900 ljus i tårtan

Jag förstår inte riktigt vad jag håller på med, men det här är inlägg nr 900 i denna blogg. Om man får tro det räkneverk som är inbyggt i bloggen så är den text du nu läser den 900:e i Görans Penna sedan starten.

Låter inte klokt, egentligen. Det är förstås texter av väldigt olika slag, får jag väl säga till mitt försvar. Det blir ju så när man egentligen inte vet vad en blogg är för något. Det vet jag fortfarande inte.

Inga tekniska finesser finns i Görans Penna. Du kan inte söka någon specifik text eller kategori. Det som du kan göra är att ströva runt i texterna. Klicka fram ett år. Sedan en månad under det året. Därefter en text under den månaden. Då märker du några saker.

Du märker att i början fanns det bara text utan bilder, sedan en bild till varje text under flera år, därefter bara text igen. Det är ju fint att ha med en bild till texten också, men att hålla reda på publiceringsrätt och sånt tog för mycket tid.

Eller om jag blev för lat.

Du märker att några figurer dyker upp här och där. Shalobotínya, Ossi Osvaldson, Kurre & Åsa, Maltsar och Berewain, deckare Dyvel, Zeus Molnskockaren och Bartolomeus S Fryntelgöök, Fritte kallad. Förutom Dostojevskijs kamel.

Det blir lätt så när man lämnar pennan utan bevakning ett slag då man går och tillreder sig en kopp välsmakande te.

Du märker också att ett dussintal, om inte ett tjogtal, texter inte kan läsas. Inte främst för att de är så där jättedåliga utan mer för att de måste sjungas. Låttexterna är hemtrampade medan melodierna utgör stöldgods (Evert Taube är nog den som drabbats mest). De gör sig alltså bäst, inte lästa tillbakalutad i favoritfåtöljer, utan framsjungna med inlevelsefulla gester från balkonger. Skulle därvid en oförbehållsam förnöjsamhet sprida sig över den sjungandes anletsdrag, skulle ingen bli lyckligare än jag.

Fast balkongen gäller alltså bara 20 av texterna, skyndar jag mig att inskjuta. För 880 st blir det favoritfåtöljen.

Alltnog. Det står precis 900 ljus på min tårta nu och det är i allra sista skälvande slutet av år 2016. Perfekt läge för att låta ljusen brinna ut och inte göra mer här. Önskar ett Gott Nytt 2017 med förhoppning att du då och då tar ett strövtåg i Görans Penna.

Jag tänker nu doppa min penna i annat framöver som lockar. Om och i så fall när jag återvänder hit, har jag i bloggande stund ingen susning.

Men den första tussilagon i ett vårdike är en vacker blomma.

.

   

Dada 100 år

Mitt under brinnande världskrig 1916 gick den tyske poeten Hugo Ball omkring i Zürich och letade efter en lämplig lokal för en poesiafton. I början av februari hittade han den. Cabaret Voltaire hette lokalen och låg i restaurant Meierei på Spiegelgasse 1.

Han satte in en annons i en tidning och på kvällen den 5 februari hölls poesisoarén. Den liknade inte något annat - en halsbrytande modernism inom lyriken föddes och fick namnet dadaismen. För 100 år sedan alltså.

Huvudnumret i lyrikaftonen bestod i att aktörerna stampade, röt och bankade på kastruller och grytlock, det var bildkollage och orytmiska danser och simultandikter där flera läste poesi samtidigt. Helt crazy och utflippat. Var namnet dada kom från är lite oklart. Därför att det betyder ”käpphäst” på franska? Eller att det betyder ”ja ja” på ryska och rumänska? Själv tycker jag att det mest liknar ”dadda, hink och spade”, den där barnramsan från sandlådan.

Grundarna för dadaismen den där kvällen var Hugo Ball, Hans Arp, Emmy Jennings, Richard Huelsenbeck, Tristan Tzara, de tre bröderna Jules, George och Marcel Janco samt Arthur Segal. Ledare för dem blev Tristan Tzara, en tjugoårig rumän. Det var han som hittade på namnet dada, skrev de flesta manifestationerna och tog initiativet till tidskriften Dada. Hans dadalyrik kunde låta så här.

clgr grtl gzdr
tröttheten
skärva i en nerv

eller så här:

vind åtrå ljudkällare av sömnlöshet storm tempel
vattenfallet och vokalernas tvära hopp
i blickar som stirrar avgrundspunkterna

eller:

med ribemont-dessaignesfingrar g r d glidmedel
kasta näven i balkongens ansikte åktur i åska
te eller bensin? det är mig fullkomligt dada

Meningslöst? Precis. Det var det som var meningen. Att det inte skulle ha någon mening. Det var ett uppror mot alla försoffade strukturer i kulturen och samhället. Dada godtog ingen överhet. Det här gick hem i ett krigstrött Europa och spred sig till många städer. I Paris, t ex, blev André Breton eld och lågor och Tzara flyttade dit 1920. Han och Breton m fl jobbade ihop och dadaismen blomstrade där. De andra hette saker som Francis Picabia, Marcel Duchamp, Paul Eluard och Georges Ribemont-Dessaignes. Dadaismens historia är fylld med balla namn. Inte bara Hugo Ball således.

I Paris bliv dadaismen än stormigare. Breton iscensatte fiktiva rättegångar mot kulturpersonligheter som de tyckte var brackiga översittare. Med fiktiva domar: 20 års arbetsläger. Osv.
Breton ville politisera dada och det var fel väg, tyckte Tzara. Då blir ju bara dadaismen själv en överhet och form av förtryck, det som hela idén med dada var emot.

Konflikten mellan André Breton och Tristan Tzara gjorde att luften till slut gick ur rörelsen. Tzara publicerade ytterligare ett dadamanifest 1924, men därefter betraktades dadarörelsen som nedlagd.

Ett tomtebloss i lyrikens historia som flammade upp ett tag. Men nonsensinslag och friska uppror har sedan dess letat sig in i lyriken och förnyat den. Så jag håller fram några blommor i en hink. Eller om det är en kastrull. Vassego! Det kan födelsedagsbarnet vara värt.

Även om det förstås inte kom att ha så där avgörande betydelse ur mänsklighetens perspektiv, det som föddes den där februaridagen på Spiegelgasse 1 i Zürich för hundra år sedan.

Jämfört med det som samtidigt föddes på Spiegelgasse 14, bara några dörrar bort. Där satt nämligen Vladimir Iljitj Uljanov, sedermera kallad Lenin, med likasinnade och planerade den ryska revolutionen. Något som kom att få - och har ännu den dag som i dag är - en enorm betydelse för människorna på den här planeten. Det kan miljarder gravstenar och fängelsehålor vittna om.

.

Alternativ julsång

(melodi: White Christmas)

Jag lajkar julen på fejan,
youtube och podd och instagram,
där mitt finger klickar
och enkelt skickar
en hälsning som jag vet går fram.

Jag kör ej längre med Posten.
No longer stoppa i kuvert.
Postiljon som tapper
bär våra papper
det hör till forntiden tyvärr.

Till orden ifrån Bing Crosby
”with every Christmas card I write”
kan vi därför säga goodnight.
Dom är mera wrong i dag än right.

.

Jag tittar på en skylt

Jag åkte till Stockholm i måndags. För att hälsa på mina barn och barnbarn och överhölja dem med julklappar.

För att komma dit måste jag byta tåg i Göteborg. På tåget mellan Varberg och Göteborg fanns det en skylt på tre språk. Svenska, danska och engelska.

- Kom ihåg! Du kan inte köpa biljett ombord på tåget.
- Husk! Du kan icke köbe billet om bord på toget.
- Please note! No sale of tickets on the train.

Språk är väldigt avslöjande. Det är egentligen stor skillnad mellan det svenska sättet att uttrycka sig och det engelska.

Engelskan har ingen människa med i den här informationen. Så som vi nog sa förr i tiden. Ingen biljettförsäljning på tåget. Nu för tiden tycker vi att sånt låter så direkt, lite hårt på något sätt. Vi vill mjuka upp det med att blanda in en människa. Du. Meningen blir aktiv. Jättebra, tycker vi.

Så tittar man stolt på den svenska informationen på skylten. Men så falnar det stolta en smula, något osäkert börjar infinna sig. En sån här skylt ska ju vara glasklar. Ju mer jag tittar, desto mindre sådan blir den.

Du kan inte köpa biljett, nej självfallet kan du inte det, du är ju pank vet ja. Din fattiga stackare.

Du kan inte köpa biljett, nej självfallet kan du inte det, du vet ju inte hur man gör när man köper saker. Din okunniga stackare.

Plötsligt känns den svenska informationen väldigt pekfingrig. Som om jag var ett litet barn. Varför inte bara säga att det inte går att köpa biljett på tåget och strunta i det där med du?

Och vad är det för uppmaning där? Kom ihåg! Är ickeköpmöjligheten alltså något jag mycket väl haft klart för mig och nu bör se till att detta även i fortsättningen är fallet. Slarver annars!

Tänk om man sa på motsvarande sätt på engelska!

Remember! You cannot buy tickets on the train.

En engelsman skulle uppfatta detta som buffligt och påträngande. Har jag inte sagt åt dig att lägga detta på minnet! Och you cannot buy. Det är ju detsamma som du får inte. Du är förbjuden att köpa. Man börjar här nästan undra över vilka repressalier som är att vänta, om man dristar sig till att köra ner handen i fickan och rota fram lite mynt och sedlar.

Kommen så långt i min genomträngande analys av skylten, ser jag att jag inte kommit till den danska texten än. Ska just till att rynka pannan över denna, då jag blir avbruten genom att tåget rullar in på Göteborgs Central.

.

På cykel från Ringhals

Jag öppnar ytterdörren, kikar ut i trapphuset. Va? Där ligger ju en dagstidning i facket! Hallands Nyheter. Javisst ja, den kommer ju ibland, på det där gratissättet.

Bläddrar. Vad står det idag? Jo, här är nåt. Tre personer som jobbar på Ringhals ska delta i Musikhjälpen, som just nu pågår i Örebro! Insamling för att barn i krig ska kunna gå i skolan. Det är Martin, Uffe och Anders, som ska cykla från sin arbetsplats Ringhals till Örebro.

De anställda på Ringhals skänker julklappspengarna till Musikhjälpen. ”Samtidigt som vi cyklar dit har Little Jinder, Kodjo Akolor och Pelle Almqvist fått en motionscykel”, säger Uffe. ”Om de trampar 25 mil skänker vi 10 000 per mil, alltså 250 000 kronor totalt”. Och de får önska en låt som ska spelas i direktsändningen, det får alla som skänker.

Själva cyklar de sträckan Ringhals-Örebro, som är 37 mil. Börjar efter lunch idag och till Herrljunga där de övernattar och startar igen tidigt i morgon och kommer fram vid 17-tiden till Örebro.

Ringhals, ja. När kärnkraftsverken kom i Sverige på 70-talet, Ringhals, Forsmark, reaktorhaveriet i Harrisburg, och sedan i Tjernobyl, man kände som en strypsnara om halsen, man fattade inte hur någon kunde vara positiv till detta. Fanns det inte något annat sätt att få fram den el vi behövde? Något mindre livsfarligt sätt?

Sedan har tidens tand gnagt ner motståndet och rädslan. Man har en outtalad önskan att måtte nu den energiväg landet valt ändå på något sätt vara någon sammanvägd klokskap och elförnuft. Även om jag än i dag får en dov känsla i maggropen varje gång jag passerar vägskylten mot Ringhals.

Men all lycka till de tre cyklisterna därifrån på sin humanitära 37-milafärd! Undrar vilken låt de kommer att välja, dessa tre från Ringhals? ”Wear my Ring around your Neck” kunde väl passa. 

Finns det alltså en låt som heter så? Javisst, det var en stor hit 1958 av Elvis Presley.

Så prasslar jag ihop min tidning igen med en liten barnafrom önskan att vår energiväg är el-vis.

.

Luciafirande i Varbergs fästning

Lucia igår. Som nybliven helpensionär sedan en och en halv månad kunde jag se Luciasången på teve, det där programmet som sänds i ottan. Kl 7 på morgonen började det. Just det! Det var ju från Varberg i år! Som inbiten Varbergbo skrockade jag fryntligt ehurusum jag åsåg Varbergs fästning där barn jag lekt.

