WILLIAM SHAKESPEARE

Jag vet inte riktigt vad det är med mig och denne William Shakespeare. Jag menar, det är ju teater han är och jag är mest den som sitter ner och läser. 

Men jag har i min bokhylla halvannan hyllmeter Shakespearetexter, av honom eller om honom. I en av böckerna står det att Shakespeare mitt i all dramatik av tragedier och komedier helt enkelt var en poet.

Poesin. Det kan ju vara det som är magneten för mig. En stark magnet i det här fallet, över fyra sekler handlar det ju om.

Så - här skriver jag nu själv lite om William Shakespeare. Det är en fröjd att göra det.

Mina texter kommer i den här ordningen:

- Min husbonde har rött schackspel
- Jag trampar de gator han gått
- När Shakespeare jobbade hemifrån
- Före slaget tretton, akt 1-5
- Shakespeare på Ströget
- Hans liv
- Hans familj
- Hans kolleger
- Hans bästa pjäser
- Alla pjäser i tidsföljd
- Vid läsning av sonett nr 116 True Love.

Det är inte nödvändigt att läsa texterna i nån särskild ordning. Man kan ströva ut i dem som på en blomsteräng. Välkommen till Shakespeare-land!

Min husbonde har rött schackspel

Albert Holmqvist, med signaturen Purre, hette en tidningsredaktör från när seklet var ungt. Hans "Stilblommor och grodor" från 1934 har jag i min bokhylla. Underbara samlingar av språkliga kuriosa som han samlat på sig under åren; kriablommor, grodor från katedern, lumpen och predikstolen osv. 

I kapitlet om Översättningsgrodor finns den här:

Min husbonde har rött schackspel.
Man ser inom sig en pilt som sitter i sin pulpet och ska översätta:
My husband has read Shakespeare.

Översättningen en praktfull groda, förstås, men är det inte också lite skumt det där med att läsa Shakespeare. Pjäser ser man väl? 
Jo, om man får chansen att se en Shakespearepjäs på en teater så ska man ta den, men annars är vi hänvisade till att läsa. Och det gör man ju så gärna. I alla fall jag. Och det finns ju filmer.

Shakespeare är så stor att man inte ska skämmas för att man bara läst lite slumpartade citat från honom här och där och kanske sett nån av de moderniseringar som finns, West side story (Romeo och Julia) eller Kiss me, Kate (Så tuktas en argbigga). 
Much Ado About Nothing finns också som en ljuvlig film med Kenneth Branagh och Emma Thompson i huvudrollerna.

En enda av hans pjäser har jag dock lusläst i original - Macbeth. Den råkade ingå i kurslitteraturen och i läsningen ingick som tur var även en universitetslektor som hjälpte till genom sina föreläsningar, inte bara med orden som betydde annorlunda då än nu, utan framför allt med alla anspelningar på företeelser som fanns då men inte nu osv. 
Det var fantastiskt kul, men utan experthjälp hade det gått knaggligt.

Obs förresten! Jag läste häromåret Jo Nesbös bok "Macbeth". Hela dramat satt i nutid på ett helt eget sätt, makalöst språk och en nagelbitare av rang. Funkar lika bra oavsett om du känner till ursprungs-storyn eller ej. Nesbös bästa.

Förstå-sig-på-are om Shakespeare brukar gräla om det verkligen var Shakespeare som skrivit alla Shakespearepjäser. En massa andra namn förs fram. Vilket är helt onödigt. Om man gillar de här pjäserna som dykt upp ur historien med författarnamnet William Shakespeare, så spelar det mycket liten roll om de egentligen skrevs av John Smith. Eller av Lord Siochså. Eller för den delen av Klas-Ragnar Blomdahl från Askersund. 

Att det verkligen var han själv som var han själv, det syns ju direkt i namnet. 

William Shakespeare = Will I am Shakespeare.

Att-vara-eller-inte-vara-monologen från Hamlet lärde jag mig utantill. På engelska. Och på kul. Aldrig mer behövde jag ha tråkigt när jag stod och väntade på en buss. Jag läste i huvudet ur minnet ”to be or not to be, that is the question, wether ´tis nobler in the mind to suffer …”. 
Bussen fick gärna bli försenad för mitt vidkommande.

I lumpen hände det sig att jag ett tag delade lucka med Göran Hägg, sedermera lärare och författare till en massa läroböcker i litteratur. Vi tävlade i att deklamera hela den där Hamlet-monologen och till sin förvåning kunde han inte vinna. Men ingen skugga över honom, det var bussens fel.

Den ville ju aldrig komma. Så jag mumlade hela monologen fram till slutorden ”Soft you now, the fair Ofelia! Nymf, in thy orisons be all my sins remembered”. Först då brukade bussen dyka upp.  

Från gymnasiet minns jag min engelsklärare Lars Uddbom. Han berättade om en middag i kalla krigets dagar, där den ryske diplomaten hävdade med vodkaunderstrukna gester att William Shakespeares pjäser helt enkelt var skrivna av en ryss, inte tu tal om det! Och den engelske diplomaten svarade:
"I see, sir, but you have to admit that the translations into English are rather good".

Om det nu inte var Klas-Ragnar hela tiden.

Jag trampar de gator han gått

Tänk, vilken upplevelse för mig, när vi var i Stratford-upon-Avon i november i fjol! Fyra glimrande dagar.

Hotellet vi tog in på hette The white swan. Det var Macbethrummet och på vår dörr satt en mässingskylt med snirkliga bokstäver "Double, double, toil and trouble, fire burn and cauldron bubble!" Jag njöt. Det var ju häxorna alldeles i början av pjäsen! 
Fanns det fler skyltar? Jag kollade faktiskt runt lite i korridorerna. Jo, en dörrskylt till med Macbethcitat: "Out, damn´d spot! Out, I say!" Lady Macbeth själv. 
Och där en längre: "Love sought is good, but given unsought is better!" Kände inte igen det. Jaså, Twelfth night var det, eller Trettondagsafton, som vi säger.
Hamletrummet låg bredvid vårt rum och hade förstås en skylt: "To, sleep, perchance to Dream".

Och som en dröm flöt alla fyra dagarna. På gatorna fick man diverse fantasifulla påminnelser om vems gator man trampade. "Pop in for a pint of Shakes-beer" stod det på en pub. Och på Union Street nr 6 låg ShakesPaw Cat Cafe som lockade med "Afternoon Tea and CakesPear".

De hade så korta namn, alla gator. Sheep Street. Church Lane. Bridge Street. På Henley Street låg huset där han föddes och växte upp. Hans hus såg ut precis som på alla bilder jag sett, det där zebrarandiga och med all snickarglädje. Lycklig tog jag bild på bild.
Födelsehuset var omgjort till ett museum nu. Inte på ett töntigt sätt, massor att se på. I en sal fanns två skådisar och de deklamerade gärna monologer, välj vilken ni vill höra! En av dem framförde den där från Köpmannen i Venedig, "If you prick us, do we not bleed?"

Vad vill ni höra mer, frågade de. Och jag tog mod till mig och bad dem ta den där som jag själv kunde utantill, alltså monologen att-vara-eller-inte-vara. Den som jag stått och mumlat så många gånger när jag väntat på bussar och sånt. 
Och en av dem körde igång direkt. Helt underbart att höra den av en engelsman. Hur skulle han säga det när han kom till "the native hue of resolution is sicklied over with the pale cast of thought"- Sicklajd eller sicklid? Det har jag alltid undrat över. Han sa "sicklid". Då har jag alltid sagt fel. Men då vet jag. Ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag står i en busskur.

Floden Avon var som ett vykort i solen, vita svanar gled majestätiskt över vattnet. Och alldeles intill fanns fyra väldiga statyer. Jag gick runt för att se vilka det var. 
Först en rundmagad en, gestikulerande. Falstaff, förstås. Han som dyker upp både i Henrik IV och The Merry Wives of Windsor. Sen en med kungakrona i handen, kunde vara från vilken som helst av krönikespelen. Den tredje statyn en som satt och tittade dystert på en dödskalle i handen. Hamlet. Och den sista statyn var Lady Macbeth.

Den där tevedeckaren Shakespeare & Hathaway verkar faktiskt inspelad här i Stratford, för många av gatorna kände jag igen från serien. 
En klurighet de gjort är att den manlige deckaren heter Hathaway, den kvinnliga heter Shakespeare. Som en omgjord spegel av William Shakespeare-Anne Hathaway.

En av kvällarna gick vi på en föreställning med Royal Shakespeare Company som uppförde King John. Höjdpunkten på resan! En pjäs av Shakespeare, framförd av just det teatersällskapet och i Shakespeares hemstad. Kan det bli bättre?

Teatersalongen påminde mycket om det jag sett på bilder och läst om. Rund som på Shakespeares tid, scenen i mitten, publik och skådespelare nästan ihopblandade, entréer och sortier genom publikhavet.

Och kungen John spelades av en kvinna. Kul. På gamle Willes tid framfördes ju alla kvinnoroller av pojkar. Hon var bra i titelrollen, även om den egentlige huvudpersonen med de coolaste texterna, enligt förståsigpåarna, är Bastarden. Och han var sevärd, fick igång publiken som om det vore ståplatsläktarn på ett fotbollsderby.

Måste säga en sak bara, jag fick här en flashback till min barndom! John är ju den prins John som är the bad guy i berättelsen om min ungdomshjälte Robin Hood. Och fadern till pjäsens "Bastarden" är Rikard Lejonhjärta, den rättmätige tronföljaren och den ende Robin Hood knäfaller inför.
Så hela jag bands ihop av denna pjäs.

Min favorit denna kväll var dock varken John eller Bastarden, utan kardinal Pandulph, emissarien från påven. Ganska få repliker men använde små, små medel och utsökta ansiktsuttryck, hade hela publiken i sin hand med ena lillfingret. Han spelades av Katherine Pearce. Av en händelse även han en kvinna, alltså.
Och William Shakespeare log nog brett sin himmel.

När Shakespeare jobbade hemifrån

För 400 år sedan var det råttor och inte fladdermöss. Smittvägarna var sjön. När köpmännen lade till i en ny hamn och gick iland med sina sidentyger rasslade även skeppsråttorna av, med pestloppor i pälsen.

I William Shakespeares liv var pesten en ständig följeslagare. När han föddes runt den 23 april 1564 hade hans två äldre systrar Joan (f 1558) och Margaret (f 1562) redan dukat under av pesten när de bara var några månader gamla. Just denna vår och sommar lamslog den Stratford upon Avon och fram till den sista augusti hade en fjärdedel av stadens befolkning strukit med. 
Som av ett mirakel dock inte spädbarnet William.

Hans föräldrar satte ytterligare fem barn till världen och det är ju inte utan att man förstår de stora barnakullarna den här tiden. Pesten tog också Williams lillasyster Anne innan hon fyllde åtta år.

London var ett dragplåster för en ung man med teaterdrömmar och omkring 1590 kunde William Shakespeare försörja sig där som skådespelare och även som pjäsförfattare. När pesten härjade var rutinen att teatrarna stängdes när dödsfallen i staden steg över ett visst antal.

En sådan stängning gjordes i juni 1592 och teatrarna hölls stängda resten av året. Shakespeare utestängd från sin arbetsplats. Så vad gjorde han då? 
Jo, han rotade runt i skrivbordslådan. Visst hade han några sonetter som han börjat med tio år tidigare? Jo, där var de! Och han fortsatte snickra på dem. Sonett efter sonett flöt fram ur hans grågåspenna. Sämre karantän kan man ha, tänkte han.

En del historiska pjäser låg korsvis på hans skrivbord, de kunde han alltid pula med senare. Även om han var i början av karriären var han redan flyhänt. Han gav sig på en lång rimmad dikt, över 1000 versrader, som han kallade Venus and Adonis. Och så började han lite på den där med kärleksparet i Verona.

Då i januari 1593 slog teatrarna upp portarna igen. På tok för brådstörtat, visade det sig - man hade ju ingen Tegnell på den tiden. Dödsfallen sköt i höjden och den 2 februari måste teatrarna stängas igen och förblev så ett bra tag, öppnade först till sommaren året därpå! Och grågåspennan raspade flitigt i Shakespeares hyresrum. 
Han gav ut Venus and Adonis sommaren 1593. Med lysande mottagande. Fick blodad tand och skrev en ny långdikt, nära 2000 versrader denna gång. The Rape of Lucrece fick den heta och publicerades i maj 1594.

Sonetterna i skrivbordslådan växte. Och flera pjäser blev det. En som hette En midsommarnattsdröm. 
Och han gjorde den där Veronagrejen färdig. I den spelar faktiskt pesten en avgörande roll. Där finns ett sändebud med ett brev som förklarar för Romeo att Julia bara är skendöd. Sändebudet blir satt i karantän p g a pesten och brevet når aldrig Romeo, varför den där dubbla tragedin äger rum: Romeo tar sitt liv när han ser Julia "död", varpå Julia väcks till liv och begår självmord när hon ser Romeo död. Ridå.

Pesten var obeveklig när den kom. Det fanns inget botemedel. Blev man smittad var det adjöss. Åren 1592-94 dog en tiondel av Londons befolkning i sjukdomen.

Tio år senare var det dags igen. 1000 döda i veckan när det var som värst och teatrarna höll stängt. Länge. Under 1603 från vårkanten och året ut. 1604 och 1605 stängda lite till och från. 1606 från juli och resten av året. Och 1608 från augusti till en bit in på 1610! 
En stor del av de här karantänperioderna hade han ett rum på Silver Street i London och mitt emot låg en kyrka, S:t Olave. Kyrkringningarna för offren i pesten måtte ha hörts ofta i rummet där Shakespeare satt vid sitt skrivbord.

Så vad skrev han den här gången? Hamlet? Nej, den låg i färdig-högen. Men i tur och ordning flyttade han från pågång-högen till färdig-högen pjäser som Othello. Macbeth. Som ni behagar. King Lear. Antonius och Cleopatra. Och han knåpade ihop den 154:e och sista sonetten till en samling som publicerades i slutet av 1609.

Under åren 1603-13 var teatrarna i London stängda 60 % av tiden p g a pesten. Vilket innebär att William Shakespeare då var utestängd från sin arbetsplats i 78 månader totalt. Men som tur var kunde han ju jobba mycket hemifrån.

Före slaget tretton - Scen 1

återkommer

Scen 2

återkommer

Scen 3

återkommer

Scen 4

återkommer

Scen 5

återkommer

Shakespeare på Ströget

Hamlet står brydd bland månglarna i tingeltanglet på Ströget, utsparkad dit från karantänen på Coronoborgs slott, håller upp sitt grinande plastkort och deklamerar:

Att vara
eller inte vara
det är frågan
knappast längre,

att vara vara
eller inte klara bara vara vara är snara-
re vad det kan vara
frågan om:

frågan om
man kan låta
frågan om
att vara vara eller inte vara vara vara?

Att svara
eller inte svara
det är frågan.

Tilläggas här kan väl bara att Hamlet til syvende og sist inte köpte något alls, faktiskt.
Förutom ett wienerbröd med choklad till Ofelia.
Och en lunchkorg med flugsvamp till farbror Claudius. 

Hans liv

William Shakespeare föddes i ett litet samhälle som heter Stratford-upon-Avon och ligger 16 mil nordväst om storstaden London. Exakt födelsedatum vet man inte. Men man vet att han döptes den 26 april 1564. I kyrkboken i Holy Trinity Church i staden står det att den dagen döptes "Gulielmus filius Johannes Shakspere", alltså "William, son till John Shakespeare". 
Och eftersom nyfödda på den tiden brukade döpas efter tre dagar, räknar eftervärlden med att William Shakespeare föddes den 23 april 1564.

Så växte han upp i ett hus på Henley Street. I staden som genomflöts av den lilla floden Avon garvades skinn och bryggdes öl och på slätterna betade får. Låter som en idyll. 
Men på våren och sommaren 1564 drabbades Stratford av pesten och en fjärdedel av Stratfords 2 000 invånare dog, framför allt små barn. Den lilla bebisen William överlevde och hade väl änglavakt.

Hans föräldrar fick 8 barn. William föddes som nr 3 i skaran, men de två första döttrarna hade redan dött som spädbarn, så han blev storebror för fem småsyskon. Mer om familjen på annat ställe.

Man tror att han gick i skola i King Edward VI School of Stratford på Church Street. Ett riktigt lärdomssäte med mycket latin, Cicero, Virgilius, Ovidius, drama, retorik och historia. Där började man när man var 7 år, gick kl 6-17 måndag-lördag, bara söndag ledig. 
Av allt att döma trivdes storebror storfint i skolan, sög i sig som en svamp, fantiserade och förde grågåspennan lätt och ledigt i sin pulpet.

Han gifte sig 1582 med Anne Hathaway. Var alltså bara 18 år. De fick tre barn, som kom i rask följd 1583-85, varav två var tvillingar. Mer om hans familj på annat ställe.

Stratford hade vid flera tillfällen haft besök av teatergrupper och man kan tänka sig den lockelse de haft på den unge William. Redan 1585 började han med resor till London, till slut stannade han där, försörjde sig som skådespelare och så småningom som pjäsförfattare, och sin familj i Stratford verkar han ha besökt någon gång om året.

Hans karriär började alltså som skådespelare. Teatersällskapen hade aristokrater eller själva regenten som mecenat och hette saker som Lord Chamberlaine´s Men, The Queen´s Men, The King´s Men (James I efterträdde Eizabeth I år 1603).

Där man framförde pjäserna var antingen på hovet eller i teaterhus, som var värdshus från början. Det hörs på namnen: The Black Bull, The Rose, The Swan. Teatrar som han ofta uppträdde på var The Theatre och The Rose och från 1598 The Globe (som byggdes av bräderna från det nedrivna The Theatre).

Det var två oerhört stora skillnader mot teaterföreställningar i dag.

1. Det fanns ingenting högtidligt med att gå på teater på Shakespeares tid. När det fäktades på scenen gapades det och skreks från de billiga platserna, det var action och blodiga historier för dem som gillade sånt och det var finlir med romantik och intellektuella dialoger och monologer för dem som gillade sånt. Publik satt på tre sidor om scenen, ibland på själva scenen om det var svårt med plats.

2. Det var bara män som uppträdde. Alla kvinnoroller spelades av pojkar. Flera av kvinnorollerna i hans pjäser hade också den twisten att de i pjäsen klädde ut sig till män, för att i slutet av pjäsen demaskera sig och visa att de - tada! - hela tiden varit kvinnor. Fast de alltså hela tiden varit pojkar. Pojkar blir kvinnor som blir män som blir kvinnor ...

Och oj, så mycket denne man har skrivit! Och så mycket minnesvärt! Massor med nya ord och uttryckssätt har flutit in i engelskan från hans pjäser och därifrån till andra språk, bara bibeln är värre. Men storebrorsan från Henley Street ligger tvåa. Han har gått genom rutan överallt i alla tider. 
Be folk från skilda länder att namnge ett halvdussin berömda kärlekspar och "Romeo och Julia" kommer garanterat upp. Håll upp nåt dödskalleliknande framför dig i en charader om rollfigurer och alla ropar "Hamlet". 
Och de skrevs för över 400 år sedan.

Han låg inte på latsidan. Under 23-24 år skrev han alla sina pjäser. Upp emot 40 st, beroende på hur man räknar.

Denna skattkista av verk gjorde honom stadd vid kassa och 1597 köpte han "New Place", det näst största huset i Stratford-upon-Avon. Omkring 1610-1613 flyttade han för gott tillbaka till Stratford, där han kunde njuta några års pensionärsliv. Han dog i sin säng den 23 april 1616. På sin 52-årsdag alltså. 
Dödsorsaken är okänd, men ett antal teorier (= rena gissningar) finns förstås. Dog han av feber efter ett fylleslag med Ben Jonson? Blev han smittad av svågern William Hart, som dog veckan före i en smittsam sjukdom?

Många Shakespeare-experter har genom åren varit i luven på varandra, att skrev han verkligen just det här eller det där osv. Men samtliga är dock bombsäkra på att den epitaf som står på hans gravsten skrevs av William Shakespeare själv:

Good friend for Jesus sake forbear
To digg the dust encloased heare.
Bleste be ye man y´t spares thes stones
And curst be he y´t moves my bones.

Detta skulle jag vilja ge denna översättning.

Min vän, för Jesu skull,
gräv inte i min mull.
Välsignad den som aktar denna sten
och förbannad den som flyttar mina ben.   

Hans familj

Föräldrarna hette Mary och John. Hans mamma Mary kom från den välbärgade katolska släkten Arden, en av de tre äldsta släkterna i England. John var till yrket handskmakare och en mångsysslare som många var på den här tiden, en tid även borgmästare i det lilla samhället. 
John och Mary gifte sig 1557 och levde hela sitt liv i Stratford-upon-Avon i ett hus på Henley Street. De fick åtta barn. Det kan vara intressant att se vilka de var. I tur och ordning:

Joan, döpt 15 sep 1558 - avled 1560
Margaret, döpt 2 dec 1562 - begravd 30 apr 1563
William, 26 apr 1564 (döpt) -  23 april 1616
Gilbert, 13 okt 1566 - 2 feb 1612
Joan, 15 apr 1569 - 4 nov 1646
Anne, 28 sept 1571 - 4 apr 1579
Richard, 11 mars 1574 - 4 febr 1613
Edmund, 3 maj 1580 - 31 dec 1607.

Två storasystrar alltså döda innan han föddes och en lillasyster som inte fick uppleva sin 8-års-dag.

Hans tre yngre bröder blev vuxna, men han överlevde dem alla. Gilbert blev sybehörshandlare, var ogift och barnlös. Om Richard vet man inget utöver datumen ovan.  Minstingen Edmund var den ende som kom att gå i storebrors spår och blev skådespelare i London och man vet att han fick en son, Edward, fyra månader innan han dog. Hur det gick för denne Edward vet vi inte och mamman är okänd.

Williams lillasyster Joan, däremot, här blir det intressant. Hon överlevde alla sina syskon med massor av år och uppnådde den imponerande åldern av 77 år. Joan gifte sig med hattmakaren William Hart och de fick fyra barn. 
Två av dem dog tidigt, Mary blev 3 år och Michael 10. Av de andra två förblev William (1600-39) ungkarl medan Thomas (1605-61) var den som förde namnet vidare. Man vet att ättlingar till Thomas Hart levde i Stratford till 1806.

William Shakespeare själv då? Bildade han familj? Jodå, och han startade tidigt. Vilket kan ha skyndats på lite av att han delade pojkrummet hemma på Henley Street med sina tre bröder Gilbert, Richard och Edmund. 
I närheten av Stratford låg byn Shottery, det var bara att gå över ängarna, och där träffades han av Amors pilar i form av Anne Hathaway. De gifte sig i november 1582, då han var 18 år och hon 28. Han var omyndig och de behövde särskilt tillstånd, som ordnades genom att 40 pund bytte ägare.

På äktenskapslicensen står det kuriöst nog fel efternamn på henne; Anne Whately. Eftervärlden har här häftigt dragit efter andan. Är det två olika kvinnor? Aha - han strulade med två?
Men kontorsfolk kunde vara stressade även på den tiden, det var nog bara en felrispning med gåspennan.

Den 26 maj 1583 döptes Susanna, deras första dotter. Ja, räknar man bakåt kommer man till sex och inte nio månader. Inte så ovanligt, dock. Man räknar med att en tredjedel av alla kvinnor på den tiden var gravida när de gifte sig. Sedan fick Anne och William tvillingar. De döptes den 2 februari 1585 till Hamnet och Judith efter deras grannar, bagaren Hamnet Sadler och hans fru Judith. De var även gudföräldrar, tror man.

Det var Shakespeares tre barn. Så hur gick det för dem?
- Sonen Hamnet gick tragiskt bort när han bara var 11 år.
- Tvillingsystern Judith gifte sig med krögaren Thomas Quiney. De fick tre barn, som alla dog i unga år. Shakespeare (ja, det förnamnet fick han) blev inte ens ett halvår gammal och Richard och Thomas gick båda bort i 20-årsåldern inom en vecka från varandra. Det är osäkert hur länge Judith och Thomas senior förblev ett par, men Judith fick i alla fall ett långt liv och avled vid 77 års ålder.
- Susanna gifte sig med John Hall, läkaren i Stratford, och de fick en dotter Elizabeth. Alla tre levde till 60-70-årsåldern och Elizabeth gifte sig två gånger i sitt liv, men dog barnlös.

När William Shakespeare dog 1616 levde alltså hans fru Anne, deras döttrar Susanna och Judith, barnbarnet Elizabeth och hans syster Joan som hade två söner.

Om man tänker så här: kan det finnas några Shakespeareättlingar som lever idag? Ja, i så fall genom hans syster Joan, men inte genom hans egna barn.

Om inte ...

Det var så att när Shakespeare reste fram och tillbaka mellan Stratford och teatrarna i London sov han ofta över på ett värdshus i Oxford, som låg ungefär mittemellan. Det hette Crown Towern och drevs av krögaren John Davenant. Med tiden lärde han känna honom och hans fru Jane Shepherd Davenant. Hon födde en son, som fick namnet William.

En del forskare har här utbrustit "åhå - kan det vara så att ... ?", särskilt som William Davenant 1618 skrev en sorgedikt "In remembrance of master Shakespeare". Som börjar så här.

Beware, delighted poets, when you sing,
to welcome nature in the early spring,
your numerous feet not tread
the banks of Avon, for each flower
(as it ne'er knew a sun or shower)
hangs there the pensive head.

William Davenant var då 12 år gammal, blev sedermera trebarnsfar och en berömd och adlad poet och dramatiker. Har gått till historien bland annat för att han var den förste som lät kvinnoroller spelas av kvinnor.
Och var Shakespeares gudson. Och kanske även utan gud-. 

Hans kolleger

Det fanns inte bara Shakespeare på Shakespeares tid. London sjöd av ett stort teaterliv i decennierna kring skiftet 1500- och 1600-talet. Vad hette de andra pjäsförfattarna? Vilka påverkades han av? De här tio är värda att nämna, tycker jag.

Thomas Kyd (1558-94). The Spanish Tragedy hette hans mest kända pjäs, om en far som pjäsen igenom planerar att hämnas mordet på sin son. Kyd introducerade "hämnd-tragedin" i teatern. Det finns en pjäs från 1587 som verkar ha varit en tidig version av Hamlet och som är för tidig för att kunna vara författad av Shakespeare. Denna Ur-Hamlet tillskrivs Thomas Kyd, men har gått förlorad.

John Lyly (1554-1606). Skrev sofistikerade komedier på ett sirligt, blommigt språk, ofta framförda på hovet. Hans Endymion är historien om en kärleksaffär mellan en människa och månen.

Christopher Marlowe (1564-93). "Kit" Marlowe kallad. En magnifik poet och var mästare på blankvers, som blev stilbildande som teaterspråk. Shakespeare var till en början mycket influerad av honom. Marlowes pjäser, t ex Tamburlaine, Doctor Faustus och The Jew of Malta, var blodiga saker och tog upp ämnen som tyranni, makt och ondska. 
Han dog ung (bara 29 år) i ett krogslagsmål, samma öde som väntade vår egen skald Lasse Lucidor 1674. Om Marlow inte ryckts bort i så unga år tror många att han kunnat bli lika stor som Shakespeare.

Ben Jonson (1574-1637) var en klassicist som strängt höll på regeln om rummets och tidens enhet. Och när rollfigurerna väl etablerats, ändrades inte karaktärerna. Diametralt motsatt hur Shakespeare såg på teater; han körde ofta med scenbyten och rollfigurerna var vandrande konflikter. Jonsons tragedier funkade därför inte men han var en stor komediförfattare. 
I The Alchemist är det två svindlare som lurar folk att de kan förvandla metall till guld. Volpone är den rike gamle räven som låtsas ligga för döden för att få fina gåvor från dem som är sugna på att ärva. När Every Man In His Humour hade premiär 1598 spelade Shakespeare en av rollerna.
Jonson är en av den tidens främsta poeter. Hans dikt "Drink to me only with thine eyes" har blivit en älskad sång.

Francis Beaumont (1584-1616) och John Fletcher (1579-1625) arbetade tillsammans som en duo, ungefär som deckarförfattare i dag, och deras pjäser var romantiska komedier. Den bästa är Knight of the Burning Pestle, som har samma tema som Don Quijote. Den boken lär ha skrivits ungefär vid den här tiden. Låter bestickande. Satt Miguel de Cervantes i publiken när pjäsen framfördes?

Thomas Dekker (1570-1632). Också en flyhänt komediförfattare. I The Shoemaker´s Holiday åker den jovialiske skomakaren Simon till London och blir borgmästare. Inga prinsar och riddare och sånt i Dekkers pjäser, han låter vanliga enkla människor komma till tals och skildrar dem med humor och sympati.   

John Webster (1580-1638). Räknas som den tidens främste dramatiker inom tragedin, efter Shakespeare. Hans pjäser behandlar mord, galenskap och ondska men Webster lyckas med konststycket att göra det med psykologi och sublim poesi. En känd rad i Duchess of Malfi är när mördaren lutar sig över sitt offer och säger "Cover her face, mine eyes dazzle: she died young".
En lustig sak jag upptäckt: precis den scenen med det citatet lånar Agatha Christie i miss Marples sista fall i "Sleepless murder" från 1976.

Cyril Tourneur (1575-1626). En tragediförfattare med mycket skräck och perversitet i pjäserna, men skicklig. Kan få oss att se ett helt inferno i en enda rad. Hans pjäser heter saker som The Revenger´s Tragedy och The Atheist´s Tragedy.

Thomas Middleton (1570-1627). Hans mästerverk är The Changeling. Handlingen i korthet är att Beatrice-Johanna älskar Alsemero men beordras av sin far att gifta sig med De Piracquo. Hon ger då i uppdrag åt De Flores - som hon avskyr men som hon vet är villig att göra allt för henne - att mörda De Piracquo. Vilket De Flores gör. När Beatrice-Johanna vill betala De Flores för "mission completed" vägrar han ta emot, allt han vill ha är henne. Hon blir chockad och upprörd men under pjäsens gång går det steg för steg upp för henne att mordet gör dem knutna till varandra, det oåterkalleliga dådet har förenat dem till kropp och själ.

Det fanns en generositet hos dramatikerna under den här tiden. Så himla noga var det inte vem som skrev vad. Det var inte bara Beaumont och Fletcher som kompis-skrev. Till och från gjorde många det, hjälpte nån som fastnat, bättrade på, lånade friskt idéer och uppslag från varandra. 
I dag tror Shakespearekännare t ex att Fletcher skrev en del av Shakespeares "The Two Noble Kinsmen", i pjäsen "Timon of Athens" syns spår av Middletons pennföring och början av "Pericles" kan ha författats av George Wilkins, som var en annan kollega.

Man kan nästan tänka sig en sån här scen på nån taverna.

Shakespeare: Nämen, Kit och Ben! Sitter ni här?
Marlow: Tjena, Willy! Ska´ru´nte slå´re ner å ta en mjöd me oss?
Shakespeare: Sorry. Har inte tid. Måste hem och skriva vidare på min nya; "Romeo och Rebecca".
Jonson: Rebecca? Kör du fortfarande med det namnet? Byt! Julia låter mycket bättre!
Shakespeare: Julia? Nja, vet inte. Vill nog behålla den där alliterationen. Jaja, får se hur jag gör. Måste dra nu. Hej på er, killar!
Marlow: No worries. Take care!
Jonson: See you around, Willy.

Hans främsta pjäser

Det sägs att Shakespeare sällan strök något när han skrev, han skrev bara på och när det behövdes hittade han på ord som han tyckte passade. 
Och det blev en hel del krönikespel, komedier, idépjäser, romanser och tragedier.

Kan vara bra med en liten översikt, så man inte drunknar i mängden. Ett enkelt sätt som jag läst är att dela in allt i fyra faser.

Före 1593
Det han först slog igenom med var inte pjäser, utan poesi. Med de två berättande långdikterna "Venus and Adonis" och "The rape of Lucrec" skapade han sig ett namn. Samtidigt var han skådespelare på teaterhusen i London. Och började skapa sina egna pjäser. Titus Andronicus är ett bloddrypande verk i stil med Thomas Kyds hämndpjäser och Love´s Labour´s Lost är en komedi i ett högtflygande språk med sonetter och mycket rim à la John Lyly. Ett annat exempel är Comedy of Errors som är så nära en släng-i-dörren-fars man kan komma på 1500-talet.
Han prövade sig fram med sin penna, men han hade bara börjat.

1593-1601
Den lyckligaste tiden i Shakespeares liv, då pjäser forsade ur hans penna. 
Romeo och Julia. Richard II. A Midsummer Night´s Dream. The Merchant of Venice. Much Ado About Nothing. As You Like It. Twelfth Night. King John. Richard III. Henry IV. Henry V.
Många av de rollfigurer som gått in i världslitteraturen skapas nu: Falstaff, Puck, Shylock, Rosalind, Orlando, Beatrice, Benedick, Romeo och Julia.
Redan vid sommartiden 1596 räknas han som den störste levande poeten i det engelska språket.

1601-1608
En besynnerligt pessimistisk period där han skapar de stora tragedierna.
Hamlet. Othello. Macbeth. King Lear. Timon of Athens.
Hamlet tror att han blivit lurad och förrådd av sin mor, Othello av sin hustru, Lear av sin favoritdotter och Timon av sina vänner.
Macbeth sammanfattar livet i en svart monolog: "Tomorrow and tomorrow and tomorrow creeps in this petty pace from day to day to the last syllable of time".
Komedierna under den här perioden är nästan lika mörka som tragedierna. I Troilus and Cressida som handlar om otrohet är pesten hela tiden närvarande. "Man, proud man, dressed in a little brief authority ..." utbrister novisen Isabella i Measure for measure, en mörk komedi om sex, straff och cynism.
Man vet ju inte så mycket om Shakespeares privatliv och hur det spelar in ... men under den här perioden dog hans far John, hans mor Mary och hans yngre bror och skådespelarkollega Edmund.

Från 1608
Nu verkar han ha återfått sin balans och humor, är mer filosofisk. Pericles. Cymbeline. The Winter´s Tale. The Tempest. 
Romantiska pjäser, men kärleken är inte någon våldsam passion, den är känslig och melankolisk. Det finns ett genomgående tema om förlåtelse. Prospero - i The tempest - är trollkarlen som förlåter sina fiender, avsäger sig sina magiska krafter och låter anden Ariel återfå sin frihet.
De här senare pjäserna är varken tragedier eller komedier, de bildar en egen genre. Mystical plays kallas dem av vissa. Idépjäser kan vara ett bra namn också.

Vilka pjäser är bäst då? Det vill man ju veta. Ja, om man går till sakkunskapen i litteraturen, de som synbarligen sett eller läst alla pjäserna, så skiljer sig åsikterna åt förstås. Men man kan ju väga ihop dem och koka ner till topp 15.

Då blir hans 15 främsta pjäser de här, om man tar dem i sjok av 5 st (de 5 bästa, de 10 bästa osv).

1-5. Hamlet. King Lear. Macbeth. Othello. Romeo and Juliet.

6-10. Antony and Cleopatra. Coriolanus. Measure For Measure. Richard III. Twelfth Night.

11-15. A Midsummer Night´s Dream. As You Like It. Much Ado About Nothing. The merchant of Venice. The Winter´s Tale.

En annan fråga man kan ställa: vari består Shakespeares storhet? I ett nötskal så där? 
Ett svar som jag tycker är bra fick jag av min engelsklärare på universitetet, John Burgess Wilson, som skrev så här i sin bok.

"Shakespeare produced comedies as good as Ben Jonson´s, Beaumont and Fletcher´s or Dekker´s. And also produced tragedies as good as Marlowe´s, Middleton´s, Tourneur´s or Webster´s. Besides, he excelled in new fields: dark comedies, the final "mystical" plays. And nobody else gives us so many characters of all kinds, so many lines to remember, so many comic and tragic situations. He is ten men in one. 
A French writer has said: Next to God, Shakespeare has created most."

Hans pjäser - hela kronologin

Tittar man i böcker om Shakespeares pjäser ser man att det kan det stå lite olika uppgifter om antalet. 

Men frågar någon hur många pjäser Shakespeare skrev, så kan du säga mellan 35 och 40 st.

Om frågeställaren fortsätter med ett jaså du vet inte, då kan du svara, medan du elegant knäpper bort en vägglus från syrtuten, att Shakespeare hade så mycket att skriva om Henrik IV att han gjorde en fortsättning på den. Ska det räknas som en pjäs eller två? Och Henrik VI finns som trilogi. En pjäs eller tre? Sedan kan du tillägga att två av hans pjäser aldrig har hittats och de kan ju räknas in eller inte in, precis som man vill.

Exakt vilka år och i vilken ordning pjäserna skrevs är Shakespearekännarna - surprise, surprise - oeniga om. Men en kronologi som jag tycker man kan köra med är den här:

1589 Love´s Labour´s Lost (Kärt besvär förgäves)
1590 The Two Gentlemen of Verona (Två ungherrar i Verona)
         Henry VI part 2 (Henrik VI del 2)
1591 Henry VI part 3 (Henrik VI del 3)
         The Taming of The Shrew (Så tuktas en argbigga)
1592 Titus Andronicus
         Henry VI part 1 (Henrik VI del 1)
1593 Richard III (Rikard III)
1594 The Comedy of Errors (Förvillelser)
1595 Richard II (Rikard II)
         A Midsummer´s Night´s Dream (En midsommarnattsdröm)
1596 Romeo and Juliet (Romeo och Julia)
         King John (Kung John)
         The Merchant of Venice (Köpmannen i Venedig)
1597 The Merry Wives of Windsor (De muntra fruarna i Windsor)
         Henry IV part 1 (Henrik IV del 1)
1598 Henry IV part 2 (Henrik IV del 2)
         Much Ado About Nothing (Mycket besvär för ingenting)
         Henry V (Henrik V)
1599 As You Like It (Som ni behagar)
         Julius Caesar
1600 Twelfth Night (Trettondagsafton)
1601 Hamlet
1602 Troilus and Cressida (Troilus och Cressida)
1603 Measure For Measure (Lika för lika)
         Othello
1604 All´s Well That Ends Well (Slutet gott, allting gott)
1605 King Lear (Kung Lear)
1606 Macbeth
         Timon of Athens (Timon av Aten)
1607 Anthony and Cleopatra (Antonius och Cleopatra)
1608 Coriolanus
         Pericles
1609 The Winter´s Tale (En vintersaga)
1610 Cymbeline
1611 The Tempest (Stormen)
1613 Henry VIII (Henrik VIII)
         The Two Noble Kinsmen

Plus de där två prisade långdikterna och de 154 sonetterna och lite till.

Det tog sju år från Shakespeares död för hans vänner John Heminges och Henry Condell att samla ihop merparten av hans pjäser och de publicerades 1623 i The First Folio, med ett förord av Ben Jonson där han säger om sin vän och konkurrent: "He was not of an age, but for all time!"

Resten av de uppräknade pjäserna ovan publicerades efter hand i olika omgångar.

Som grädde på moset har eftervärlden hittat arkivfragment från bl a teatrar som pekar på att Shakespeare, som sagt, är författare till ytterligare två pjäser, Cardenio och Love´s Labour´s Won, som båda har gått förlorade.

Lite snyggt i alla fall om han alltså startar den långa raden av pjäser med Love´s Labour´s Lost och slutar med Love´s Labour´s Won. Författarskapet som slår en båge över allt och hamnar i sig själv. Så läckert. Och dramatiskt.

Vid läsning av sonett nr 116 True Love

Hans sonetter hade inga namn, var bara numrerade 1-154. Den jag fångats mest av är nr 116, den som numera även kallas True Love.

Jag har skrivit några ord om den, och det får nu avsluta min bukett av texter här om William Shakespeare.

"Äkta kärlek här i världen
ändrar ej gestalt och riktning.
Evig, fast och trogen är den."
Jösses, tänker du, sån diktning.

Skulle trofast kärlek glimma
som nån typ av ledarstjärna?
Måste det dessutom rimma?
Vi i dag är mer moderna

och vill utan bojar simma.
Fullriggarn True Love i bläck
lösgör sig ur tidens dimma.
William själv står där på däck.

Slungar ut sin frälsarkrans.
Lugn, den hittar dig nånstans.