Kurre & Åsa och vita pålägget

Ja, det är väl oundvikligt. Våren är här, nästan porlar, och då hör jag förstås en duns. Och sen duns igen. Jag tittar ner på skrivbordet och där står de nylandade båda två. Kurre och Åsa. (Vilka de är? Kolla t ex inlägget den 19 december i fjol.)

Kurre: - Hallå där! Berätta om hur …
Åsa: - … rädd för höjder du är!
- Va? Höjder? Nej, jag vill prata om vita pålägget.

Å: - Ägg, menar du? Det …
K: - … är väl inget speciellt!
- Inte ägg. Nej det här är ett helt okänt pålägg, det är jag säker på. Det var när jag var liten.

K: - Ett okänt pålägg …
Å: - … när du var liten?
- Ja. När vi satt där i Hästberg och skulle äta. I röda stugan på Vita Gården, mormor, morfar och jag. Jag lade messmör eller kanske mesost på min macka, en mjuk macka nästan alltid.

Å: - Det är väl inte så ovanligt …
K: - … och inte är det vitt heller!
- Nej, inget konstigt med min macka, nej. Men nu kommer jag till morfars. Först tog han en hård macka, alltid hård. Bredde på smör. Och sen tog han fram -

K: - Vaddå? Vaddå? Någon …
Å: - … slags ost eller vad?

- Nej, saltkaret. Och så började han salta på mackan. Inte bara en liten dusch så där. Utan ordentligt. Och länge. Öste och öste. Och öste. Tills det var så mycket salt att det var ett lager som man kunde se från sidan. Då först var han nöjd och åt upp mackan.

Å: - *Gulp!* Men sen måste han väl ha …
K: - … ätit ett ägg efteråt som nån balans?

- Nej, han åt aldrig ägg av princip. Utom omelett, som mormor gjorde. För han var inte klar på att ägg ingår i omelett. Ja, det var storryn om det vita pålägget det. Och i röda stugan här uppe ser ni brottsplatsen.

K: - Oj. Men förresten, nu glömde du ju prata …
Å: - … om hur rädd för höjder du är!
- Så förargligt. Det hinner jag ju inte nu. Bloggen håller på att rinna ut.

Och med ett leende i mjugg från mig och stora ögon från Kurre och Åsa kunde vi bara tillsammans åse hur blogginlägget sakta men säkert sinade och tog slut precis nu.
.