Nåja, det var i alla fall i december i fjol vi flyttade hit. Och i fästningen har man ju varit många gånger, på museet och i caféet. Så fint filmat det var! Mörka stenlagda gångar, stämningsfullt. Och fästningen från panoramavinkel med den arla morgonhimlen i bakgrunden, vackert, såg nästan ut som en borg från medeltiden. Vilket den också är, slår det mig. Det enda som fattades var väl snön. Men för att få sådan får man väl bege sig en 60 mil norrut i detta avlånga land.

En välregisserad Luciashow. Nioklassare från en skola i närheten stod för skönsången, det var bara några få hel- och halvproffs med, särskilt musikanterna. Bland proffsen märktes den unge Oscar Zia. I ett starkt nummer sjöng han luciasången på italienska.
Sul mare luccica l´astro d´argento …

Så vackert sjöng Oscar Zia att tårar måtte ha stigit i ögonen på den där skepparen med slupen när han angjorde Neapels kaj, där den lilla halvön Santa Lucia sköt ut i Neapelbukten badande i silvret från himlens stjärnor. Så som legenden lyder om hur denna sång ursprungligen kom till.

Och kören med nioklassarna klarade med den äran alla fjät och varje stuva. En konstighet i hur de sjöng noterade jag dock. I varje refräng, innan de kom till ”Tänd dina vita ljus, Sankta Lucia” sjöng de ”Drömmar med vingesus, under oss zia”. De sjöng under oss, alltså. Men Oscar stod ju där bredvid dem! Höggradigt konstigt, som GW skulle ha sagt.

Den här sånginsatsen från Oscar Zia var i alla fall en riktig höjdare, tycker jag. Hittills har jag annars haft en annan favorit när det gäller luciasång: Kurt Olsson. Alla sånger som han gjorde ihop med damorkestern är evergreens för mig. Kurt Olsson hade en julkalender för en massa år sen. I slutet av varje avsnitt kom hans och damorkesterns inspelning av en jullåt, den 13e ett luciatåg förstås. Hemligheten låg i att han inte sjöng på ett komiskt sätt eller så, utan med fullaste allvar, man såg att han älskade låten. Humor + kärlek = Kurt Olsson.

Bäst var hans tolkning av Bjällerklang. Han och damorkestern på en liten släde sjungandes i rakettempo ”Bjällerklang bjällerklang hördes dingeli dång” hör till mina oförytterliga musikaliska minnen.

.

  

Magin i ett ord

Språket förändras. En väldigt konkret effekt av det, är att en av mina allra största bokfavoriter som jag hade som liten, kan bli konstig att läsa för en ung person idag. Då menar jag inte själva språket i sig, för boken är skriven 1954 av en av våra största författare med modern stil, utan det handlar om ett enda ord. Ett ord som glidit så i betydelse att det för många unga idag betyder motsatsen till det som det betydde, när jag låg och slukade boken på min barndoms säng i Blackeberg.

Författaren är Astrid Lindgren. Boken är Mio, min Mio. Ordet är ”grym”.

Boven i boken är riddar Kato. Och Astrid Lindgren beskriver honom som ”grym”. Det är något som går utanpå ”ond”. Att vara ond är att begå hemska handlingar, att vara grym är att begå hemska handlingar och njuta av det. Så resonerade jag där jag låg på sängen och rysande vände blad i boken.

Hur som helst. I dag säger många (= de unga + de äldre som vill verka unga) uppskattande ”det där var grymt” (= bra gjort). Hur var filmen? Den var grym (=bra. väldigt bra). Ordet har sedan mitten på 50-talet gjort en kovändning i 180 grader och fått en motsatt betydelse för många.

”Riddar Kato är verkligen grym” - jaha, skulle många tänka som läste en sådan rad i Mio, min Mio, vad bra att den där riddaren verkar vara en sån trevlig prick.

En konstighet alltså. Och att komma förbi den konstigheten genom att bränna alla gamla Mioböcker och trycka upp nya där ”grym” på alla ställen ersatts med ”ond”, hjälper inte. ”Ond” har inte det där sadistiska i sig och den som ligger på sin säng och läser vänder inte längre blad med en rysning.

För riddar Kato hade inte ihjäl folk, han förvandlade dem till något annat. Så att de var fängslade i ett annat väsen och riddar Kato kunde varje dag flina åt deras förnedring. Lite grand som i Sagan om Ringen, där orcherna egentligen är förvandlade alver.

Men när Sauron störtas förvandlas inte orcherna till alver igen. Hos Astrid Lindgren förvandlas de förtrollade tillbaka igen till sina ursprungliga gestalter, när riddar Kato störtas. Och i slutet låter hon riddar Kato säga att att den som hatar honom mest är han själv. På så sätt tar hon också bort mycket av det hat som läsaren känt för honom.

För mig var dock riddar Kato en bisak. Bara en bakgrundsfond för det goda. Den faderlösa yngling som var jag, läste med stora ögon om Mios fader konungen som bodde i Landet Fjärran. Framför allt var det så det var, där jag låg på sängen och läste. Och vände bladen i boken i en stor tröst. 

.

    

Inte fyllan utan villan

Började dagen med ägg-och-bacon-frukost på Café Mignon, strosade runt på torget, lyssnade på luciatåget som sjöng gammalt och nytt och de vackra stämmorna flöt ut över Varbergs torg, där det är marknad onsdag och lördag året om.

Perfekt vargavinterväder. D v s några plusgrader och ljum vind från decemberdimmigt hav.

Såg filmen om Dylan en gång till. Det där med hur han introducerades till litteraturens värld. Var det någon person som nämndes, någon familj kanske? Nej. Filmen pratar om biblioteket, New York Library i hörnet mellan 42a gatan och 5e avenyn. Där läste han Milton, Keats, T.S. Eliot, Thomas Mann, Kerouac, Ginsberg, Rimbaud, Breton, Burns, Brecht och Shakespeare. Bland annat.

Att det har varit knepigt för Svenska Akademien att få tag i honom, är inte så konstigt. Han bor ju inte i nån trappuppgång där det står Bob Dylan på dörren. Sedan mitten av 70-talet har han befunnit sig på en Never Ending Tour. Han sa då att det var turnera han ville göra. ”I think that´s what i have to do. It´s in my blood". Det är i turnébussen han bor. Hans hem är alltid i rörelse. Lika a rolling stone.

I hans tacktal som lästes upp på nobelmiddagen i kväll fick han det största skrattet när han sa ”should I really stage it in Denmark?” Det kunde ha varit en av Shakespeares funderingar om Hamlet, menade Bob Dylan. Man funderar inte på ”är detta litteratur det jag gör nu?” Jag håller med. Det gjorde förstås Shakespeare lika lite som Dylan. Man gör sin grej och funderar på hur den ska utformas, inget annat. Shakespeares texter var inte menade att läsas, utan spelas. Dylans texter är inte menade att läsas, utan sjungas. Ändå är förstås bådas texter litteratur.

Och som Horace Engdahl sa i sitt tal, är Dylans texter litteratur av första ordningen.

Ett stort ögonblick var när Patti Smith, som känt Dylan i 40 år, sjöng hans A Hard Rain´s A-Gonna Fall inför hela den församlade nobelkonkarongen. Då fylldes Blå Hallen av poesin från en legend. Och att Patti Smith kom av sig vid ett tillfälle, var bara bra. Hon sa bara som det var, hon var jättenervös och kan vi ta den där strofen från början. Hela det pompösa i salen smälte undan för ett ögonblick och blev mänskligt. Kvällens längsta och varmaste applåd.

Sen tänker jag på en lite udda grej, eftersom jag är en namnoman. Hans efternamn har ett y. Som kan ställa till det för en svensk tunga. Eftersom engelskan inte uttalar y som ett y. Dylan kunde lika gärna ha stavats Dillan. Eller Dillon. Samma uttal. Årets nobelpristagare i litteratur rimmar alltså inte på ”fyllan”, utan ”villan”.

Apropå fyllas. Det är en sak jag alltid undrat över i samband med denna festernas fest. De sitter ju där i timme efter timme efter timme. Och äter och dricker och äter och dricker. Utan att få gå upp. Hur fixar de en sån sak? Är det ett bäcken som skickas runt? 

.

  

Näsa för jordgubbar

I dag för 36 år sedan gick John Lennon ur tiden.

Själva det ögonblicket är inget att fästa sig vid, tycker jag. Inte upprepa vad som hände och varför och vem som gjorde det.

Viktigare är det som hände i 40 år dessförinnan. Då han levde. För han föddes 1940 har jag för mig. Jag hade tre stora förebilder i poplyriken. En var Paul Simon. En annan får årets nobelpris i litteratur nu i december. Och den tredje var John Lennon.

Den av alla John Lennons låtar som han satte högst, från Beatlestiden, var Strawberry Fields Forever. När den kom i december 1966 slog den ned som en bomb i popen. Jag var helt tagen. Hur kan man skriva och spela in så här? Den liknade ingenting annat jag hört, drömsk, glidande, nya harmonier. Det var den första poplåten som inte låter sig spelas live. Den skapades helt i en studio och kan inte upprepas. En resa in i Johns inre rymd, där bland annat minnen från barndomen seglade omkring.

Strawberry Field hette en uppfostringsanstalt för föräldralösa som Frälsningsarmén drev. Den låg precis runt hörnet från Johns barndomshem i Woolton, en liten förort till Liverpool. Han brukade leka med sina kompisar Pete, Ivan och Nigel i trädgården mellan hemmet och Strawberry Field.

I närheten fanns också Calderstones Park. Dit skulle han varje sommar när det var trädgårdsfest där och Frälsningsarmén spelade. Hans moster berättade:
”As soon as we could hear the Salvation Army band starting, John would jump up and down shouting, 'Mimi, come on. We're going to be late.”

Hans föräldrar skilde sig när han var liten och han växte upp med sin moster Mimi. Jag kände igen mig i det där. Identifierade mig lite med John Lennon. Fast vi gick två skilda vägar. Jag bearbetade mitt inåt, han utåt. Han lärde sig förstås att spela gitarr lite bättre än jag, och sjunga, och revolutionera popvärlden och hela 60-talet och såna saker. Men jag kan i alla fall mina 4-5 gitarrackord från den tiden. Nu när jag blivit pancho kanske jag kan lära mig ett sjätte.

En kul grej är också Lennons näsa. Jag hade såna där markerade näsvingar, som jag hade komplex för. Nu som vuxen kan man förstås undra hur man kan lyckas med att ha komplex för en sån sak, men det hade jag, tyckte det såg hemskt ut. Pappa hade det också. Och det var nästan det första jag lade märke till med John Lennon. Han hade ju också markerade näsvingar! Ja, mer än jag!

Jag satt hemma hos Anna, en killkompis som inte hette så, men kallades. När han lade på Seargent Pepper-LPn på skivtallriken när den var helt nyutkommen, vilken enorm känsla. Det där myllret av människor på framsidan och helt röd på baksidan med alla texter, den första LPn i pophistorien som hade det. Den unga tonåring som var jag älskade detta och sög i mig det, lyckan att se texten samtidigt som man lyssnade. Om och om igen spelade vi den. 

Det var egentligen meningen att Strawberry Fields Forever skulle var med på Seargent Pepper, men så blev det inte, den gavs ut som EP i stället, dvs en mindre skiva med en låt på varje sida. Och hamnade förstås etta på alla topplistorna i hela världen. Den andra låten på EPn var en lika legendarisk låt: Penny Lane. Som var Paul McCartneys djupdykning i barndomens Liverpool.

Nu när jag tänker på det, skulle jag skriva egna texter till de här låtarna. I så fall skulle Penny Lane handla om Blackeberg och Strawberry Fields Forever om Hästberg.

I alla fall så var de här två ett formidabelt popteam. Även om John hade den större dragningskraften för mig, för han hade ju den där hesa hetsiga rösten och mer knepiga texter än Paul. Och en näsa med markerade näsvingar. 

.

  

Pyrrhus-haiku

"En sådan seger till och jag är förlorad" lär den makedonske kungen Pyrrhus ha utropat efter slaget mot romarna i Asculum år 279 f.Kr.

- - - - -

Pyrrhus-haiku 

Kurt och Bo tävlar.
”Luta längst över stupet”.
Plötsligt vinner Kurt.

.

Symfoni i blåa boken

Vi hade välskrivningskö i skolan. Eller kanske rättstavning var det väl. Alla bildade kö och till slut kom man fram till fröken. Där fick man sin penna. Hon hade dem i nåt särskilt ställ som hon tog fram. Där stod pennorna i givakt i räta rader, varje elev hade sin egen penna med sitt namn ingraverat. I nåt som såg ut som guldskrift. Med högtidligt bultande hjärta tog jag emot den som det stod Göran på.

När alla hade fått sin penna och satt sig, sa fröken ”ta fram er bok i svenska”. Vi tog fram den blåa skrivboken. Tittade på fröken. Väntade. Hon tittade ut över klassen som en dirigent som inväntar rätt tillfälle att dra igång symfonin.

”Ka-lle gick till Skan-sen", sa hon. Sex stavelser, fortsatte hon. Hon upprepade de sex stavelserna långsamt och markerade på handens fingrar. Lydigt ekade vi henne, slog an vänsterhandens fingrar med pennan och ur alla barnamunnar flöt lika långsamt, högt och tydligt samma påstående om denne lille gosse som tydligen begav sig till fots till stadens stora friluftsmuseum. Ka-lle gick till Skan-sen. 

Sedan när orkestern taktfast slagit fast denna intro, fortsatte den att medelst raspande blyertspennor fästa densamma på papper. Stilen var inövad, stor och med enorm lutning framåt. Så det tog säkert två rader att plita ner detta i boken.

Om symfonin nu nått sitt slut eller om en fortsättning var att vänta, om detta visste orkesterdiket intet. Alla höll pennan med guldskrift lyftad som en violinstråke eller piccolaflöjt i avvaktan på eventuell fortsättning.

Och där kom den, frökens final. Hon höll upp tre fingrar och sa ”So-len sken”. Räcker nog med ett trefingerslut nu, tänkte hon nog, de fick ju sex fingrar förra gången, kan vara förbi av trötthet nu. ”So-len sken” replikerade klassen triumferande. Slog lätt mot tumme, pekfinger, långfinger med instrumentet och sänkte det sedan mot blåa boken där den åkte sin sirliga bokstavsfärd med starkt framlutad stil tills det sista raspet raspat klart och vi sjönk lyckliga men utpumpade ihop över våra pulpeter.

Inga stormande applåder, men ett kort ”Bra! Då är vi klara!” från fröken, och det var samma sak. Den blå boken lade vi ner i bänken men pennan skulle lämnas tillbaka. Så vi ställde oss och köade för att lämna tillbaka den hos fröken. Som vilken filharmonisk orkester som helst.

En gång hade vi vicke. Ja, flera gånger förstås. Men en vicke som jag minns. Han satte sig i katedern och bad oss ta fram våra skrivböcker. Vi gjorde så och vicken fortsatte. ”Skriv nu: ”Flickan dansade”. Vi väntade på fortsättningen med stavelsefingrarna. Den kom inte.

Vad var det här? En oboist började tveksamt raspet, avbröt sig när ingen annan följde efter, förstafiolerna tittade förbluffade på varann, klarinetterna och fagotterna såg ut som frågetecken, kontrabasen rynkade pannan. Vart tog fingrarna vägen? Hela den genomarbetade orkestreringen av stavelser? Får man inte lära sig någonting på lärarhögskolan nuförtiden? Kaos utbröt i orkestern och flickan påbörjade aldrig sin dans.

Några av 9-10-åringarna i bänkarna försökte förklara situationen för den vikarierande dirigenten, men i tumultet blev saken inte riktigt klarlagd och han dröp skändligen av från katedern och ur klassrummet. Vad som hände med vicken sedan vet jag inte, han kanske omskolade sig till svetsare av korrugerad plåt eller nåt.

När fröken var tillbaka igen så tog hon vid där arbetet låg nedlagt. Hon väntade tills alla var uppmärksamma. Så slog hon an finger efter finger på vänsterhanden och sa långsamt, högt och tydligt ”Fli-ckan dan-sa-de”. Fem stavelser.

Orkestern stämde upp och flickan dansade iväg på viga ben genom klassrummet och ut genom det öppna fönstret och virvlade raspande bort som ett löv över skolgården i det sena 50-talets Södra Ängby.

.