Nylonstrumpor, ljusstumpar och lite gödsel

Nu stundar april runt hörnet. Vårens andra månad. Enligt almanackan i alla fall, vår osynliga ledstång här i tiden. På samma gång stundar ju även, slår det mig, 1 april, med allt vad det innebär av dragande av nylonstrumpor över televisionsapparater så att man får färgteve. Något annat som stundar är även påsk, alldeles snart. Till yttermera visso stundar även Earth Hour.

Det är mycket som stundar nu. Dessutom är det roligt att säga ”stundar” (eller skriva det, snarare, det hör ju till sådana där ord som spetsas bättre på pennan än på tungan). Man får ju en sån känsla av att ”stund” och ”hända” på något sätt är släkt, är samma sak. Låter bestickande.

Aprilasnö är våragö´ heter det i bondepraktikan. Blir fin gödsel för våren om det snöar i april. Måste vara sant, för det rimmar. Allt som rimmar är sant. Även om man måste bryta sönder orden lite grann för att få det att rimma. Det är om inte snö nu så i alla fall blött. Även snö finns nog runt hörnet.

Påsk, den högtid som jag aldrig lär mig om den börjar med askonsdag eller dymmelonsdag. Koncentrerad på intressanta oväsentligheter som jag är. Jag tycker om påsk. Vintern har jul, sommaren har midsommar och våren har påsk. Hösten är på nåt sätt utan. Vi får hitta på något där.

Jag tycker också om Earth Hour. Kritikerna säger fnys, det ger väl inget energispar att ha släckt i en timme. Och det har de förstås rätt i. Men det är inte därför vi har Earth Hour. Det är för signalen. Till makthavare och oss själva att glöm inte, vi har bara ett klot. Om väldigt många runt klotet har helt släckt samtidigt blir det en väldig signal. Mörkret signalerar. Jag gillar den tanken. Stearinljustimmen den sista mars kl 20:30-21:30.

Jag knorrar inte ens om det snöar lite.
Aprilasnö är vår.
Adjö.
.

Hyenan och schakalen

Är det inte så att man riktigt känner dem smyga runt i buschen på jakt efter det stora bytet?
Hyenan Aftonblodet och schakalen Häxessen. Ruset efter att det rätt stora bytet Juholt till slut fälldes, det ruset har börjat klinga av. Törsten efter nytt blod börjar rinna tillbaka igen kring deras hörntänder.

Juholt, det var en sån fröjd för dem. Han sparkade aldrig tillbaka, stod bara helt stilla och lät sig rivas, klösas, huggas över rygg och hals.

”Har du gjort det här, Juholt?” ”Har du felat?” ”Ja, det är mitt fel, jag förstår om ni är besvikna på mig, det har ni rätt att vara, jag har gjort fel, kan ni förlåta mig?” De tjöt av fröjd, rös av lycka ända in i minsta innerspalt, han var en lekboll i deras käftar. ”Juholt, var det du som låg bakom kärnkraftsolyckan i Japan också?” Ja, det var säkert jag, det skulle inte förvåna mig”. ”Tsunamin, då, Juholt?”. ”Ja, jag andades nog för hårt”.

Men han föll nästan aldrig, höll ut och höll ut med Häxessens getinggaddar i flanken och Aftonblodets huggtänder runt nacken, i dagar, veckor, månader, tills han slutligen ändå segnade ner. Besegrad. Och från alla håll kom alla hyenungar och barnschakaler springande, dvs alla vi rättskaffens svenskar, för att få oss vårt skålpund kött.

Utan hjälpen från alla vi rättskaffens skulle de två inte kunna fälla nåt stort byte. De skulle bara vara det som de är; två sorgliga solkiga skvallerblaskor som ersatt pressetik med halvlögner och hellögner.

Man riktigt känner hur de vädrar i buschen nu efter det riktigt stora bytet. Inte Stefan Löfven. Inte än. Löfven gör inte Juholts misstag, ger ingen blotta, där finns inget att ta tag i och dra, ingen mening med att skicka ut folk och rota i hans kvitton.

Och inte Sven Tolgfors. Bah! Tre ynka veckor höll han ju ut. Såna byten tar de i steget. ”Tolgfors var av klent virke” gläfste Lena Mellin i Aktuellt nyss. Och den mellinska harmen är berättigad. De behövde ju inte ens ha kameramän hängande i krok i arm i trädet utanför hans sovrumsfönster.

Nej, det är ledardjuret de nalkas nu. Det stora bytet Fredrik Reinfeldt. Ännu så länge inget utfall från dem, hittills har han under alla år varit ogenomtränglig, onåbar för den konst som Aftonblodet och Häxessen drivit till fulländning. Massmediadrev som enkelt drar med sig alla andra i landet i den härliga jakten.

Reinfeldt hittills ogenomtränglig. Men bara hittills. För en blotta har nu visat sig. Filippa och han har separerat. Bytet försvagat! Hyenan och schakalen höjer nosen i luften. Vädrar.
.

Att våga Pernod

Såg på TV. Det var en sån kväll.

Rapport. Och det som jag minns var ”halvkylingar”. De lär barnen gammelskelleftemål och namnet för barn var ”halvkylingar”. Jag studsade till. Det var ju nästan samma som på dalmål där man säger ”kylar” (med k-ljud, inte tje-ljud) om barn.
Mystiskt. Jag trodde det var långt mellan Leksand och Skellefteå.

Sen lovade de regn i morgon. Lovade är ett roligt ord här. Min oljerock med stor ficka som en känguru kommer att sitta fint.

Vägen delade sig kl 8. Till vänster Dialektmysterier. Till höger Svensk Mästerkock. Jag har ett starkt intresse för språk och dialekter. Och ett mycket svagare för matlagning. Så vad tror ni jag valde? Jo, matlagningen. För att jag börjar få så svårt för Fredrik Lindström. Alla de där ökenorden eehhh som han kör med och hans pompösa ego.

Så det blev matlagningsprogrammet. För där var det final. Mellan den korta ljusa 25-åriga butikschefen Josephine och den långa mörka 35-åriga översättaren Sigrid. Ett program som hade allt i spänning.

Först skulle de laga till vildand. Vildand? Finns det i sinnevärlden utanför Ibsens pjäs? Tydligen. ”Som en svart kyckling”, sa Sigrid. ”Blää, den här omgången vinner Sigrid”, sa Josephine. Och det gjorde Sigrid. Men inte med så mycket som var väntat. Så spänningen fanns kvar till omgång 2.

En bouillabaisse som Leif Mannerström gjort och som de två skulle tävla i. Inte i att stava rätten, det hade nog räckt, men i att känna igen ingredienserna. Det fanns femton sådana. De var båda två kusligt skickliga och prickade in lök och kryddor och grönsaker etc, men Sigrid var några strån vassare. Det var nog här hon vann tävlingen och mer precist när hon sa ”Pernod”. Hur vågade hon gissa på något så udda, man såg hur Josephine drog in andan när Sigrid sa sitt Pernod utan ett enda darr på rösten, men chansen, eller rättare sagt modet, gick hem. En lite skvätt Pernod simmade lättjefullt omkring i grytan.

Och i den avslutande omgång 3 kunde aldrig Josephine komma ikapp. "Vajert, Sigrid verkar jättenervös", sa Josephine. "Åh, vad nervös jag är men jag får satsa allt", sa Sigrid. Och med några poäng till godo vann hon. Trots att Mannerström tyckte att Josephine skulle kunna uppträda i parkerna med sin rödvinssås.

Rätt kvinna vann, dvs Sigrid som jag hejade på, att koncentrera sig på vad man ska göra och inte på motståndaren betalade sig och finalen var jättebra, en riktig cliffhanger. Fast det alltså bara handlade om att laga mat.

Men en fördel finns med att programmet nu är slut. Man slipper se Per Morberg med flottigt hår sticka ner ett stort finger i deltagarnas grytor och slicka av.

Det skulle inte ens halvkylingar drömma om att göra.
.

Fyra sardinburkar

det var en gul dag under palmerna
han gick på stranden
det hade stormat på natten

tänkte på ingenting
i hans bröst fanns det bara
som en ordlös sång

stötte på något
med foten
en sardinburk
han tog den i handen
nej fyra var det
som bländade i solen
vred och
vände på dem
och sökte läsa
a
osse
podnan
ref
nej de fick allt
behålla sin hemlighet

satte ner dem igen
mot det öppna
havet

och åt sen sin
frukost med lyckan
lättare att bära
.

Je suis och sen brann jag

ni måste förstå att jag gjorde ingenting
inte i början
inte under alla de många åren

det fanns andra som var tidiga
inte jag
jag tänkte mest

minns inte nåt jag sa
hette jag ens nåt
det undrar jag

född vid fyllda 30
i tre år levde jag
det blev mycket med tre

jag kunde inte rå för
att allting skrek
och öppnade min mun

mamma grät och grät för mig
det var med hennes
tårar jag talade

och pappa frågade jag inte om råd
där på sluttampen
oavsett vad dom säger

det här var min sak
och jag

jag kunde bära hela världen
bara om jag dog
.

Stig

Stig. Om det nu är bara en skogsstig eller nån som heter så. Men det får mig att tänka på Stig på landet. Stig för mig är alltid han. Honom var man aldrig med, vilket ju egentligen är lite konstigt, när man tänker efter.
Det var ju jag och mina syrror och Margareta från Grops och Rolf från Mases, vi fem som lekte ihop, tidvis i alla fall, vi var ju de enda unga i byn. Utom Stig, han var också ung, mitt emellan mina syrror i ålder ungefär. Men Stig från Lokas var man aldrig med.

Varför? Säkert ville han, men vi kom aldrig på tanken. Nu kryper en känsla av skam in när man tänker på det. Han haltade på nåt sätt när han gick, hade nåt fel på höften, liksom vrickade sig fram. Jag hoppas inte det var därför.

Eller för att han pratade lite konstigt. Svårt att beskriva, som en blandning mellan blygt och häftigt pratade han. Och sa aldrig ”ja”, det var alltid ”Ja-men”. Betoning på både ”ja” och ”men”, som en förkortning på Jajamensan. Och kanske var det många dalmålsord. Det lilla han pratade. När man nu såg honom, oftast var han väl med Lars-Erik på Lokasgården och jobbade.

Jag kan bara minnas en gång som jag liksom pratade med honom. Jag stod vid brunn på Källbacken för att hämta vatten. Och Stig kom gåendes i backen - eller vrickade sig fram – och stannade till, gick inte bara förbi.

”Hej”, sa jag lite förbluffad, och ställde ner hinken som skvimpade till. ”Ja hej” eller nåt, sa han. Och jag kände att han inte skulle fortsätta med nåt mer, utan det hängde på mig att säga nåt, så jag sa väl nåt om vädret, att det var prima och han sa ”ja-men” och vad sa jag sen, jo jag började väl svamla om att vattnet i brunnen var lågt i år och att va mycket brännässlor det var. Och då sa han väl först ”ja-men” igen men fortsatte också och sa nåt som för mig var obegripligt, lyckades inte uppfatta alls vad det var han sa. Men det ville jag inte visa, kändes ohövligt på nåt sätt, utan jag låtsades förstå och sa ”Ja just det”, en räddningsfras jag har när universum blir obegriplig för mig.

Hur det mynnade ut minns jag inte, men så värst mycket längre blev nog inte mötet och samtalet, vi lyckades väl både slingra oss ur situationen med respektive självkänsla i behåll.

Stig. Kanske att han stannade för att han såg mig jobba, inte leka eller spela badminton och sånt, kanske kände sig typ mer befryndad med mig då, ville bonda (som det heter på nutidska). Vet inte. Sitter här långt ifrån i tid och försöker bena ut.

Och ”bena ut” får mig direkt att tänka på det tragiska slut, som jag hörde att han fick. Han var på restaurang i Stockholm, skrattade och satte ett ben eller nåt sånt i halsen och det avlöpte så maximalt illa att han kvävdes. Låter som en skröna, men ja så brutalt var det tydligen.

Stig. Hoppas i alla fall att det där skrattet var ett stort och befriande ett. Önskar det på nåt sätt ännu mer vid tanken på vårt glastunna möte den där gången, när jag stod i förvirring och nässlor och hinkade upp vatten.
.

Ursäkt till en grekisk urna

det är Gud och sol och
tomater i flod nerför hakan
antika amfora
du drottning av lera och år
din evighet går så fort
att den aldrig når oss nu
som cikador för gamla öron

och det är hjärtat
som den strimmiga katten
nappar ur soptunnan
i ett skymningshopp ner
under en bil
till den gnagande evigheten där

ensamma mumlar vi ord i varandra
ensamma flyttar vi våra tunga fingrar
längs vår kärleks törst
och ensamma hjälps vi åt att slicka dina
vackra spjut av evighet

skönhet är sanning är skönhet
är allt vi på jorden vet och behöver veta
står det längst ner i soptunnans
glitter

det är ljuset från marken
när mina tår kröker sig
ner i dina moln

om vi kallar det liv
sjunger himlen för oss när vi sover
.

Så gör du ett boklipp

Sneglade på min resgranne till jobbet, han höll i gratistidningen Metro. På första sidan stod där med jättebokstäver ”EXPERT: SÅ GÖR DU ETT BOKLIPP!”

Jag lade mina anletsdrag i en fundersam min.
Så – det finns alltså en del på en bok som kallas lipp. Och det är något som vem som helst kan göra, för det stod DU. Och det stod EXPERT. Låter betryggande. Det är förmodligen experter som gör alla lippar på böcker.

Kan det vara limm – limmar, nåt sånt, böcker limmas ju ihop. Jag menar på kanten så den håller ihop. Inte själva sidorna förstås. Fast vissa böcker skulle onekligen vinna på att även sidorna limmades ihop, fortsatte jag min tanke.

Nä, det är förstås en förkortning, L.I.P.P. Så är det. Jag kluckade av tillfredsställelse när jag kom på det. Resgrannen tittade hastigt upp på mig men fortsatte sedan att läsa. Förkortning, uuhhh, jag plutade med munnen, men vad … jo jag vet: Lura I Politikerna Poesi. Jag klatschade med högerhanden i vänster handflata. Sån fin idé att lura i politikerna lite poesi. Jag skrattade med hela ansiktet, satte armbågen lite lätt i sidan på resgrannen, för att visa att jag var med på noterna.

Men han såg bara helt oförstående på mig, inte road alls, snarare lite oroad, flyttade sig lite bort, blicken ner i Metro igen. Hade jag tagit fel? Ja, det hade jag förstås. Lösningen var en annan. Grunnade. Betraktade i smyg resgrannens näsa, den hade en ädel form, böjd och kraftig … han påminde lite om en … JA, där har vi det, den stora historiska katastrofen over there: Lessna Indianer På Prärien.

Klart att resgrannen inte ville le åt sådant! Jag förvred mina anletsdrag i bottenlös fasa och ryckte i hans rockärm så han skulle förstå min stora sympati.

Men tänk! Han bara stirrade hastigt tillbaka med allt större ögon, släppte tidningen och reste sig och gick!
Vad sägs om det, va? Hypernervös eller vad? Nej, vad dum jag var. Indian. Bara engelska förståss. L.I.P.P. Tänkte febrilt. Och så kom det. Som en blixt! Äntligen förstod jag! Den där låttiteln av … var det Rolling Stones … hade han gått, nej där var han, hade inte nått dörren riktigt, jag fick vräka mig uppåt och det var mycket folk så jag fick nästan VRÅLA efter honom så han kunde höra:

LIFE IS PRETTY P AINFUL!

Då kastade han bara en enda blick bakom sig, störtade genom dörren och försvann.

Jösses. Det var det värsta. Och sin Metro glömde han också. Men att titta i den skulle aldrig falla mig in. Folk verkar bli så obehärskade av de där gratistidningarna.
.

Ungdoms vita mjölk

jag hade
stämt möte med
min ungdom minns jag

längst in på den lövade logen
stod officianterna
Lamma-Jons som var
städslad som bryggare
Knis-Karl från Rättvik eller Leksand
och så Gudmund Gudmundsson
alla komna
från slätterna kring Siljan
med musiken och snuset i samma ficka

majstångsresning i Åkersbodarna
och det här var på kvällen
när dom tre gjorde knätofs till klövar av hin
och med stråkarna sina stack hets i varandra och
stomptjöt dom dansande in
dom som vågat
får jag lov
och fått ja
och nu svängde sig segrande runt med en
fjälla och allt var ett jättelikt nu i ett
dunk och ett dunkel av svindel och knottrande kjol

och jag
jag stod kvar
tonårstunn och tittade
genom dom darrande löven
med mitt svarta troll
av ynkedom
i magen

och medan
Lamma-Jons, Knis-Karl och Gudmund Gudmundsson
rev ner stjärnorna med sitt glödande glid
gick den barmhärtiga
midsommarnatten ut i gräset med mig och
la mig till sitt
bröst av glömska och gråt och dröm
.

Saker på Z

"Bloggis!"
Jag försökte göra min röst på samma gång uppfordrande och vänlig.
"Min gode Penna, förtälj mig om er resa, nu när vi samlats här igen hela vaniljen" .
Jag sköt iväg den försåtligt inlindade felsägningen.

- "Jo, du skulle se Kurre när han försökte uppträda med sin banjo på det där dansstället. För att inte tala om Åsa, när hon-"

- "Jag hoppas verkligen", fortsatte jag, "att allt gick bra och ni inte råkade ut för ett rån eller så."
Denna eleganta påminnelse inlindad i sin dubbeltydighet beledsagades av en liten skalm i ögonvrån på undertecknad.

- "Oj, du verkar ha fått nåt skräp i ögat, vad sa du, råkade ut, nej det var hur lugnt som helst, vi shoppade och spelade fotboll jag och Kurre, för att inte tala om Åsa-"

- "Fotboll ja just det, Zlatan är ju i sitt livs form nu, ovanligt med Z förresten, finns inte i så många ord, utom ja till exempel i Zabaione och så…"
Här var min inlindade påminnelse så oinlindad att t o m Bloggis borde ha ryckt till och sagt det var så sant, här är det jag lovade ta med mig till dig.
Men nej.

- "Nä, det finns Zebra också," utbrast Bloggis prompt. "Och zon. Och Zaire och Zimbabwe, ja många afrikanska länder börjar med-"

Han såg hastigt på min allt ofryntligare uppsyn och tillade bara ett ”Gonatt och zov gott", innan han försvann på ett sånt där sätt som är karakteristiskt för bloggpennor.

Med kollosal ofryntlighet kunde jag bara åse att han gått upp i rök, efterlämnande intet, jo två saker var det faktiskt, jag såg närmare efter och kan man tänka sig, där prunkade i all sin glans två stora rån med zabaione och hemlagad vaniljglass, och med en lapp med Bloggis prydliga bokstäver: ”Vassego vet ja”

Och från platsen som Bloggis nyss lämnat lät det som ... ja hade jag inte vetat bättre så skulle jag vilja beskriva det som ett flatskratt.
.

Dagens GÖRANden och låtanden

Vad gör du just nu?
Den muntra lilla frågan ploppar upp så fort jag loggar in mig på Facebook.
Jag svarar:
Just nu besvarar jag den fråga om vad jag gör, som så muntert ploppade upp när jag loggade in mig här på Facebook.
Jag skulle också förstås ha kunnat skriva ”Fejan” eller ”FB” för att visa att man är inne i tugget, men ”Facebook” blir fler bokstäver, man liksom FYLLER UT mediet mer.

Sedan med ett ohyggligt skarpsinne tänker jag att hupp nu gör jag tvärtom, skriver kort. Tänkt och gjort. Går ut på mitt Twitterkonto. Max 140 tecken gäller nu. Med ett nästan övermänskligt ihopskrynklande av labrintvinklarna i hjärnan prövar jag först med så här.
Hi folks. Nu har jag precis rapporterat dagens göranden och låtanden på Fejan.

Hmm, det blev bara 78 tecken, knappt mer än hälften utnyttjat bara. Försöker igen.
Godmorgon, alla! Nu har jag alldeles nyss levererat min rapport om dagens göranden och låtanden för min del. På Fejan förstås. Gå in och läs där!

Så där. Räknar. Hmm. Nu är det 145. Måste ta bort 5. Med diabolisk skicklighet skriver jag om den sista meningen. Så här.
Läs mig där!

Det tog bort få se 6 st. Bara 139 nu! Fattas 1 st! Min hjärna går på högvarv, måste få dit ett tecken, hur? Med uppbjudande av mina sista krafter hittar jag lösningen, lägger till ett sista s i ”förståss”. Torkar svetten ur pannan. Puh!

Hasar med ostadiga twitterben ut i köket. Iordningkokar mig en kopp närande te. Väldigt hett när det är klart. Bränner nästan läpparna när jag ska dricka. Vad göra? Löser den gordiska knuten, häller i lite kallt vatten. Bingo. Alldeles lagom nu.

Vederbörligen téförfriskad återvänder jag till datorn. Går ut på Facebook igen. Mitt inlägg har verkligen uppmärksammats, 42 av mina närmaste fejanvänner gillade mitt inlägg och 3 st hade t o m skrivit en kommentar: ”det har jag också gjort!”. En av dem stavade ”också” med x. Jättefint tips nästa gång jag går ut och twittrar, tänker jag finurligt.

Går över till min blogg där jag nu loggar om vad jag skrivit på Facebook och på Twitter. Och även om aktiviteterna därefter – téet, den brända läppen, skvätten med kallt vatten. Det blir sammantaget en imponerande katalog aktiviteter som nu är loggade på min blogg.

Övergår sedan till min hemsida och rapporterar där vad jag loggat in på bloggen. Tar sedan ett foto av mig vid datorn som jag lägger in på hemsidan som komplement till rapporten där. Överväger ett kort ögonblick att även spela in en låt om mitt arbete på hemsidan, som jag kan lägga ut på Yutube.

Men tänker att nej. Är ju inte den som överdoar nåt. Är dessutom strängt busy med att uppdatera min Facebook igen.
”Vad gör du just nu?”.
Ja, jag vet ju knappt vad jag skulle välja av allt nu. Twittret. För mycket. För litet. För lagom. Hemsidan. Bloggen. Nästan yutubade. Téet. Läppen. Vattnet. För att inte tala om det tidigare inlägget här på fejan och den lavin av uppmärksamhet det rönte.

Men dags att knyta sej. Får ju inte överdoa sig. Utanför fönstret har mörkret sänkt sig som en släckt bildskärm. Ännu en dag tilländalupen i vår e-hjältes liv.
.

Vääälkommen heeem!

Plötsligt bryter planet genom molnen. Ett sus av förväntan stiger från oss alla som står där med näsan tryckta mot Arlandas panoramafönster. Ett sus av ååhhh från våra samfällda strupar när det stora Penn Air – planet taxar in mot oss.

Vi rusar alla ut mot planet, som faktiskt ser ut som en enda stor penna, om man kan tänka sig en penna som är bamsestor och liggande och med vingar på sidorna. Så strömmar alla passagerarna ner för flygplanstrappan. Eller struttar ner så där lite ryckigt, som pennor av alla slag pläga göra vid kroppslig förflyttning.

”Bloggis!” brölar jag. För där ser jag honom, min egen bloggpenna med ett nytt snyggt pennfodral i handen. Vi ger varann en kram. Eller snarare jag klappar honom på huvudknoppen med lillfingret. Och Bloggis låter sig påklappas.

- Välkommen hem, brölar jag lite lägre.
- Tackar, genmäler han och tar av sig sina nya solglasögon.
- Och resan var-
- Fullpackat plan. Hur mycket pennor som helst. Det är ju ett tussilagom tillfälle för alla att återvända nu. Jag såg Blondin-Bellas och Gardells och Schylmans pennor och-
- Vafalls! Dom! Men dom är ju i tjänst för fullt och skriver och har sig vet ja.
- Bah! Har du aldrig hört talas om spökskrivare?

Jag vet inte vad han dillar om nu. Men det är roligt att ha honom tillbaka. Högerhanden har varit lite rastlös de senaste veckorna när tussilagon nästan nästan hade siktats i dikesrenarna.
Bloggis ser utvilad ut. Ser närapå ut som om han hade fått vingar där vid axlarna, några små bulor i alla fall. Jag tittar närmre. Men det är ju-

- Kurre och Åsa, välkomna hem, ni också, brölar jag.

Men de rör sig inte.

De sover.
.