Lite gafflande bara

Det är så mycket matprogram på TV.

Om en marsmänniska skulle stiga ner till oss och glutta på TV en valfri kväll, skulle den dra slutsatsen att de här jordlingarna äter tydligen oavbrutet.
Hela tiden är det någon som sticker gaffeln i nån mat och skyfflar in. Eller gör iordning mat. All vaken tid verkar gå åt för det.

- Fast det är bara som det verkar, säger jag då till marsmänniskan. Och bjuder den på en blogg. En blogg har nog marsmänniskan aldrig insupit.
- Nej, det har jag inte, håller marsmänniskan med. Vad har du blandat i denna blogg?

- Jo, först lite fågelkvitter. Lite grand i alla fall. Sen är det en som står däruppe och tar emot och plattar till. Han – eller hon – får akta sig bara så han – eller hon - inte blir stucken av gaffeln från den som står på marken.
- Jaså, äter de igen? Marsmänniskan kisade misstänksamt ner i bloggen.

- Nej, det är en högaffel. Han – eller hon – står på marken och lyfter upp hö med gaffeln, till honom – eller henne – som står däruppe på höskrindan. Där finns också några andra som räfsar ihop hö fram till honom – eller henne – som står därnere.
När de inte slår efter myggor, flugor, knott och bromsar.
- Varför i all sin dar gör de så?

- Slår efter dem? Jo, de är så obehagl-
- Nej, jag menar allt det där de jobbar med. Varför gör de det?

- Jo, de höstar in. Allt gräs, som torkat till hö måste in i ladorna. Så att när det blir vinter så har djuren nåt att äta. Inte VI, alltså, tillade jag hastigt, utan DJUREN.
- Vilka djur?

- Ja, hästarna.
- Bara hästarna? Marsmänniskan knep ihop mittenögat och smuttade på bloggen.

- Ja och så korna också, förstås.
- Varför korna?

- Ja, för att de ska överleva och må bra.
- Allt det jobbet bara för att de ska må bra? Marsmänniskans ena huvudantenn svängde tvivlande.

- Njae, för att de ska ge oss mjölk också.
- Bara mjölk?

- Ja och så ger de oss nötkött förstås.

PANG! smällde marsmänniskan bloggen i bordet!
- Just det! För att äta! Det är allt ni jordlingar gör. Äter! Eller gör i ordning för att äta.

Jag tog mackan ur munnen och vände mig om för att förtrytsamt protestera mot denna missfirmelse. Men marsmänniskan fanns inte kvar. Var puts väck.

Det där är typiskt för marsmänniskor. De går så fort bloggen är slut.
.

Slakta sitt eget folk

Gevärskulorna yr igen.
Al-Assad skjuter barn i Syrien.

De obeväpnade flyr igen.
Al-Assad dödar gamla i Syrien.

Det är vansinnet som styr igen.
Al-Assad mördar civila i Syrien.

Och FN? De ingriper ej.
Kina och Ryssland säger nej.
De har ju veto, eller hur?
Och stöder alltid en diktatur.

Vi hör om regeringens tortyr igen.
Al-Assad slaktar sitt folk i Syrien.

Skulle han vara president av Syrien?
Jag tittar på hans bild och spyr igen.

Och ännu en dag gryr igen
över det skändade Syrien.
.

Jämnt skägg jämt

Det är cabaré igen på jobbet. I mitten av september. Sista gången för mig kanske. Och för 67e året, om man var med från början.

Vilket man inte var. Jo, på ett sätt.

I mitt jobb på jobbet är jag ju historiker numera. Gräver fram företagets historia ur böcker, tidningar, filmer och intervjuer som gjorts.

I grävandet finns det en hel drös med stenar att vända på. Nu har jag börjat pilla på den sten som det står ”Cabaré” på.

År 1945 blev folk på mitt företag så uppsluppna av att freden brutit ut, att de gjorde tvenne uppsluppna ting.

- Portarna slogs upp för vårt första regionkontor utanför Stockholm, på Södra Hamngatan i Göteborg.

- Kamratföreningen på företaget firade sitt tioårsjubileum med en fest på Gillet i Stockholm. På den framförde några av de anställda en eget ihopknåpad ”cabaret” om företaget.

När det året därpå var dags för det årliga mötet för direktörsfarbröderna (och några få direktörstanter) i företagets högsta ledning, kom någon på ”men vänta, hade inte deras kamratförening någon tillställning ifjol med något kabarégäng? Kan vi inte låna in dem? Det kan väl bli ett lagom divertissement till konjaken?”

Och visst tillfrågades cabarégänget. Och visst kom de. Med nyskrivna låtar, sketcher och skämt om chefer. Och visst har det fortsatt. Nu på det 67e året, som sagt. 

Min stavning av detta är vinglig som synes. Vad ska det kallas? Cabaret med C och t? Eller med accent: Cabaré? Eller med K: Kabaret eller Kabaré. Bruket har vacklat. Som det gör när man försöker bestämma sig för om det är franska, engelska eller svenska man talar. Många kallar oss revyn. Eller det där spexgänget.

Själv kallar jag det för Cabaré. Tycker om den stavningen bäst, struntar i att den kanske inte är så värst SAOLsk. Man ser på något vis att det är just denna man menar.

Och nu håller vi som bäst på att planera årets, som äger rum midium september. Som kanske framskymtat i tidigare blogginlägg här, har det varit jämnt skägg att få ihop allt och hinna repa till cabaréerna. Men så är det jämt. Och till min stora tillfredsställelse kan jag konstatera att vi håller på traditionerna även i år.

Så här tänkte vi göra i år. Själva upptakten till cabarén, som blir min sista eller kanske inte, jo det blir det nog. Vid kaffet släcks det ner i salen. Och så dyker detta upp på stora duken över scenen:

Den 29 november 1945 firade
Kamratföreningen 10 år
med en fest.

På scenen då:
ett hemtrampat gäng anställda
med pinsamt dåliga skämt,
orättvisa påhopp på chefer
och framkraxade visor med nödrim.
      
Men det var 67 år sedan.
Och utvecklingen har gått framåt
i rasande fart.

På scenen idag:
ett hemtrampat gäng anställda
med pinsamt dåliga skämt,
orättvisa påhopp på chefer
och framkraxade visor med nödrim.

Mykke nöjje!

Och sen börjar cabarén.
.

En titt i almanackan

Jag har sju saker jag måste komma ihåg. Klappar mig runt fickorna för att känna att de är där.
Husnyckeln. SL-kortet. Plånboken. Jobbnyckeln. Passerkortet. Mobilen. Och fickalmanackan.

Ta fickalmanackan, t ex. Där finns inte bara själva almanackan. För varje dag står också ett citat. Nåt klokt som någon sagt. En del förstås fjompigt. Men guldkorn finns:

- Det är väl att lögnen finns – för tänk om allt man hörde var sant.
Albert Einstein.
- Vänner är de där ovanliga människorna som frågar dig hur det är och sen väntar på svaret.
Okänd.
- Det är aldrig för sent att bli den vi skulle kunnat vara.
George Eliot.
- Vi ser inte saker som de är. Vi ser dem som vi är.
Anaïs Nin.
- De flesta människor tillbingar sina liv med att gå och lägga sig när de inte är sömniga och stiga upp när de är det.
Cindy Adams.
- Slalom? Jag deltar inte i någon sport som har en ambulans som väntar i slutet av backen.
Erna Bombeck.
- Vår herre har skapat nötterna. Men han har inte knäckt dem.
Johann Wolfgang von Goethe.
- Om du önskar att dina drömmar skall gå i uppfyllelse, får du inte sova för länge.
Okänd.
- Man har alltid tid till det man vill göra.
Julius Lange.
- Det enda ondskan behöver för att segra, är att det goda ingenting gör.
Edmund Burke.

En del av citaten ger oss ett styng av dåligt samvete, en del öppnar våra ögon eller ger oss skrattrynkor kring dem. Fler kortisar? OK, jag öppnar almanackan på ett annat ställe:

- Allting är svårt innan det är enkelt.
Goethe.
- Det bästa tillfället att plantera ett träd var för tjugo år sedan. Det näst bästa är nu.
Kinesiskt ordspråk.
- Förlåtelse är att låsa upp dörren för att släppa någon fri och inse att fången var du själv.
Max Lucado.
- Det ljugs aldrig så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt.
Otto von Bismarck.
- Att klaga är som att sitta i en gungstol – du har något att göra men du kommer ingenstans.
Okänd.
- Det är svårt att finna lycka inom sig, men omöjligt att finna den någon annanstans.
Sebastian Chamfort.
- Få saker är så tillfredsställande som att se sina barn få egna tonåringar.
Doug Larson.
- En del människor ger sina bekymmer simlektioner i stället för att dränka dem.
Mark Twain.
- Det är alltid fel människor som har dåligt samvete.
Erich Maria Remarque.
- Var och en vet hur många får och getter han äger, men inte hur många vänner han har.
Cicero.

Får nog sluta där. Måste ut och räkna mina getter.
.

Handel är tjockare än demokrati

Jättelika affischer där jag står och väntar på tåget. Stor bild av en gammal och trött herre i texashatt.

Och texten ”J R Ewing är tillbaka. Falskare än någonsin”.
Tydligen dags att krama en dollar till ur den gamla serien.
”Olja är tjockare än blod” står det också med stora bokstäver på affischen.

Olja? Hmm, varför går mina tankar till Sveriges utrikesminister?

- En fråga, herr utrikesminister: är Vitryssland en demokrati eller diktatur?
- En synnerligen väl motiverad fråga. Demokrati är näppeligen det epitet, vilket först faller en på läppen. Att slänga ut alla diplomater från ambassaden, från MIN ambassad, det gör man bara inte! Lukasjenko uppträder som den buse han är. Men Sverige ska fortsätta slåss för demokrati och mänskliga rättigheter i Vitryssland! Oss kan han inte tysta! Vi viker oss aldrig! Vi, de förtrampades röst i världen!

- En fråga till, herr utrikesminister. Samma fråga om Saudiarabien. Är Saudiarabien en demokrati eller diktatur?
- Mnja, nu ska vi inte fara fram för ovarsamt med ogenomtänkta verba, enär frågeställningen uppvisar en hög grad av komplexitet. Obestridliga fakta ger vid handen att landet sedan generationer styrs av en familj, familjen Saud, med allt vad det innebär av överväganden och ansvarstaganden.

Och i ett oljedoftande moln seglar han i väg från den tillintetgjorde utfrågaren.

Vi som är så enkelt funtade att vi går och bär på en liten misstanke att båda länderna är diktaturer, kollar lite vad google säger.

Vitryssland: Auktoritärt styre. Ofria val. Politiska oppositionen utstår statlig depression. Statskontrollerad media. Mänskliga rättigheter kränks regelbundet. Europas minst demokratiska land, enligt en rapport från organisationen Freedom House.

Saudiarabien: Kungen är statschef, regeringschef och arméns överbefälhavare. Ingen lagstiftande församling finns. Kungen utnämner alla guvernörer och medlemmar i landets tretton provinsråd. Dödsstraff tillämpas. Islam är enda tillåtna religionen. Kvinnan får inte vistas utomhus utan manlig släkting. Hon måste bära slöja i form av abaya, hijab eller niqab. Den religiösa polisen mutawa hindrade skolflickor att ta sig ut från en brinnande skola år 2002, därför att de var otillräckligt klädda. Femton elever innebrändes.

Det är svårt att komma fram till något annat än den solklara slutsatsen, att även Saudiarabien är en diktatur. Varför anser inte Sveriges utrikesminister det?

Google igen.

Vitryssland: Råvaror mest i form av skog. En femtedel av ytan är obeboelig efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 (strålningen har bara minskat 1 % sedan olyckan). Handel mest med Ryssland, bl a importeras olja. Det närmaste i oljeväg de själva kommer, är väl att norrmannen Aleksander Rybak, han med fiolen, föddes här.
Saudiarabien: Landet har 25 % av jordens olja.

Mer än så behöver man kanske inte läsa.

Och jag blinkar till och när jag tittar igen har bilden framför mig plötsligt ändrats. I stället för den gamle i texashatt finns där nu en halländsk svensk europé i en stor huvudbonad.

Och det enda av texten som återstår är: ”falskare än någonsin”.
.

Das Haus

Ett hus kan innehålla så mycket.

På landet kunde nån säga: "jag kommer tillbaka om en stund, ska bara gå på huset först".
Vad menade hon/han? Hade hon/han fått ett plötsligt behov av att kliva upp på taket och spatsera omkring där?

Nej, oftast var det inte det som hon/han menade. Oftast var det att gå på toaletten. Som var i ett särskilt hus på gården. Ett torrdass. För det hette ju dass också. Men det sa man inte om man ville vara lite fin i kanten.

Namnet på ute-toan var alltså både dass och huset. Ofelbart dras ens tankar till tyskan här. Och så är det också. Den i kanten fine tysken sa att det var "das Haus" han skulle gå på.
Och Sverige är ju ett Tyskland light med all ordimport därifrån. Den i kanten lika fine svensken, han gick förstås på "huset", för det mörkade lite grand vad det handlade om.

Eller så sa han "jag ska bara gå på das Haus". Då mörkade han något ytterligare, eftersom uttrycket var på utrikiska.

För säkerhets skull kunde han också förkorta till dass. Så att han mörkade ännu mer vart han skulle. Bara det inte blev så mörkt att han gick vilse i sitt ärende och plötsligt fann att han verkligen spatserade på taket.

Men när vi nu ändå hamnat på taket, så är ju det där med "på" lite knepigt. För det finns ju två "på" på tyska. Både "an" och "auf". Vad säger man? Kanske båda två, för att vara på säkra sidan. Eller hela ramsan, som man ändå påbörjat: "an-auf-hinter-in-neben-über-unter-vor und zwischen". Den är fin den. Det enda jag kan på tyska. Styrde dativ vid befintlighet och ackusativ vid riktning. Alltså ackusativ när man irrar till dass och dativ när man äntligen kommit fram.

Och när man väl hamnat där, så väntar en kultursyn. En liten trasmatta med barr på. En liten glugg med försök till minigardin över. En uppspikad bild på en kung med borstig mustasch som gulnat och krullats upp i kanten. Inte så fin i kanten, med andra ord. Bilden alltså. Inte mustaschkungen.

Vidare var det i trä. Allting i trä. Ursprungsmaterialet för oss Homo Sapiens. Kakel och klinker kan slänga sig i väggen.

Vidare var det tre hål. Alltid tre. Som pappa och mamma björn och lilla barnet björn. Dassfabrikören utgick tydligen från att hela familjen skulle sitta där samtidigt. Eller att man skulle bjuda med sina affärsbekanta. Jag vet inte hur han tänkte.

Eller också hörde han lite illa. "Och så ska du borra hål i trä". Varpå han borrade tre hål.

Och sandpapprade noga efteråt. Så de blev fina i kanten.
.   

Får det vara en gurka?

Innan vi åker ut mot de elaka fransmännen eller de elaka kroaterna, vilka det nu blir som vi möter i finalen, måste jag prata lite om svenska laget.

För det pågår ju lite idrottstävlingar i London för närvarande och jag sneglade lite på handbollsmatchen mellan Sverige och Ungern. Eller sneglade, jag tittade med ohöljt intresse. Och bet på naglarna ändå upp på armbågarna under det gastkramande slutet.

Precis som i kvartsfinalen mot Danmark vann vi till slut med uddamålet.

Och ofelbart går mina drömmar bakåt i tiden. Till Bengans tid. Till 90-talet. Då vi var världens bästa handbollsnation som vann allt utom OS. Med alla listiga spelvarianter, där den kändaste kallades "Gurkburken". Av någon anledning. Kanske Bengan kom från Västerås?

Och jag liksom ser Bengans Boys samtidigt som jag ser dagens spelare.

- Kim Andersson, ledargestalten och listige passaren. Och det är som att skåda Stefan Löfgren från 90-talet igen (nej, inte nye S-ledaren).
- Dalibor Doder, liten irrationell trollgubbe. Påminner om Ljubomir Vranjes, fast Vranjes var ännu kortare. I denna sport där de flesta har basketlängd.
- Jonas Källman. Just en av de där långa smala. Med ännu längre armar verkar det. Jag tänker genast på ”Slangen” förr. Alltså Magnus Wislander.
- De två bjässarna i försvaret heter nu Magnus Jernemyr och Tobias Karlsson. Förut hette de Per Carlén och Ola Lindgren (samma Ola som idag är förbundskapten för Sverige).  

