Jag går in i det lilla rummet där bokhyllorna finns. Med inte bara böcker i. Hittar en pärm med sparade diverse från förr. Slår upp den på måfå och ser en artikel om Victor Arendorff. Arendorff! Och hjärnan sjunger direkt På Arendorffs tid, då var himmelen vid, då var stjärnorna nära att se. Ferlins Kuplett ”tillägnad Victor Arendorff, Högalid”.
Vem var då denne man?
Artikeln, skriven 1992 av någon som heter Dan Melin, har ett foto på en man bakifrån i en smal mörk gränd, som ser ut att vara i Gamla Stan. Med texten ”Victor Arendorff var en centralgestalt bland Klarabohemerna. Mästare på överlevnad med kontakter i tidningskvarteren”.
Den artikeln måste man ju bara läsa!
Han föddes i Stockholm i ett borgerligt hem och revolterade tydligen tidigt mot det inrutade livet, blev som ung tagen för lösdriveri. Slängdes helt enkelt i fängelset, något som hette Svartsjöanstalten, och fick ett halvårs straffarbete i stenbrottet. Han skriver om den tiden i ”Svartsjöfångar” 1910, under namnet Capitivus. (Vilket får mig att tro att han någon gång läst latin).
Lösdrivare? Ja, han var i alla fall hemlös långa perioder, sov under bar himmel i Hagaparken på sommarhalvåret. På vinterhalvåret i olika nattkvarter och prång, där det fanns plats. Dagarna tillbringade han på Klaras krogar och kaféer. T ex W 6, Pilen, Fürstenhoff, Tennstopet och Löwenbräu. De två sistnämnda känner jag så väl igen, men inte från Klara, de flyttades senare därifrån, så i de ursprungliga Tennis och Löwet har jag förstås aldrig varit.
Klarabohemerna. Ett begrepp. Men vilka var de? Artikeln räknar upp en hel del av dem som flockades omkring Arendorff: Helmer Grundström, Birger Vikström, Emil Hagström, Gösta Pettersson, Ester Sjöblom och Nils Ferlin. Unga med författardrömmar som flyttat in till storstan. Man kan alltså observera en kvinna bland dessa. Är värt att ta reda på vem hon var, får återkomma om det senare. Till dessa slöt sig senare Tor Bergner, Sven O Bergkvist och Harald Forss.
”Kontakter i tidningsvärlden” stod det under fotot. Det var ofta fackens tidningar som tog in hans texter: Lantarbetaren, Brand och Arbetaren. Han såg som sin livsuppgift att utrusta de lägre samhällsklasserna med kunskap. Att Klara blev det område där alla dessa bohemer höll till beror på att det var här de flesta tidningarna fanns. Hoppet fanns att man kunde få in en liten dikt eller kortnovell och få en hacka för det.
Många myter om Victor Arendorff finns, men en story som inte är myt utan sanning, var att han var luspank efter att ha skuldsatt sig på flera av sina stamlokus och att han då lyckades sälja in en artikel till Dagens Nyheter:
Litteratören Victor Arendorff berövade sig i går eftermiddag på hotellet Kindstugatan 14 livet genom att skjuta sig. Han avled ögonblickligen. Victor Arendorff var född 1878 och hade för flera år sedan anställning i pressen … etc.
Vem var då denne man?
Artikeln, skriven 1992 av någon som heter Dan Melin, har ett foto på en man bakifrån i en smal mörk gränd, som ser ut att vara i Gamla Stan. Med texten ”Victor Arendorff var en centralgestalt bland Klarabohemerna. Mästare på överlevnad med kontakter i tidningskvarteren”.
Den artikeln måste man ju bara läsa!
Han föddes i Stockholm i ett borgerligt hem och revolterade tydligen tidigt mot det inrutade livet, blev som ung tagen för lösdriveri. Slängdes helt enkelt i fängelset, något som hette Svartsjöanstalten, och fick ett halvårs straffarbete i stenbrottet. Han skriver om den tiden i ”Svartsjöfångar” 1910, under namnet Capitivus. (Vilket får mig att tro att han någon gång läst latin).
Lösdrivare? Ja, han var i alla fall hemlös långa perioder, sov under bar himmel i Hagaparken på sommarhalvåret. På vinterhalvåret i olika nattkvarter och prång, där det fanns plats. Dagarna tillbringade han på Klaras krogar och kaféer. T ex W 6, Pilen, Fürstenhoff, Tennstopet och Löwenbräu. De två sistnämnda känner jag så väl igen, men inte från Klara, de flyttades senare därifrån, så i de ursprungliga Tennis och Löwet har jag förstås aldrig varit.
Klarabohemerna. Ett begrepp. Men vilka var de? Artikeln räknar upp en hel del av dem som flockades omkring Arendorff: Helmer Grundström, Birger Vikström, Emil Hagström, Gösta Pettersson, Ester Sjöblom och Nils Ferlin. Unga med författardrömmar som flyttat in till storstan. Man kan alltså observera en kvinna bland dessa. Är värt att ta reda på vem hon var, får återkomma om det senare. Till dessa slöt sig senare Tor Bergner, Sven O Bergkvist och Harald Forss.
”Kontakter i tidningsvärlden” stod det under fotot. Det var ofta fackens tidningar som tog in hans texter: Lantarbetaren, Brand och Arbetaren. Han såg som sin livsuppgift att utrusta de lägre samhällsklasserna med kunskap. Att Klara blev det område där alla dessa bohemer höll till beror på att det var här de flesta tidningarna fanns. Hoppet fanns att man kunde få in en liten dikt eller kortnovell och få en hacka för det.
Många myter om Victor Arendorff finns, men en story som inte är myt utan sanning, var att han var luspank efter att ha skuldsatt sig på flera av sina stamlokus och att han då lyckades sälja in en artikel till Dagens Nyheter:
Litteratören Victor Arendorff berövade sig i går eftermiddag på hotellet Kindstugatan 14 livet genom att skjuta sig. Han avled ögonblickligen. Victor Arendorff var född 1878 och hade för flera år sedan anställning i pressen … etc.
Dagen därpå, den 29 oktober 1915, införde han i Arbetaren en notis om sin återkomst till livet. Där det uppges att det var Helge Arendorff som kommit med den felaktiga uppgiften om broderns hädangång.
Victor Arendorff - mästare på överlevnad.
Samma år gav man ut hans Herr Husvills visor, där dikten ”En fattig poets vrede” avslutas så här:
Ni tycker nog mitt liv är skräp och flisor
och att jag ingenting åt världen ger. -
Jo, just för er
jag går i dröm och diktar mina visor.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar