Del 2: Från vit kavaj till blå

Juni. D v s 1994-2003.
”Ja, det var en kväll i juni, då när sommarn e´ som bäst”. En sångare, kompositör och artist i blå kavaj äntrar Sollidenscenen och Allsångens midsommar är här. Lasse Berghagen kommer inte bara med ny signaturmelodi, utan med ett helt annat koncept, ett som består än i dag 20 år efteråt. Humor, artisteri och ungdomens sång kommer in för gott. Pop och rap, inte bara schlagers. Och Björn Wahlström bärande på väsande och slingrande Skansendjur.
Under Lasse Berghagens 10 år som programledare ökar tittarsiffrorna från 600 000 till 2 miljoner. Fjortisarna vid ståplatsscenen skriver LASSE på sina plakat, med ett rött hjärta omkring.

Lasse med blåa sviden,
låt mig besjunga dig nu.
Du tog programmet in i tiden,
Allsångens kung – det är du!

Juli. D v s 2004-10.
En renodlad komiker tar över stafettpinnen. Anders Lundin har det ganska bra förspänt, med precis den lätta ton som gör att han kan surfa vidare på det redan satta konceptet och ta det till högsommartemperatur. Omtalat blir Carolas nummer 2005 när hon exalterad rycker en blomkruka från scenen och kastar ut bland publiken.
Och den 18 juli 2006 är Jorå-Vitjen-vinnarna Lordi där och sjunger ”Hard Rock Hallelujah” med monstermasker och pyroteknik. Bakom scenen extra väktare och sjukvårdare, och tre extra brandsläckare. Det är 28 000 i publiken, rekord förstås. Och på fjortisarnas plakat vid ståplatsscenen står det ANDERS med rött hjärta omkring.
Tittarrekord även på teve den 26 juni 2007, då 2 265 000 ser the Ark, Pernilla Wahlgren och Maria Möller m fl. Fast mot slutet av hans sjuårsperiod dalar dock tittarsiffrorna för Anders.

Allsångsepoken med många rekord i
Anders Lundin eldar på med Lordi
och publiken lär sig att huka
när Carola laddar om med en kruka.

Augusti. D v s 2011-13.
Ståuppkomikern ut och skönsångaren in. Måns Zelmerlöw gör överraskande debut som programledare. Han håller just på att bredda sig från popsångare till musicalartist och både allsångsprogrammet och hans karriär ger en skjuts uppåt åt varandra. Hans mellansnack och artistintervjuer är mjukare, man slipper hurtighet och gags som man nu fått övermycket av och publiken strömmar tillbaka till Allsången.
Och ingen kan sjunga Stockholmssången ”Stockholm i mitt hjärta” så snyggt och självklart som denne brunögde påg från Lunda. Fjortisarna vid ståplatsscenen skriver MÅNS på sina plakat, med ett rött hjärta omkring. Men musicalscenerna drar i Måns Zelmerlöw och hans tid som programledare blir bara tre år.

Med Måns blir melodin
mer Lund än Lundin.
Som Karlfeldts ”Mörkögda augustinatt”
i stället för kräftor med en lustig hatt.

September. D v s 2014 - 
Petra Marklund börjar sitt nya sommarjobb i morgon. Då blir hon den första kvinnan att dra igång sommaren med de klassiska tonerna ”Stockholm i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu …”.
Efterlängtad av många som programledare! Händerna mot himlen! Nu får hon föra vidare den tradition som startades av Sven Lilja i den vita kostymen. Att hon fick vänta ända tills nu med detta, är dock inte alls att förvånas över.

För beträffande
sammanträffande,
hon är ju också September,
remember?
.

Del 1: I begynnelsen var Lilja

Januari. D v s 1935-50.
Som 1800 kallt ungefär. Men en liten flämtande låga hålls upp i mörkret av en kantor i vit kostym. By the name of Sven Lilja. Och under 16 hela år.

Icke blott rimfrost och långkalsonger
men revy-, sjömans- och fosterlandssånger,
är den tidens rekvisita
med en Lilja i kostymen den vita.

Februari. D v s 1951-55.
Ingen har övertagit den flämtande lågan. I stugorna hukar de flämt- och låglösa i väntan på den annalkande våren.

Facklan är det ingen som tar i
i februari.
Tur att den månaden är kort.
Våren är bara 5 år bort.

Mars. D v s 1956-66.
Isen bryts och Egon Kjerrman tar resolut tag i allsångens fackla och släpper den inte på elva år. Programmet kallas nu ”Bäste man på Skansen”. Mer schlager i stället för högstämda fosterländska sånger. Och en signaturlåt. Faktiskt två. I början tonar ”Siste man på Skansen” ut, Fred Winters fina visa. Och avslutningssången är  ”Auf wiedersehen”. I stugorna virkas Egon-halsdukar.

Två framtänder som är glesa
och refränger en smula hesa
gör hans tjofaderittande
bara mera smittande.

April. D v s 1967-73.
Allsången iråkar nu ett bakslag. Aprilväder kan vara så. Tystnadens stilla snö faller över Sollidenscenen under sju långa år. Landets unika konstform ”Den unisona falsksången” ser ut att ha snöat in.

Vid allsångsmiken vill ingen se nån
efter allas vår egen Egon.
Siste man på Skansen, månntro?
Nä, då kommer det nån som heter Bo.

Maj. D v s 1974-93.
Den odiskutable innehavaren av längdrekordet i Allsången är Bosse Larsson. Han ledde det i 20 år. Precis som Egon mer anlitad för entusiasmen än sångrösten. Det finns denna tid också en Bosse Larsson i Malmö FF och landslaget, mittfältare eller om det är center. För det kan väl inte vara samma kille?
År 1979 börjar Allsång på Skansen sändas på TV. Ny signaturmelodi, med det klatchiga namnet  ”Sjung med, sjung med per television, så blir vi enad nation”. I stugorna virkas Bosse Larsson-halsdukar.

Bosse Larsson tar alla i sin stora famn.
Finns dock den där centern med samma namn.
Lite svårt att hålla dom isär.
De sjunger lika bra ungefär.
.

Apollinaire

Jag såg namnet Apollinaire någonstans, var minns jag inte. 

Men det slog mig då, det var ju han som skrev den där dikten jag läste för länge sedan! Den franska titeln framför allt, även om jag måste erkänna att det var den svenska översättningen jag läste. Den franska och svenska versionen stod sida vid sida. Un homme et un femme absolument blancs hette den. Fascinerande. Fråga mig inte varför. En av de saker som är fascinerande med fascinationer är att man inte kan förklara.

Google upp. Vem var du, Apollinaire? Ja, han hette inte ens Apollinaire. Föddes i Rom 1880 som Wilhelm Apollinaris de Kostrowitzky, son till polska adelsdamen Angelica Kostrowicka, fadern okänd. Talade flera språk och utbildades delvis i Monaco. Emigrerade till Frankrike och tog sig namnet Guillaume Apollinaire, som ju var hans eget namn fast på franska.

Namnet en liten fransk uttalsskola i sig. Betoningen i slutet i båda namnen och slut-e stumt. I förnamnet uttalas G som G, Uet stumt, LL som J, AU som Å. I efternamnet AI som Ä. Jag fascineras av uttalsdigra namn.

I Paris blev han en av de tongivande i konstnärskvarteren i Montparnasse, tillsammans med t ex Pablo Picasso, Gertrude Stein, André Breton och Marc Chagall m fl. Apollinaire intresserade sig för alla riktningar som bröt mot gängse traditioner. Kubismen. Modernismen. Futurismen. Hans Caligrammes blev han berömd för. Se bilden. Dikt och bild i ett.

Hans diktsamling Alcool från 1913 kom på 17e plats på tidningen Le Mondes lista 1999 över århundradets 100 främsta böcker.

En kul skröna, men antagligen sann, som Google med stolthet relaterar, är att Apollinaire och polaren Picasso båda arresterades och anklagades för att ha stulit Mona Lisa, men friades senare.

Och så den där dikten jag mindes. Jag kallade fram Google igen och hittade den. Och satt där med lång näsa. Det var ju inte alls Apollinaire som skrev den! Det var André Breton! Det var så det var! En Montparnasseskald visserligen, men fel snubbe. Hur är det ställt med minnet egentligen? Och jag som googlat fram en massa om Guillaume Apollinaire, helt i onödan.

Fast då hade jag ju inte fått veta att han knyckte Mona Lisa. Fast han blev frikänd och rentvådd. Fast inte ensam, Pablo Picasso var med när han gjorde det.

Eller hur det var. 
.

Pyramidalt feltänk

I Dagens DN skriver Finansmarknadsministern att han vill ”stärka rätten att flytta pensionssparandet”.

Oerhört få personer läser texter om pension. Hur högt begåvad och beläst man än är, så skyr man detta område som pesten och därför råder i detta land en fruktansvärt stor okunnighet om pensioner. För parametrarna ”kunskap” och ”intresse” går hand i hand och när det gäller ämnet pensionsförsäkring så är intresset pinsamt nära noll. Och därmed är också kunskapen det. Och vi skäms lite för att vi hajar nada och när vi har kniven mot strupen (vid sjukdom, vid dödsfall, när det närmar sig pensionsdags) då betalar vi gärna en hacka eller två till nån som kan fixa detta jobbiga för oss.

När jag tänker på eller skriver om detta, växer det upp en stor svart ilska i mig.

Därför att svenskens totala underläge på detta område cyniskt utnyttjas av försäkringsmäklare, som sedan länge är vana att lätt som en plätt kunna sko sig på vår okunnighet och utsatthet. Vår önskan att vilja leva även efter pensionsdagen betalar mäklarens nya fina bil, tänder hans feta cigarr efter ännu en ditkrafsad namnteckning på den streckade raden.

Och därför att svenskens totala underläge på detta område utnyttjas även av politiker och makthavare. Försäkringsmäklarna vet mycket väl att de lurar kunderna, men struntar i detta, de tjänar ju pengar på det. Men politikern och makthavaren gör det nog i god tro. De lever ju i sin bubbla, vill själva anlita dyra mäklare och flytta runt pensionskapital och tror därför att alla vill det.

Det vill inte alla. Det är oerhört få som vill det. Det är bara de få som har råd med detta, som vill det. Vi andra vill inte och kan inte och har inte minsta lust att göra det. Alltså att lägga vår dyrbara tid och surt förvärvade korvören på att flytta runt pensionskapital.

Pensionssystemet är som en pyramid med tre delar.

- Längst ner, den breda basen, är allmän pension, som betalas av skatterna. ATP hette det förut och gav 60 procent av lönen. Detta förstörde politikerna 1999 när Nya Allmänna Pensionen (NAP) infördes. Vad NAP ger kan bara några få sakkunniga räkna ut. Det enda säkra är att det ger mycket mindre än ATP, kanske bara hälften. Det ”oranga kuvertet” blir tunnare och tunnare. Att NAP är århundradets felbeslut erkänner nu fler och fler politiska höjdare, nu senast Göran Persson.

- I mitten, mindre än basen, men ändå stor, är de kollektivavtalade pensionerna, ITP, t ex, som betalas av arbetsgivarna. En mindre revolution i det tysta har skett med dessa pensioner sedan 2007. Kollektivavtalsparter (som PTK och Svenskt Näringsliv) gör endast de produkter möjliga att välja som kunderna tjänar bäst på. Utrymmet för försäkringsmäklare att sko sig på kunderna har minskat, vilket förstås gör mäklarna ursinniga. Om flytt av pensionsrätt skulle tillåtas, skulle  mäklarna börja gnugga händerna igen.

- Och så toppen av pyramiden, den minsta delen, de privata pensionsförsäkringarna, som betalas ur egen ficka. Här kan gott försäkringsmäklarna hålla till med sina feta cigarrer. Om de stannar där.

Nej, finansmarknadsministern. Vi, en förkrossande majoritetet av väljarkåren i Sverige, är inte intresserade av att ”stärka rätten att flytta pensionssparande”. Däremot är vi intresserade av att stärka rätten att flytta bort regeringar som lever i en bubbla.

Därför kommer vi att utnyttja vår demokratiska rätt i september och se till att du och dina alllianskompisar åker på örona ut ur Rosenbad. För att ni därvid inte ska skrapa näsan och se ut som nån sfinx eller så, så kan vi tänka oss att lägga ut ett gäng madrasser där utanför. Så landar ni mjukt. Och får dessutom något som ni kan stoppa in ert pensionssparande i. 
.

Den blindes första sång: 5

Om man läser den bara, då är den så fin.
Här rinner i den som ett sjungande vin
nästan hela den grekiska mytologin.

Skulle man ej jämt försonas
med hur alla namn betonas,
tur Homeros´ öron skonas.

Pam-pa-ra, pam-pa-ra, pam-pa-ra, pam.
Hexametern gör så att storyn går fram
och utan en gnutta av störande damm.

Fast ropa hej
det ska man ej.

För när man hunnit till sista raden
i tegelstenen Iliaden

då kommer Homeros, fast han inte kan se en,
och lägger fram tegelsten 2, Odysséen.
.

/slut/

Den blindes första sång: 4

Hur funkade det? Ingen skrift? Ingen data?
Jo, dikt lärdes in via lyssna och prata.
För en blind var det här liksom mammas gata.

Homeros han skrev Iliaden i skallen.
Skanderade högt, så han ej tappa´ trallen.
Hexametern bistod med intervallen.

Diktverket visar oss hur det var då.
Knytnävens rätt byggde allting på.
Det lärde sig alla från det dom var små.

Och alla höjdare blev nöjdare och nöjdare
när dom där nere blev böjdare och böjdare.

En kvinna betraktades som sköka eller älva
och höjdarna tordes inte fajtas själva.

På 3 200 år på vår jord
har ingenting hänt, med andra ord.
.
/forts./

Den blindes första sång: 3

Han jagade Hektor och tog´en av daga.
Och kriget gick nu lite bättre för Aga.
Troja gav upp. Och där slutar vår saga.

Men slaget om Troja det stod ju. Så när
hände egentligen allt det här?
För 3 200 år sen ungefär.

Det vet vi tack vare den nyfikna spaden.
Ilion kallades också staden.
Därav namnet Iliaden.

Ja, vad än denna sta´ heter,
besjöngs den på hexameter.

Uppåt 16 000 verser blev det.
Och Homeros hette han som skrev det.

Om han nu funnits någonsin.
I alla fall så var han blind. 
.
/forts./ 

Den blindes första sång: 2

Kanske han till och med segrat 
och inte bara belägrat
om inte hans bäste vägrat.

För Akilles ville ju inte slåss.
Och Aga hetsade på förståss
tills Akilles tänkte på Patroklos.

För att slippa ifrån Agamemnons tjat
om att dra ut i fält som en duktig soldat
så sände han dit sin lojale kamrat,

som hamna´ i krigets värsta sektor
och där stod Trojas värsting Hektor.

Och hemske Hektor slog direkt.
Och Patroklos han dog direkt.

När Akilles fick höra hur polaren dött
ja då brast någonting och han såg bara rött.
.
/forts./

Den blindes första sång: 1

I Sparta fanns Helena, kallad Den Sköna, 

som även var kung Menelaos´ böna.
Håll i er, nu börjar en hiskelig skröna.

En prins hette Paris (betoning på a).
Han trånade. ”Helena skulle man ha!”
Så han rövade bort´na en vacker da´.

”Jag har´na i Troja. Ni kan inte ta oss.”
Då utbröt i Sparta ett jämmerligt kaos.
I taket gick alla och mest Menelaos.

Men han storma´ inte efter sin amour
utan överlät det hela åt sin bror.

Om det gäller att hämta hem nån
ska man anlita Agamemnon.

Gick det bra för Aga? Nåja.
Han belägra´ åtminstone Troja.
.
/forts./

OS-faderns konstiga guld

Det här är Pierre de Coubertin. De olympiska spelens fader, som han kallas.

Han levde 1863-1937. Känd för att han skapade de moderna olympiska spelen, med antikens olympiska spel som förebild. I antiken hade man idrottsspel vart fjärde år i Olympia år 776 f. Kr – 393 e. Kr. Termen ”olympiad” användes inte för själva spelen, utan för de fyra åren mellan dem.

Genom Pierre de Coubertin återupptogs spelen 1896 i Aten och har sedan dess fortsatt vart fjärde år. Med tillägg för en vintervariant också.

Han var också känd för sin devis: "Det viktigaste är inte att segra utan att kämpa väl".

Det som är mindre känt är att han också deltog en gång i ett OS. Faktiskt i ”vårt” eget OS, sommar-OS i Stockholm 1912. Och inte bara kämpade väl, utan segrade också!

Så i vilken gren tog Pierre de Coubertin guld i OS 1912? I tresteg kanske? Eller 3000 meter hinder? Kast med liten boll? Nej. En ledtråd finns om man räknar upp alla hans epitet. Fransman, baron, idrottsledare, författare, historiker, tidningsutgivare, idrottspsykolog och IOK-ordförande (Internationella Olympiska Kommittén) 1896-1925.

Ledtråden är ”författare”. Han vann guld i poesi! Han tävlade under pseudodonymen Georges Hohrod & Martin Eschbach och vann med ”Ode to sport”.

Låter otroligt men är sant. Man tävlade i konst i OS förr! Det fanns fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målerikonst och skulptur. Ända fram till 1948, som blev det sista spelet med konst på programmet. Orsaken till att man strök konsten var amatörregeln. Det fanns ju risk att konstnärerna kunde sälja konstverken!

En av de mest okända svenska guldmedaljörerna är nog Gustaf Nordahl som vann guld i skulptur i OS i London 1948 med statyn ”Homage to Ling” före en engelsman. Bronset gick till Frankrike.

Kanske dags att ta upp konst igen som OS-gren? Varför inte? Går det i Nobelpriset och Jorå Vitjen, så  …

Man blir onekligen lite nyfiken på hur Pierre de Coubertins segrande dikt lydde.

Så här kanske.

Jag trodde dom skulle säga nä
om jag tävlade som Coubertin.
Vilket flyt jag hade att ingen såg
att deltagarnamnet bara var båg.
Och ännu mer tur att jag aldrig nös
så de såg att även mustaschen var lös.
.

Sången om juni

- Men Evert, det kan jag väl få? Bara en liten stund?

- Du har redan lånat den förut en gång. Det minns jag så väl.
- Ja, för ett år sedan, ja. Men jag behöver göra det en gång till. Det passar så bra nu. Bara en stund. Så länge blogginlägget räcker.

- Låt gå, men jag måste få tillbaka den direkt sedan!
- Visst. Det lovar jag!

- Och på ett villkor!
- Jaha, vad då?

- Att du skriver något om Argentina! Argentina måste du skriva om.
- Argentina? Jaha. Ja, det lovar jag väl att göra då. Tack, Evert! Och hoppas du gungar i takt med musiken på molnet däruppe!

OK. Först alltså Evert Taubs Maj på Malö. Så här går den.

Maj på Malö, vackra Maj,
dig vill alla böljor smeka
när du kommer i din eka
och förtöjer den på svaj.

Hoppar i land
smidig och grann
smidig och brun
med små små fjun.
På ejderdun
vilar du i mina drömmar,
flickan från Malö strömmar

Och här är min Sången om juni. Som jag tycker passar så bra att sjunga in sommarens första månad med. På samma melodi som Maj på Malö.

Juni är väl mer än maj
månaden som du blir brun i.
Solen går så bra till juni,
som vanljsås till en paj.

Blommor i fång,
resa en stång,
gräslök och sill
med något till.
Och om du vill
ser du den där bort i gläntan,
sommarens hela förväntan.

Varsågod, Evert, och tack för lånet!

Nu återstår det bara att infria det andra löftet jag gav. Det där om Argentina. Men det  får bli en annan sång. En annan gång.
.