Vid slutet av Ares

April har sin sill. Som kan ge en biljett till vilken destination som helst. Och maj vill inte vara sämre och har sin måne, som dock begränsar den pådyvlade färden till vårt sydligaste landskap.

Nuvarande månad Mars då? Ja, den kan ju skryta med (skämmas för?) att den är uppkallad efter krigets gud i den romerska mytologin. Och det stämmer ju tyvärr bra med vad vi har kunnat se från Libyen under månaden. Fast ”krig” låter lite lamt. ”Folkmord” är nog en tydligare beskrivning.

På marsch är plötsligt många folk som i decennier varit under klacken på maktberusade diktatorer.

”Marsch” är ganska intressant även som ord. Vissa uttalar det precis som ”mars”, där ju r-et inte hörs, som om stavningen var ”masch”. Andra låter r-et höras tydligt i ”marsch”. Vad som ska anses vara rätt vet jag inte så noga, men jag hör till r-människorna, tycker det är fint när man kan höra skillnaden mellan detta promenadord och månaden.

”Framåt mars” låter för mig mera som att ”det här kan vi vänta med tills månaden mars kommer”. Det krävs ett tydligt r för att jag ska börja röra på påkarna.

Det är romarnas fel att jag dillar så här. Om vi inte vi hade lånat deras gamla gudar till våra månader och även våra planeter ...
Det finns ju grekgudar att tillgå. Då skulle denna månad kunnat heta Ares, krigets gud i den grekiska mytologien.

Det låter bättre än mars, tycker jag. Ares. Jag röstar för att vi kallar den så i stället.

Och de sista bloggorden denna den sista ares blir en förhoppning. Att ärren, marscherna och uppoffringarna för människorna i Libyen m fl länder inte ska vara förgäves. Att det ska leda fram till att de som fria medborgare ska kunna rösta i sitt eget land. Att envåldshärskarna inte längre kan lura dem vart de vill.
.

Lindström

jag lärde mig sjunga utan toner av en med röda kinder och
gult hår

av honom fick jag mål att stå vid ett stup och vara stormen
utan ord

det måste inte vara och inte heta och vi behöver inte jämt
vara nerkladdade med verklighetens honung

och en drake drog jag upp ur hans minne när sol och regn
och sluttande gräs ner mot den gula sommarteatern var
kvar

och jag sökte en hand och vi alla tusentals drakar i den
bländande solen satt kvar på våra filtar och det var av
honom jag drack mig den förste svenske William
Shakespeare som en hässja med nytt gräs som flugorna
smög drunkna omkring
i sitt eget surrande vin av sommar och förtvivlan och sång
.

Några skrivtips

När man skriver måste man vara ensam men inte helt ensam. Ett sorl i bakgrunden av liv men som inte kräver att jag deltar i pratet, för då bryts skrivartankarna sönder. Caféensam, kan man säga. Det är lagom.

Och när man skriver får man inte vara hungrig, för det går inte att skriva nåt när det skriker i magen. Man ska inte vara stockmätt heller förstås, sitta där och känna sig svälld när man ska nedteckna nåt med skirhet och lätthet, det går inte.
Om man har en ätfrekvens av 4 timmar och åt kl 12 så ska man alltså passa på att skriva kl 14. Eller kl 18. Annars sätter antingen svälten eller proppmättheten krokben för ens penna.

Man måste vara glad också, hyfsat glad i alla fall, man kan ju inte skriva om man är så jättedeppig att det är för mycket att bara lyfta pennan.
Men är man på ett alltför sprudlande humör och vill ta hela universum i famn, då är man liksom så överspeedad inombords att man varken har tid eller ro att fatta pennan.

Hur man sitter spelar också in, förstås. Har du försökt att skriva en timma sittandes på en pall i köket? Nej, det går inte. Det gör till slut för ont i den nedre del av dig som har den omedelbara närkontakten med pallen.
I den bekväma skinnfåtöljen i vardagsrummet är det skönare. Alltför skönt. Skrivarinsatsen kan snarkas bort.

Och att sitta i skjortärmarna och skriva blir för kallt. Man är väl ingen Guillou heller?
För påbyltad kan man inte vara heller. En stickig tröja är t e x förkastligt. Särskilt om man sitter på stranden på nån Hawaiö.

Varför jag förstås satte mig på ett café kl 14 i nollställd sinnestämning på en mjukhård stol iklädd en lagom bastkjol. För att skriva.

Varpå pennan förstås gjorde som på bilden.
.

Kurre & Åsa och vita pålägget

Ja, det är väl oundvikligt. Våren är här, nästan porlar, och då hör jag förstås en duns. Och sen duns igen. Jag tittar ner på skrivbordet och där står de nylandade båda två. Kurre och Åsa. (Vilka de är? Kolla t ex inlägget den 19 december i fjol.)

Kurre: - Hallå där! Berätta om hur …
Åsa: - … rädd för höjder du är!
- Va? Höjder? Nej, jag vill prata om vita pålägget.

Å: - Ägg, menar du? Det …
K: - … är väl inget speciellt!
- Inte ägg. Nej det här är ett helt okänt pålägg, det är jag säker på. Det var när jag var liten.

K: - Ett okänt pålägg …
Å: - … när du var liten?
- Ja. När vi satt där i Hästberg och skulle äta. I röda stugan på Vita Gården, mormor, morfar och jag. Jag lade messmör eller kanske mesost på min macka, en mjuk macka nästan alltid.

Å: - Det är väl inte så ovanligt …
K: - … och inte är det vitt heller!
- Nej, inget konstigt med min macka, nej. Men nu kommer jag till morfars. Först tog han en hård macka, alltid hård. Bredde på smör. Och sen tog han fram -

K: - Vaddå? Vaddå? Någon …
Å: - … slags ost eller vad?

- Nej, saltkaret. Och så började han salta på mackan. Inte bara en liten dusch så där. Utan ordentligt. Och länge. Öste och öste. Och öste. Tills det var så mycket salt att det var ett lager som man kunde se från sidan. Då först var han nöjd och åt upp mackan.

Å: - *Gulp!* Men sen måste han väl ha …
K: - … ätit ett ägg efteråt som nån balans?

- Nej, han åt aldrig ägg av princip. Utom omelett, som mormor gjorde. För han var inte klar på att ägg ingår i omelett. Ja, det var storryn om det vita pålägget det. Och i röda stugan här uppe ser ni brottsplatsen.

K: - Oj. Men förresten, nu glömde du ju prata …
Å: - … om hur rädd för höjder du är!
- Så förargligt. Det hinner jag ju inte nu. Bloggen håller på att rinna ut.

Och med ett leende i mjugg från mig och stora ögon från Kurre och Åsa kunde vi bara tillsammans åse hur blogginlägget sakta men säkert sinade och tog slut precis nu.
.

Vresbok

Apropå vedträ så har jag ett favoritträd. Det är en vresbok som finns i Norrvikens Trädgårdar utanför Båstad.

Man kommer dit som i en trollskog via blodrönnar, förbi rödekar, under popplar och över mattor av harsyra. På fem klippblock över den lilla strömmen går man och så är man där.

Det är väldigt konstigt, för först ser man den inte. En gren skymmer, som man först måste gå förbi. Tills man ser att grenen är en del av trädet.

Du tror alltid att det är flera träd, men det är en. De går samman till en, som till ett hjärta i mitten. Ett trädhjärta.

Titta på den. Mitt framför, under och omsluten av den är du. Samtidigt. Och kan du tänka dig den första explosionen av växt som måtte ha kommit från växthjärtat, trycket ut av grenar i fyra väderstreck? Sju grenar först. Och ur dessa ursprungliga sju, explosionen av nya grenar ut, knotor som pumpar iväg åt alla håll, knutar in sig och grenspränger sig om varandra i knutiga armbågar och lummebohuven.

Klicka på bilden så ser du hur jag menar. Här snackar vi träd. Den gör konster också, vresboken. Detta bläckfiskträd med grenar av ton som hänger i luften utom kejsargrenen som du inte ser på bilden. Den går ÖVER kameran och bakom dig dyker den lång och tung ner i marken, sen upp och fortsätter ner i marken och upp i luften igen som ett träd som går upp och tillbaka i sig själv.

Norrvikens Trädgårdar, som detta trädens träd står i, är hotat till sin existens. Förståss. Vad är inte utrotningshotat? Allt magnifikt trotsar alla krassa hot genom att vara magnifika. Som tigern. Som alla i arabvåren som slåss för sina liv. Som detta träd som inte är ett träd som är ett träd.

Den ser olika ut från olika håll, den här vresiga boken med miljoner blad. En knytnäve kanske. Eller en rynkig kyss. Ditt nervsystem av blad och styrka och jordighet, tårarna samlade och knutna till ett hav av träd.
.

Benghazi

Ja, jag fortsätter här. Var var jag? De två sakerna som skuggar allt just nu. Och den andra saken är Libyen.

Jag vågar knappt följa det som händer nu. Hur det ska gå för folket i Benghazi. Det är egentligen inte klokt det som sker nu. Om Japan är som att sitta och titta i direktsändning på Tjernobylolyckan när den sker, så är Libyen som att följa Hitler i direktsändning.

Att göra sig skyldig till massmord på sin egen befolkning är ju inte bara bestialiskt, det är också korkat. För hela världen sitter ju på första parkett och ser hur han använder massförstörelsevapen på vanliga civila människor, det är ju omöjligt för någon människa att tycka att det är OK.

När man ser denna så kallade överste i rutan, ser hur han pratar och rör sig och vad han säger, så verkar det pinsamt klart att mannen är mentalt sjuk på något sätt. Inte att han spelar ett spel. Nej, han verkar tro benhårt på vad han säger. Ungefär som att säga "jag är Jesus". Eller "jag är en ängel och kan flyga" och sen kasta sig ut genom ett fönster. Med den skillnaden att den här mentalpatienten inte är en patient, utan är regeringschef i ett land, med en massa resurser till sitt förfogande.

Jag vågar knappt slå på teven eller gå ut på nätet just nu, är rädd för vad som händer i Benghazi, en stad jag aldrig tidigare hört talas om, men som tydligen är det sista fästet för folkets motstånd i galningens land.

Och jag tänker på hur Sovjet krossade Prag-våren 1968 och rullade in med tanks. Men friheten gick till slut inte att stoppa där, fast det tog tid.

Och jag tänker på Himmelska Fridens Torg, när de kinesiska myndigheterna gjorde blodbad av fredliga demonstranter, när det nu var, en hel del år sedan. Där har friheten inte kommit än. Den har gjort en lång paus, det är så jag vill se det.

Precis som den arabiska våren som vi upplever just nu. Den har tagit en paus just nu. Men Benghazi finns fortfarande. Håller fortfarande emot.

Och här i skuggan av allt det här obegripliga sitter jag och försöker beskriva för mig själv vad som händer nu. Som ett vedträ man lägger på elden för att inte frysa.
.

I skuggan av Ines

Allting ligger i skugga nu utom två saker. Nån som är den största våldtäktsmannen i historien i Sverige, rättegång nånstans, var det Örebro, vem vet. I Yemen har en massa fredliga demonstranter skjutits ihjäl, eller var det inte i Yemen. Och så vidare. Jag har en känsla av att det är en massa saker som händer och som normalt skulle vara stora nyheter men som knappt får nån uppmärksamhet alls.

Vilka ruggigheter som än dyker upp nu så syns de knappt. Allt ligger i skugga. För det är två andra ruggigheter som toppar allt och som händer just nu och som lägger allt annat i skugga. Japan och Libyen.

En jordbävning som skapade en tsunami och kärnkraftshaveri. Om nu haveri är rätt ord. Eller vad som nu händer. Kärnkraft är ju nånting som man inte vill tänka på, det finns ju bara där för att kol och sånt är smutsigare och vi måste ju ha en kollossal massa energi för att hålla oss med en massa tekniska prylar vi inte behöver. Kanske tillbaks till naturahushållning är lösningen. Men jag blir nipprig i hjärnan av detta. Jag fick slå upp Ines. Det är International Nuclear Event Scale eller nåt sånt. Olyckan i den japanska reaktorn har uppgraderats från 4 till 5 på Ines-skalan. Högst är 7. Det har bara Tjernobyl haft.

Det är bara det att så säger de japanska kärnkraftsmyndigheterna. Andra internationella förståsigpåare säger att det redan är nivå 7. Eller egentligen högre. Att myndigheterna inte vill låtsas om att det är så illa som det är.

Oavsett siffra på skalan, det som behövs nu är i alla fall massor av vatten ner i kärnreaktorerna för att kyla ner. En ödets ironi. Massor av vatten, det är det som en tsunami består av. Jag känner en barnslig känsla, om jag var Stålmannen då kunde jag enkelt skopa upp hur mycket av havet som helst och hälla ner i reaktorerna, släcka allt det där dödliga hotet som glöder eller brinner där.

Och jag fattar inte heller de där munskydden som så många bär i utsändningarna på teve från Japan. Vad tjänar de till? Skydd mot radioaktiv strålning? De andas ju genom munskydden. Sådana bärs väl för att skydda omgivningen från en smitta som man själv kan ha, vid förkylning eller så.

Jag stönar och när jag ändå är igång och är Stålmannen så sträcker jag mig in i teveapparaten och byter ut deras munskydd mot syrgastuber.

Men bloggen håller på att ta slut märker jag. Fortsätter i nästa inlägg ...
.

Olika vinklar till en mun

Jag skrev en arg dikt. ”Olika vinklar till en mun”, hette den. Lade ut den på www.poeter.se.

Den som läser den kan kanske tänka ”oj, här var det en arg person som skrivit”. Är det så, att jag är arg? Nej, det är jag inte. Men när jag skrev den var jag det. Blev jag av med den känslan när jag skrev dikten? Nej, det blev jag inte. Så fungerar det inte.

Men jag läste den efteråt. Flera gånger. Och för varje gång kände jag att den arga känslan rann ur mig lite, en bit i taget. Läser man den tillräckligt många gånger så blir man av med det. Så fungerar det.

Det är som om man skulpterar ut det ifrån sig, skapar en figur som man laddar med det som man själv inte behöver för tillfället.

Jag nickar. Så känns det. Men … vem var det som sa det? Det där kursiverade? Jag tittar ner längs armen och ut i handen på mig. Javisst ja, bloggpennan, du är ju här! Välkommen tillbaka! Hur var det på semestern (se blogginlägg 27 dec 2010)?

- Strålande! Akta´re vilka schyssta fodral jag tjacka´ upp mig på i Pennsylvania. Och lite sol har allt fallit på snoken på en annan!

- Fint! Men jag minns inte att du var en ekenskis, när du for i väg.

- Alldeles riktigt. Det var nog mer en eufori efter bortovarandet. Nu är jag tillbaka med nyladdade batterier. Jag står till din tjänst. Med lyrik. Ekenstugg. Direktörsterminologi. Vanlig svenska i kåserande ton. Whatever.

- Olika vinklar från en penna , kanske?

Bloggpennan blinkar med ena ögat, drar det nyinköpta fodralet omkring sig och sätter punkt för dagens inlägg.
.

Ossies dröm

Det är midnatt. Osvald Osvaldsson, ombud, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, sover. Och drömmer.

