Luftens fingeravtryck

Väl återbördad från kastanjernas och syrenernas Prag lyssnar jag på Spanarna på P1. Det är Gabriella just nu (minns inte hennes efternamn – Ahlström?). Och då tänker jag på det.

Precis som jag tänker på det, när jag hör Ingvar Carlsson (det händer fortfarande då och då att han uttalar sig i något).

Deras röster. Att Gabri har en så vacker röst så man nästan glömmer vad hon pratar om. Och att samma glömska inträffar när Ingvar pratar. Men av motsatt skäl.

Väldigt särpräglade röster får mig tänka på själva rösten. Hur den som en flod går genom människan innan den hörs. Hur den korvar sig genom kroppens alla senor, muskler och hålrum och genom själens alla minnen av uppväxt, obändig längtan och nerplöjd skräck. Alltså det som gör oss till människor. Det gemensamma vi har, att vi är unika.

Ljudet av vår röst. Lika unikt som dragen i vårt fotografi. Eller vindlingarna i vårt fingeravtryck. Samma unika drag och vindlingar som avslöjas när vi talar. I en framtid får vi nog röstpass. Alla pass av papper och plast borta. Bara att öppna munnnen och säga nåt, när vi vill passera gränser här i världen.

Så tänker jag här på gränsen mellan april och maj. Den eldiga Valborgsmässoafton, som man frusit in vid en brasa så många gånger.

Vid Valborg finns det liksom ingen hälsning. Julen är god, nyåret gott och påsken glad. Vad önskar man till Valborg? Kanske varm? Why not? En allitteration är alltid en alliteration. Så jag avbloggar april med en tillönskan om en Varm Valborg.

Medan körsbärsträden dagen till ära gör sina fingeravtryck i luften och snöar sin ljusvioletta blom över Kungsträdgården.
.

Staden på tröskeln

Man kan sitta på Strahovklostrets uteservering med en Svaty Norbert. Och kanske titta in en sväng på hur bryggningen tuffar på.

… och gå på Karluv Most där de en gång mitt på bron slog tillbaka den svenska ockupationsarmén och försvarade staden

… se om det går att hitta mitt namn på John Lennon-muren sen förra gången

… promenera på Petrinkullen och haja till vid statygruppen uppåt kullen, Olbram Zoubeks människor gjorda av mera och mera hål

… gå till Gamla Torget när magen kurrar och se om de fortfarande helsteker gris över eldar där

... bländas uppåt av de störtande galenänglarna på katedralens tak i Hradcany

Med andra ord, nu är det Prag som gäller några dagar. Nu på tröskeln till den varma tiden på året. Det känns bra. Praha betyder ju Tröskel.

Prag. Hjärtat i landet som fött hockeystjärnor som Vlach, Vanek och Bubla. Och Marian Stastny. Och Stanislav Pryl, Frantisek Jirik och Josef Golonka.

Prag. Flugvingarna som lyfter språket och sorlar i Tolkiens gränder smidda av mörker.

Prag. Med den tidiga vårsolens strålar av bärnsten genom sejdeln. Då går det inte längre. Man måste läsa de där raderna högt, eller i alla fall mumla i humle:

dobre vlasim u pokralni zevrem
ya ma sira e lo strani je strani melodía
edlech dima a vost davno jelen
o narodje a mi novy y novy poezía

Tjeckiska? Ja, det kan det väl vara. På tröskeln i alla fall.
Där man sitter på ett café vid hörnet av en av alla gator Franz Kafka trampat.
.

Poet 3 - söderkis och maestro

Även den tredje är en av de erkänt stora poeterna i Sverige. För att inte säga världen. Den ende svenska författaren vars namn ständigt cirkulerar i spekulationerna kring vem som får nobelpriset i litteratur.

Jag läste honom knappt på 1900-talet. År 2000 eller 2001 var jag på en skrivarvecka på Biskops Arnö. En av de andra på kursen var helsåld på Tomas Tranströmer. Jag blev nyfiken och började också läsa honom. Och gör man det är man fast.

Och på 2000-talet har jag sett musikföreställningar till hans ära, jag har suttit en halvmeter från honom när vi båda satt på Söderbokhandeln och lyssnade på en diktuppläsning, jag har sett honom spela ett pianostycke med vänsterhanden och fått stående applåder, det senare dock inte från mig, då jag lustigt nog hade högerhanden obrukbar just då pga mystisk musarm, och ”applåderade” ljudlöst med vänster hand.
Det har blivit mycket Tomas de senaste tio åren.

Vilket rikt författarskap han har! Massor av år – han hyllades nyss på sin 80-årsdag – och samma ruggigt höga kvalitet genom allt. Han är metaforens mästare. Vad som menas med det går inte att förklara, man måste visa. Jag har hans nya ”Dikter och prosa 1954-2004". Jag kan slå upp den på måfå var som helst och ut ramlar guldkorn:

”men reaplanet nigande i sitt dåns kjolar
fick tystnaden på jorden att växa i styrka”

”vi ser nästan lyckliga ut i solen, medan vi förblöder ur
sår som vi inte vet om”

”Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
Jag är inte tom, jag är öppen”.

"I varje dröm trängs ansikten och kroppar -
de drömda människorna är fler än vi.
Men de tar ingen plats …"

"Vem har adressen?
Vet inte. Men det är dit vi går."

"Alla står i kö hos alla."

I förbigående är han också den erkänt oöverträffade haikudiktaren i svensk lyrik. T ex den här:

"De bruna löven
är lika dyrbara som
Dödahavsrullar."

eller den här:

"Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig."

I min egen diktsamling Kärleken tar för lång tid har jag en dikt som anspelar på en känd dikt av Tomas Tranströmer. Jag skrev då till honom och frågade om han tyckte detta var OK och fick direkt svar från honom med hans samtycke. Min dikt heter Piazza Navona och hans är den fantastiska Romanska bågar. Men jag tänkte inte återge någon av de två här.

Måste låta er njuta av den här i stället, hämtad från "Klanger och spår", 1966.

Sommarslätt

Man har sett så mycket.
Verkligheten har tärt så mycket på en,
men här är sommaren till sist:

en storflygplats – trafikledaren tar ner
lass efter lass med frusna
människor från rymden.

Gräset och blommorna – här landar vi.
Gräset har en grön chef.
Jag anmäler mig.
.

Poet 2 – han fick fel adress

Samtida poethöjdaren nr 2 kom till mig mycket senare i livet. Läraren på en poesikurs delade ut lite diktböcker helt slumpvis till oss. Den jag fick hette kort och gott Grönskan. Och författaren Lennart Sjögren. Hade aldrig hört talas om honom.

Och jag började läsa. Inte så dumt, tänkte jag direkt. Och upptäckte mer och mer, det här var ju en skatt. Han skrev mycket om djur, han hade en sån klokhet i orden, jag gjorde en massa upptäckter när jag läste honom och han skrev så där lugnt och enkelt. Ungefär så skulle jag vilja beskriva det.

Hans diktsamling Dikter 1982-2004 köpte jag och oj, vilken bok. Omslagsbilden från en av hans egna målningar Sommarvatten. En oerhörd bok. Den blev en favorit. Jag brukade läsa i den ofta när jag var lite, ja helt enkelt deppig. Det gamla ordet hugsvalelse passar bra här. Det fanns motiv och perspektiv jag aldrig mött. En räv som får skabb. Hur det ser ut för fiskarna när man sågar upp en vak. Många fantastiska dikter.

Diktsviten Fågeljägarna har han talat in. Den är urbra att läsa. Och helt fantastisk att lyssna till. Gör man det medan man står och diskar så älskar man att diska.

Jag nämnde det på bloggen i fjol (i inslaget den 30 september) hur vi hamnade på samma diktuppläsning. Bokmässan i Göteborg. Det var ett stort gäng poeter som skulle läsa. Lennart Sjögren och jag råkade hamna i samma pass. Så jag satt och lyssnade när han läste ur en ny samling. Han höll ut boken på rak arm när han läste, väldigt speciellt och coolt, tänkte jag då, men det kanske bara var den där långsyntheten som sätter in på äldre dar.

Och så läste jag ur min Kärleken tar för lång tid. Till min stora glädje satt han kvar då och lyssnade.

På något sätt kom vi sedan i samspråk utanför uppläsningslokalen och jag minns att han sa något om att jag tillhörde den yngre generationen poeter, det är väl en 20 år som skiljer. Och jag gav honom ett ex av min bok och han sa att han ”skulle skicka mig nåt” och jag skrev dit min mailadress i boken.

Det var bara det att det hela var ”surreal but nice” som Hugh Grant sa till Julia Roberts i Notting Hill och i min förvirring skrev jag nog fel mailadress, jag hade bytt adressen precis i den vevan. Så den lyriske jätten av Öland kanske har skickat nån hälsning till mig utan att det gått fram. Klantigt. Men hela mötet var både surreal och nice. Och så nära kom jag ju inte Fröding eller Ferlin.

Det jag skrev här uppe, den där dikten om "hur det ser ut för fiskarna", den finns i Lennart Sjögrens Lövskogselegier från 1982:

Is

Sådana som är intresserade
av att sälja is
samlades förr på sjöarna
med långa sågar.

Det kunde då
när dagen var mycket stilla
höras till dödsriket
hur stycken skars ut av vinterns kött
och fiskarna såg en brunn i solen.
.

Poet 1 - när jag gjorde bort mig

I oktober i fjol (den 24, 25 och 29 okt) skrev jag om mina tre gamla husgudar. Poeten, Skalden och Diktaren som talar ur historien till oss, i alla fall till mig. Finns det då inte några nu levande poeter som jag sätter lika högt? Jo, om vi håller oss till de kända så är det tre st.

En av dem är Göran Sonnevi. Jag har så många av hans diktböcker. Diktsamlingar kan man inte kalla det, de är sammanhållna verk. I min ungdom, 20 eller 20+, var han den stora för mig. Det oavslutade språket var höjdarboken, den första av honom som jag läste. Just den har jag inte kvar, glömde den kvar i en taxi för länge sen.

Jag konstruerade små ramsor inom mig, väldigt genanta för mig idag. De var hopplöst fjompiga. Typ: ”sån e du, sån e ja, sån e vi, Göran Pettersson e vi”. Ihopflätande mig med idolen, således.

Sonnevi har så teoretiska utgångspunkter i sina dikter – språkteori, kvantfysik, Mozart, biologisk filosofi - att de egentligen skulle vara obegripliga att läsa. Men hans språk är så oerhört enkelt, syntaxen är lätt som en fjäder. Minns ni Expressen hur de förr körde hårt med att en mening inte fick ha fler än tio ord? Sån är Sonnevis stil. Och hans radbrytningar och mellanslag är obeskrivliga. Jag skulle kunna känna igen en Sonnevitext bara på dem, tror jag.

Men jag har ett mycket obehagligt minne. På en poesifestival råkade jag sitta bredvid honom. Först fattade jag inte det. Sen långsamt gick det upp för mig. En känsla av ”lilla jag, lilla jag, med Fritjof Andersson”. Och när det var mörkt i salongen var jag tvungen att titta direkt på honom. Var det verkligen … Och då tittade han tillbaka på mig, ertappade mig med att sitta och stirra där som ett fån i stolen bredvid, jag kunde ha sjunkit genom jorden, så skämdes jag. I pausen gick han och kom inte tillbaka. Han trodde väl jag var försöksutsläppt från något ställe.

Men jag skäms lite mindre av att nu berätta.

Alltnog.

Hans senaste diktbok, Oceanen, står i min bokhylla. Ett väldigt verk på 420 sidor. Den är som ett hav att hålla i.

De omslutande orden tål att läsa om och om igen. De ord som inleder och som avslutar verket.

Det avslutas med:
Oceanen är i varje ögonblick ny - Kvar står oceanen

Och inleds med:
Varje ord
finns bara
i kärlek

Det förklarar nåt, känner jag. Men förstår inte vad. Så läser jag en gång till och omsluts. Och slutar t o m skämmas för att jag skrämde bort honom från poesifestivalen den där gången.
.

Tage Daniels sång

När jag nu sitter här och lyssnar på hur de sista tonerna från Cabarén håller på att klinga ut ur mitt öra, så tänker jag så här.

Det var Tage Danielsson det berodde på att jag en gång började i Cabarén, vilket var samma år jag började på företaget. Hans fana ville jag ta vidare, fast på min lokala nivå på ett företags årliga spex.

Hans tajming i repliker och vassa texter som innehöll både högt och lågt. Det var hans signum och det var modellen även för mig.

En stor grej för mig blev när vi för ett tiotal år sedan hade en högt uppsatt flåbuse till företagstorped, allmänt hatad/fruktad, som jag kunde hänga upp min fallenhet för vistexter på. De var en njutning att skriva och sångerna blev på pricken så som jag ville. Till synes oskyldiga. Men sylvassa. Och publiken jublade befriat.
Jag inbillar mig att Tage flabbade lite i sin himmel då.

Så om jag komprimerar – vilket är kul att göra ibland – har det varit Tages talang som skimrat i mig som en ledstjärna under mina Cabaréer på jobbet. Och de har varit många.

Det är det här med vågskålar. Den negativa skålen med all uppoffring i form av ledig tid och obetalt kvällsarbete som jag lagt på Cabarén. Och den positiva skålen med glädje och uppskattning antingen före, under eller efter spektaklet.

Vågskålen som alltid förut vippade ner med den sistnämnda skålen. Och nu vippar tillbaka.

Efter föreställning

första gången du sjöng sången om ditt liv

var det knutna tegelstenar som klirrade om midjan

under din blues radade sig lekarna upp

och stormfåglarna dök och dök i dig efter 

bröst att bryta upp



sista tonen lyfte taket som ett spjut i skyn

tackandet var spillkråka över allt som varar

jobbet var gjort och bara ekot kvar

och stormfåglarna snappade och snappade i dig 

efter obegagnade kompresser
.

Byta eld

I går hade jag Cabaré igen på jobbet. I mitt nya jobb att kartlägga företagets snart hundraåriga historia, har jag snavat över det faktum att det första året för Cabarén på mitt företag var 1945. Nånting om att alla var glada och ville fira att kriget var slut.

Och sen fortsatte det. Varje år en ny cabaré, nya sånger, sketcher, häcklande av chefer. Så i år var det alltså företagets 66e cabaré, om jag räknar rätt. Måtte vara nåt slags rekord.

Varje år så länge jag har varit anställd, har jag varit med.

Så hur var det i år? Alltså i går? Om man ser till mottagandet efteråt så var det samma succé som alltid, guvabra ni va, vicka texter, att ni vågar, vicka sångnummer osv. Värmer det? Ja, självklart, det får man erkänna, det är en flackande varm brasa för ens fåfänga.

Hur var det annars då? Om man ser till själva cabarén när den pågick på scen? Där var det en skillnad. Jag levererade och satte mina nummer, precis som de andra gjorde. Men den där euforin fanns inte med på samma sätt den här gången. Jag gjorde det jag skulle, men det där jublet i bröstet, som burit mig förut i cabaréerna fanns inte kvar, inte på samma sätt, kanske inte alls.

Det finns andra brasor jag vill värma mig vid nu. Enough is enough. Det känns skönt att säga det så enkelt. Jag byter bara eld.
.

Örnen och övermorgon

Så ilar tiden att det som idag är i övermorgon är i morgon över i morgon. Jag ilar direkt till själva ordet morgon som jag ser förekommer tre gånger i den meningen. Saven av betydelse som rinner i ordet morgon.



Den saven är ju både a) tidigt på dagen och b) nästa dag. Det är ju samma ord! På svenska i alla fall. Och det får ju direkt min örn att svinga sig högt upp och störtdyka ner i andra språk.

Han hittar engelskan först. De två orden som örnnäbben spetsat är morning och (to)morrow . Är det samma ord eller inte? Samma sav i båda? Mja, tveksamt öppnas näbben och släpper ner de två orden på marken igen. 



Svosch upp i luften igen. Där syns de två tyska orden. Och spikas som ett intet av min pilsnabbt dykande örn. I alla fall sprattlar Morgen i näbben, det var ju mammas favoritlåt, den med Ivo Robic. Men ordet för ”morgon” den slank visst undan. Det är väl nåt med früh eller så, definitivt inget som liknar Morgen i alla fall.



Franskan får avgöra då. Svosch mot zenit, stillsväva ... där, tungt dyker, båda prickas på direkten av näbben. Matin. Och demain. Hmmm. Samma som engelskan. Lite halvlikt, men jättesvårt att avgöra om saven är en eller två.



Örnen får lägga sig på sofflocket så länge. Det gick inte att komma fram till nåt. På svenska kommer orden från samma stam, solklart. På tyska kommer orden från olika stammar, lika solklart. På engelska vet ej. På franska vet ej. Kan vara vilket som.



Men jag är tacksam för örnen. Den fick mig att inte tänka för mycket på i övermorgon. För i övermorgon har jag Cabaré på jobbet och det vill man inte nervösa upp sig för.



Tids nog ilar den dit, tiden. Att det som idag är i övermorgon är i morgon över i morgon.



Om örnen bryr sig om mitt dillande eller ej, vet jag inte.

Den vilar och tittar bara rakt upp mot himlen. Med kanske en liten förväntan glittrande i näbben.
.

Åtta gånger åtta evinnerligt

Så orört fältet. Här vit och svart.
Alla möjligheter som vinkar än.
Ett oblygt steg rakt ut.
Till Euwe fyra.


Ridån är uppe. Aktörerna väntar på repliken.
Bortmota nu. Eller utveckla.
Får lita till lite av båda.
Geller till Fischer sex.

Behålla initiativet genom att låtsas tappa det.
Och ännu något för tidigt
att locka honom in.
Botvinnik till Capablanca tre.

Handen på betslet. Ska jag?
Att ha båda ute behagar.
Och vitsen med ett stall är att tömmas.
Botvinnik till Capablanca sex.

Det första spjutet av två.
Precis rätt ögonblick.
Innan han formerat sig.
Till Capablanca fyra.

Den vägen löper ingenstans.
I två steg möter man detta lugnast.
Här är första.
Till Aljechin sex.

Nu kan jag invagga honom i ro.
Se ut som att jag stänger min reträtt.
Medan jag stillsamt gillrar en fälla.
Dorfman två till tre.

Vänta med andra steget. Ser bättre betesmark nu.
En gaffel glimmar i gläntan där.
Som även håller damen kvar. In dit.
Till Dorfman fyra.

Den fålen är välkommen beta där.
Men den andra står i obehaglig hage.
Måste mota bort.
Till Euwe fem.

Enkelt glida undan det försöket.
Och samtidigt locka.
Om damen inte känner hon är bunden.
Fischer till Hort fem.

Han märker inte, ser sig inte över axeln.
Vittringen från tornet är för stark.
Nu ställer jag mig vidöppen.
Dorfman till Geller fyra.

Damen ute och garden nere. Min chans.
Nu kommer det vackra språnget.
Det här är mitt ögonblick.
Till Capablanca två. Pjäs och hot om ridå.

Han har spetslängtan nu med sin gaffel.
Och rusar med segerns vind i sitt hår
mot en väntande surpris.
Till Fischer ett.

Han räddade undan det enda som gick.
Vallgraven glittrar. Nu dundrar
jag fram till det nakna tornet.
Till Aljechin ett. Pjäs.

I euforin efter tornets fall
en oförmärkt liten
aptering av högra spjutet.
Geller till Fischer tre.

Damen gör en rörelse igen.
Bråttom att fortsätta fram som jag tänkte
och ta andra steget nu.
Till Botvinnik fem.

Njutningen vilken som helst av de två.
Livet är nu.
Luftörnens stört i triumf.
Fischer eller Capablanca till Fischer sju!! Pjäs och ridå.

Ah, darrande matthet! Glömde den blottan.
En skönhet i skönhet begraven!
Ställ upp dem på nytt, du.
Den afton vi fått har bara så nyss begynt ...
.

Gahali Bahamas

gahali bahamas
och rynkande ro
i en klo av min sjungaste
tro



måste rimmla mig hem
och jag mammar i hamm
i mitt hymmande tal
av sten

och månan hon skär
och slår tinning i dunk
och hon vrider min tunga
i moln

att jag ingenting vet
om min blindaste dröm
och en tommene darr
är vårt liv

och vad jag nu kysser
är ord i din mun
och en vindlande
huggingeflod

och jag kastar ditt huvud
av livglänsarhår
och min livsmening slickad
av ben

och jag kysser
mig stilla
med ord av din mun
och en vagga av
sorlande rött

och mindre och
mindre blir orden
i natt
och min hand
är ett skrik
i din hand
.

APA

Att göra en APA kan vara bra ibland, har jag kommit på. Man kanske inte har så mycket tid förstås, men man kan ju göra en liten APA. När man ska stiga på en buss, när man lyfter upp mat på bandet i affären, ja när som helst när man behöver en mikropaus, som inte stjäl någon tid. Men som gör att man schysstar till sig, trycket på en minskar, välbefinnandet ökar.

A - axlarna ner
P - påle rakt igenom en
A - andas in och UT

Bara så. Det tar längre tid att läsa beskrivningen än att göra det. Att göra det tar inte längre tid än en nysning eller att klia sig på örat.

En massa spänningsvärk får vi genom att vi kör upp axlarna för högt. Som för att skydda oss mot något eller någon.
Men låt armarna hänga lite, bli tunga. Då åker axlarna ner automatiskt, där de ska vara. Vi behöver inte skydda oss mot något, har ingen fiende där ute, utöver just den komplett onödiga spänningsvärken i axlarna.
A - Axlarna.

Att sitta, stå eller gå som en hösäck, det gör vi för att vi glömt hur det är att vara det djur vi är. Vi hajar förstås att vi inte ska se ut som ett C. Men hur gör man när man står rakt? Svankar, knixar, kämpar? Hur gör man? Ser ansträngt ut och känns inte dugg bättre än hösäcken.
Nej, tänk att du hänger i en påle som går rakt genom dig. Du behöver inte anstränga dig, den går ju rakt igenom dig. Du bara är. Ansträng dig inte. Bara tänk påle och din hållning är hemma.
P - Påle.

När man är orolig andas man kort. Andas i stället långsamt och långt och släpp ut andningen. Nej, det är inget struntprat eller hokus pokus. Det är helt enkelt så att utandning lugnar. Varför vet jag inte, det bara är så. Andas in ordentligt, håll lite och pys ut sakta. Ju längre utandningen varar, desto bättre. Det är den enkla regeln. Inte tills du blir blå i synen, förstås, men djuret i dig hindrar dig från att gå så långt. Don´t worry.
A -Andas.

Men ska man verkligen hinna allt detta? Verkar ju jättemycket och jättekrångligt? Beskrivningen ja. Inte att göra.

Jämför med att gå. Beskriv hur man gör när man går. Och sen går du. (Jag läste en gång definitionen av att "gå", det tog en halv A4-sida)
Det är samma med APA.

Det betyder att apan i dig har än en framgång rönt. O fantastiskt ... sjöng Povel Ramel i "Ta av dig skorna".

På den tiden det begav sig.
.

La Gioconda

Jag är fascinerad av Mona Lisa. Av många skäl. För det första är det världens mest berömda tavla och jag förstår inte alls varför och det fascinerar mig. Alltså att det finns en tavla som man har bestämt så tydligt är nummer 1 av alla tavlor som målats.

Vilken tavla skulle kunna ta upp kampen? Picassos Guernica? Rembrandts Nattvarden? Tror inte det. De är båda uttrycksfulla och världsberömda, men de har inte Mona Lisas nimbus. Jag googlar på henne och det finns myriader efterapningar och skämtmålningar av tusen sorter av Mona Lisa.

Den tavlan är nummer 1. Därför att världen bara bestämt att det är så. Det är första skälet till min fascination.

Det andra skälet är att det finns den där låten "Mona Lisa" som var så bra. Conway Twitty sjöng. Lät som Elvis eller bättre. Och texten ”Are you warm, are you real, Mona Lisa? Or just a cold and lonely, lovely work of art?” Tänk en sån text som betydde nåt! I en poptextvärld där det oftast sjöngs: ”I love you baby, don´t tell me maybe”. Någon låt om Guernica eller Nattvakten har jag aldrig hört..

Det tredje skälet är att hon har ett så ballt namn, tycker jag. Det känns kul att säga. Ett besynnerligt skäl, kan tyckas. Men jag är ju en namnoman.

Det fjärde är leendet. Man har bestämt sig för att det är mystiskt och tvetydigt. Gåtfullt är det man har bestämt sig för att det är. Är det det? Har ingen aning. Hon kallas också för La Gioconda. För att det betyder ”den leende” säger jag till mig själv förståndigt.

Googlar på Wikipedia och hittar det här:
Mona Lisa (också känd som La Gioconda eller La Joconde) är en 1500-talsmålning målad i olja av Leonardo di se Piero da Vinci i Florens. Verket ägs av Frankrikes regering och kan ses på Louvren i Paris under titeln Porträtt av Lisa Gherardini, hustru till Francesco del Giocondo.

Hur konstigt som helst. Hela namnet på da Vinci, det är intressant. Men Gioconda är inget leende, utan efternamnet på hennes man! Som har ett annat efternamn än hon! Och Mona, var blev Mona av?

Jag tittar upp på tavlan igen och möts av ett gåtfullt leende.
.