Så gör du ett boklipp

Sneglade på min resgranne till jobbet, han höll i gratistidningen Metro. På första sidan stod där med jättebokstäver ”EXPERT: SÅ GÖR DU ETT BOKLIPP!”

Jag lade mina anletsdrag i en fundersam min.
Så – det finns alltså en del på en bok som kallas lipp. Och det är något som vem som helst kan göra, för det stod DU. Och det stod EXPERT. Låter betryggande. Det är förmodligen experter som gör alla lippar på böcker.

Kan det vara limm – limmar, nåt sånt, böcker limmas ju ihop. Jag menar på kanten så den håller ihop. Inte själva sidorna förstås. Fast vissa böcker skulle onekligen vinna på att även sidorna limmades ihop, fortsatte jag min tanke.

Nä, det är förstås en förkortning, L.I.P.P. Så är det. Jag kluckade av tillfredsställelse när jag kom på det. Resgrannen tittade hastigt upp på mig men fortsatte sedan att läsa. Förkortning, uuhhh, jag plutade med munnen, men vad … jo jag vet: Lura I Politikerna Poesi. Jag klatschade med högerhanden i vänster handflata. Sån fin idé att lura i politikerna lite poesi. Jag skrattade med hela ansiktet, satte armbågen lite lätt i sidan på resgrannen, för att visa att jag var med på noterna.

Men han såg bara helt oförstående på mig, inte road alls, snarare lite oroad, flyttade sig lite bort, blicken ner i Metro igen. Hade jag tagit fel? Ja, det hade jag förstås. Lösningen var en annan. Grunnade. Betraktade i smyg resgrannens näsa, den hade en ädel form, böjd och kraftig … han påminde lite om en … JA, där har vi det, den stora historiska katastrofen over there: Lessna Indianer På Prärien.

Klart att resgrannen inte ville le åt sådant! Jag förvred mina anletsdrag i bottenlös fasa och ryckte i hans rockärm så han skulle förstå min stora sympati.

Men tänk! Han bara stirrade hastigt tillbaka med allt större ögon, släppte tidningen och reste sig och gick!
Vad sägs om det, va? Hypernervös eller vad? Nej, vad dum jag var. Indian. Bara engelska förståss. L.I.P.P. Tänkte febrilt. Och så kom det. Som en blixt! Äntligen förstod jag! Den där låttiteln av … var det Rolling Stones … hade han gått, nej där var han, hade inte nått dörren riktigt, jag fick vräka mig uppåt och det var mycket folk så jag fick nästan VRÅLA efter honom så han kunde höra:

LIFE IS PRETTY P AINFUL!

Då kastade han bara en enda blick bakom sig, störtade genom dörren och försvann.

Jösses. Det var det värsta. Och sin Metro glömde han också. Men att titta i den skulle aldrig falla mig in. Folk verkar bli så obehärskade av de där gratistidningarna.
.