Fast i min veckade hjärna tänker jag ju brandgult och lila i stället för orange och violett. För att inte säga gredelint. Det är mera balla färgnamn egentligen.
Regnbågen alltså. Den symbol som Pride-paraden kör med.
Var ute och tittade på paraden. Färg var bara förnamnet. Diskret framtonande var inte vad man först slogs av hos paraden. De personer som hade helt vanliga kläder på sig stack ut som starkt avvikande.
Början på hela det här fenomenet, tänker jag, är en manifestation av individens självklara och FN-stödda rätt till sin egen sexualitet. En minoritetens lovvärda protest mot förtryck.
Men det var så mycket annat här också.
Det kom flaklass packade med badstrandsklädda ungdomar som hoppade och hojtade till tinnitusmusik ur högtalare.
Vad var det här? Nybakade studenter igen?
Och det kom marscherande organisationer och partier. Sossarna kom där under sina plakat. Och vänstern med Sjöstedt i spetsen. Och högern, förlåt jag menar moderaterna, med Beatrice Ask. Och centern, härförda av nya partiledaren, "make lööf, not war" hade de inte på plakaten, men kunde lika gärna ha haft.
Vad var det här? Första maj?
För det var en halv miljon som kantade paraden och tittade på. Och det är förstås oemotståndligt för partistrateger.
"Hallå, våra konkurrenter är ju med! Vi måste också synas där. Jag struntar i hur ogaya ni är. Ut med er på gatan och marschera ihop lite röster".
Det gäller ju att kapa åt sig en bit av kakan, innan HBTQ bildar eget politiskt parti.
Men jag såg också Mona Sahlin i paraden och jag lyfte min flottiga keps för henne. Jag har alltid högaktat hennes orädda sätt att stå upp för sexuella minoriteter och andra undanskuffade i samhället, långt innan det blev trendigt och politiskt korrekt.
Och den kameleontiska paletten vindlade sig vidare som en glad röd, brandgul, gul, grön, blå och gredelin orm ända fram till festplatsen Tantolunden.
Där huvudtalaren var Jimmie Åkesson.
Nä, jag bara skojar.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar