I går hade jag Cabaré igen på jobbet. I mitt nya jobb att kartlägga företagets snart hundraåriga historia, har jag snavat över det faktum att det första året för Cabarén på mitt företag var 1945. Nånting om att alla var glada och ville fira att kriget var slut. Och sen fortsatte det. Varje år en ny cabaré, nya sånger, sketcher, häcklande av chefer. Så i år var det alltså företagets 66e cabaré, om jag räknar rätt. Måtte vara nåt slags rekord.
Varje år så länge jag har varit anställd, har jag varit med.
Så hur var det i år? Alltså i går? Om man ser till mottagandet efteråt så var det samma succé som alltid, guvabra ni va, vicka texter, att ni vågar, vicka sångnummer osv. Värmer det? Ja, självklart, det får man erkänna, det är en flackande varm brasa för ens fåfänga.
Hur var det annars då? Om man ser till själva cabarén när den pågick på scen? Där var det en skillnad. Jag levererade och satte mina nummer, precis som de andra gjorde. Men den där euforin fanns inte med på samma sätt den här gången. Jag gjorde det jag skulle, men det där jublet i bröstet, som burit mig förut i cabaréerna fanns inte kvar, inte på samma sätt, kanske inte alls.
Det finns andra brasor jag vill värma mig vid nu. Enough is enough. Det känns skönt att säga det så enkelt. Jag byter bara eld.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar