Gräv innan om betjänten

 

Till vänster om miss Sophie sitter Mr Pommeroy (den som alltid vill ha en slurk till), sen är det Admiral von Schneider (han som slår ihop klackarna når han säger Schkål), nästa som betjänten James häller upp till är Sir Toby (med den ljusa rösten) och till sist Mr Winterbottom (med den mörka rösten) på miss Sophies högra sida.

Så speciella namn. Har de funnits i verkligheten? Detta skulle man verkligen vilja gräva lite i. Men det behövs inte, visar det sig. Det har redan nån annan gjort. Den tyske författaren Helmut Grömmer har tagit djupa spadtag i detta persongalleri och i boken ”Miss Sophies älskare” redovisar han sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen:

Miss Sophie bor med sin mor Florence i en gammal herrgård i Cornwall. Fadern greve Lanford hade omkommit i en sprängolycka. Dessförinnan hade han gömt sin förmögenhet i huset, gu’  vet var. Men det gör inte så stor nöd på de två damerna, de har en hushållerska och en trädgårdsmästare. Och betjänten förstås. James. Som i hemlighet hyser varma känslor för Miss Sophie.

När hon fyller 30 år dyker en professor vid Franska konstakademin upp. Mr Pommeroy heter han, och vill att de båda sitter modell för honom. Vilket de båda gör. Varpå Mr Pommeroy blir häftigt förälskad. I mamma Florence. Och hon i honom. Han gör sig hemmastadd på den trivsamma herrgården. 

Dock är han redan gift, så Florence sätter in en annons i en tidning och efterlyser en gentleman som herrsällskap. Amiral von Schneider svarar på annonsen och dyker upp iförd vit uniform och förälskar sig. I dottern Miss Sophie. Och hon i honom. Fast han egentligen inte är en riktig amiral utan bara spelar den rollen i en teaterpjäs. Betjänten James är jättesotis men i smyg.

De komplicerade kärleksrelationerna på godset fortsätter med att Mr Pommeroy, som Florence fortsatt umgås med, går upp i rök en dag, men då träder Sir Toby,en kommissarie vid Scotland Yard, in på scenen. För att identifiera ett fynd, som han säger. Han och mamman kommer så väl överens att han bosätter sig på herrgården. Där finns dessutom en generöst tilltagen vinkällare där han kan identifiera många fynd.

Då - pang - omkommer von Schneider i en explosion. Men Miss Sophie tröstas snabbt av en rik, tjock konsthandlare som är där för att inspektera de intressanta etsningarna på godset. Mr Winterbottom. Han friar och hon säger ja. Under förutsättning att han bantar 20 kilo. Han lyckas gå ner, men dagen före bröllopet äter han tre kycklingar och sätter ett ben i halsen och går hädan.

Så blir det till slut den trogne James’ tur. Och Miss Sophie besvarar nu betjäntens känslor, särskilt när han snavar över tigerhuvudet och hittar grevens gömda skatt som hela tiden legat där.

Så går mamma Florence till de sälla jaktmarkerna vid 83 års ålder och Miss Sophie lever lycklig med sin James. Varje år på hennes födelsedag serverar han en middag med de fyra andligen närvarande gästerna: Mr Pommeroy, Admiral von Schneider, Sir Toby och Mr Winterbottom. I den ordningen de dök upp i deras liv.

Så nu vet ni bakgrunden, när ni tittar på det här på nyårsafton.

En annan kul grej jag sett nånstans, är att skådespelaren Freddie Frinton, som spelar den alltmer berusade betjänten i sketchen, är absolutist!

Fast det nämner inte Helmut Grömmer i sin bok, så det är nog inte sant.

Åberg

 
Jag läste Lasse Åbergs självbiografi. En stor lunta så jag lånade den på bibblo.

Jag kände igen mig så väl i det han skrev och för mig som gärna letar efter mystik så finns det också slående samband mellan honom och mig.

Hans mamma var damfrisörska. Det var min mamma också. Hans mamma hette Gurli. Det hette min mamma också. Nästan. Hon hette Gunhild men alla kallade henne Gulli. Lasse Åberg växte upp i Fredhäll i Stockholm. I Fredhäll jobbade min mamma under den tid vi bodde på Stora Essingen, då jag själv var 0-1 år. Han är ju lite äldre än jag.

Men så är han ju också lite längre. Även han fick dock sitta nästan i spagat när han försökte rida på en bred ardennerhäst, precis som jag. Hans häst hette Nolvo. Min hette Bläsen. 

Du ser ju vad lika Lasse Åberg och jag är.

Han skriver att de fick uppfinna egna små lekar, tiggde tomma biljettblock av spårvagnskonduktören för att göra en fickbio. He he, tänkte jag, så gjorde också jag och Nalle, min bästis i småstadiet. Fast det fanns ingen spårvagn där i Islandstorget, däremot buss 113. Där klev Nalle och jag på och frågade busskonduktören "finns det några avrivare?" 

Och han pratar om tidningen Mad, danspalatset Nalen, Jerry Williams och Ola and the Janglers, cool läsning för mig. Och i Lasse Åbergs Electric Banana Band lirade Janne Schaffer, den mest kände av alla i Blackeberg, förorten där jag växte upp.

En lite kul grej att läsa om var hans forskning om Kalle Anka. Joakim von Anka är egentligen inte Kalles farbror, som det står i de svenska tidningarna, utan hans morbror. Joakims syster Hortensia är Kalles mor.

Samma sak med Kalle och knattarna, fortsätter Lasse Åberg. Felöversättning av "uncle" även där. Kalle är knattarnas morbror, eftersom deras mamma Della är Kalles syster. Della skickade iväg Knatte, Fnatte och Tjatte att bo hos morbror Kalle, eftersom de brände upp huset hemma där de bodde. Och det beslutet av en hårt prövad ankmamma finns ju inget att säga om.  

Randomdikt

 
Så här kan man göra. Man skriver ner några korta rader av olika slag, 18 st säg. Så här.

1. Förr gick man i skolan på lördagar.
2. På väggen drömmer dina vingar.
3. Alla smakerna måste sitta där.
4. Varför har grisar så stora näsor?
5. Sverige - vi har ett resultat.
6. Du kan vira in dig i gardinen där.
7. Vi har varit tydliga med det här.
8. Saturnus har 62 månar.
9. Mars, april, har knopp i håret.
10. Anders braskar, julen slaskar.
11. Allt som är rea dras av i kassan.
12. Passagerarna ombeds gå längre bak i vagnen.
13. Månn´ ädlare lida och fördraga?
14. Jag går hemma på fäbon och väntar. 
15. Våran prost är rund som en ost.
16. Dom har lovat ösregn till kvällen.
17. Pi delat med sig själv är ett primtal.
18. Filibunkom som tant Ulla sa.

Sen dubblerar man dem så de blir 36. Lägger ut de 36 på rad i slumpvis ordning. Delar upp dem i tre strofer om 12 rader. Läser och märker att man gjort en dikt:

Allt som är rea dras av i kassan. 
Vi har varit tydliga med det här.
Jag går hemma på fäbon och väntar.
Alla smakerna måste sitta där.
Anders braskar, julen slaskar.
Du kan vira in dig i gardinen där.
Dom har lovat ösregn till kvällen.
Mars, april, har knopp i håret.
Förr gick man i skolan på lördagar.
Månn´ ädlare lida och fördraga?
Pi delat med sig själv är ett primtal.
På väggen drömmer dina vingar.

Våra prost är rund som en ost.
Filibunkom som tant Ulla alltid sa.
Saturnus har 62 månar.
Varför har grisar så stora näsor?
Passagerarna ombeds gå längre bak i vagnen.
Sverige - vi har ett resultat.
Förr gick man i skolan på lördagar.
Pi delat med sig själv är ett primtal.
Anders braskar, julen slaskar.
Saturnus har 62 månar.
Passagerarna ombeds gå längre bak i vagnen.
Mars, april, har knopp i håret.

Du kan vira in dig i gardinen där.
Våran prost är rund som en ost.
Allt som är rea dras av i kassan.
Jag går hemma på fäbon och väntar.
Månn´ ädlare lida och fördraga?
På väggen drömmer dina vingar.
Dom har lovat ösregn till kvällen.
Varför har grisar så stora näsor?
Alla smakerna måste sitta där.
Vi har varit tydliga med det här.
Filibunkom som tant Ulla alltid sa.
Sverige - vi har ett resultat.

Ackord med Anna

 
Anna, ja. Jag kände honom från när jag var 10. Han kom in i min klass i fyran och nästan genast blev vi bästisar, känns det som. Han bodde också i Blackeberg som jag. Jag tvärade bara över till Holbergsgatan, förbi basketplanen och plaskdammen och så på andra sidan tobaksaffären bodde han. Det var väl bara två minuter från mig.

Oftast var vi nog hos honom. Det var mycket pingis och mycket musik.

Pingis spelade vi i källaren hos honom. Bara att lyfta fram bordsdelarna ur deras källare, montera ihop och börja spela. Vi höll aldrig på med fotboll som alla andra gjorde, det var alltid pingis. Det dumma var att jag börjat med pennskaftfattning och när jag kom på att nä det här var dumt, då kunde jag inte gå tilllbaka till vanlig fattning, det var för sent, handen kunde inte lära om.

Det dumma med pennskaftfattning är att man spelar med samma sida mot bollen, det finns inget skifte forehand-backhand, bara attack, och det krävs ett jättesnabbt fotarbete. Som Konaka från Japan hade. Men inte Göran från Blackeberg.

Och vi satt i hans rum och lyssnade på hans stereo. Beatles hade kommit ut med en ny skiva. En revolutionerande LP. Alla texterna fanns med, tryckt på konvolutet för första gången i pophistorien. Låtarna hängde ihop. En massa extragrejer fanns med, mustasch och axelklaff i papper och sånt. På framsidan beatlarna stående vid en grav där det stod "Beatles" med blommor och bakom stod legender från nu och förr. Som Tarzan, Helan och Halvan, Sonny Liston, Marilyn Monroe, Bob Dylan. Det var ett fantastiskt ögonblick när jag satt där och första gången fick höra Seargent Pepper.

Det låg en sån ordning över hela hemmet hos Anna. Och traditioner. Jag minns de tre vise männen, t ex, de hade tre små figurer i vardagsrummet som varje dag flyttades närmre och närmre tills de på julafton var framme vid krubban. Det hade jag aldrig sett. Och ett stort pepparkakshus varje jul, det hade vi inte heller hemma hos mig. Det stod där länge och såg Hans-och-Greta-fint ut, flera veckor säkert. Vad gjorde de sen? Åt de det? En tredjedel pepparkaka, en tredjedel glasyr och en tredjedel damm ...

Anna spelade gitarr. Han var fena på det. Jag försökte väl också. Och lärde mig rätt snabbt fem ackord. G, C, D, A7 och Am. Ungefär samma som jag kan än i dag.

När vi var 10 år träffades vi, min bästis från och med mellanstadiet. Tänkte ibland på att han var Paul, musikanten, och jag John, skribenten. Eller att han var Jumjum och jag Mio. Eller vice verse. Flygande fram på den vita springaren Miramis genom grundskolan.



 

.

 .

Fyra frön i äppelträdet

Långt innan jag kom till Hästberg fanns det fyra oskiljaktiga lekkamrater och frön som klängde runt i äppelträden under Hästbergs första tid. Gunnar och Folke från Grops, Lars-Erik från Lokas och Nisse från Tillas.

Prasslar det uppe i trät kan en bare gisse
att det är Gunnar, Folke, Lars-Erik och Nisse
som stoppar äpplen i fickor och munnar,
Nisse och Lars-Erik och Folke och Gunnar,
var och en bara så där som folk e,
Lars-Erik, Nisse, Gunnar och Folke,
när en e liten och frö och idérik,
Folke och Gunnar och Nisse och Lars-Erik.

Gormar någon "Dra åt fanders"
är det bara Arviks-Anders,
för även om ett och annat
pall försnillas
så tror jag i alla
fall dom gillas,
fröna från Grops och Lokas och Tillas
och alltid finns häckar att gömma sig vid
under Hästbergs första tid.

Bokens sönderdelande vid betraktandet

 
Den bok jag nu skrivit består av två delar: Hästberg och Blackeberg.

Vid betraktandet av Hästberg sönderfaller den delen i fyra delar.

Hästbergs första tid, tiden innan jag föddes, men som lever kvar i minnet genom berättelserna om de gamla profilerna på höjden, Arviks-Anders och Tillas-Anders.
Hästbergs andra tid, då jag som yngst med syrrorna och Rolf och Margaretha levde i en Astrid Lindgren- och Enid Blytonvärld med Hemliga Klubbhuset i våran trädgård.
Hästbergs tredje tid, då syrrorna sommarjobbade och jag var med Rolf i byn, metade, cyklade, pallade äpplen och spelade badminton.
Hästbergs fjärde tid, då även Rolf sommarjobbade och jag plötsligt var ensam, var är alla?

Vid betraktandet av Blackeberg sönderfaller även den i fyra delar.
Först tiden innan jag började skolan, sedan de naturliga delarna lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Där slutar boken, när jag går ut grundskolan ocnh är 15 darrande år.

Jag hade en bästis i lågstadiet, Nalle. Och från och med mellanstadiet Anna. Ja, de kallades så. Vi killar körde bara med sådana där smeknamn. Haren, Sassa, Svanis och Henna var det några som hette också. Där på Södra Ängby skolgård.

Vid betraktandet av den färdiga boken sönderfaller jag själv i undran och förundran. En bok om mig själv? Den måste jag läsa! För att se vem jag är. Eller var, menar jag. Eller är.

.

 .

.

. 

