Om hav och himmel och eld

Jag har en mångtänkardag. Tänker på mössor som inte täcker öronen, fast det är de man fryser om, det där gnisslet man hör när en gitarrist ger ifrån sig det lilla gnisslet när hon byter grepp, som en eftersläpande fot ungefär, varför jag drömmer så mycket om lumpen och hus och hela tiden på väg nånstans med andra människor som jag inte ser för att de är bredvid mig och går i samma riktning som jag och vet mer än jag vart jag är på väg, snön som låg i grenarna på träden i den där lilla dungen jag genade över till äldreboendet den där sista veckan när mamma levde och om jag är på gång att bli förkyld nu och banden jag äntligen börjat lyssna på i det nya uppdraget på jobbet att inventera företagets hundraåriga historik, vilka kläder jag kan tvätta med vilka.

Jag hoppar inte i tankarna. De är mer som lagrade ovanpå varann. Eller intill varann eller hur det är. Det där med förkyld som jag inte vet om jag är känns som om det bara är en reaktion på att det varit högtryck för mig nu ett tag.

Blir kanske fler vanligatänkardagar när det lättat det där.

Men mångtänkardagarna går ju i alla fall att förstå lite.

Mer än mångkänslodagar. Eller mångskimmerdagar när man sitter på en balkong eller utanför ett hus och tittar på havet. Eller himlen. Eller in i en eld.
.