Das Haus

Ett hus kan innehålla så mycket.

På landet kunde nån säga: "jag kommer tillbaka om en stund, ska bara gå på huset först".
Vad menade hon/han? Hade hon/han fått ett plötsligt behov av att kliva upp på taket och spatsera omkring där?

Nej, oftast var det inte det som hon/han menade. Oftast var det att gå på toaletten. Som var i ett särskilt hus på gården. Ett torrdass. För det hette ju dass också. Men det sa man inte om man ville vara lite fin i kanten.

Namnet på ute-toan var alltså både dass och huset. Ofelbart dras ens tankar till tyskan här. Och så är det också. Den i kanten fine tysken sa att det var "das Haus" han skulle gå på.
Och Sverige är ju ett Tyskland light med all ordimport därifrån. Den i kanten lika fine svensken, han gick förstås på "huset", för det mörkade lite grand vad det handlade om.

Eller så sa han "jag ska bara gå på das Haus". Då mörkade han något ytterligare, eftersom uttrycket var på utrikiska.

För säkerhets skull kunde han också förkorta till dass. Så att han mörkade ännu mer vart han skulle. Bara det inte blev så mörkt att han gick vilse i sitt ärende och plötsligt fann att han verkligen spatserade på taket.

Men när vi nu ändå hamnat på taket, så är ju det där med "på" lite knepigt. För det finns ju två "på" på tyska. Både "an" och "auf". Vad säger man? Kanske båda två, för att vara på säkra sidan. Eller hela ramsan, som man ändå påbörjat: "an-auf-hinter-in-neben-über-unter-vor und zwischen". Den är fin den. Det enda jag kan på tyska. Styrde dativ vid befintlighet och ackusativ vid riktning. Alltså ackusativ när man irrar till dass och dativ när man äntligen kommit fram.

Och när man väl hamnat där, så väntar en kultursyn. En liten trasmatta med barr på. En liten glugg med försök till minigardin över. En uppspikad bild på en kung med borstig mustasch som gulnat och krullats upp i kanten. Inte så fin i kanten, med andra ord. Bilden alltså. Inte mustaschkungen.

Vidare var det i trä. Allting i trä. Ursprungsmaterialet för oss Homo Sapiens. Kakel och klinker kan slänga sig i väggen.

Vidare var det tre hål. Alltid tre. Som pappa och mamma björn och lilla barnet björn. Dassfabrikören utgick tydligen från att hela familjen skulle sitta där samtidigt. Eller att man skulle bjuda med sina affärsbekanta. Jag vet inte hur han tänkte.

Eller också hörde han lite illa. "Och så ska du borra hål i trä". Varpå han borrade tre hål.

Och sandpapprade noga efteråt. Så de blev fina i kanten.
.