… zzz … två veckor kvar till partikongressen … då väljs han, nye partiledaren .. vem det nu blir … men det är ju två hela veckor kvar … huvudsaken är ju att det blir nån som kan samla de breda massorna … nån sån där tjockmagad brukspatron med cigarr och som kan smälla med hängslena … som Sträng eller Göran Persson … zzz … eller tänker jag på Per-Albin med folkhemmet … nån landsfadertyp som Tage Erlander som han var när han var i Hylands Hörna …

… zzz … har vi nån sån bland kandidaterna … Östros … ja vad han säger minns man inte 5 sekunder efter att han talat … vilket förstås kan vara en fördel … att hitta nån så olik Mona som möjligt är ju vad hela valberedningens arbete handlat om …

… zzz … Mona ja … sån tur att hon gick … hon kunde ju både tänka och tala … dessutom samtidigt … sånt är misstänkt … vem tror hon att hon är? Palme?
… vilken skicklighet vi visade där … först skällde vi på Mona för att hon inte tog med Ohly i rödgröna samarbetet … sen skällde vi på henne för att vi förlorade valet på att hon sen tog med Ohly i rödgröna samarbetet … det kallar jag heltäckande … och sen fick hon nackskottet av Juholt …

… zzz … Juholt, kan han platsa … vad minns man 5 sekunder efter att han pratat … hans ögonbryn kanske … det kanske blir dom som kommer att samla de breda massorna …

… zzz … vad var det jag drömde om nu … i drömsekvensen innan … Palme … en sak som aldrig kommit fram … att det var så konstigt att det var på Olof Palmes gata han blev skjuten … vad är oddsen för ett sånt sammanträffande …

… nej Johult får det bli … bara han inte börjar klippa ögonbrynen eller nåt … då blir han ju som Östros … men få se … det är ju finalen i Schlagerfestivalen på lördag … vinnaren i den är väl folklig så kanske … zzz …om inte det finns nåt att hämta i Let´s dance … där har vi stolta traditioner att försvara … man minns ju Ingvar ”Foten” Charleston eller vad han hette …

… zzz … väldigt många z här … just det, Zlatan ja, honom har ingen tänkt på … fröken Jansson kan ni kolla om Zlatan kan smälla med hängslena … javisst ja jag sover … men hjälp! vi har ju kongress .. dags vakna nu … nä förresten … det är ju 14 dar dit … zzz …

Ombud Osvald Osvaldson fortsätter sova. Det är midnatt i Socialdemokratiska Arbetarepartiet.
.

När man äter mat

När man äter mat då gör man en massa saker som man inte tänker på så noga. Man bara gör.

Maten på tallriken och besticken i händerna, javisst, det är ju klart. Men jag tänker på något annat: den automatiska designen.

Den automatiska designen är man inte medveten om, den är ju automatisk. Men designen finns där och hindrar oss från att först äta upp alla köttbullarna på tallriken, sedan äta upp potatisen, därefter äta upp alla ärtorna och till sist sleva i oss såsen. Så gör ingen jag sett.

Nej, i stället tar man en bit köttbulle + lite potatis + några ärtor + lite sås på gaffeln. Som då anträder den första resan till munnen. Och därefter upprepas detta, för varje gång med en köttbulle-potatis-ärtor-sås-portion, tills man kommer till gaffelns sista resa och då har man en lagom portion kvar av alla fyra ingredienserna på tallriken för gaffeln att gaffla in.

En lagom portion kvar av de fyra av en ren slump? Knappast. Per automatik designar vi uppätandet så att vi får en bit av alla ingredienserna – i detta fall fyra st – på gaffeln för varje intag, ända tills den sista ingafflingen. Den automatiska designen i oss kollar snabbt in tallriken innan vi börjar äta och tänker ut hur mycket av de fyra ingredienserna som gaffeln ska ta varje gång, för att ingen av dem ska ta slut före varandra, utan samtidigt.

Om Anders får många fler köttbullar än Britta så blir det ändå inte så att han har en massa köttbullar kvar när hans potatisar och ärtor är slut. Han tar bara lite mer köttbulle på gaffeln varje gång, än vad Britta gör. Det går jämnt upp för de båda. Det ser den automatiska designen till.

När jag var liten läste jag i skolan om en pojke som fick choklad med smörgås. Och att han först åt upp smörgåsarna och först därefter drack upp chokladen!

Man ryser när man läser sånt. Hela teorin kan ju skaka i sina grundvalar. Men drycker kanske inte omfattas av detta, slår det mig. Designen är ju automatisk.
.

Om hav och himmel och eld

Jag har en mångtänkardag. Tänker på mössor som inte täcker öronen, fast det är de man fryser om, det där gnisslet man hör när en gitarrist ger ifrån sig det lilla gnisslet när hon byter grepp, som en eftersläpande fot ungefär, varför jag drömmer så mycket om lumpen och hus och hela tiden på väg nånstans med andra människor som jag inte ser för att de är bredvid mig och går i samma riktning som jag och vet mer än jag vart jag är på väg, snön som låg i grenarna på träden i den där lilla dungen jag genade över till äldreboendet den där sista veckan när mamma levde och om jag är på gång att bli förkyld nu och banden jag äntligen börjat lyssna på i det nya uppdraget på jobbet att inventera företagets hundraåriga historik, vilka kläder jag kan tvätta med vilka.

Jag hoppar inte i tankarna. De är mer som lagrade ovanpå varann. Eller intill varann eller hur det är. Det där med förkyld som jag inte vet om jag är känns som om det bara är en reaktion på att det varit högtryck för mig nu ett tag.

Blir kanske fler vanligatänkardagar när det lättat det där.

Men mångtänkardagarna går ju i alla fall att förstå lite.

Mer än mångkänslodagar. Eller mångskimmerdagar när man sitter på en balkong eller utanför ett hus och tittar på havet. Eller himlen. Eller in i en eld.
.

Våren är här!

Nu är våren här och tussilago står i dikena! Möjligen att man måste ta sig igenom någon halvmeter snö och skrapa ihärdigt i tjälen och kanske ha ett starkt förstoringsglas i nypan för att få syn på den spröda örten av Tussilago Farfara längst där nere. Men i alla fall. Våren är i antågande, lika säkert som att den redan är här, mitt ibland oss.

Ohejdbar och obeveklig som de arabiska revolutionerna.

Och Khadaffi - och vad alla de miljardstinna folkförtryckarna nu heter - smälter som en snögubbe, smälter trots alla försök att sända flygartilleri och tanks mot obeväpnade fredliga civila på torg och gator, det kännetecknande för flygartilleri och tanks är att de till slut smälter undan.

Smälter undan för värmen.

Var kommer värmen från? Ja, från solen, från energin, från viljan. Jag vet inte. Det är som en tussilago som vägrar annat än att växa upp, för att den vill synas. Och växer en så växer flera. Om man planterar örter, tillräckligt många, under asfalt, så spränger till slut växterna asfalten, bara genom att fredligt och oemotståndligt växa. För att de är många och har vilja.

En som inte försvarar sig annat än med sin fredliga vilja till frihet blir det till slut svårt att hota med skjutvapen. Till slut rodnar kulan över vad den gör och vänder i loppet eller droppar ner på den skjutandes fot, ner på den tå som är mest öm.

Det har varit en lång och svår vinter. I 40 år för en del nationer. Men till slut så.

Det är därför jag kan säga det. Även om snön fortfarande ligger i dikena över tussilagon. Och även om diverse despoter av snö fortfarande viftar med sina nedsmältande snöarmar.

Att våren är här.

Och det krävs mindre och mindre förstoringsglas för att upptäcka det.
.