- Även de två målvakterna i dag, Johan Sjöstrand och Mattias Andersson, har en likhet med målvakterna förr i ti´n, Peter Gentzel och Mats Olsson. Ibland så bara ”stänger de till” – det heter så när en målvakt räddar flera bollar på raken.
- Och även idag har vi en hårfager som far omkring på banan, Kim Ekdahl Du Rietz, precis som Staffan Olsson från Bengan-Boys-tiden (ja, samma Staffan som idag är förbundskapten, vi har ju två). Fast Kim har sitt hår uppsatt på finansministervis. Och Staffan bär fortfarande sitt midjelångt.
- Kantspelarna Niclas Ekberg och Fredrik Petersen. Deras motsvarigheter var Johan Pettersson och Pierre Thorsson. Nuvarande kantisar "knorrar" dock inte in bollen längre, som jag tidigare upprört påpekat. Men nog knorrat om det.
- I dagens lag finns också Jonas Larholm. Något av en favorit hos mig. Han har en otrolig speluppfattning. I Bengans lag hade vi Magnus Andersson, en motsvarande elegant.

När jag puzzlar ihop gubbarna idag med gubbarna i går så blir det en över. I 90-talets lag fanns Erik Hajas, expert på kontring. Så fort vår målis fick tag i bollen, så var Hajas halvvägs över planen och fick han bara bollen då så var det mål. Någon Hajas kan jag inte hitta i dagens lag.

Men ändå. Gurkorna ligger i en bra lag även i dag. The gurkburk is back in town. Oavsett hur det går i finalen på söndag. Vi har åter ett gyllene handbollslag med en massa sköna profiler.

Handboll är världens bästa sport. Varför? Det blir så många mål. Så även en match mellan dåliga lag är kul att se. Vinner man så är det fantastiskt med alla mål man i efterhand kan veva i repris och njuta av. Förlorar man är det av samma anledning så mycket smärtsammare.

Som livet alltså.
.

Pelle Sanslös och Maja Gäddnos

Pelle: - Titta, Maja, ska du få se.
Jag måtte ha förlagt ett V.

Maja: - Så hemskt! Och även jag, tyvärr.
För jag har tappat bort ett R.

Pelle Sanslös: - Ja, jag ser den är försvunnen
för du har bli´tt så lång i munnen.
Maja Gäddnos: - Så jag ser ut! Hur ska jag bete mig?
Folk kan bli rädda när de får se mig.
Pelle Sanslös: - Och jag har fått den hära yrseln
som gör det svårt med själva styrseln.
Maja Gäddnos: - Var du glad att du bara är yr.
Det är från mig som barnen flyr.
Pelle Sanslös: - Hur får vi´rom å sluta va´ skraja,
Maja?
Maja Gäddnos: - Hitta våra R och V, snälle
Pelle!

Men han såg matt ut och satt still.
Hon plirade illmarigt och lade till:
- Om du skaffar dem tillbaka
lovar jag att bli din maka.

Pelle hade nästan tuppat av,
men detta blev han pigg utav.
Snokade och sökte som besatt.
Nosade och letade dag och natt.

Men tji! - Nu har jag gått på pumpen,
sa Pelle och satte sig på stumpen.
- Aj, javisst ja, hade ju ett ärr därbak.
Ett R!! Men hurra! Det är ju samma sak!

Så nu fick Maja sitt R från Pelle
som stolt berätta´ var det kom från för ställe.

Och världens mest tacksamma kattfrökendam
höll nu ut sina armar för att ge en kram.
Då kunde båda plötsligt se
att hennes armar blev ett V!

Hon räckte fram V:et och Pelle tog fatt den.

Pelle Svanslös: - De fanns hos oss själva! Det var som katten!
Maja Gräddnos: - Nu är vi som vi ska vara igen.
Pelle Svanslös: - Kattlika och underbara igen.
Maja Gräddnos: - Så bra! Då kan vårt bröllop stånda.
Pelle Svanslös: - Vi tar det direkt. Nu på månda´.
Maja Gräddnos: - Tänk, du och jag framför en prälle,
Pelle!
- Höra klockorna dåna och se flaggorna vaja,
Maja!
- Med ett fyrfaldigt mjau från varenda kisse!

Så tassade de hem för att berätta för Trisse.
.

Jag tänker ofta på Bob Dylan

kärleken tar för lång tid
godheten kostar för mycket
nyanser har för många alternativ

gata med uppfälld krage
stickande ord in i
ögat som nysnö

allt i dig blåser
som en skjorta på strecket
glömd efter tvätten vem du är

kärleken rycker på sina dyra axlar
och godheten släcker sin brinnande
cigarett i hjärnan

var natten kall i går?
är du inte där?
minns du hur du knäpper dina händer?

dina människoförsök
är abborrar på den
sprattlande stranden

det är mörker
men i ett smalt ljus ur din strupe
är det inte mörker
.

Att spänna en regnbåge

Nu ska jag försöka se om jag kommer ihåg ordningen. Rött - orange - gult - grönt -blått - violett.

Fast i min veckade hjärna tänker jag ju brandgult och lila i stället för orange och violett. För att inte säga gredelint. Det är mera balla färgnamn egentligen.

Regnbågen alltså. Den symbol som Pride-paraden kör med.

Var ute och tittade på paraden. Färg var bara förnamnet. Diskret framtonande var inte vad man först slogs av hos paraden. De personer som hade helt vanliga kläder på sig stack ut som starkt avvikande.

Början på hela det här fenomenet, tänker jag, är en manifestation av individens självklara och FN-stödda rätt till sin egen sexualitet. En minoritetens lovvärda protest mot förtryck.

Men det var så mycket annat här också.

Det kom flaklass packade med badstrandsklädda ungdomar som hoppade och hojtade till tinnitusmusik ur högtalare.
Vad var det här? Nybakade studenter igen?

Och det kom marscherande organisationer och partier. Sossarna kom där under sina plakat. Och vänstern med Sjöstedt i spetsen. Och högern, förlåt jag menar moderaterna, med Beatrice Ask. Och centern, härförda av nya partiledaren, "make lööf, not war" hade de inte på plakaten, men kunde lika gärna ha haft.
Vad var det här? Första maj?

För det var en halv miljon som kantade paraden och tittade  på. Och det är förstås oemotståndligt för partistrateger.
"Hallå, våra konkurrenter är ju med! Vi måste också synas där. Jag struntar i hur ogaya ni är. Ut med er på gatan och marschera ihop lite röster".

Det gäller ju att kapa åt sig en bit av kakan, innan HBTQ bildar eget politiskt parti.

Men jag såg också Mona Sahlin i paraden och jag lyfte min flottiga keps för henne. Jag har alltid högaktat hennes orädda sätt att stå upp för sexuella minoriteter och andra undanskuffade i samhället, långt innan det blev trendigt och politiskt korrekt.

Och den kameleontiska paletten vindlade sig vidare som en glad röd, brandgul, gul, grön, blå och gredelin orm ända fram till festplatsen Tantolunden.

Där huvudtalaren var Jimmie Åkesson.
Nä, jag bara skojar.
.

Jag knackar folk på ryggen

Vi torskade mot Island.

Med ”vi” menar jag svenska herrlandslaget i handboll. Med ”torskade” menar jag förlorade.


En massa förståsigpåare försökte efteråt förklara förlusten, men i mitt tycke var orsaken lätt att se. Vi hade inget kantspel. Islänningarna grötade inte bara ihop sig i mitten, de passade också till killen vid kanten längst fram.

I ett anfall i handboll finns det nämligen två sådana kantspelare, en till vänster och en till höger. Det kände islänningarna till. Svenskarna hade tydligen inte fått reda på det. De två vi hade på kanterna längst fram i anfallet kunde lugnt sätta sig på en pall där och ta fram stickningen. De fick aldrig någon pass. 

Jag skulle vilja knacka en valfri svensk på ryggen där han som bäst grötade i mitten och säga: 
”psst, jag vet att detta kan komma som en fullkomlig chock för dig, men det finns en medspelare på kanten också, ja två stycken t o m, varför inte låta nån av dem få en ströpassning?”

Jag vet att kantspelarna längst fram har dålig vinkel, står nästan parallellt med mållinjen, men det är liksom det som är vitsen med handboll, de kan hoppa in med bollen i målgården och då ökar nämligen vinkeln så ett mål kan uppstå, när de skjuter.

På 90-talet spelade vi så, utnyttjade kanterna. När vi stångat oss blodiga i mitten lät vi bollen gå till blonde Johan Pettersson till vänster eller tunnhårige Pierre Thorsson till höger. Oftast blev det mål då. Thorsson knorrade in den. Målisen kunde stå hjälplös och åse hur bollen gick runt honom i en båge och retsamt in i mål bakom honom.

Jag fortsatte att knacka folk på ryggen. På friidrottsstadion. Där hade nämligen vårt nya, unga löparfynd på 400 meter, Moa Fjellner, just misslyckats med att gå vidare.

”När jag kom ut på banan var jag inte beredd på att den var våt, visste inte att det hade regnat”, sa hon när hon intervjuats.

Har vi ingen ledare/tränare på plats? Jag tänker att vi väl har åtminstone en? Jag knackar honom/henne försiktigt på ryggen.

 ”Ursäkta”, säger jag/ser jag mig själv säga, ”men kunde du inte försöka agera lite ledare/tränare för Moa, du vet hon är ju helt ung och har inte gjort åttioelva OS, peppa henne lite, åtminstone prata lite med henne, kanske t o m berätta vad det är för väder därute, du vet soligt eller ösregn eller snöstorm kanske spelar in en aning för underlaget hon ska springa på, om det inte är alldeles för mycket besvär för dig, förstås? ”

Men han/hon ville inte/kunde inte. Moa fick sprattla bäst hon kunde, tänkte väl han/hon. Så det blev torsk igen. Och jag tänker på alla våra ledare och folk som vi skickat till London. Och förstår att det är ack så dyrt med torsk nuförtiden.
.

Svenskt guld!

Välkommen till augusti! Kantarellmånaden. Kräftmånaden. Börja-i-skolan-igen-månaden. Eller börja-på-jobbet-igen-månaden.

Fast hela året har det förstås varit august i. August Strindberg alltså. I år var det hundra år sedan han dog. Vi har ju den konstiga vanan att fira berömdheters död. Borde vi inte vara glada att de föddes i stället, inte att de dog? I alla fall om vi gillar personen i fråga.

Många har ju i och för sig svårt för August Strindberg, hans kvinnosyn t ex. Men imponerad av honom blir man. Han har gjort så mycket. Teaterpjäser. Romaner. Noveller. Lyrik. Konst.

Fröken Julie tillhör ju världsdramatiken. Och jag kommer så väl ihåg Ett drömspel, den första pjäs jag såg, i regi av Ingmar Bergman dessutom, en fenomenal upplevelse, den där håven t ex (javisst är den grön, som jag ville ha, men det är fel grön …).

Romaner … Röda Rummet, 1879, räknas ju som den första moderna romanen på svenska. Men det jag minns mest är Tjänstekvinnans son, kapitlet "Johan och muttrarna", jag rös när jag läste den.

Noveller … läs hans Ett halvt ark papper, ett litet mästerverk, han får in en människas hela liv i små enkla vardagliga ord.

Lyrik … han har en lång dikt om kråkor, Chrysaetos tror jag den heter, otroligt förvånad blev jag när jag läste den första gången  -va! är han en mästare på poesi också? Och så förstås den där dikten Esplanadsystemet – ”här rivs för att få luft och ljus”.

Konst … väldigt skickliga målningar med havsmotiv, med upprörda vågor, förstås (som i bilden ovan, hans "Storm i arkipelagen"). Och mästerlig i den ursvåra konsten att återge hur ljus glittrar på vågor.

En tusenkonstnär, denne August. Ute i världen är man förbluffad över att han aldrig fick nobelpriset i litteratur för sin dramatik. Och jag håller med. Orsaken var uteslutande Carl David af Wirsén. Han var ständig sekreterare i Svenska Akademien på den här tiden och Strindberghatare. ”Så länge jag lever ska Strindberg aldrig få …”. Och båda dog samma år, 1912. Wirsén månaden efter Strindberg.

Strindberg var en framstående fotograf också. Det finns ju massor av bilder på Strindberg och de flesta togs av honom själv. Med självutlösare.

Dessutom var han alkemist. Försökte framställa guld. Om jag skrivit en betraktelse över det? I thought you´d never ask:

jag
jag drömmer
jag drömmer alltså
jag drömmer alltså blir
jag drömmer alltså blir jag
jag drömmer alltså blir jag till
jag drömmer alltså blir jag till guld
jag drömmer alltså blir jag till
jag drömmer alltså blir jag
jag drömmer alltså blir
jag drömmer alltså
jag drömmer
jag

Kanske något för våra tappert kämpande deltagare och deltagarinnor i London?
.