.

. 

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

3 x Birger

När namnet Birger dyker upp tänker jag inte på den där gatan i Stockholm. Birger Jarlsgatan gick jag så många gånger till och från jobbet. Men namnet sjunker ihop med gatan och försvinner. Nej, Birger, då är det sitta vid radion eller framför TVn och det var landskamp, ofta Finnkampen. Jämna kamper, och vi hade det svårt förstås i kastgrenarna som spjut, men när det kom till slägga kunde man vara lugn.

För då gick Birger Asplund in i ringen, snurrade några varv och hivade iväg den här konstiga kedjan som hette slägga och vann. Han kastade alltid längst. Inte i OS och VM och så, men de tävlingarna var oväsentliga, det var Finnkampen som gällde. Ibland var det trekamp också. Friidrottskamp mellan Sverige, Norge och Finland. Oavsett motståndet i släggburen hette segraren Birger Asplund. Pålitligheten själv. Fast han var tämligen okänd utanför Norden.

Birger. Det fanns en annan också. Rolf och jag metade abborre i Molnbyggen på somrarna på landet. Det nappar bäst vid Birgers brygga, sa Rolf alltid. Det gjorde det inte. Vi satt där och gungade i ekan men nån fisk fick vi inte, som tur var. Att dra nåt sprattlande vått upp i ekan var bara ett störande inslag när man satt där och småpratade lite och teg och trivdes. Birger var elektriker. Jag såg honom aldrig, bara hans brygga. Hörde aldrig nåt efternamn heller. Så det kunde ju lika gärna vara Asplund.

Jag har en tredje Birger också. Men han hette Fernström. Var kollega till mig på jobbet. Jag jobbade ju på Alecta i 30 år och Birger Fernström var ett begrepp där, för att inte säga en legend. Han var den ende som kunde det komplicerade datasystemet vi hade. Blev det plötsligt svart i dataskärmen och ingen begrep varför så var Birger Fernström sista utvägen. Han förstod och trollade med knäna och så var databilden tillbaka igen. Han hade varit med när Sesam byggdes en gång, så hette datasystemet. 

Han hade en kusin också, som hette Erik. Om Birger var kung av Sesamsystemet på Alecta under en massa år, så var hans kusin kung av rockscenen i Sverige under en massa år.

Birger kallade honom alltid Jerka. Men vi andra sa Jerry Williams.

       

Drömlåt

 
Jag fick en strof av en låt när jag drömde. "Till alla dom som korsat Atlanten" nynnade jag. Taube alltså, jag brukade drömma Taube. Fortsatte några strofer, nej inte är det väl Taube? Jag blandade ihop med "nästan i kanten av den blåa Atlanten".

Det är ju från Samborombon och det där.

Och till all dom som korsat Atlanten, det är ju GES.

Lätt att blanda ihop, säger jag till mig själv i drömmen. Efter Samborombon kommer ju det där med Rio de la Plata och Pampas och att han kom ridande en afton i april. Eller var det inte sommaren 1994? När det var så hett? För han ville dansa tango, sjunger jag i sömnen.

Och fortsätter sången:

Lagspel, fiol och mandolin
hördes från krogen och i salen steg jag in
Där på scenen med en fotboll
och en mik vid sin barn
satt den bedårande killen Anders Glenmark,
Strömstedt och Orup i sin hatt
slog an gitarrerna och sjöng om någon skatt
Dom bjöd upp och Evert Taube han sa
"Si, gracias, ni tre, vamos gräva guld över havet!"

Sen skulle jag ta nästa vers, men det gick inte, för då vaknade jag.

Doften av kastanjegräs

 
Vi satt på Mignon. Det var kanelbullens dag och vi festade båda på en dylik. I alla fall jag. De har nog Varbergs godaste kanelbullar här.

Vi talade om tröst och insikt och jag sa att man kan få det av texten i en låt. Jag tänkte på en av Tomas Andersson Wijs låtar. När han sjunger nåt om att en sak har världen fått mig att inse, den är inte ute efter mig. Eller hur textraden lyder. Från låten Tommy och hans mamma, trodde jag.

Maria googlade upp den. Oc där var den, textraden! Så här går den.

" Och en sak har jag lärt mig
livet är inte ute efter mig
Och en sak har jag fattat äntligen
livet vill mig inget ont "

Precis. Så var det. Fin text. Över huvud taget är hela låten en höjdare, sa jag. Tänk på den första raden "Doften av kastanjegräs ...".

Och Maria scrollade till början. Och läste:
" Den här doften av kastanj och gräs ... "

Va? Var det så den gick? Att det typ inte ens finns nåt som heter kastanjegräs? Jag skruvade på mig i soffan på Mignon. Men jag har alltid sjungit den så för mig själv ...

Då sa Maria att det har hon också gjort.

Man ska inte tro allt man läser på nätet, kanske vi sa också.

Och kände båda doften av kastanjegräs.

  

En häst som frös

 
Jag tycker om att höra Babbens gotländska, Astrid Lindgrens småländska och Hanna Marklunds norrländska (jag vet att Norrland är halva Sverige, har dock inget bättre ord).

Och allra bäst gillar jag dalmål.

Å hästn frös å kallt hä va
men hä varå allisamma hä si,

som Grop-Per sa i Stinas kök på Hästberg en halvmil söder om Leksand på 1950- 60-talet.

Det heter dalmål för att det talas i Dalarna, men kan också vara för att man åker uppför berg och ner i dalar när man pratar.

Hör själv:

"Å hästn frös" - man går upp på ä:et i häst och ner på ö:et i frös,
sen på samma sätt i "å kallt hä va", upp på kallt och ner på va,
sen ner jättemycket på hä va rå och upp jättemycket på all och rutschkana ner i dalen, isamma hä si.

Så brummade Grop-Per fram denna underbara fras när han pratade om hur han och hans fina Bläsen stretade på i skogarna året runt och jag satt i köket och tog in allt med stora ögon och öron medan humlorna surrade utanför fönstret över den vida hagen där Betty och de andra korna lufsade omkring.

Dialekter är halsband som skimrar kring halsen på varje språk.

Om ej man går på bokmässan

  
Bokmässan är nåt som man MÅSTE gå på när man inte varit där än, men NEJ TA MIG HÄRIFRÅN när man väl är där. Benvärken när man knallat omkring i zickzack på betonggolven, huvud- och öronvärken av kakafonin från allt som basuneras ut från stånden och scenerna hela tiden överallt, och allt man plötsligt märker man går och kånkar på.

Sen kommer man på att man kan sätta sig ner. Men titta vad fint det här på bokmässan, alla besökare dom strömmar förbi och själv sitter man lugnt och fint och äter resten av mackan.

Och rum för poesi. Det måste man ju besöka. Tänkte på den gången jag hörde Lennart Sjögren där. Och pratade lite med honom. Men den här gången skulle jag inte själv läsa, skönt att bara sitta där.

Flera av dem var bra. Särskilt gillade jag Bart Moeyaert från belgiska Flandern. Han läste på nederländska och översättaren läste parallellt dikten på svenska. Hans diktsamling hette Helium. Precis som titeln på en av mina egna dikter, tänkte jag. Dikterna i Helium var enormt fina. Lättsamt bråddjup, skulle jag vilja säga. 

Innan jag gick köpte jag hans diktsamling (översättare Lisette Keustermans och Eva Runefelt). Första dikten måste jag återge. Om ej, heter den.

" Har jag varit här förr och om ja: fanns jag vid din sida?
Var jag händerna i ditt knä? Var du vågsvallet och
jag stranden? Var du en skallig man och jag hatten

som for iväg ut på gatan? Var jag gungans
sus och var du flickan som slöt ögonen
när hon tänkte på att försvinna, men så vitt jag vet

har ingen hittills försvunnit gungandes. Var du
döden och jag bågen du jagade med? Kom du först
och jag var ägget? Var du svaret jag alltid frågat efter?

Om ej, var du mycket ensam utan mig? "

På G

 
Vill inte ropa vajert än, men det är på G. A5, 2 stycken i 1, 13 bilder, 50 ex, 150 kapitel, 410 sidor.

Skönt att hänga upp det på konkreta siffror.

Likheter mellan de två kan jag också se nu. I båda finns råttor, igelkottar, kattor, hundar och hästar. Och boxning, höjdhopp, kanot, tennis och medeldistanslöpning. Och bad, äpplen, tobak, Pelle Svanslös och lyrik.

Men bara i den ena finns klarinett, granhäck, badminton, majstång och Grop-Per.

I den andra däremot gitarr, fontäner, pingis, julgran och vampyr.

Vill inte ropa vajert än. Men ett litet vöndalöst kan jag våga mig på. Nej, ingen felstavning. Det heter så. Vöndalöst.

Pappas ramsa

Pappa sa en konstig sak en gång. En ramsa som lät så här.

" Frans Fredrik Frisenfält förde fem franska fruar från Frankrike. Fruarna fiskade fartyget fullt. Frans Fredrik Frisenfält fick full frakt från Frankrike. "

Rent nonsens, kan man tycka. Bara ord som ställts ihop för att de börjar på samma bokstav. Visst. Men ändå. Vem var denna Frans? Jag har googlat på namnet, hittar ingenting. Kanske bara en påhittad figur som låter lite adlig. Kanske stavade efternamnet lite snofsigare, med e och dt. Jag såg ju aldrig pappas ramsa i skrift.

Ägde Frans fartyget? Ja, det verkar så, men var nog inte nån kapten, bara ägaren. Och ett fiskefartyg var det ju. Fem pers som fiskade, ingen eka, ingen jättebåt, utan nåt mellanting. Halvstor båt som fem fransyskor fyllde med fisk. Kanske med nät eller kastspö. Båda kanske. Men fortfarande inte helt klart. Till den mystiske ägaren sällar sig nu mysteriet med de fem kvinnliga fiskarna.

Fruar? Gifta alltså? Och varför förde han dem från Frankrike? Kidnappade han dem? Modern slavhandel? Och varför protesterade inte deras äkta hälfter? Men "fru" kanske bara syftade på vuxenstatus, inte civilstånd. Smög Frasse runt i hamnkvarteren i Marseille, spanade in några kvinnliga fiskare och tänkte aha, de där passar utmärkt på min fiskeskuta, fem stycken blir nog lagom, bläddrade i en bunt med francs, nej förresten ingen penningaffär, "förde" låter mer som att han svingade en lasso runt dem och helt sonika halade in dem på sin stolta skuta. 

Det börjar klarna lite. Men fortfarande återstår några besynnerligheter. Tuffade båten över hela Atlanten? Låter osannolikt. Men ändå verkar det handla om reguljär handelstrafik. Nu vet jag! Mellan Dover och Calais. Låter mer lagom sträcka. Och då får vi nog släppa Marseille ett tag. Det måste ha varit i Calais som denna halvskumma händelse tilldrog sig.

Frågan är hur pappa kände till allt detta. Han var väl aldrig i Calais?

Manliga sångfåglar A-Ö

 
Jag la in en lista med kvinnliga sångfåglar på bloggen den 10 augusti. Nu lyster det mig att göra motsvarande med de manliga. Ett njutningsfullt arbete att göra även detta.

De här platsar på min lista.

Tomas Andersson Wij: Tommy och hans mamma

Robert Broberg: Maria Terese

Cornelis Vreeswijk: Jultomten är faktiskt död

Den glade bagarn i San Remo, Evert Taube

Eternal love, Magnus Carlsson

Flickan och kråkan, Timbuktu

Per Gessle: Här kommer alla känslorna

Här kommer natten, Pugh Rogefeldt

I roslagens famn, Sven-Bertil Taube

Jailbird Singers: Jungman Jansson

Tommy Körberg: Anthem

Tomas Ledin: Sommaren är kort

Mando Diao: Strövtåg i hembygden

Nu lyfter vi från marken, Freddie Wadling
 
O helga natt, Jussi Björling
 
Peter Le Marc: Minus fyra

(Quinnohyllningen:) Ledsagarinna till lidelse, Bernt Staf

Povel Ramel: Sommartrivialiteter

Sven-Ingvars: Te dans me Karlstadtösera

Titta, titta, Owe Thörnqvist & Anna-Bella

Magnus Uggla: Jag och min far

Valborg, Håkan Hellström

Mikael Wiehe: Titanic

(Xtra:) Stockholm i natt, Peter Jöback

(Yngre klassiker:) Hooked on a feeling, Björn Skifs

Björn AfZelius: Tusen bitar

Åren går, flöjlarna slår, Ola Magnell

(Äldre klassiker:) Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad, Gunnar Wiklund

Öppna landskap, Ulf Lundell

Spelar man både tjejlistan och den här killistan på t ex spotify så vederfars man dubbelt örongodis.

Det var 79

har alltid tänkt mig det
som kocken på väg att
ge kökspojken en flara
och hunden lutade sig
över ett saftigt köttben
och mor stack ut skann
genom dörrn för å ropa

men det kom ingen flara
benet rördes aldrig
det hördes inte ett ljud
och Plinius den yngre
skrev om Plinius den äldre
och pelaren av aska och pimpsten
skymde solen ända bort till Rom 

Jaså, är det du som gjort den?

 
Vi gick in i Lottastugan och tittade. Det brukar vara intressant och så, men den här gången var det en otrolig upplevelse. På tavlorna i akryl och broderi fanns det bland mycket annat insprängda urklipp av små tidningsannonser från förr. Människors utsatthet och fattigdom, ständigt utnyttjade av överheten, ja jag vet inte, det var så berörande gjort. Jag fick en klump i halsen.

De hette Eva Alfredsson och Göran Jönsson som hade den här fina utställningen.

Efteråt fick jag den crazy idén att varför går jag inte tillbaka hit och ger dem ett ex var av min egen diktsamling! För att ge något tillbaka till dem. 

Så det gjorde jag. Gick hem och kånkade ner lådan högst upp i garderoben och tog ut två ex av boken, skrev en liten dedikation längst fram och gick tillbaka till Lottastugan dan därpå.

Göran, den ena konstnären, satt där på en stol och några besökare gick omkring och tittade, men Eva såg jag inte.

Gick fram till Göran.
- Hej.
- Ja hej och välkommen.
- Det var jag som var här i går.
- Ja nu känner jag igen, välkommen tillbaka.
- Jag kom bara förbi, det var så berörande allt det här, så jag ville ge nåt tillbaka. Här är min diktsamling.

Väldigt förvånad blev han när han fick plastfickan med de två diktböckerna.

- Oj, och vilken bra titel "Kärleken tar för lång tid".
- Ja, det är ett citat från en av dikterna. Så jag tänkte en bok till dig och en till Eva. Annars så skriver jag mest på nätet men här fick jag en bok utgiven.
- Jaså, är det du som har gjort den?

Jag stod som ett frågetecken. Hade jag inte förklarat det?

Han for upp från stolen, skakade hand och så, ja Eva kommer tillbaka sen, har bara gått på ett ärende, du kan väl komma tillbaka, vi stänger klockan 18, nåt sånt sa han. 

Och jag tänkte att jag måtte tydligen ha mumlat förläget i min konversation med honom. Inte basunerat ut högt att hallå den här boken har jag skrivit. Egentligen inte helt konstigt, tänkte jag inom mig.

Den typ som högt basunerar ut att han skrivit en känslig bok, är inte typen som skrivit en känslig bok. Och den typ som skrivit en känslig bok är inte typen som står och basunerar ut det.

Moment 22. 

En pärm med en massa brev

 
I mina luntor har jag en massa brev som blivit kvar efter morfar. En pärm med 28 brev från1895 till 1949, prydligt instoppade i plastfickor, så det går lätt att läsa. Snygg men liten, svårtydd handstil, kräver lite tid att sätta sig och dechiffrera.

I samma pärm hittar jag en stor plastficka med massor av tomma kuvert till brev som morfar fått. Inga brev i alltså, men brevskrivaren har i flera fall plitat ner sitt namn och adress på baksidan, så som man gjorde förr. Och kuverten helt intakta med frimärken och poststämplar och allt.

Med en snabb genombläddring kan man här följa morfars liv lite. Många adresserade till Mases Anders Persson, Hästberg, Leksand (vårt lantställe). Ibland med yrket också: målare. Och brev när han jobbade i Stockholm. Inneboende hos Fridström på Kyrkogatan 7, 1 tr. Och hos Jansson på Vasagatan 19-21. Och inneboende hos Molinder på Fridhemsgatan 22, 3 tr. Och hos Fridström på Klara Södra Kyrkogata, 7, 1 tr. 

Det här måste vara före emigrationen till USA, tänker jag, för när de kom tillbaka därifrån efter en 6-7 år bodde de ju i egen lägenhet på Bergsundsgatan på Söder i Stockholm.

Många brev till honom när han var i lumpen, 4 kompaniet, Gotlands infanteriregemente, I 27, Wisborgs Slätt, Gotland. Årtalen jag ser är 1916 och 1918, så det var under beredskapsåren under första världskriget!

Och så några kuvert till honom under USA-tiden. Så att jag alltså ser att de bodde på 5249, North Ashland Avenue, Chicago, Ill. Och på 2318, Foster Avenue, Chicago.

Han pratade mycket om Clark Street också. Vet inte om det var för att de bott även där eller om det beror på Al Capone. För på 2122, North Clark Street, i garaget vid Lincoln Park, inträffade S:t Valentine-massakern den 14 februari. Då Al Capone lät avrätta sju medlemmar från ett rivaliserande gangstergäng. 

Utöver allt annat man kan tycka om detta, har de inte långa gator i den där stan? 

Innan jag stänger pärmen hittar jag en annan stor platsficka fullproppad med gamla kuvert, denna gång också med breven kvar i! Får sätta mig med det här en regnig dag ...

 

Kvinnliga sångfåglar A-Ö

I vår sångskatt finns det så många otroliga låtar sjungna av kvinnor. Här är 29 st som jag håller högt, från nu och förr. Att det är just 29 beror på att jag ordnat dem alfabetiskt med en låt och sångerska på varje bokstav.
Håll till godo!

Ainbusk singers: Lassie

Miriam Bryant: Ett sista glas
 
Carola: Främling

Du är den ende: Lill Lindfors

Euphoria: Loreen

First Aid Kit: Emmylou

Gabriellas sång: Helen Sjöholm

Barbro Hörberg: Sommarö

It must have been love: Marie Fredriksson, i Roxette

Amanda Jensen: When we dig for gold in the USA (När vi gräver guld i USA)

Kärleken är: Jill Johnsson

Anna-Lena Löfgren: Regniga natt

Siw Malmqvist: Augustin

Sandra Nielsen: Empty room

One way ticket: Eleanor Bodel

Lena Philipsson: Kärleken är evig

(Queen of all time:) Alice Babs: I don´t mind

Rytmen av ett regn: Millas Mirakel

Sånt är livet: Anita Lindblom

Towa Carson: Alla har glömt

Caroline af Ugglas: Snälla, snälla, snälla

Vårens första dag: Laleh

(World legends:) Agneta & Frida i ABBA: I still have faith in you

(X-mashöjdare:) Come whatever, come what may: Molly Sandén (My Marianne)

(Ytterligare Mellopärla:) Cayenne: Stanna hos mig

Monica Zetterlund: Men tiden går (As time goes by)

(Å en tolkningsgodis till:) Ebba Forsberg: För att jag älskar dig (Feel my love, Bob Dylan)

Är du kär i mig ännu, Klas-Göran: Lill-Babs

Ö = Gotland = Susanne Alfvengren: När vi rör varann

Den asiatiska tigermyggan

Anders Lindström på SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt) meddelar i en artikel att ett exemplar av den asiatiska tigermyggan har hittats i Sverige.

Det är den mest invasiva myggarten, tydligen, som spridit sig till tempererade och tropiska områden i hela världen. När den är etablerad fortsätter den sprida sig med hjälp av lastbilstransporter och campingtransporter, står det.

Vad gör den för illa då, denna mygga? Jo, läser jag den kan sprida virus av typen dengue, chikungunya och zika. Dengue är den enda som låter svagt bekant, jag googlar dengue för att fräscha upp mina kunskaper.

När man blivit biten av myggan kan det ta 4-10 dagar innan dengueviruset gör att man blir sjuk. Då kan man få upp till 40 graders feber, frossa, värk i muskler och leder, värk bakom ögonen, illamående och kräkningar, svullna körtlar och utslag. Det står att alla bitna förstås inte reagerar så illa, men de som gör det kan få ligga med dropp och övervakning på IVA (intensivvårdsavdelning) p g a risken att man får blödningar i många inre organ och från organ i tarmkanalen, vilket kan leda till döden.

Kommen så långt tänker man, men det finns väl motmedel, vaccin eller nåt? Ja, det finns det. Skönt, man andas ut. Men inget vaccin tillgängligt just i Europa. Va? Men vad finns för skydd för oss i Europa då? Och artikeln svarar: ja enda skyddet är väl att undbika att bli biten. Och fortsätter uppmuntrande: men den mygga som nu påträffats i Sverige har oskadliggjorts.

På nåt sätt blir man inte så lugnad av det beskedet. Få se, är det inte myggor som brukar ha lite barn och barnbarn och barnbarns barn, i ett antal av sisådär några miljoner.

Hur vet man att just den här påträffade myggan är ensamstående?

Hexikon

 
Jag har ett gäng böcker i min bokhylla. En är en stor svart bok som heter Hexikon - alfabetiskt uppslagsverk över diktade figurer i vårt kulturarv. av den otrolige Alf Henriksson och några till. Den är överdådigt rik. Man kan bara greppa den - med två händer helst så man inte sumpar den - och slå upp den på måfå nånstans.

Jag gör så. Den faller upp på sid 274 och det första jag ser är "muser". Jag börjar läsa.

Muserna var de sköna konsternas gudinnor i grekisk mytologi. Sen står det att deras mamma var Mnemosyne (betoning på o), minnets gudinna. Pappan var Zeus, den störste guden på Olympen, som hade smugit sig på henne när han var utklädd till herde. Uppenbarligen nio gånger, eftersom muserna är nio till antalet.

De här.

Clio - gudinna för den historiska berättarkonsten.
Ja, en sån behövs ju och finns väl nuförtiden också. Och jag tänker på Gunnar Wetterberg, han från Fråga Lund.

Och de andra åtta då? Jo, lyrik och poesi var så viktiga att de hade två olika gudinnor:
Calliope (betoning på i) - gudinna för den heroiska poesin.
Så kallas väl ingen poesi i dag men texterna hos Laleh kvalar nog in.
Erato - gudinna för kärlekslyriken.
Hm, lite grand som Håkan Hellström alltså.

Teatern har också två olika gudinnor. ni minns  de två maskerna, den ledsna och den glada?
Melpomene (betoning på o) - tragedins gudinna.
En sån har vi i dag i Maggie Smith.
Thalia - komedins gudinna.
Jag säger bara en sak: Susanne Reuter.

Terpsichore (betoning på i) - gudinna för dansen.
Ann Wilson heter hon väl i dag, hon som sitter bredvid Tony i Let´s dance.

Polyhymnia - gudinna för den religiösa körsången.
Här känns området inte så nutida kanske. Men Allsång på Skansen då? Där blir det ju stämsång när de sticker fram micken till nån i publiken.

Euterpe - gudinna för flöjtspelet och blåsmusiken över huvud taget.
Man får tänka sig Allsångens husband.

Urania - gudinna för stjärnkunskapen.
Tänk att det fanns ett sånt område redan på den tiden. Coolt. Den nutida motsvarigheten som anmäler sig här är väl Ulf Danielsson. Från Muren. Och Nobelfesten, där han lyckas förklara det oförklarliga så t o m jag förstår. Nästan. Han har skrivit "Handbok för för medborgare i universum".

Den måste jag skaffa, tänker jag, när jag sätter tillbaka Hexikon på sin plats i bokhyllan. I sitt slukhål, där den snabbt försvinner. Svart som den är.

ICA-låtar

 
ICAs reklamgubbar har kommit på att man kan sjunga och spela in coola låtar också.

Den första var en lite entonig en, men med catchy refräng:
" nu sänkt pris
nu sänkt pris "
upprepad många gånger med lite olika höjningar.

Kul idé, tänkte jag. Men så utvecklade ICA det hela. Och jag fick höra en ny låt med en ännu mer catchy refräng:
" pam pam pam pam
ytterfilé
ytterfile "

Ja, de sjunger inte pam, men rytmen är så.

Sedan efter några gånger samma recept, men nu lät det:
" pam pam pam pam
kycklingfilé
kycklingfilé " 

Och den här hörde jag i dag:
" pam pam pam pam
torskfilé
torskfilé "

Nu har de alltså gått från rött kött till kyckling och till fisk. Så man kan tro att de gått hela varvet.

Men vegetariskt då? Det måste de ha med också. Skulle kunna  låta så här:
" pam pam pam pam
avocadosufflé
avocadosufflé "

Vet inte om man kan göra sufflé med avocado. Men det måste väl gå? Det kanske blir en väldig skjuts på den vegorätten efter att den besjungits i tevereklam.

Och det finns ju en massa tillbehör men kan kan puffa för, som passar både till kött och vegetariskt:
" pam pam pam pam 
vinbärsgelé
vinbärsgelé "

Efterrätter också. Inte att förglömma. Vad sägs om:
" pam pam pam pam
hallonsourbet
hallonsourbet "

Jag bjuder på de här förslagen. Behöver alls ingen dusör för detta. Är inte knusslig. Räcker gott att de bjussar på fika eller nåt.

Pam pam pam pam
bjuder på te
bjuder på te.

Fler saker jag skäms för?

Ja, jag har korta ben och lång övekropp. Ser ut som om benen krympt i tvätten eller nåt. Eller att nån dragit ut överkroppen så den blir oproportionerlig mot underkroppen.

Kan se lustigt ut på kort. Barfota på stranden håller jag skorna i handen och skorna ser ut att vara lika långa som mina ben. 

Om jag köper pyjamas får jag välja antingen sådana, där armarna är lagom men benen får jag klippa av en ordentlig drös av. Eller sådana, där benen är lagom men ärmarna flaggar på halv stång. 

Och så har jag mellanrum mellan tänderna. Gör sig inte så bra om jag ler, vilket jag därför inte gör, om det går att undvika. Är dock ganska perfekt om jag skulle imitera Povel Ramel eller Thore Skogman. Underbart är kort-a ben ... Och när storfiskarn talar om hur långa armar han har ...

Nu har jag i och för sig inte långa armar, bara i jämförese med benen. Men gör ju inget om jag köper byxor med servicevillig personal. Och hur många meter ska jag kapa benen, min herre? Byxor görs ju regelmässigt för att passa sylfider, inte spolformade så som folk ser ut.

Så jag skäms för tänderna, benen, magen.

Eller skämdes. Förfluten tid. Nu när jag skrivit om detta så har trollet dragits fram i ljuset och spruckit.

Och så kan jag ta fram Tranströmers Romerska bågar och läsa:

" Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv på valv oändligt. " 

Avlägset

 
Jag stod i den där smatten utanför torget och tittade in i bokhandelns skyltfönster. Där var helt tomt förutom en enda sak. Ett litet ark med en dikt på därnere med fönstrets hela tomma rymd omkring.

En kort dikt som hette Avlägset. Och gick så här.

” I skydd av en obrukbar myr
fann jag en sång,
ej sångbar med främmande inifrånklanger
talade den till mitt hjärta
som till en i hemlighet invigd och förlupen.
Sammansusad av granar
och med fågelropet till tornur
kallade den alla skogens ting
till deras egna tider och möten:
till lingone morgon och tranbärs afton. ”

Harry Martinsson hade just kommit ut med ”Dikter om ljus och mörker”. Det här var i Blackeberg och jag var 21 år. Jag skramlade lite i byxfickorna. Visste inte om det skulle räcka.

Så gick jag in i bokhandeln och köpte den. En vacker bok. En sån där som man skulle sprätta sidorna i. Och dikterna alldeles enastående. Och det vimlade av dem. Jag kollar längst bak och räknar i innehållsförteckningen till 90 dikter. I en diktsamling! Så ser jag att jag aldrig sprättat sista sidan och gör det nu. Där finns 9 till.

Mynten i byxfickan räckte. Boken kostade 9:50. Ungefär 10 öre per dikt alltså.

Två mellofel

 
Jag hör till dem som kollar på Mello. Kvaliteten är ju så där numera, men det är en vana jag har sedan 90-talet då det hette Schlagerfestivalen. Jag har märkt två lustiga saker i Schlagerfestivalen. Lustiga fel i två låtar. Jag gillar båda låtarna men fel kan ju smyga sig in var som helst.

Den 22 mars 1986 kom Style på tredje plats med låten ”Dover-Calais”. Så här sjöng de.

” Vi såg på varann
då vi närmade oss land
när vi möttes mellan Dover-Calais ”

Man tror här att man kanske hört fel, men så fortsätter de:

”All min rädsla försvann
när du sakta tog min hand
någonstans emellan Dover-Calais ”

Textförfattaren menar att detta skedde mellan Dover och Calais. Men ”Dover-Calais” är ju en sträcka, rutten som förbinder England med Frankrike. Varianten ”någonstans emellan Dover och Calais” blir riktigare, men har en stavelse för mycket för melodin. Och varianten ”någonstans på rutten Dover-Calais” är också riktig svenska och har dessutom rätt antal stavelser, men låter ju dötrist att ha i en låt, förstås.

Nästa fel i en mellolåt är enklare att förklara. Det är ”Michelangelo” från 1975. Där Björn Skifs sjunger så här.

”Michelangelo
kan du svara på
hur du gjorde dom
alla tavlor som blev historia sen
….
Om han kunde visa hela världen hur du ler
så skulle Mona Lisa be om att få plockas ner
du skulle ta hennes plats som legend
med fräknar på näsan blev du lika känd
som mästaren nånstans ifrån
var snäll och svara i telefon”

Det var bara det, att det var inte Michelangelo som målade Mona Lisa! Det var Leonardo da Vinci.
En lite lustig tavla av textförfattaren. Ehuru en underbar låt.

Felet gör ju inget, blir bara en liten extra fräken på näsan.

Fast textförfattaren är lite osäker på var mästaren kommer från. ”Som mästaren nånstans ifrån”.

Ja varifrån? Vad ska man tro? Någonstans emellan Dover-Calais?

Va? Inget körkort?

 
Jag måste erkänna en sak. Jag har inte körkort.
Det är för många en oerhörd sak att höra. Hur kan man bara inte ha körkort!

Det är som att ha ett enda ben, eller två huvuden, eller gå omkring utan kläder på stan.
Inte bara i betraktarens ögon, i mina egna också.

Men man skäms mindre för detta om man pratar om det lite.
Vilket är det jag gör när jag nu skriver detta.

Jag har väl några favoritförklaringar till hur det kommer sig.

För det första hade jag ingen pappa som lät mig övningsköra.
Beroende på att han försvann när jag var 8 år.
Och jag övningskörde aldrig med mamma. Hon hade körkort men ingen bil. 
Den försvann med pappa. Han behövde den i sitt jobb, inte mamma.
Så jag hade aldrig suttit bakom ratten tills jag var i 20-årsåldern.

Då, nånstans i den åldern, började jag i en körskola. Den jag hade som körskollärare  var en gammal racerförare tydligen. "Du kan väl öka farten l-i-t-e. Mopederna behöver väl inte köra om dig i alla fall!."
Han var bara van med elever som redan provkört med sin pappa och bara behövde finslipa det hela lite, inte en elev som gick i körskola för att lära sig köra. Mitt självförtroende sjönk ner i skoskaften och till slut slutade jag förstås i skolan.

Och började aldrig igen.

Men nu förstår jag att jag inte är enbent eller har två huvuden eller går utan kläder på stan.
Jag förstår att jag har två ben, ett huvud och är klädd.

Jag har inte just körkort. Men jag har en massa andra kort.




 

Grässtråets vippande i mungipan

 
ta dagen som den kommer
ta dagen om den kommer
ta dagens om som kommer
som sommaren som somnar om
som somnar om den kommer som
en sommarvind i grinden

dröm om sommar
öm som sommar
ömsom sommar ömsom mardröm
en sommar än som mardröm
än som sommardröm
och humlans zum mot kinden

ta dagen som är här
ta dagen som den här
ta dagen när
din dag är här
ta da´n ta ta´n
ta da´!

Emm´s Court

till vänster en regntunna brun
precis under lila fönstret
runt hörnet på huset
finns ett annat hus
tak av trä och knakande
dörrar 

till höger lutar sig plåtfat
där det alltid stått en mur
och i fönstrena i gränden
sjunger i skålar madam
mot häxpipor kråkor och
möss

mitt emellan
på det gröna
som vinglar i
Emm´s Court
går han hem
efter en natt i solsken

Twilight

och dessa himlarna ner
över takås och talltopp

minnets svartblå hemlighet
över glöd och sand

i lingo linga lej
innan vind och vilse går
vadnemjölk i dimma

ur en grön vattenpump
stolt av lort
rinner jag ut till dig

I am a ghost mother
rappled in tales of grace
with nothing on me
save a door to time and
reflectuaries of camden moth and lilies

and bailiff John the bard
son of playwright dreams
mimicking himself
with another name

tomorrow and tomorrow and tomorrow
brukade han säga när han med vita
klickanden lirkade sig fram genom det osynliga
havet av människor

snart kände att det bara var
Milton och Homeros kvar
och för all del några sångare som svängde
med överkroppen

och solen sjunker
ner i stjärnor och sömn
i morgon har vi nitton androider hit
vi ska skölja byuk och vara här

vi dukar inte bordet med förtvivlan
bara undrar vad som hände

vi sitter runt en eld av morgonvackra lågor
och berättar om den natt som är vårt hem

Svar till Matilda

 
Matilda, min dotterdotter som är elva år, skrev en liten dikt med jätteliten stil på ett pyttelitet papper, som hon la in i ett paket med julklappar som min dotter Kattis skickade till mig.

Så här gick Matildas dikt.

Jag har en katt
som gillar skatt.
Han går ofta klädd i hatt
trots att han är katt.
Han är en matt katt.
Han sover ofta på min bilratt
och av det får jag fnatt.
Han har en chatt
trots att han är katt.
Jag har en katt
som gillar skatt.

Hur fint som helst att få en sån sak. Så jag skrev en svarsdikt till henne. Bytte ut djuret bara.

Jag har en hund
som tar en blund.
Han sover ofta en stund
trots att han är hund.
Han är en rund hund.
Han handlar i Helenelund
för där är han kund.
Han är frisk och sund
trots att han är hund.
Jag har en hund
som tar en blund.

Belour

en morgon av glam
när du tvättat fötterna
och körsbären hänger lågt

med en arm som är bra
och ett ben som inte är sönder
vill du din vilja Belour

å på vårt
underdåniga
hav går det vita gäss

jag förstår vad fåglarna sjunger
alltsedan skyltfönstret i Blackeberg
när Martinsson precis kommit ut
med Dikter om ljus och mörker

betingande Belour
en summa av nio kronor
och femtio öre

vi alla en luffare grön
och drömmande alla
en glädjedel av vårt liv

varje fågel
är en bankdirektör
träffad i hjärtat 

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

. 

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

Mina berg

 
Jag har bott på många berg. Nio st noga räknat.

1. Bergsmarksvägen. På Essingen. Stora Essingen mitt i Stockholm. Har ett kort därifrån på mina syrror som är jättesmå. Själv är jag noll år.

2. Blackeberg. Flyttade hit och tog för säkerhets skull även med mig mamma och pappa och syrrorna eftersom jag är 1 år gammal.

3. Holbergsgatan. I backen. Första adressen i Blackeberg. En mörk och backig gård med rostbruna hus där Mitzi sprang omkring och var vår katt.

4. Hästberg. Varje sommar i min uppväxt. Mormor med vävstol. Grop-Per med Bläsen. Rolf som lärde mig klyva ved och leta slingrande daggmaskar. Himlaspelet i Sammilsdalsgropen.

5. Bergsundsgatan. Där mormor bodde på Söder när hon inte var på Hästberg. Högt i tak. På bion i hörnet vid Bergsundsstrand glömde jag min halsduk.

6. Lappkärrsberget. Kallades bara Lappis. Här bodde jag. Bara en grusig genväg till universitetet där jag läste svenska och engelska i fula huskolosser. 

7. Jakobsberg. Den vackra blåa lampan i fönstret högt däruppe och lägenhet fylld med gula och röda rosor.

8. Henriksdalsberget. Inloppet till Stockholm. När det var Allsång på Skansen kunde vi slå av TVn och lyssna på balkongen där ljudet hördes tvärs över vattnet.

9. Varberg. I Varberg bor en get. Och en fästning. Och Bockstensmannen. Och ett hav. Och kullersten. Och historia. Och vi.

  

Allsång i Engelska parken

 
... ny text på Lasse Dahlquists "Engelska flottan har siktats vid Vinga" ...


Engelska parken
har blommor på marken
oboy oboy oboy
ljusa och soliga
blommar magnolia
boy oboy oboy

där kan vi gå uti fågelsång
fran sparv och trast och fink
som blandar sig härligt på samma gång
med järnvägsövergångens klink
nästan som pappas orkester med Roy
oboy oboy oboy

där kan vi gå ... osv

Vidbrättad dikt bryggd i oktober

 
jag är sprungen ur en entusiast
från Närkes sydvästra hörn
där P. G. Pettersson vid nio bast
spåra´ upp en jättebjörn

å hästen frös å kallt hä va
sa Grop-Per i en skröna
och uppå Hästbergsåkrarna
stodo hässjorna så sköna

i fönstret ser jag du sätter
blåa lampan i Jakobsberg
sjung whisky och sena nätter
och Tällberg i guldlövsfärg

från Saltis utan ånger
i en igelkottstaxi
med våra 64 kartonger
men hä varå allisamma hä si

Visa i utmarkerna

 
jag mötte mig i skogen en gammal gammal dam
hon flydde mig en vissla och sen så får vi se

i skogen växer påsar som älgen slickar i
min farfar vit som näver och sen så får vi se

det sjunger i en gatstump av vindelindeälv
en dång i vällingklockan och sen så får vi se

och vargen är min dotter och sanningen min mor
dom slaktar mig i morgon och sen så får vi se

Vi och rosor

 
... min version på svenska av Edith Piafs "La vie en rose" ...


Nåt som går så bra ihop
och mår så bra ihop
det är la vi och rosor

Underbara i sin prakt
kan dom få mera sagt
än fattiga små glosor

Om din kärlek gör dig stum
så känn dig inte dum
då går det via rosor

glödande granna till vårat behag
eller dom rodnande och nyss utslagna

Rosorna dom gör dig rik
dom skimrar av musik
och romantik

Tulpaner från Frillesås

 
... på melodin "Tulpaner från Asterdam" ...


När det våras skickar jag till dig
tulpaner från Frillesås
jag ska skicka varje dag till dig
tulpaner från Frillesås

Det blir ej vår förrän man får
tulpaner från Frillesås
gula sköna, röda, gröna
och har Åsa grandiosa
är det bara för de brås
på tulpaner från Frillesås

En vårcharmör bär en bukett
tulpaner från Frillesås
för alla gäller rätt och slätt
tulpaner från Frillesås

Det blir ej vår förrän man får
tulpaner från Frillesås
varje pippi ropar yippie
även havet känner av´et
för där seglar det en mås
med tulpaner från Frillesås

Luma plejs

... "Stad i ljus" i min översättning till transpiranto ...


Maj destina ad Eos
transcendi tutti Zimmer closed
cum alles infinito
et tutti bounderies kaputt & vaeck & paj
aj flukt miracoloso
et audio vitala verb
aj haussad by eine bamse
et in crescendo almost haja meine why

Luma plejs
in nation anonym
vita please!
cum rubbet ist reborn

Metamorfoso tutti
cum tempora no longer blir
dann skådom each other joinad
et rutten terminé
nojs solo souvenir

Luma plejs
in nation anonym
vi, vita please!
cum rubbet ist reborn



- - - - -

Ska alttså sjungas. Har du glömt hur låten går, ring Tommy Körberg.
Han har ju några gånger framfört denna klassiker av Py Bäckman.

Eadni

 
... och häri innesluten en legendar från Kiruna och Toronto ...


en dykare 
ner i det blå vattnet
rak som en klippa

nästa våg
ripplar fotsulorna
i en bugning uppåt

eadni eadni

solen är en psalm ingen
glömmer

himlen däruppe har
noterat oss i sin blåa bok
och skummet viskar gåtor i sanden

en tatuerare flyger in
över de ensamma
nätterna

eadni är ett hav och en dröm

  

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .

.

 .