När jag nu sitter här och lyssnar på hur de sista tonerna från Cabarén håller på att klinga ut ur mitt öra, så tänker jag så här.Det var Tage Danielsson det berodde på att jag en gång började i Cabarén, vilket var samma år jag började på företaget. Hans fana ville jag ta vidare, fast på min lokala nivå på ett företags årliga spex.
Hans tajming i repliker och vassa texter som innehöll både högt och lågt. Det var hans signum och det var modellen även för mig.
En stor grej för mig blev när vi för ett tiotal år sedan hade en högt uppsatt flåbuse till företagstorped, allmänt hatad/fruktad, som jag kunde hänga upp min fallenhet för vistexter på. De var en njutning att skriva och sångerna blev på pricken så som jag ville. Till synes oskyldiga. Men sylvassa. Och publiken jublade befriat.
Jag inbillar mig att Tage flabbade lite i sin himmel då.
Så om jag komprimerar – vilket är kul att göra ibland – har det varit Tages talang som skimrat i mig som en ledstjärna under mina Cabaréer på jobbet. Och de har varit många.
Det är det här med vågskålar. Den negativa skålen med all uppoffring i form av ledig tid och obetalt kvällsarbete som jag lagt på Cabarén. Och den positiva skålen med glädje och uppskattning antingen före, under eller efter spektaklet.
Vågskålen som alltid förut vippade ner med den sistnämnda skålen. Och nu vippar tillbaka.
Efter föreställning
första gången du sjöng sången om ditt liv
var det knutna tegelstenar som klirrade om midjan
under din blues radade sig lekarna upp
och stormfåglarna dök och dök i dig efter
bröst att bryta upp
sista tonen lyfte taket som ett spjut i skyn
tackandet var spillkråka över allt som varar
jobbet var gjort och bara ekot kvar
och stormfåglarna snappade och snappade i dig
efter obegagnade kompresser
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar