Med ”vi” menar jag svenska herrlandslaget i handboll. Med ”torskade” menar jag förlorade.
En massa förståsigpåare försökte efteråt förklara förlusten, men i mitt tycke var orsaken lätt att se. Vi hade inget kantspel. Islänningarna grötade inte bara ihop sig i mitten, de passade också till killen vid kanten längst fram.
I ett anfall i handboll finns det nämligen två sådana kantspelare, en till vänster och en till höger. Det kände islänningarna till. Svenskarna hade tydligen inte fått reda på det. De två vi hade på kanterna längst fram i anfallet kunde lugnt sätta sig på en pall där och ta fram stickningen. De fick aldrig någon pass.
Jag skulle vilja knacka en valfri svensk på ryggen där han som bäst grötade i mitten och säga:
”psst, jag vet att detta kan komma som en fullkomlig chock för dig, men det finns en medspelare på kanten också, ja två stycken t o m, varför inte låta nån av dem få en ströpassning?”
Jag vet att kantspelarna längst fram har dålig vinkel, står nästan parallellt med mållinjen, men det är liksom det som är vitsen med handboll, de kan hoppa in med bollen i målgården och då ökar nämligen vinkeln så ett mål kan uppstå, när de skjuter.
På 90-talet spelade vi så, utnyttjade kanterna. När vi stångat oss blodiga i mitten lät vi bollen gå till blonde Johan Pettersson till vänster eller tunnhårige Pierre Thorsson till höger. Oftast blev det mål då. Thorsson knorrade in den. Målisen kunde stå hjälplös och åse hur bollen gick runt honom i en båge och retsamt in i mål bakom honom.
Jag fortsatte att knacka folk på ryggen. På friidrottsstadion. Där hade nämligen vårt nya, unga löparfynd på 400 meter, Moa Fjellner, just misslyckats med att gå vidare.
”När jag kom ut på banan var jag inte beredd på att den var våt, visste inte att det hade regnat”, sa hon när hon intervjuats.
Har vi ingen ledare/tränare på plats? Jag tänker att vi väl har åtminstone en? Jag knackar honom/henne försiktigt på ryggen.
”Ursäkta”, säger jag/ser jag mig själv säga, ”men kunde du inte försöka agera lite ledare/tränare för Moa, du vet hon är ju helt ung och har inte gjort åttioelva OS, peppa henne lite, åtminstone prata lite med henne, kanske t o m berätta vad det är för väder därute, du vet soligt eller ösregn eller snöstorm kanske spelar in en aning för underlaget hon ska springa på, om det inte är alldeles för mycket besvär för dig, förstås? ”
Men han/hon ville inte/kunde inte. Moa fick sprattla bäst hon kunde, tänkte väl han/hon. Så det blev torsk igen. Och jag tänker på alla våra ledare och folk som vi skickat till London. Och förstår att det är ack så dyrt med torsk nuförtiden.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar