Snälltåg i tusen mil

Det tuffar mot december.

I början av december i fjol flyttade vi hit till Varberg. Sedan dess har jag pendlat de 50 milen fram och tillbaka till Stockholm. En gång varje månad. Med start december och slut i oktober, då jag gick i pension. Endast juli överhoppad. Det blir 10 månader. De 50 milen har jag alltså tillryggalagt 20 gånger. Tusen mil med andra ord! Tur det finns tåg.

När man åker tåg (om det inte är försenat eller fastnat i en två meter hög snödriva eller är fullt med nysande trängandes folk som slår en till marken med sina proppfulla ryggsäckar varje gång de vänder sig om, om man inte hinner ducka) har man det rätt trevligt. Sitter lugnt och tittar ut på Sverige som susar förbi därute.

Tåg är en utmärkt uppfinning. Man har båda armarna fria. Och båda benen. Kan ta en macka, lösa ett korsord, klia sig på vänster knä. Samtidigt som det tuffar en stadigt framåt mot målet. 

Och det heter ju snälltåg. Hette i alla fall. Att det kommer från tyskan osv bortser vi från. Låter roligare på svenska. Man kan blunda, luta sig bakåt och knäppa händerna bakom nacken. Erfara en ofrånkomlig känsla att man ha´re typ najs liksom.

snäll är den
färden
far inte illa

genom världen
bär den
du sitter stilla

.

Sangiovese

svart tupp svart tupp regerar det här landet
backe upp och backe ner

rinnande ur Jupiter 
i ekot av stenar
som knivspringor genom gammalt mörker

jag tycker om
när jag kan uppfylla ett utrymme

här lägger vi märke till våra liv
vi behövde bara landa
några timmar mellan is och eld är allt

lossade från hullingar 
nyckelbefriade i Arnos vatten

jag drömmer med blåa ögon
och plötsligt går vi rätt
ut i bergen utan ens en ryggsäck

oblyga klasar av Sangiovese
svarta och vita som blanka örnar

uomo lacrimando
la poesia e il vino
uomo interminato

.

Pappa var

helt oteknisk, sa han. Sa att han inte kunde skruva i en glödlampa en gång.

Eftersom han försvann från familjen när jag var omkring 8 år, måtte jag ha varit en liten kille när jag hörde det.

Så jag tog det bokstavligt.

Orkade han inte hålla i den? Men den var ju så lätt. Nåt sånt kunde det inte vara.
För krångligt att hålla i den och skruva samtidigt? Nej, jag hade ju sett hur han rakade sig, på det där gamla sättet med rakhyvel, utan att skära halsen av sig, så tekniken kunde det inte heller vara.
Hade han svårt att kliva upp på stegen för att nå? Men det kunde ju till och med jag, som var en tvärhand hög.
Hittade inte stegen? Jo, den fanns bara på ett och samma ställe.
Svårt att välja rätt bland bland alla glödlampor och Led, halogen, klotlampor osv? Nej, inget svårt. På den här tiden fanns det bara två sorter. Stora som var 60 watt till sånt som var stort som tak och golv, små som var 40 watt till allt annat. Omöjligt att ta fel.

Ändå kunde han inte skruva i en glödlampa. Sa han. Varför sa han så? Nu när jag inte längre är en tvärhand hög, tror jag nog att det var hans sätt … tja … att skydda sig.

Om han gick bet på något knepigare, som att programmera videon, kunde han säga, ja det var ju inte så konstigt att det här inte gick, sa jag inte kanske att jag inte ens kan skruva i en glödlampa?

Om han klarade att programmera videon, var det bara att kamma in det stolta ögonblicket, utsagan om glödlampan behövde han inte, jahapp så var det kirrat, nåt mer ni behöver få fixat?

Fast, en videoprogrammering hade förstås varit en särskild bedrift, eftersom det inte fanns på den här tiden. Teve hade vi dock. Även om det skrevs TV. Lassie det första jag minns att jag såg på den. Och en bil hade vi. Pappa hade parkerat den längst ner i backen på Holbergsgatan i utrymmet utanför den lilla Pressbyrån. Bilen skulle tvättas. Jag bar ner hink för hink nerför backen, stånkande och grimaserande för att inte spilla några dyrbara droppar vatten, ner till pappa där han stod och tvättade bilen med svamp och bilschampoo. För det kunde han. Inga glödlampor var ju inblandade.

Såklart vi hade en bil förresten. Vi hade ju teve och den måste ha kommit hem på något sätt. Och i de faggorna måtte han ha försvunnit från familjen. Köpte bil, köpte teve, försvann. I den ordningen. Att han försvann gjorde jag inte en så stor affär av. Han hade ju bara flyttat till Göteborg, därför att det fanns mer jobb för honom därnere. Jag gick visslande vidare i mitt liv ända tills den dagen då mamma berättade att jo det var ju inte det där med jobb utan det är på det viset att pappa och jag har …

Sanningen kan krossa en människa lekande lätt om människan lever med täckande bulliga skydd omkring sig som är byggda av lögn. Och det underlättar om människan är en tvärhand hög.

Det finns för mig ett före och ett efter det samtalet med mamma. Efter - då fanns inget är med pappa, bara ett var, ett dunkel som slutit sig omkring honom. Och kastade in mig i ett nystan av smärtsamma obegripligheter. 

Men nuförtiden kan jag följa gångarna i nystanet. Ända fram tills det inte är var utan är, lite grand i alla fall, en liten stund så där. Jag går bara upp på en stege och skruvar i ett blogginlägg. Som lyser ett tag.

.

Över tjugo i november

generöst med grader över tjugo

generöst med gul flagg
hålor av hälar i sand
vågor som hoppar i en
milda och fräsande blå

generöst med lediga armar och ben
med Elvis under vingen
med rippar och kneippar och salt

och generöst med
flugor över tomater, chilisåser och manchego
isbitar längs med halsen
som torkar droppar till våta tankar

katter i varjehanda kulör
och gamla tanter som matar katterna
och gamla farbröder också förstås
gamla tanter som matar gamla farbröder
med kärlek som växlas i mat

och GW, GT och Penny
greve grå och den berömda
vakteln när natten är grön

generöst med
palmer och papegojor
ljumma kvällar som baksidan av min hand
sånger om skinn och ljus

.

Victor Arendorff

Jag går in i det lilla rummet där bokhyllorna finns. Med inte bara böcker i. Hittar en pärm med sparade diverse från förr. Slår upp den på måfå och ser en artikel om Victor Arendorff. Arendorff! Och hjärnan sjunger direkt På Arendorffs tid, då var himmelen vid, då var stjärnorna nära att se. Ferlins Kuplett ”tillägnad Victor Arendorff, Högalid”. 
Vem var då denne man?

Artikeln, skriven 1992 av någon som heter Dan Melin, har ett foto på en man bakifrån i en smal mörk gränd, som ser ut att vara i Gamla Stan. Med texten ”Victor Arendorff var en centralgestalt bland Klarabohemerna. Mästare på överlevnad med kontakter i tidningskvarteren”.
Den artikeln måste man ju bara läsa!

Han föddes i Stockholm i ett borgerligt hem och revolterade tydligen tidigt mot det inrutade livet, blev som ung tagen för lösdriveri. Slängdes helt enkelt i fängelset, något som hette Svartsjöanstalten, och fick ett halvårs straffarbete i stenbrottet. Han skriver om den tiden i ”Svartsjöfångar” 1910, under namnet Capitivus. (Vilket får mig att tro att han någon gång läst latin).

Lösdrivare? Ja, han var i alla fall hemlös långa perioder, sov under bar himmel i Hagaparken på sommarhalvåret. På vinterhalvåret i olika nattkvarter och prång, där det fanns plats. Dagarna tillbringade han på Klaras krogar och kaféer. T ex W 6, Pilen, Fürstenhoff, Tennstopet och Löwenbräu. De två sistnämnda känner jag så väl igen, men inte från Klara, de flyttades senare därifrån, så i de ursprungliga Tennis och Löwet har jag förstås aldrig varit.

Klarabohemerna. Ett begrepp. Men vilka var de? Artikeln räknar upp en hel del av dem som flockades omkring Arendorff: Helmer Grundström, Birger Vikström, Emil Hagström, Gösta Pettersson, Ester Sjöblom och Nils Ferlin. Unga med författardrömmar som flyttat in till storstan. Man kan alltså observera en kvinna bland dessa. Är värt att ta reda på vem hon var, får återkomma om det senare. Till dessa slöt sig senare Tor Bergner, Sven O Bergkvist och Harald Forss.

”Kontakter i tidningsvärlden” stod det under fotot. Det var ofta fackens tidningar som tog in hans texter: Lantarbetaren, Brand och Arbetaren. Han såg som sin livsuppgift att utrusta de lägre samhällsklasserna med kunskap. Att Klara blev det område där alla dessa bohemer höll till beror på att det var här de flesta tidningarna fanns. Hoppet fanns att man kunde få in en liten dikt eller kortnovell och få en hacka för det.

Många myter om Victor Arendorff finns, men en story som inte är myt utan sanning, var att han var luspank efter att ha skuldsatt sig på flera av sina stamlokus och att han då lyckades sälja in en artikel till Dagens Nyheter:
Litteratören Victor Arendorff berövade sig i går eftermiddag på hotellet Kindstugatan 14 livet genom att skjuta sig. Han avled ögonblickligen. Victor Arendorff var född 1878 och hade för flera år sedan anställning i pressen … etc.

Dagen därpå, den 29 oktober 1915, införde han i Arbetaren en notis om sin återkomst till livet. Där det uppges att det var Helge Arendorff som kommit med den felaktiga uppgiften om broderns hädangång.

Victor Arendorff - mästare på överlevnad.

Samma år gav man ut hans Herr Husvills visor, där dikten ”En fattig poets vrede” avslutas så här:

Ni tycker nog mitt liv är skräp och flisor
och att jag ingenting åt världen ger. -
Jo, just för er
jag går i dröm och diktar mina visor.

.

It´s all over now, Baby Blue

När man dränerats på energi efter nattens katastrofval, kan man vända sig till en amerikansk nobelpristagare. Och låta hans texter säga det och plåstra om.

they´re selling postcards of the hanging
they´re painting the passports brown

you don´t need a weatherman
to know which way the wind blows

a hard rain´s a-gonna fall

where the people are many and their hands are all empty
where the pellets of poison are flooding their waters
where the home in the valley meets the damp dirty prison
where the executioner´s face is always well hidden
where hunger is ugly, where souls are forgotten
where black is the color, where none is the number

the ghost of Belle Starr she hands down her wits
to Jezebel the nun she violently knits
a bald wig for Jack the Ripper who sits
at the head of the chamber of commerce

well, John the Baptist after torturing a thief
looks up at his hero the commander-in-chief
saying, ”Tell me great hero, but please make it brief
is there a hole for me to get sick in?”

hey Mr Tambourine man, play a song for me
I´m not sleepy and there aint no place I´m going to

I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
sometimes I turn, there´s someone there, other times it´s only me
I am hanging in the balance of the reality of man
like every sparrow falling, like every grain of sand

oh, I awoke in anger
so alone and terrified
I put my fingers against the glass
and bowed my head and cried

it´s not dark yet, but it´s getting there

and the only sound that´s left
after the ambulances go
is Cinderella sweeping up
on Desolation Row ...

.

Bild

socker och kaffe
i soffan

solsken med salt

sommarens första
fönster

matta mitt i

mannen bakom
de två i soffan

söndag kan det vara

stålmannen
i rullstolen

båda som sover

.

Vandring i stor ek

Ingersgården hade en enormt stor ek. Tror det var en ek i alla fall. Det är ju dom som kan bli så där stora. Den stod vid ingången precis när man tagit till höger vid Brömsänget och skulle cykla ner mot Grops. För cykla skulle man alltid. Den täta häcken till höger följde man och så blev det en öppning. Ingången till Ingers.

Den var enormt hög och tjock så att man måste vara åtskilliga åttaåringar för att tillsammans kunna nå runt stammen med armarna. Fast det var ju bara en åttaåring i byn förstås. En åttaåring med röd cykel som tittade upp genom grenverket som nådde upp i himlen.

Det var så klart många träd där. Även om den där var en jätte. Oftast susade jag förbi på min cykel och tittade inte så noga på den. Den bara stod där på samma sätt som att cykeln rullade och att jag var i byn i hjärtat av min åtta års ålder.

Men en vacker dag låg den där. Minns inte några som grejat med såg och hållit på men det måste det ju varit. Jätten var i alla fall fälld. Jag ställde ifrån mig min röda cykel och så gick jag upp i trädet.

Det var en djungel av grenar och grönt och brunt överallt. Jag gick inne i trädet. Konstigt att det gick att gå här. Ingen kunde se mig. Men jag gick stadigt genom trädet. Lite rispig och lortig och blodig om högerhanden tror jag men jag tog mig fram. Ända tills jag kom allra längst upp i trädet. Där trädet slutade och det blev himmel. Det sista lövverket bara. Jag svepte undan det och tittade ut. Var detta himlen?

Ja, det var det.

Jag var i höjd med Grops och humlorna surrade.

.

På Alla helgons dag

Jag vill vara här i mörkret, sätta ut ett ljus.
För dig och för mig och för denna dag och för ljuset och mörkret som omger oss.

Jag minns så väl och jag minns ingenting. Jag kände dig så väl men inte vem du var.  

Ett ljus som jag får ställa i mörkret här.

De här fyra raderna jag skrev är det jag har.
Ett ljus mitt i mörkret där det är mest tystnad.

vi som var dina barn förstod knappt
hur mycket du hade varit fången

vi vakade länge fast det gick snabbt

du lyfte som en fågel ur betongen

.

Sång från Dopningskommissionen

(melodi: Robert Brobergs Maria-Therese)

En sårsalva det har hon minsann använt
på underläppen som hon i solen bränt
Aha - ett listat preparat!
Och så kan vi ju inte ha´t

Direktförbud att tävla måste därför ges
till den fuskigaste flicka som på jord kan ses
till Johaug, Therese

Elitidrottare med ett läppcerat
får makalöst förbättrade resultat
Vi måste häftigt ropa nej
Ett fräckt försök att dopa sig

Direktförbud att tävla måste därför ges
till den fuskigaste flicka som på jord kan ses
till Johaug, Therese

Och tänk på hur det kunde och måste gå
om hon dessutom smetat ett plåster på
Då blir man på ett ögonblick
en pundare på Salvequick

Direktförbud att tävla måste därför ges
till den fuskigaste flicka som på jord kan ses
till Johaug, Therese
oh yes

.