tomas Tranströmer börjar sitt författarskap (första dikten i första diktsamlingen) med stjärnbilder som stampar i spiltor så börjar Ferlin sitt med vissna löv:

SER DU …

Ser du dessa vissna löv,
vissna löv i vinden -
så är jag ett visset löv,
visset löv i vinden -
Döden skall mej fatta
i sin gamla kratta -
… Åh, jag är väl ännu röd,
ännu röd om kinden -
fast jag är ett visset löv,
visset löv i vinden.

(Nils Ferlin, ur En döddansares visor, 1930)

Musikalitet, rim, bibel, död och människoömhet – Ferlins signum.
I går avled han, fast 50 år sen. Den förste poet jag läste. Den musikaliske, rimmande, bibelkunnige, dödviskande, människoömme poeten. För poet ville han kalla sig. Inte skald eller diktare.

Stavade alltid mej, aldrig mig. Och skrev alltid Kristus, aldrig Jesus. "Guds lille joker" kallade han honom. En joker är alltid bra att ha i ett kortspel, det där kortet som man inte alltid tänker på men som plötsligt finns och ändrar hela spelet.

Som varje odödlig poet upptäcks denne Nils av varje ny generation. Det är det som är det odödliga. Vi krattar i oss liv med hans texter. En omvänd kratta mot hans som vi håller i.

Oavsett om det är någon av hans diktsamlingar vi håller i handen (läs Goggles t ex). Eller om det är kort, över vilka vi belåtet muttrar: ”Ser du dessa vissna löv …”.

Medan regnet smattrar mot fönstren omkring oss och tekannan puttrar på spisen. För det tycker jag det ska göra när man spelar Svarta Räv eller Svälta Maja eller vad det heter. Det hör till.
.

Avväpnande leende

Jagad i veckor och till sist framdragen ur avloppet, torterad och ihjälskjuten, medan glädjestrålande medborgare dansar på torgen i hela huvudstaden, ja över hela landet, för att fira att tyrannen är väck.

Håkan Juholt? Nej, Muammar Ghadaffi.

Fast Ghadaffi har förstås gjort sig skyldig till ännu värre brott mot mänskligheten än två missade reseräkningar. Man hinner med mycket tortyr, censur och massavrättningar under 42 år. Nu kan vi bara önska libyerna lycka till i fortsättningen på vägen till demokrati.

Stina Lundberg Dabrowski var på teve i går, hon hade ju den där berömda intervjun med Ghadaffi för länge sedan. Han var helkonstig, tyckte hon, bara skrattade mystiskt när han fick besvärliga frågor. Men jag känner igen det där. Så reagerade Olof Johansson också, den gamle centerledaren, när han fick besvärliga frågor. ”Hur ska du få moderaterna att gå med på att stänga kärnkraftsverk då, Olof?” Och så ett jättegarv från Johansson, så utfrågaren helt kom av sig.

Det var nog därför Annie Johansson snabbt bytte namn innan hon blev ny centerledare. Efternamn förpliktar, manar till efterföljd. Lööf passar bättre.

Det Annie Lööf däremot gör är att hon ler. I den där partiledardebatten häromsistens avvek hon på två sätt från de andra. Hon stormskällde inte på de andra utan berättade i stället om vad hennes eget parti gjorde, tyckte och ville. Och hon log. Båda sakerna var väldigt sympatiska.

Det vanliga i politiken är annars att ha en stenmask på sig, se precis likadan ut oavsett om man pratar om nåt fantastiskt glädjande eller nåt otroligt sorgligt. Lex Reinfeldt.

När man lyssnar och ser på Annie Lööf slås man av tanken att, javisst, de är ju människor, politikerna. De har ingen vev i ryggen eller så. Och leendet från henne säger samtidigt att jag, betraktaren och belyssnaren, först är människa och min egenskap ”väljare av politiskt parti” hamnar en bit rätt långt ner. Så känner man definitivt inte inför de andra orörliga politikeransiktena. Där mal veven.

Lex Wetterstrand, kan man säga. Maria Wetterstrand var också det där undantaget, skiftande anletsdrag och rörligt intellekt. Men hon har ju slutat som språkrör.

Och det där sista får min tanke att halka in på den där översten igen, som slutade i ett rör.

Han som ville bli envåldshärskare över hela Afrika. Med titeln Konungarnas Konung.

Hösten får hjälpa till med att tvätta bort blodet som förryckta människor med makt har spillt. Avväpna de gevär som fortfarande är laddade.

Låta sina leende löv falla.

.

Vindbrygga

med ett knirkande och knakande och med en
tung duns på slutet föll
vindbryggan ner

fåglarna höll andan
och gräset och träden var
en enda lång tystnad
medan dammet
långsamt
la sig

borgen krossades inte

han som upprätthöll borgen
blev inte ivägsläpad till schavotten
och fick inte huvudet skilt
från axlarna med
ett enda
hugg

vallgraven kokade inte
av skam

inget av det hände
som han hade
föreställt sig

och som
byggde murens
tjocka väggar
av år

då han skickade ut
sin människa till skolan
för att leva hans liv
.

Inga kulor från gevär

I det här landet skjuter vi inte politiker med gevär.

Här går saker och ting fredligt till.

Ekan av snidad juholz ligger och flyter i vattnet, sjösatt för ett halvår sedan av en enig hop medborgare.

”Han har tagit emot för mycket i bostadsbidrag”. Det blir den första stenen som kastas i ekan, den sten som är ovedersägligt sann. ”Fuskare”, ropar ena löpsedeln. Andra stenen kastad med ett klonk i ekan. ”Bedragare” ropar den andra löpsedeln. Klonk igen.

Andra media rapporterar vad kvällstidningarna ropar ut.
Sakkunniga i riksdagens bidragsregler säger att reglerna är oklara men detta faktum förtigs eller dränks i nyhetsfloden. Riksdagen har ingen info om reglerna på sin hemsida, men nu lägger de snabbt ut dem där och låtsas som om de fanns där förut.

Det faktum att han självmant betalade tillbaka pengarna så snart felet uppdagades, dränks också i nyhetsfloden.

För nu öser kvällstidningarna på med:
”Han kryssade i att han var singel, fast han var sambo”. Klonk.
Teve och radio och andra media hakar på, ”Medvetet fusk”, Klonk, klonk i ekan. Att inte blanketten innehåller några kryssrutor och att krysshistorien alltså är en ren lögn, den lilla detaljen får inget spaltutrymme.
På lunchrasterna runt om i landet förfasar man sig: ”han är en bedragare”, ”han är korkad”, ”han är både bedragare och korkad”. Det regnar in sten i ekan.

”Förtroendet sjunker”, hojtar ena löpsedeln. ”Hans nya lögner!” hojtar andra löpsedeln. Ny anklagelse: ”Han svek partikamrat!” trumpetas sida upp och sida ner i kvällstidningarna.
”Han stödde i hemlighet Reepalus förslag om utvisning av nya svenskar, sedan kovände han offentligt” påstår en person. Läser man noga ser man att ord står mot ord, men det påstådda sveket tas som en sanning. På förstasidor och ledarsidor i alla rikets tidningar tas de som en sanning. Och i Rapport och Aktuellt. Och i extrainsatta debattprogram. Och i radions utfrågningar.
Och på lunchrasterna runt om i landet, där man nu förstår att ”han både är korkad, bedragare, invandrarfientlig och svikare”. Löpsedlarna kunde inte ha varit svartare och större om det hade varit en massmördare lös eller om tredje världskriget brutit ut.
Ekan nu blytung av sten.

Lösnummerförsäljningen blomstrar och på kvällsredaktionerna gnuggar de händerna. I lugn förvissning om allmänhetens naiva tro att det som står i tidningar är sant. Och att vår reptilhjärna och flockbeteende sedan gör resten.

”Hurra” hoppar då några journalister fram och ropar, viftar med två reseräkningar med fel i. En ny dag och han spikas upp på löpsedeln igen med ny gruvlig anklagelse. Upprördheten är nu en orkan. Polisanmälan! Förundersökning! Att det gäller två fall av reseräkningar bland ett tusental under en femårsperiod hörs inte i orkanen. Att fall 1 handlade om att han inte hunnit avbeställa en hyrbil i tid hörs inte i orkanen.
”Tunga S-män kräver avgång!” Letar man inne i tidningen ser man att det gäller två kommunalråd, som tidningsjournalisterna själva ringt upp.
Och på lynchrasterna runt om i landet skanderas det ”avgå! avgå!”

Alla hämningar och spärrar är nu borta. Kom och stick kniven i honom! Kom och kräks din avsky i ekan! På Svt lanseras ett sällskapsspel, där du kan göra som han, strunta i alla hyror och regler och mygla dig fram överallt precis som han gör! Hä hä hä.

Ekan av snidad juholz ligger och flyter i vattnet, sjösatt för ett halvår sedan av en enig hop medborgare. Fylld till relingen med sten nu. Två små stenar av sanning, visst, han fick för mycket hyresbidrag, visst, han missade i två reseräkningar. Och resten av stenarna lögner, skvaller, okunnighet och ren illvilja från oss.

I det här landet skjuter vi inte politiker med gevär.

Det behövs inte.
.

Trudelutt

fint att ni kom

då om jag får be er
ställa er därborta
i ett enda korus
så kan jag själv
greppa denna lutan
och så kör vi en

T r u d e l u t t


trubaduren:

jag vill vandra i skuggan av hemlösa berg
skriva strimmande rim i ditt knä
så det kittlar din strupe i drömmen om oss
och vi rinner i samma ackord

vad det dignar av alexandriner i träden!

men orden förångas så snart jag ska sjunga ...


korus:

fast tru del i dutten
det har
vi kvar

i en vangelblom
i en endande lej
slår en an i den förstaste versen


trubaduren:

av skyn vill jag forma odödliga sånger
spänna himmelen ny över dej
om kuller om buller går åskan i oss
innan blixten slår ner i vårt blod

se sonetter i guld över jambiska ängar!

men orden förångas så snart på min tunga ...


korus:

fast tru del i dutten
det har
vi kvar

i en vangelblom
i en endande lej
slår en an i den andraste versen


trubaduren:

för sent och förgäves finns inte på kartan
för liv är en grej som är röd
och bom faller ej när vi träffar varandra
såframt vi kan ducka galant

vad hexametern glöder homeriskt i solen!

men orden blir luddiga moln i min lunga ...


korus:

fast tru del i dutten
det har
vi kvar

i en vangelblom
i en endande lej
slår en an i den sistaste versen


trubaduren:

i en vangelblom
vill jag dö in i dej
tills den sistaste versen förkallnar

alla:

i en vangelblom
vill jag du del i dej
tills den sistaste trallen av alla
är all
.

Jaaaaa!

Det var fler än Gert Fylking som ropade Äntligen kl 13 i dag! Alla som läser lyrik här i världen, ja alla som är intresserad av litteratur, hur många är vi, några hundra miljoner människor i alla fall av de drygt 6 miljarder som lever på den här planeten.

Först såg jag det på webben, kl 13 när Peter Englund klev ut genom dörren och hela världen läste hans läppar: Tomas Tranströmer.

Sen knäppte jag på radion när jag kom hem. Då var det bl a Göran Sommerdal som pratade Tranströmer. Röster från Kina och arabvärlden som var överlyckliga över valet. Och studion frågade sig ”hur gör han, varför är det så många som älskar hans dikter, även utomlands?”.

Och jag slog på teven, Aktuellt med Claes Engberg och mer Tomas Tranströmer, med inklipp av hur folk i vanliga svenska bokaffärer hurrade och av lyckliga författarröster från USA och Japan. Och den svårfattliga uppgiften att han är översatt till 60 språk!

Sedan Babel, en lång rad författare och kulturnissar, Peter Englund avslöjade att Tomas hade föreslagits av exempelvis Derek Walcott, Wislawa Szymborska, Seamus Heaney och Adonis m fl kolleger, och studion frågade sig ”hur gör han, varför är det så många som älskar hans dikter, även utomlands?”.

Det enda förslag till svar som hela tiden poppade upp var: ”han är så bra på metaforer”, men det är bara ett sånt där schablonsvar som alla kör med. Som jag pratade om för några dagar sedan här i bloggen handlar det inte ens om metaforer, utan om bildspråk. Jag har ett annat förslag till svar.

Detta: Tomas Tranströmer förkroppsligar själva idén med lyrik; intelligensen, känsligheten, människoinsikten, empatin + förstås språkkänslan. De fem sakerna. Det är stort. Många andra poeter har bara ett av de fem, eller bara lite ytligt av alla fem. Tranströmer är utbildad psykolog + har arbetat som sådan på fängelser + är en fin pianist. Alla de talangerna och erfarenheterna blir en fantastisk smältdegel för en poet. Och världslyrik för en törstig läsare.

Lyssna på honom när han läser sina dikter. Det finns inspelningar, jag har många hemma, han ÄR sina dikter i rösten. Rikard Wolff som läste några Tranströmerdikter i Babel i kväll är bara nästan lika bra, och han är tränad skådis.

En stor dag för världslitteraturen, en stor dag för hela tanken med lyrik, en stor dag för varje liten människa med ett stort hjärta som pickar i bröstet.

I hans dikt "Efter anfall" ur samlingen Hemligheter på vägen finns orden: ... häftigt som när telefonen ringer i mörkret.
När vi läser en dikt av Tomas Tranströmer lyfter vi den luren.
.

Inför valet i morgon

I morgon är det utnämningsdags! De spekuleras vilt om namnen, både bland allmänheten och tidningar, här i Sverige och utomlands, ja i hela världen praktiskt taget, alla har ju sina favoriter som de för fram.
För- och nackdelar stöts och blöts, världen kort sagt håller andan.

Tills i morgon (kl 13 är det väl?) då vi vet. Då Den Ständige stiger fram ur den där dörren. Och under pressblixtar från kameramän och journalister som skockar sig från all världens hörn, meddelar valet och motiveringen. Och med Gert Fylking nånstans i folkhavet som enligt traditionen ropar ”Äntligen”.

Allt avslöjat i morgon, som sagt, när den ständige förbundskaptenen Lagerb-, nävisst ja Erik Hamrén är det numera, alltså meddelar vilka mittfältare han valt till kvalmatchen mot Finland på fredag!

Och vadslagningen är förstås i full gång.

På Ladbrokers vadslagningslista finns namn som Ola Toivonen. Det är ju ett namn som man bara inte kan gå förbi med tanke på motståndarna, är motiveringen.
Och tvåvägsspelaren Emir Bajrami förstås, men namnet kan föra tankarna till Hammarby, vilket i dagsläget inte är så gångbart.
Och Christian ”Kippen” Wilhelmsson – ett smeknamn innebär ju folkkär och vore därmed ett fett poppis val.

Unibet vill ju inte vara sämre. De menar på att geografisk spridning brukar vara tungt vägande och toppar med Pontus Wernbloom från holländska AZ Alkmaar och Sebastian Larsson från engelska Sunderland.
Och de har även med Kim Källström, åtminstone hans vänsterfot.

En bubblare som förs fram av många runt fikaborden i vårt avlånga land är också Samuel Holmén, han har ju inte varit med på ett tag, men var det inte han som var spaningsledare ett tag i Palmeutredningen?

Ja, namnen är många. Men har man svårt att sätta en slant på ett enda namn kan man göra en trippel.
Och gissa på ”Elmanders Svensson”.
Vilket innebär Rasmus Elm, Johan Elmander och Anders Svensson.
Trippeln är mycket populär i vadslagningskretsar så här dan före.

Eller kan man tippa att det blir någon otippad?

Spekulationernas vågor går heta och oenigheten är stor. Det enda som de flesta är överens om är att det inte blir en kvinna.
.