Jullekar 2 - Ryska posten

"Detta är en öfver hundraårig lek, till hvilken tarvas ett postbud, en spörjare och de öfriga deltagarne som postmottagare.

Ryska posten står utanför dörren och knackar på densamma. Spörjaren säger: Hvem där?
Posten genmäler: Ryska posten.
Spörjaren fortfar: Hvad har han med sig?
Ryska posten replikerar: Ett bref (denne kan äfvenledes replikera två, tre eller flere bref, avhängigt hvad som öfverenskommits därom)
Spörjaren: Hurudant är frimärket?
Posten: Det är skärt.
(Frimärkets färg afspeglar det mottagande som adressaten skall få. Skärt betyder kyss, rött betyder klapp, grönt är stora famnen, vitt är handslag, blått är kindpust och svart är spark)

Spörjaren: (pekar nu på någon af de öfriga deltagarne och säger): Till hvem är brefvet? Är det till denne?

Posten kan ju inte se hvem som blir utpekad, utan får hoppas på att fru Fortuna är honom bevågen. Han genmäler frankt antingen jakande eller nekande. Vid jakande svar, kommer adressaten ut, åtföljd af spörjaren, hvilken skall fungera såsom kontrollant hvid öfverlämnandet af brefvet. Vid nekande, pekar spörjaren å annan af de i leken deltagande. Den som emottagit post blir nästa gång spörjare, hvarvid spörjaren å sin sida ikläder sig Ryska postens roll."

* * * * *

Ytterligare en lek ur ”Julvisor & lekar”, det gulnade häftet från anno jättelängesen. Får mig tänka på när jag en tvärhand hög var med på landet när mina äldre syrror och några andra barn från byn lekte Ryska posten. Fast det här var ju inte på julen, utan sommaren förstås.

Mitt minne vrider sig som en mask när jag tänker på detta. När det blev min tur och reglerna sa att jag var tvungen att pussa en jänta där som hette Anki och var fräknig. Ett öde värre än döden för en fri man som jag.

Grupptrycket … nä men gör det nu då. Och till slut i panik så lutade jag i alla fall fram huvudet mot henne så där snett och bara ”klonkade” med pannan mot hennes. Ja, ”klonkade”, enda sättet att beskriva det. Hjälp, vad händer nu, de låter mig väl inte komma undan med bara detta, virvlade runt, dundrade ner för trappan, kastade mig upp på min lilla röda hoj och trampade iväg.

Byn var ju inte så stor, men jag cyklade nogsamt runt i den, backe upp och backe ner, med mina korta ben, tills jag bedömde att nu var nog faran över, nu vågar jag mig nog tillbaka, men hur ska jag förklara det här för de andra, måste tänka ut nåt.
Slirade in hojen precis intill stenen vid bron som jag brukade och rusade in i köket där alla var. Men ingen hade knappt märkt att jag varit borta! Att jag just klarat livhanken från Ryska posten genom klonkning var det tydligen bara jag i hela världen som kom ihåg! Jag kunde inte ens upptäcka någon fräknig jänta som skallad låg och badade i sitt eget blod, alla hade gått hem som om inget hänt.

En upptäckt för mig. Vi har alla vår egen sol som vi snurrar omkring som planeter. På våra röda cyklar.
.